Frågor & Svar
Här kan du läsa frågor från unga – och svaren från våra legitimerade psykologer och lärare.
Här kan du läsa frågor från unga – och svaren från våra legitimerade psykologer och lärare.
Hej Axel!
Vilken tuff situation du beskriver. Att ha syskon med funktionsvariation kan vara väldigt svårt på många sätt. Dels, som du skriver, för att man får stå tillbaka i många avseenden, dels för att föräldrarna är så upptagna av att ta hand om syskonet (eller i ditt fall syskonen) och deras behov att de helt enkelt hinner med annat. Många syskon försöker av den anledningen att vara duktiga och klara sig själva för att inte utgöra ännu större press på sina föräldrar.
Att vara kapabel är naturligtvis bra på många sätt men kan också kännas både tungt och ensamt. En del kan dessutom känna skuldkänslor för att de inte har någon funktionsvariation medan syskonet har stora utmaningar, och de skuldkänslorna gör det hela ännu jobbigare.
Precis som du skriver är det inte heller lätt som förälder att räcka till allt det man skulle vilja när man har barn med stora behov. Jag tror att de flesta föräldrar i samma situation som dina är väl medvetna om just det, att de inte räcker till och att de kämpar mycket med det. De har dåligt samvete och önskar att de kunde klona sig, samtidigt har de bara två händer var och 24 timmar på sina dygn. Å ena sidan är det fint och klokt av dig att förstå det, å andra sidan är det ju så att även om dina syskon har stora behov, så är dina behov också viktiga. Även du behöver stöd och tid och uppmärksamhet.
Har du vid något tillfälle talat med dina föräldrar om det här? Vet de hur du känner? Eller kan det vara så att de tror att du klarar dig själv för att du är så duktig och att de därför inte riktigt vet hur ensam du känner dig? Om du inte redan talat med dem tycker jag du ska fundera på om det är värt ett försök. Att prata öppet om situationen och dina känslor kan vara hjälpsamt för er alla.
Nästa steg kan vara att ni tillsammans funderar över om ni kan se någon möjlighet att förändra situationen. Kanske kan dina föräldrar få lite mer stöd eller avlastning och därmed frigöra tid för dig? Kanske finns någon vuxen vän eller släkting som kan finnas lite extra för dig när dina föräldrar inte kan eller om dina föräldrar kan hjälpa dig att hitta en samtalskontakt där du verkligen kan få prata om hur du känner och mår.
Om du själv vill hitta en samtalskontakt kan du testa lite olika vägar. Du kan dels höra med din skolsköterska eller husläkare om de kan hänvisa dig vidare dels kan du kolla med ungdomsmottagningen där du bor.
En annan väg du kan testa, gärna med hjälp av någon vuxen, är att undersöka om det finns stödgrupper för anhöriga som kan passa dig. Att träffa andra i samma situation brukar vara väldigt uppskattat då många känner att bara de som delar ens situationen verkligen kan förstå. I många kommuner har socialtjänsten verksamheter för just anhöriga. Kanske finns det även där du bor? Du och dina föräldrar kan också kolla med habiliteringen där dina syskon går om de har eller känner till någon verksamhet för syskon som kan vara aktuell för dig.
Jag hoppas att du finner en väg för dig att få det stöd du så väl behöver!
Liv Svirsky
Legitimerad psykolog
Hej Timmy!
Du bryr dig verkligen om din vän och vill vara ett så gott stöd som möjligt för honom i sorgen. Att du hänger mycket med honom, eller erbjuder att ni ska ses, är ett jättefint sätt att vara ett stöd.
Du undrar hur du ta upp förlusten av hans pappa utan att vara påträngande. Det första jag vill säga är att det okej om det blir lite klumpigt, eller känns konstigt. Det är ett jättetungt ämne, både för honom och för dig. Så se om du kan låta det kännas på det viset, samtidigt som du säger eller skriver något i stil med: ”Jag vet att du har det tungt. Finns det något jag kan göra för dig?”.
En annan sak du kan göra är att fråga då och då hur han mår. Det ger din vän en möjlighet att öppna upp för samtal, om han vill. I samband med ett sådant samtal kan du säga något i stil med: ”Tänker du mycket på din pappa?”. Då visar du att han kan prata med dig om det, att du orkar det.
Sorg är unikt, så kanske vill han inte prata så mycket, men du är ett stöd för honom ändå genom att du fortsätter vara hans vän, att ni träffas och hittar på saker ihop. Du hjälper honom genom att livet får fortsätta lite som vanligt, trots att han är ledsen över sin pappa som är borta.
Ta hand om dig och din vän!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej!
Härskartekniker är metoder som kan användas i många olika sammanhang där en person vill uppnå makt, kontroll eller inflytande över andra. Det kan till exempel vara i arbetslivet, i politiken, inom familjen eller i andra sociala sammanhang. Begreppet myntades på 1970-talet av Berit Ås, professor i socialpsykologi, och har sedan dess vidareutvecklats.
Det finns olika typer av härskartekniker:
Osynliggörande
Att osynliggöra någon handlar om att göra så att en person känner sig förbisedd eller inte sedd. Exempel på osynliggörande är att ignorera en person, men titta och tilltala alla andra i rummet. Ett annat exempel är att ta åt sig äran för något en annan person har gjort och bara nämna sig själv.
Förlöjligande
Att förlöjliga någon kan ske på olika sätt så som att förminska eller underkänna en persons åsikter, kunskaper eller prestationer. Förlöjligande kan ske genom små gester som himlande med ögonen, viskningar, skratt eller suckar, eller genom att göra sig lustig på en annan persons bekostnad. Förlöjligande kan också ske genom pikar i stället för att ta upp ett missnöje på ett konstruktivt sätt.
Undanhållande av information
Att undanhålla information kan handla om att låta bli att berätta för någon när till exempel gemensamma vänner har en träff eller att låta bli att ge anteckningar från en lektion som en vän inte kan vara med på, vilket riskerar leda till att vännen får sämre förutsättningar för att förbereda sig eller utföra en uppgift.
Dubbelbestraffning
Dubbelbestraffning innebär att allt som en person gör tolkas negativt. Det kan till exempel handla om att en person som är noggrann tolkas som långsam och när personen är effektiv så tolkas den som slarvig och en person som tar ansvar får höra att den är besvärlig. Dubbelbestraffning kan också innebära att medvetet misstolka vad en person säger så att det får negativa konsekvenser för den personen.
Påförande av skuld och skam
Påförande av skuld och skam kan innebära att ge någon skulden för något den inte har gjort. Skuld och skam kan kännas som att man inte duger eller känner sig misslyckad. Påförande av skuld och skam kan också innebära att man beskylls för att vara känslig, överreagera eller inte ha någon humor.
Objektifiering
Objektifiering innebär att fokusera på personers utseende i stället för prestationer, vilket kan underminera personers kompetens och/eller betydelse, som till exempel att uppmärksamma klädstil och frisyr i stället för det personerna gör. Det kan även innebära sexuell objektifiering.
Våld eller hot om våld
Våld eller hot om våld handlar om att skada eller hota att skada en person, vilket kan leda till att personen känner sig tvingad att göra något mot sin vilja. Det kan också handla om att skrämma till lydnad eller tystnad, som exempelvis genom att hota att personlig eller känslig information kommer att läcka ut om personen inte går till mötes.
Härskartekniker bygger på att manipulera, underminera eller kontrollera andra människor. I stället för att använda härskartekniker bör man använda en öppen och respektfull kommunikation och bygga relationer som är baserade på ömsesidig respekt, tillit och samarbete.
Vänliga hälsningar
Maria Nordström Lindhe
Legitimerad psykolog
Hej!
Det finns föräldrar som verkligen har anledning att oroa sig för sina tonåringar. Det kan handla om att tonåringen konstant ljuger eller ägnar sig åt riskfyllda beteenden, som att testa droger eller umgås med kriminella. Bor man i ett område där våld och skjutningar hör till vardagen är det också fullt förståeligt att känna sig orolig. Jag utgår dock ifrån att inget av detta stämmer in på dig eller din livssituation. Kort sagt, det låter som att dina föräldrar har lätt för att oroa sig och att måla upp olika katastrofscenarier, utan att det finns någon grund för oron. Och så bryr de sig väldigt mycket om dig förstås.
Vare sig det är dig eller omgivningen som dina föräldrar inte vågar lita på, så förstår jag att deras ständiga kontrollerande blir jobbigt i längden. När barn är lagda åt det oroliga hållet brukar jag uppmana föräldrarna att ställa följande fråga: ”Vad är det värsta som kan hända?” I det här fallet är det du som skulle behöva ställa den frågan till dina föräldrar. Kan det vara så att de oroar sig för alltifrån att du ska bli påkörd av en bil, börjar röka till att du ska bli överfallen eller bli beroende av narkotika? Eller är det en och samma rädsla som ligger bakom deras kontrollbehov?
Om de oroar sig för allt möjligt kan du ge dem rätt i att allt är möjligt, men också upplysa dem om att det inte går att skydda sig från allt. Att stanna hemma för att undvika att bli påkörd eller överfallen är ingen lösning på problemet. Så långt som att förbjuda dig att gå hemifrån har dock inte dina föräldrar gått, men att ständigt försöka övervaka dig på distans är heller inte någon långsiktig lösning. Förr eller senare kommer du – med största sannolikhet – att flytta hemifrån. Därför tänker jag att det är bättre att dina föräldrar stegvis vänjer sig av med att ha full koll på var du är och vad du gör, än att det blir en chock för dem när du lämnar boet.
En kompromiss mellan ditt behov av frihet och föräldrarnas behov av kontroll skulle kunna vara att du lovar att alltid ringa om du blir försenad eller om dina planer ändras. Som motprestation får föräldrarna försöka lita på dig och inte höra av sig i onödan.
Kvarstår oron och kontrollerandet oavsett vad du säger och oavsett hur väl du sköter dig (håller överenskomna tider, låter bli allt vad droger heter och är allmänt laglydig) tycker jag att du ska föreslå att ni pratar igenom saken tillsammans med någon klok släkting/bekant eller att ni bokar tid hos en familjeterapeut.
Vänlig hälsning
Ingrid Gråberg
Legitimerad psykolog
Hej Kristoffer!
Din situation låter väldigt tuff, och som att du jämt har kniven mot strupen. Du är jättestressad och orolig över om du kommer få en gymnasieexamen, och dessutom känner du dig nedstämd, och kanske uppgiven. Det är lätt hänt att då ge upp, inte gå till skolan och dra täcket över huvudet och försöka glömma allt. Är man dessutom nedstämd, orkeslös och inte har någon energi gör det inte saken bättre.
Jag tror många kan relatera till att vi hamnar i undvikande när våra problem känns oöverstigliga. När man väl börjat halka efter är det lätt att det byggs upp ett berg av uppgifter så man vet inte var man ska börja och högen växer sig bara större. Det bästa du kan göra tror jag är att be andra om hjälp, för att bryta det mönster du hamnat i.
Be din mentor om hjälp med studierna. Berätta gärna om hur du mår, att du länge kämpat med skolarbetet och att du just nu inte vet hur du ska reda ut situationen. Några saker som ni då kan diskutera är:
Å ena sidan är det alltså viktigt att du får hjälp med de faktiska problem som finns (ligger efter i skolan, hög frånvaro) och tynger dig här och nu. Att komma ur den onda spiral du hamnat i, tror jag även kan hjälpa dig med din mentala hälsa, åtminstone delvis.
Å andra sidan är det viktigt att lyfta bort stress och press på dig själv. Det du inte klarar nu, kan du ta igen senare, till exempel via Komvux eller Folkhögskola. Så försök att göra ditt bästa nu, men sätt rimliga mål med tanke på hur du mår och försök släppa kraven att allt måste lösas just nu. En sak i sänder. Jag känner många som inte gått ut med fullständiga betyg från gymnasiet men som sedan hittat andra vägar i livet.
Mitt råd är också att vända dig till elevhälsan och berätta om hur du mår och att du länge kämpat med skolarbetet. De kan utreda vidare och lotsa dig till mer hjälp. Du kan även vända dig direkt till en vårdcentral för hjälp.
Ta hand om dig!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Sonya
Jag förstår din oro och tycker det är starkt att du bryr dig och vågar lyfta svåra teman med din kompis. Det är ju när vi mår sämst som vi behöver våra vänner mest! Det låter samtidigt tungt och som om du är lite ensam i det här.
Ibland kan det vara svårt för oss att ta emot hjälp, även om vi själva vet att vi mår dåligt. Det kan hänga ihop med att vårt mående kanske gör att vi känner oss misslyckade och inte vill visa det för andra. Det går inte att tvinga någon att ta emot hjälp. Men ibland kan det vara värt att stå på sig.
Jag tycker att du ska försöka prata med din kompis igen, kanske med fokus på din oro och att du skulle vilja hjälpa och att du finns där för henne. Har ni några gemensamma vänner som har observerat samma sak och som kan vara ett stöd?
Samtidigt tycker jag att det du beskriver låter tillräckligt allvarligt för att du, för din egen och din kompis skull, behöver få hjälp. Finns det någon vuxen din kompis litar på som skulle kunna bli inblandad? Skulle ni kunna gå till skolkuratorn tillsammans? Om det inte är möjligt (och det låter som om det kan bli svårt att få med din kompis på ett samtal) så rekommenderar jag ändå att du pratar med någon. Dina föräldrar, skolkuratorn eller någon på ungdomsmottagningen kanske kan hjälpa dig att reda ut vilka möjligheter som finns. Jag tycker inte att du ska vara ensam i det här.
Jag hoppas att du hittar en väg framåt för dig och din vän så att hon mår bättre och du kan sluta oroa dig!
Vänlig hälsning
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer:
Jag känner mig tjock och ful
Kan man bli psykolog om man haft ätstörning?
Hej!
Det låter som att du är inne i en tuff period. Jag vet ju inget om vilket program eller vilken skola du går, men för de flesta blir det en stor omställning att börja gymnasiet, då det ofta ställs helt andra och högre krav än på högstadiet. Det är heller inte ovanligt att gymnasieelever drabbas av prestationsångest.
Det låter som att du ställer höga krav på dig själv. Och om man som du känner att man inte kan leva upp till kraven kan det lätt leda till att man tappar motivationen. Du skriver att det lika gärna kan vara om du inte får A, men varför är det så viktigt? När du ställer så här höga krav på dig själv resulterar ju det i att du knappt får godkänt.
Vad ska dina A göra för dig? Har du en tydlig bild av vad du ska plugga vidare till? Är det svårt att komma in på den utbildningen utan att ha högsta betyg i alla ämnen? Kanske är det inte nödvändigt att få A i allt, kanske är vissa betyg viktigare? Kan du prioritera? Det finns också andra sätt att komma in på utbildningar, ett är att göra högskoleprovet.
Kanske behöver du också fundera på hur du pluggar. Planering är alltid bra, gör ett veckoschema och skriv in när du ska plugga och hur länge. På detta sätt får du mer kontroll över situationen och kanske mer gjort när du väl pluggar. Om man inte planerar sin studietid blir det lätt panik och man pluggar för lite eller för mycket på fel saker och då är det väldigt lätt att prestationsångesten tar över och motivationen tar slut.
Försök att inte fastna i dina prestationstankar. Prata med din mentor eller klasslärare och förklara situationen så bra du kan och säg att du behöver hjälp. Din mentor kan hjälpa dig med att prioritera och se till att du får en studieplan som fungerar för dig. Gymnasieskolor brukar också erbjuda olika typer av studiestöd. Fråga din mentor vad din skola kan erbjuda.
Om ingenting av det här hjälper och du känner dig nedstämd, ledsen och orkeslös ska du inte tveka att prata med skolsköterskan, skolkuratorn eller någon annan vuxen som du har förtroende för.
Ta hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer om olika typer av ångest
Hej Alma!
Det är ett jobbigt problem du beskriver och som tyvärr är rätt vanligt. Det låter som att du har en längtan efter närhet och fördjupade relationer, men att det skapas stor rädsla när du väl börjar komma närmare andra. Just rädslan att bli övergiven är vanlig hos människor och en del hamnar i just det beteende som du beskriver, att de drar sig undan och lämnar för att slippa bli lämnade.
Ofta har en sådan här rädsla sitt ursprung i barndomen – i relation till föräldrar/vårdnadshavare eller andra närstående eller kompisar. Det kan till exempel ha funnits brister i föräldrars förmåga att skapa en trygg miljö, det kan ha funnits erfarenheter av separationer där man som barn inte fått hjälp att förstå och hantera känslor runt dem. Eller så kan det ha funnits händelser där kompisar har lämnat en och som skapat känslomässiga sår.
Utifrån detta kan det skapas en överdriven vaksamhet på alla signaler som skulle kunna innebära att man håller på att bli lämnad. Det blir som falskt alarm och man kan börja tvivla på att man ska kunna hantera känslan om någon faktiskt överger en. Kanske har du själv en aning om vad denna rädsla för att bli övergiven kan komma ifrån?
För att ta sig ur ett sådant här mönster behöver man ofta göra precis tvärt om. När du märker av att du blir vaksam på signaler att någon ska tröttna, när du vill dra dig undan eller när du märker att du börja övertänka, försök då att se det just som gamla inlärda beteenden som du inte måste använda dig av. För även om det är obehagligt att bli lämnad så kommer du klara av att hantera det.
När du stoppar upp dina automatiska beteenden av vaksamhet, övertänkande och flykt så kommer du troligtvis märka en obehagskänsla i kroppen. Öva på att vara kvar med och tolerera den. För när du inte längre automatiskt styrs av obehaget så kan du i stället börja välja hur du vill agera. Du kan då agera på sätt som tar dig närmare det du önskar – nära relationer.
Blir det för svårt att göra det här på egen hand så rekommenderar jag dig att ta hjälp av en legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Då kan du även få hjälp att bearbeta gamla mönster så att rädslolarmet inte längre drar i gång när du ska fördjupa relationer.
Allt gott
Sofia Viotti
Legitimerad psykolog
Hej!
Att din kompis blir utsatt av de där killarna vid upprepade tillfällen gör att jag utgår ifrån att det rör sig om någon av typ av mobbning. Även du drabbas av mobbningen, eftersom du mår dåligt av att se på och inte vågar ingripa. Du är långt ifrån ensam om att inte våga säga ifrån till mobbare. Många är rädda för att själva bli utsatta om de lägger sig i. Och är man, som du, lite blyg krävs det ett oerhört mod för att våga protestera, men det finns andra sätt att hjälpa den som är utsatt.
Du skriver att du har försökt att visa din kompis att du bryr dig och det är nog så viktigt. Genom att vara en bra vän förmedlar du till kompisen att hon är värd att tycka om, vilket är tvärtemot vad mobbarna gör. Förutom att ”bara” vara en allmänt snäll och pålitlig vän är det bra om du är tydlig med vad du tänker och känner när killarna ”är jobbiga”. Det kanske du redan har varit, men om du inte har berättat vad du tycker om killarnas beteende eller berättat hur du känner dig när du ser på, så tycker jag att du ska göra det. Chansen är stor att kompisen mår lite bättre av att veta att du önskar att du vågade stå upp för henne.
Sedan tänker jag att det är en god idé att fråga kompisen om det är något annat du skulle kunna hjälpa henne med. Till att börja med skulle du kunna gå med henne till någon vuxen som ni båda har förtroende för och be den om hjälp. Det skulle kunna vara en förälder, en lärare, en kurator eller någon annan skolpersonal.
Kanske är ni rädda för att situationen ska bli värre om ni blandar in en vuxen, men varje skola måste ha en genomtänkt plan för hur man agerar på bästa sätt när mobbning uppstår. Självklart ska skolan lägga stor vikt vid det förebyggande arbetet, men dessvärre kan ingen skola slå sig för bröstet och påstå att det inte förekommer någon som helst mobbning hos dem. Därför måste skolan också ha en plan för när det som inte får hända ändå händer. Så våga lita på att det finns vuxna som kan hantera jobbiga situationer och få stopp på mobbningen.
Finns det något som du skulle kunna göra under själva mobbningstillfällena som inte innebär att du behöver rikta dig mot killarna? Vilka alternativ som finns beror förstås på var någonstans det sker och vad killarna gör. Vräker de ur sig elaka kommenterar kanske du kan säga ”kom så går vi” till kompisen och göra henne sällskap på vägen därifrån. Är killarna hotfulla, puttas eller slåss kanske du kan smita i väg och hämta en vuxen.
Om du i förväg tänker ut vad du vill göra eller säga kommer du ett steg närmare att faktisk genomföra planen. Ofta klarar man mer än man tror. Samtidigt ska du inte klandra dig själv för saker som du inte vågar göra. Att ha någon som bryr sig om en och någon som man kan prata med är guld värt. Och du bryr dig verkligen om din kompis.
Vänlig hälsning
Ingrid Gråberg
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa fler frågor och svar om mobbning:
Har inte lärarna ansvar att stoppa mobbning?
Rädd att mobbningen ska fortsätta på gymnasiet!
Jag kommer inte in i min klass
Min lärare är rasistisk och homofobisk!
Hej Paul,
Vilken bra fråga! Jag skulle vilja säga att flertalet känslor vi har är meningsfulla, även om alla känslor inte är lika välkomna. Rädsla och ångest kan till exempel skydda oss för sådant som är farligt och ilska kan hjälpa oss att stå upp för oss själva. Problem uppstår när känslan inte ger med sig, när den uppstår i situationer där den inte verkar göra nytta eller när den hindrar oss väldigt mycket från att leva det liv vi vill leva.
Det är samma sak med depression. Depression eller nedstämdhet har nog alla upplevt någon gång. Känslan kan uppstå som en helt normal reaktion på en förlust, alltså när vi har förlorat någon eller när något inte blir så som vi hade önskat. På så sätt kan nedstämdheten vara en viktig signal om att vi exempelvis behöver sörja.
Den kan också signalera att vi kräver för mycket av oss själva, att vi är i en situation som inte är bra för oss, eller att vi inte tar hand om oss själva på ett bra sätt. I sådana situationer tänker jag på nedstämdheten som en ”vän” som försöker tala om något viktigt för mig. Ibland kan det helt enkelt handla om att ta en paus och kanske kolla att vi uppfyller så basala behov som sömn, mat och rörelse.
Men det går inte alltid att påverka den egna livssituationen, till exempel när det är mycket i skolan, bråk hemma eller många val som behöver göras och som kan påverka framtiden. Om mycket i livet tar energi just nu kan man fundera över om det går att fylla på med energi på något sätt. Vad mår jag bra av? Kan jag få till en bättre balans mellan saker som tar energi och saker som ger energi? Vad tycker jag är viktigt i livet?
Ibland håller depressionen i sig. Kanske känns det som att bära på en tung ryggsäck och det kan vara svårt att veta hur vi ska göra för att må bättre. Då är det viktigt att söka hjälp på en vårdcentral, på skolhälsovården eller på ungdomsmottagningen.
Här kan du läsa mer om depression och nedstämdhet:
Vänliga hälsningar
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Alva!
Först och främst vill jag beskriva lite kort om skillnaden mellan att ha och inte ha en diagnos. De flesta av oss upplever ibland koncentrationsproblem och rastlöshet. Många av oss har också en tendens att ibland skjuta upp omfattande projekt och sådant som är tråkigt. Det behöver inte betyda att vi har en diagnos, utan detta är en del av att vara människa.
Det är först när symtomen blir funktionshindrande som det kan bli aktuellt att göra en neuropsykiatrisk utredning för att ta reda på om det handlar om en diagnos. Det räcker heller inte med att vi ”bara” har funktionshinder på ett ställe, som till exempel i skolan, utan det behöver även finnas funktionshinder för oss i hemmet och i våra relationer.
Det kan finnas andra förklaringar till dina svårigheter. Det är ganska vanligt att till exempel stress, nedstämdhet eller ångest ger liknande upplevelser som du beskriver. Kanske har du gått igenom något jobbigt nyligen? Eller har det alltid varit på ett liknande sätt men att du nu inte längre kan hantera skolans krav? Här kanske du behöver ta hjälp för att reda ut vad som är vad och om du skulle behöva göra en neuropsykiatrisk utredning.
Du undrar om du har ADD. Det är mycket möjligt, men det går inte att ställa en diagnos utifrån det du skriver. Det jag kan göra här är att beskriva vad ADHD och ADD är.
För mig som jobbar med neuropsykiatriska utredningar är det inte så stor skillnad mellan ADHD och ADD, det som skiljer är bokstaven H, som står för ”hyperaktivitet”. Hyperaktivitet är när man är fysiskt rastlös, man har svårt att sitta till, man pillar på saker, går runt i klassrummet eller studsar med benen, så som du skriver. Förenklat kan man säga att personer som får diagnosen ADHD har koncentrationsproblem och en fysisk hyperaktivitet, medan personer med ADD mer har koncentrationsproblem och en inre hyperaktivitet som inte märks av andra men som är minst lika påtaglig och funktionshindrande.
Hur detta upplevs varierar människor emellan. En del har större problem med omfattande funktionsnedsättning till följd av sin ADHD eller ADD, medan andra påverkas mindre och har lättare att hantera sin funktionsnedsättning. Detta är ju egentligen ganska logiskt. Människor är olika och har olika förutsättningar. En annan sak som påverkar hur människor med dessa diagnoser mår är i vilken omfattning de får stöd.
Ibland pratar man om lätt, måttlig och svår ADHD/ADD. Till exempel kan en person med lätt ADHD klara skolan bra, men till priset av stor ansträngning vilket resulterar i att de är helt utmattade då de slutat skolan. En person med svår ADHD/ADD kan kanske inte alls sitta still i skolan, hamnar ofta i bråk och har från tidig ålder fått mycket anpassningar.
Men oavsett om du har en diagnos eller inte har skolan skyldighet att ge dig det stöd som du behöver för att du ska kunna klara av de krav som ställs. Prata i första hand med din mentor om dina svårigheter och vad du behöver för stöd i skolan.
Det låter också som om du kan behöva prata med någon, till exempel skolkuratorn eller någon annan vuxen du har förtroende för, om hur du mår och hur du har det. Kanske är detta, att du får rätt stöd i skolarbetet samt pratar med någon om hur du mår, tillräckligt för att du ska kunna hantera din vardag och må bra.
Om du känner att du vill gå vidare och utreda om du har ADD så är det i första hand barnpsykiatrin, BUP, som du ska vända dig till. Prata om detta med skolans kurator och/eller dina föräldrar eller någon annan vuxen som du litar. Du ska inte behöva ha det så här kämpigt, det finns hjälp att få.
Lycka till!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Leonard
Under tonårstiden utvecklas inte bara kroppen, utan även hjärnan. Hjärnan är färdigutvecklad ungefär när vi är 25 år. Det som gör att människor pratar om en ”tonårshjärna” är att olika delar i hjärnan utvecklas olika snabbt. Vissa delar utvecklas tidigare än andra. Hjärnan utvecklas bakifrån/inifrån och fram. Det sista som utvecklas är prefrontala cortex (frontalloben) som ligger bakom pannan.
Varför har det då betydelse? Jo, de delar som utvecklas tidigare är bland annat de delar som heter limbiska systemet och striatum.
Limbiska systemet kallas också ibland för känslohjärnan och består av flera delar. Systemet är involverat när vi blir kära, men också när vårt hotsystem drar i gång, alltså när vi blir rädda, eller beredda på att försvara oss. Under tonårstiden är det därför vanligt med starka känslor och det är också vanligt med snabbare humörsvängningar. Det är inte ovanligt att vuxna har en tendens att inte ta ungas starka känslor på allvar. Därför kan vuxna behöva påminnas om att känslorna inte är mindre äkta, bara för att de är övergående.
Striatum är en viktig del av belöningssystemet. Tonåringar får, till skillnad från barn och vuxna, mycket större aktivitet i dessa delar när de lyckas med något, äter något gott eller på annat sätt får positiva upplevelser. I kombination med tonåringens känslohjärna så kan det leda till att risktagandet och impulsiviteten ökar och det blir svårare att tänka på de långsiktiga konsekvenserna.
Belöningssystemet är också involverat i minne och inlärning. I forskningsstudier har det visat sig att tonåringar lär sig snabbare än vuxna. Och det är ju bra, när det plötsligt är mycket nytt att anpassa sig till när man går från barn till vuxen.
Det som utvecklas sist är som sagt den delen av hjärnan som ligger bakom pannan, prefrontala cortex. Den ansvarar för att bearbeta starka känsloreaktioner, att tänka logiskt och rationellt, få syn på långsiktiga konsekvenser och se till att vi kan vänta med att göra saker. Alltså, när limbiska systemet skriker ”hjälp, fara, spring det här är allvar” så säger prefrontala cortex kanske ”men vänta lite, så farligt är det nog inte, vi kan nog lösa det här om du lugnar ner dig”.
Man brukar därför säga att när vi människor utvecklas till vuxna så utvecklas först gasen och sedan, alldeles sist, kommer bromsen på plats.
Ja, vad kan man tänka på om man har en tonårshjärna? Jag tänker att unga först och främst kan njuta av de fördelar som finns och all den positiva energin som också kan vara en del av tonårstiden. Men det är samtidigt också viktigt att ibland påminna sig själv om att man har en tonårshjärna. Kanske tar du ibland onödiga risker? Det kan vara värt att fundera över.
Om din tonårshjärna ofta söker spänning och ”kickar” finns det olika sätt att få utlopp för det, som till exempel inom sport eller på ett nöjesfält.
Har din hjärna mycket tunga känslor kan du behöva klappa dig själv på axeln ibland och kanske påminna din hjärna om att känslorna nu är starka, men inte farliga och att de går över. Det brukar lugna ner systemet. Om känslorna blir för svåra att hantera är det bra att prata med någon som kan hjälpa till att reda ut alla känslor.
Jag hoppas att du fick svar på dina funderingar!
Här kan du läsa mer om den känslostyrda tonårshjärnan.
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Lilly!
Det är smärtsamt att vara i en relation som känns ojämlik. I ditt fall handlar det om att du föreslagit att ni ska ses utanför skolan, men blivit avvisad gång på gång. Det är inte konstigt att det gör dig ledsen och väcker tankar på att din vän inte prioriterar dig.
Det jag funderar på är varför din vän inte vill ses utanför skolan. Det låter ju som att ni har en fin och bra relation i skolan. Det kan ju handla om många olika saker, och jag kan bara spekulera. Känner hon att hon måste plugga? Är hon väldigt trött och slut efter skolan, och orkar inte ses? Finns det andra intressen som tar upp all tid? Handlar det om något där hemma? Eller något helt annat?
Det allra bästa vore nog att försöka prata med henne. Eftersom ämnet kan vara känsligt så försök hitta ett bra tillfälle. Du kanske kan säga något i stil med:
”Jag gillar verkligen att hänga med dig, och det skulle betyda mycket för mig att också ses utanför skolan någon gång. Jag har frågat dig ett par gånger, men då har jag förstått det som att du inte vill. Jag blir lite förvirrad och tänker att jag inte är så viktig för dig. Har du lust att berätta för mig hur du känner kring det här? Jag vill gärna förstå lite bättre. Berätta bara om du vill, och när du vill. Det är helt okej”.
Det sista är viktigt, så att du inte pressar henne att berätta om hon inte är redo. Om hon berättar varför hon inte velat ses utanför skolan, lyssna och se om du kan förstå det hon berättar utifrån hennes perspektiv. Kanske kan ni utifrån hennes svar komma fram till hur ni skulle kunna ses utanför skolan? Är det hemma hos dig eller henne? Vad för aktivitet passar bäst? Vilken dag passar bäst och så vidare? Och om hon inte berättar, gör ditt bästa för att förmedla att det är okej och att du är glad att ni kan fortsätta umgås i skolan. Kanske kommer du förstå hennes skäl vartefter.
Hoppas er relation kommer fördjupas och att ni kommer närmare varandra!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Nova!
Du beskriver symtom som är vanliga när man har ADHD – nämligen problem med impulsivitet. Det handlar om att det är svårt att bromsa och kontrollera sina impulser. Det kan till exempel märkas genom att man har lätt att bli arg och hamnar i bråk med andra. När man har ADHD reagerar man ofta snabbare, starkare och kan råka agera impulsivt. Man hinner inte stoppa sig själv och tänka efter. Vid ADHD är det ofta svårt att styra sitt beteende på ett smart sätt, till exempel att inte ge sig in i bråk, trots att det gör att man får problem med kompisar. Din hjärna ger dig mängder av impulser och det kan vara svårt att hejda dina reaktioner på dessa.
Du behöver alltså vara snäll mot dig själv när det blir tokigt med andra! Du hinner inte alltid hejda dig själv innan du agerar. Det kan också vara till stor hjälp att lärare, klasskompisar och andra i din närhet får veta att du har ADHD och vad det innebär. Att du inte vill bråka, men att du inte lyckas stoppa dig själv ibland. Det är inte så att du ”väljer” att bli arg, utan det bara händer.
Att leva med ADHD är att leva utan bromsar. Be gärna dina vårdnadshavare prata med psykologen som gjorde din ADHD-utredning för att se om hen kan ge information till skolan om vad din diagnos innebär. Då blir det lättare för andra att förstå och hjälpa dig att upptäcka när du håller på att bli arg, till exempel genom att övriga håller sig lugna eller genom att du lämnar situationen en stund så att du kan lugna ner dig. En promenad eller ett par långsamma andetag kan vara hjälpsamma saker i det läget. Fem eller tio minuter kan hjälpa långt för att lugna ner sig!
Något annat som kan hjälpa dig är att öva på att sätta ord på vad du känner, i stället för att bli arg och bråka med andra. Försök först klura ut några typiska situationer då du lätt blir arg. Är det när någon inte håller med dig? Ger kritik? Du får tillbaka ett dåligt provresultat? När någon retas? Eller något annat?
Hur märker du att du är på väg att bli arg (dina varningssignaler)? Slår hjärtat hårdare, höjer du rösten, pratar du snabbare? Nästa gång du är i en liknande situation och märker av dina varningssignaler, ställ dig frågan: ”Vad känner jag just nu?” (till exempel ilska, irritation, besvikelse, hjärtat slår hårt).
Föreställ dig att känslan är en våg som kommer och går medan du andas långsamt ut och in. Fundera efteråt om det här var en strategi som var hjälpsam eller inte, och hur du kan komma ihåg att använda den i fler situationer.
Det här vara några strategier som kan hjälpa dig att bromsa dig själv när du är på väg att bli arg och bråka med andra. Tveka inte att söka hjälp via en vårdcentral eller BUP för att lära dig mer om hur du kan hantera din impulsivitet och tendens att bli arg och bråka med andra.
Utöver att jobba med egna strategier, föreslår jag att du och dina vårdnadshavare diskuterar ADHD-medicinering med en läkare på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Medicin kan hjälpa vid impulssvårigheter och andra symtom på ADHD.
Allt gott,
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Jenny!
Tack för din fråga! Du kämpar med oro och ångest, även om mycket har blivit bättre genom att prata med kurator och psykolog. Det gör det värre att du inte känner dig förstådd av dina föräldrar och det har blivit ett avstånd mellan er. Jag ska dela lite tankar utifrån min erfarenhet av att hjälpa andra ungdomar med ångestproblematik.
Är vi sjuka i till exempel feber, är boten vila, men om det i stället rör sig om mental ohälsa såsom oro och ångest så fungerar inte vila på samma sätt. Tvärtom kan vila få motsatt effekt. I bästa fall lindrar det ångesten för stunden, men på lång sikt riskerar ångesten att komma tillbaka, eller till och med bli värre.
Jag är därför rädd att om du stannar hemma från skolan när du har dagar med starkare ångest, så kommer det inte hjälpa dig i det långa loppet. Kanske har du redan fått veta att oro är ett falskt alarm om att något dåligt kommer att hända. Vi behöver därför hjälpa vår kropp och hjärna att förstå att den dragit i gång i onödan. Om vi vilar, drar oss undan, ställer in saker och så vidare, förmedlar vi tvärtom att oron har rätt – att det finns något att på riktigt vara rädd för. Att stanna hemma någon enstaka gång är förstås ingen större fara, men om oron och ångesten får styra alltför mycket kan ditt liv bli begränsat i onödan.
När man känner oro och ångest är det naturligt att vilja dra sig undan och vila från skolan. Vi vill bli av med de obehagliga känslorna! Men som psykolog skulle jag snarare vilja förstå vad din ångest handlar om och hur du kan hitta sätt att inte styras av den.
Ångest kan handla om många olika saker (till exempel oro för att göra bort sig, inte räcka till, osäkerhet, framtiden, och så vidare) och det är viktigt att bena ut det för att kunna jobba med att behandla oro och ångest på ett effektivt sätt. När vi känner ångest drar kroppens alarm i gång, hjärtat slår snabbt, vi kanske blir varma och svettas, andas snabbt, men det finns inget faktiskt hot att springa ifrån. Ångest är obehagligt, men ofarligt. Därför är ”att springa ifrån”, såsom att vila, inte den bästa medicinen vid ångest.
Du berättar dock att du mått sämre när dina föräldrar tvingar i väg dig till skolan, så jag förstår att du tänker att det vore bättre om du stannade hemma. Är det möjligt att träffa psykologen eller kuratorn igen för att se om du kan lära dig mer om hur du kan stå ut med din ångest även de värsta dagarna?
Det finns flera strategier för att utmana och hantera ångest. Det kan till exempel vara att lära sig att lugna ner kroppen med hjälp av avslappning eller lugn andning, utmana tankar som spär på oron, att öva på att agera tvärtemot ångesten eller lära sig mer om känslor och hur vi kan reglera dem.
Jag tänker också att det vore bra om dina föräldrar kunde få träffa psykologen så de kan lära sig hur de kan stötta dig på ett positivt sätt i de svåra situationerna. Det låter jätteviktigt att ni tillsammans tar tag i det som är jobbigt för dig, i stället för att det jobbiga kommer mellan er. Vad tror du om det?
Här kan du läsa mer om ångest och olika sätt att hantera ångest:
Bästa hälsningar
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Elsa!
Vilket dilemma du beskriver – ni har haft en nära och fin vänskap som betytt väldigt mycket, men din vän har förändrats, väljer bort dig och ni har glidit isär. Hon verkar trots allt vilja ha kvar dig i sitt liv, men bara när ni är ensamma, utanför skolan. Det har blivit en obalans i er relation. Hon väljer när ni ska umgås. Sådant hon börjat intressera sig för, verkar inte vara viktigt för dig. Människor förändras över tid, och därför också relationer. Det gör ont när en nära vänskap förändras. Det är ju en slags förlust. Det är naturligt att då känna sig ledsen, sårad och kanske besviken och arg.
Vad har du för alternativ i den här situationen?
Om det positiva i relationen trots allt väger över det som gör ont, se om det går att förbättra relationen. Försök prata ut. Berätta hur du upplever situationen för din vän. Undvik att anklaga henne för situationen. Formulera dig gärna i jag-budskap: ”Jag upplever att…” och ställ frågan hur hon ser på er vänskap. Förklara vad du behöver av din vän för att det ska bli mer balans i er relation. En sådan sak kan ju vara att ni ibland umgås även i skolan.
Om det är så att er vänskap fortsätter få dig att bli nere, uppgiven eller trött så kanske du behöver ta en paus och ägna dig åt andra intressen eller relationer? Odla nya vänskaper. Du behöver inte vara så drastisk att du gör slut med din vän, utan det räcker kanske att du ger tid och energi åt annat. Vem vet, kanske hittar du och din barndomsvän tillbaka till varandra senare i livet och då är det synd att stänga dörren till er vänskap genom att göra slut.
Sist, prata med andra du litar på om hur du känner. Det kan vara en lättnad att få bli lyssnad på och sedd av andra. Kanske behöver du få sörja er vänskap en tid och se tillbaka på det ni haft, men som inte längre är?
En varm kram!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Alba!
Så fint att du vill ta tag i det här som du beskriver som ett stort problem. Att ljuga är ju något som alla gör mer eller mindre varje dag. Även om det oftast handlar om ”vita lögner” som vi tar till för att minska risk för konflikt eller dålig stämning. Men som jag förstår handlar det för din del om lite mer än så. Du har ju fått problem med dina vänner på grund av ljugandet och jag förstår att du kan känna dig ensam i det här. Jag förstår också att det kan vara svårt för dig att bryta detta mönster.
Du har ju redan gjort en analys om varför du tar till lögner; för att få kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Dessa är ju djupt mänskliga behov som vi alla har. Kanske har dina behov inte tillmötesgåtts på ett tillfredsställande sätt? De flesta beteenden som vi människor utvecklar har en bakgrund och finns för att fylla olika behov. Jag vet inget om din familj eller hur du har vuxit upp, men kanske finns det något där som du behöver få hjälp med att hantera?
När det kommer till själva ljugandet så vill jag börja med att säga att det är djupt mänskligt att ljuga. Alla ljuger vi ibland, framför allt om småsaker, sådana som vi kallar ”vita lögner”. Till exempel om en kompis klippt håret och man säger att det är fint fast man egentligen inte tycker det. Den vita lögnen fungerar då som en hänsyn om kompisen. Viktigast är ju att ljuget, eller lögnerna, inte skadar någon. Men som jag förstår av dig så skadar ju dina lögner både dig själv och andra.
En annan aspekt är att det ofta i det sociala samspelet mellan människor lätt blir missförstånd, något som vi kan tolka som att den ene eller andre har ljugit fastän det egentligen handlar om att man inte förstått vad den andre menat. Detta med att ljuga är alltså mer krångligt än vad många tror.
Innan du kan börja förändra ditt mönster är det viktigt att du ser att ljugandet är ett beteende. Genom att se ljugandet som ett beteende ökar graden av kontroll av själva ljugandet. Lögnen är inte något som ”bara händer” utan beroende av vad du säger eller vad du gör. Målet ska vara att minska ljugandet. Viktigt är också att tänka på att du har haft detta beteende under längre tid och då får du nog räkna med att det kommer ta tid att bryta mönstret.
Jag tycker att du ska sätta upp lite regler kring ditt ljugande. Lägg upp ett schema där du varje vecka sakta men säkert minskar på ljugandet, samtidigt som du ökar något annat, något du tycker om att göra. Det är lättare att förändra ett beteende om vi inte bara tänker att vi ska ”ta bort” något utan där vi också fyller på med annat. Du kan till exempel i stället för att ljuga ställa fler frågor till den som du pratar med. Om du skiftar fokus från dig själv till den andra personen kan det hjälpa dig att bygga bättre relationer och samtidigt minska antalet lögner. Genom att träna på att kommunicera på ett annat sätt än du tidigare gjort kan du minska risken att du hamnar i det ”gamla” mönstret att kommunicera.
Kanske finns det vissa situationer där du lättare triggas att ljuga. Om du kan identifiera och skriva ned dessa situationer kanske du kan förebygga dem på något sätt, antingen undvika dem helt ett tag eller att gå in i samtalet med inställningen att kommunicera på det ”nya” sättet.
I ditt schema kan du sätta en maxgräns för antalet lögner per dag eller per vecka. Syftet är att du sakta men säkert minskar på antalet lögner. Var inte för hård mot dig själv, du kommer ljuga även fastän du bestämt dig för att inte göra det, men påminn dig då om att du försöker förändras och att det tar tid.
Fundera över om du har någon kompis som du kan berätta för att du så lätt ljuger och att du nu övar dig på att bryta mönstret. Om kompisen vet om att du lätt tar till lögner men nu försöker sluta ljuga, så kanske du kan känna dig trygg med att säga ”fasen! nu ljög jag igen!!” utan att det blir så dramatiskt.
Jag tänker på ditt problem och lösningen på problemet som ett projekt med lite olika delar. Det handlar dels om att förstå mer om varför du har hamnat i det här, dels att metodiskt träna på att bryta mönstret. Om du inte kan bryta mönstret på egen hand föreslår jag att du går till skolkuratorn eller ungdomsmottagningen för att få stöd. När du tar hjälp kommer du märka att din oro minskar och du kommer att känna dig mindre ensam.
Lycka till och ta hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Leya!
Vad fint att höra att du kommit en bra bit på vägen med att komma till rätta med din ätstörning.
Det absolut vanligaste sättet att bli antagen till psykolog är utifrån dina gymnasiebetyg eller resultat på högskoleprovet. Att ha haft en ätstörning är inte diskvalificerande för att bli psykolog. I perioder har några få lärosäten även antagit via intervju, och kanske något lärosäte gör så även nu, men jag vet inte vilka slags frågor de ställer. Jag skulle bli väldigt förvånad om de ställer frågor kring den sökandes psykiska hälsa. Du hittar mer info om hur antagningskraven ser ut för olika lärosäten via www.antagning.se.
Vi psykologer är också människor, som ibland har haft eller har psykiska besvär. Du känner dig själv allra bäst, och vet när du är redo att påbörja en så krävande utbildning som psykologutbildningen är. Det är också krävande att bli fri ifrån en ätstörning. Det är klokt av dig att stanna upp och fundera över vad du just nu vill och behöver.
Att själv ha mått dåligt tror jag kan vara en tillgång när man ska hjälpa andra som mår dåligt. Det kan ge en förståelse för precis hur svårt det kan vara att må dåligt, hur omöjlig en förändring kan kännas, men också en övertygelse om att det går att bli bättre. Det ger engagemang och hjälper en att både vara empatisk och envis.
Precis som med det mesta, så finns det även möjliga fallgropar. Det är viktigt att man själv mår så pass bra att man kan ta in en annan persons berättelse och situation utan att bli alltför färgad av den egna erfarenheten. Det är också viktigt att komma ihåg att det som varit till nytta för en själv, inte behöver vara det som kommer vara till nytta för den man ska hjälpa. Här blir det viktigt att kunna sätta egna erfarenheter åt sidan, och i stället basera sitt arbete och bemötande på samlad kunskap och professionellt förhållningssätt. Psykologutbildningen är lång, och du får massor av träning i just detta.
Jag önskar dig all lycka till med framtidsplanerna och att bli helt fri ifrån din ätstörning. Det är fullt möjligt!
Allt gott!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej!
Jag tycker inte alls att din fråga är konstig utan jag förstår att du saknar din hund jättemycket. Hon har funnits i ditt liv väldigt länge och varit en naturlig del av din vardag. För många människor kan banden till ett husdjur vara lika starka som till en människa, så din sorg är både normal och naturlig. Försök att ge utrymme för det du känner. Kanske kan du ordna någon form av gravsten eller sorgeplats att gå till när du känner för att sörja och tänka på allt det ni upplevt tillsammans? Eller ett album med bilder.
Det är väldigt sårande när andra inte förstår vår sorg och kanske till och med viftar bort den (”det var ju bara en hund”). Finns det någon i din närhet som du vågar prata med? Som du tror skulle vara lite mer förstående? Eller så kan du skriva. Sätt ord på vad du känner och skriv ner vad du saknar med din hund. Dra dig till minnes fina stunder ni haft ihop, och låt känslor komma naturligt, utan att försöka kämpa emot dem. Och påminn dig om att det är helt okej att du sörjer din hund, och det får lov att ta tid.
Du kan också söka stöd på forum och hemsidor för djurägare som förlorat ett husdjur. Många tycker att det är skönt att prata med andra som förstår och som varit i en liknande situation.
Det finns inget exakt svar på när sorgen kommer att gå över. Låt det ta den tid det tar, samtidigt som du också ibland tillåter dig att ta paus från att vara ledsen. Fortsätt med sådant du tycker om att göra och som gör dig glad. Det är helt okej även när vi sörjer!
Ta hand om dig!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Simon!
Du beskriver funderingar som verkar väcka både pirriga känslor och nedstämdhet. Det låter som om det är svårt att vara kvar i dina känslor till flickvännen och killen i parallellklassen utan att fundera över omgivningens reaktioner.
När man har funderingar om sin sexuella läggning och det känns hopplöst så kan det vara skönt att ha någon att prata med. Ibland är det lättare att fundera över saker med någon som inte är knuten till ens liv i övrigt. Om inte din flickvän eller dina vänner känns rätt, kanske en kurator på ungdomsmottagningen skulle kännas bättre?
Med en kurator, eller annan person du litar på, kan du i lugn och ro fundera över vad du vill göra. Kanske ingenting, kanske ändå samla mod och prata med din tjej/killen du är intresserad av/dina vänner. Kanske kan du snabbt själv besvara frågan om du är gay, bi eller annat, eller så kommer den frågan att följa dig ett tag.
Vem vi blir attraherad av kan också ändras under en livstid, vi kan inte påverka det i någon större utsträckning. En del blir sexuellt attraherade av ett kön, men vill ha sina fasta relationer med ett annat, en del blir kära i/attraherade av flera samtidigt medan andra är monogama. Det finns helt enkelt en stor variation i människors känslor och beteenden och det är helt i sin ordning.
Du beskriver också att du känner dig ensam och det tycker jag egentligen är en viktigare fråga. Återigen, fundera på om det finns någon som du tror att du kan prata med.
Om det känns rätt, kolla om RFSL har en grupp på din hemort och om det finns digitala eller ”real life”-mötesplatser att tillgå. Några lokalgrupper erbjuder också samtalsstöd, exempelvis i Göteborg (se länk nedan).
Att upptäcka att man attraheras utanför heteronormen kan i början kännas hopplöst för att det är svårt att veta vad det betyder för en själv och hur omgivningen kommer att reagera. Men det öppnar också upp nya möjligheter, nya tillhörigheter och nya erfarenheter som många har livslång glädje av.
Tillåt dig att tänka efter i lugn och ro och ta gärna hjälp.
Jag önskar dig all lycka till och många fina och jobbiga, pirriga kärleksupplevelser framöver!
Här är några länktips:
Fem vanliga frågor från unga HBTQ+
Hur måendet påverkas av heterocisnormer
Vänlig hälsning
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Ellen!
Tack för din fråga! Du lyfter ett tema som jag tror att väldigt många känner igen sig i. Över lag är det svårt att kommunicera kring och förstå saker som psykiatriska diagnoser och jag tror att du och din pappa hamnar i lite olika utmaningar när ni pratar med varandra.
Det finns många anledningar till att en person, en pappa eller någon annan, har svårt att förstå och ta till sig sådan information. En del tror jag handlar om generationsskillnader, när din pappa växte upp så pratades det inte särskilt mycket alls om psykiatriska diagnoser, i dag syns det mer och diskuteras öppet i till exempel media. Detta kan göra att din pappa är färgad av det han har fått med sig under sin uppväxt och att han då ser dagens diskussion som annorlunda och svår att förstå.
Sedan kan det också vara så att din pappa, på grund av sitt kön, inte har fått möjlighet att prata om känslor och mående på samma sätt som kvinnor i hans ålder. Det finns normer i samhället som i princip säger ”män ska vara tuffa, macho och inte visa känslor”, detta kan innebära att han inte har fått träna på att förstå och uttrycka känslor. Om det är så, så tänker jag att han har ännu svårare att förstå psykiatriska diagnoser eftersom han har lärt sig att man inte visar känslor och när någon frågar hur man mår så svarar man i princip alltid: ”bra!”.
En annan del som spelar in är ju det faktum att du är hans dotter och att det kan vara svårt för en förälder att acceptera att det är något ”fel” på ens barn. Han kan till exempel känna skuld, att det är hans fel och att han borde förstått detta tidigare vilket i sig kan skapa en förnekelse ”nej, hon har inte någon diagnos”. Jag märker denna tendens hos föräldrar när jag jobbar med utredning av diagnoser, att det ofta tar ett tag för dem att acceptera informationen och minska sitt dåliga samvete. Om det är så, så tänker jag att det är en process och att din pappa kommer att ändra sig och förstå din diagnos bättre framöver.
Jag tycker inte att du ska ge upp som du skriver, men samtidigt tänker jag att man alltid kan försöka påverka en annan människa, men man kan aldrig ändra på någon. Det kan vara så att det just nu är svårt för din pappa att förstå din diagnos, men att när han landat mer i informationen och kommit vidare i sin process så blir det lättare för honom.
Ett sätt att hjälpa honom att förstå mer är att försöka kommunicera med honom på ett icke-dömande sätt, något som du säkert redan gör men eftersom han kanske har lätt att känna skuld så kan det kännas bättre för honom om du anstränger dig för att kommunicera på ett validerande sätt.
Validering är ett begrepp som jag tagit från litteraturen om behandling av borderline personlighetssyndrom/EIPS av Marsha M. Linehan och det innebär att man bekräftar personens känslor och tankar utan att döma dem. Exempelvis kan det betyda att även om du känner en stor frustration med din pappa så kan det vara ett bättre sätt att bara bekräfta att ”ja, okej, du tänker så, jag förstår” utan att sedan lägga till ”men du har fel” eller liknande. Genom att beskriva din upplevelse av din diagnos så kan du sedan i bästa fall göra det lättare för honom att förstå och ta sig an din upplevelse.
Det är lätt för oss människor att gå i försvar om vi känner oss ifrågasatta och om vi tänker oss att din pappa just nu har svårt att uttrycka och förstå känslor (på grund av sin uppväxt och sitt kön) så tror jag att han lätt kan missförstå dig. Utgå från din upplevelse, ha tålamod och beskriv gärna skillnader mellan att ha ”svängar” som han säger och att ha en psykiatrisk diagnos som innebär att ens liv och aktiviteter påverkas negativt.
Det verkar (tyvärr) som att du hamnar lite i rollen av att vara vuxen här men om du ser det så att din pappa inte fått hjälp och stöd i att förstå de här frågorna så kanske du har lättare att kommunicera med honom. Jag hoppas och tror att genom samtal och kommunikation så kommer han mer och mer att acceptera och förstå din diagnos även om det kan ta lite tid.
Ta hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Sigge!
Tack för att du lyfter en fråga som vi många kämpar med! Du hamnar framför mobilen utan att du vill, och efteråt känns det meningslöst. Du vill förändra, men vet inte hur!
Passivt scrollande är en utmaning att bryta. Mobilen finns alltid där, det är lätt att sugas in och plötsligt har det gått mer tid än man hade tänkt. Det är lätt att hamna där – scrollandet kräver ingen energi, plattformarna vi hamnar på är utformade för att få oss att fastna, man vill ha koll på vad som händer och är rädd att missa saker som sker på sociala medier. Scrollande kan också vara något vi hamnar i för att slippa annat, som att göra läxor eller öva på musikläxan. Passivt scrollande på mobilen (och andra skärmar) är lite som snabbmat för ögonen, det är lättsmält och gott men rätt tomt.
Så här kan du göra för att sluta slöscrolla:
1. Sätt upp mål: ”Nu lägger jag X timmar på mobilscrollande per vecka. Jag vill inom en månad minska till X timmar per vecka…”
För det första formulera ett mål som rör hur mycket tid du kan tänka dig att lägga på mobilen. Hur mycket tid gissar du att du i nuläget lägger per vecka? Kanske kan du hitta data på detta i din smartphone. Hur mycket tid vill du minska ner till och när vill du uppnå detta mål? I vissa mobiler finns även appar som hjälper en att minska skärmanvändandet. Sätt gärna också ett mål som handlar om vad du vill göra mer av, i stället för att scrolla, till exempel läsa ut en ny bok var tredje vecka, öva på gitarren lite varje dag, eller något annat som du vill göra mer av.
2. Vad ska du göra i stället? Lista cirka fem situationer då du brukar scrolla på mobilen. Gå igenom varje situation och fundera över ett alternativt beteende som du kan göra i stället. Du kan till exempel i stället för att scrolla på mobilen i sängen när du ska sova läsa en bok, i stället för att scrolla på mobilen när du väntar på bussen, kan du titta på folk och när du är bland vänner kan du fundera över om du kan ha mobilen avstängd.
3. Notera när du är på väg in i passivt scrollande. Är det när du är uttråkad? Orolig? Behöver göra något ansträngande (som en skoluppgift)? Missnöjd på något sätt? Öva på att notera när du är på väg till mobilen, sätt ord på vad du känner, se om du kan låta känslan vara och fatta sedan ett beslut om vad du ska göra.
4. Be om stöd från andra! Visa dina mål och din lista ovan för en nära kompis eller dina föräldrar. Be dem peppa, stötta och uppmuntra dig när de ser att du klarar att stå emot mobilscrollandet. Och när det är svårt, och du glömmer, be dem snällt påminna och kanske klura vidare på nya alternativa beteenden.
5. Gör utmaningen tillsammans med andra. Kanske finns det fler i din närhet som vill minska på sitt mobil/skärmanvändande, till exempel en familjemedlem eller en vän. Kanske kan de också följa dessa tips och ni kan stötta varandra under tiden ni kämpar mot era mål. Fira med små saker längs vägen och lite större när ni nått era mål.
Andra saker som kan hjälpa dig att dra ner på mobilscrollandet är att stänga av pushnotiser eller ta bort vissa appar från din mobil så att du inte automatiskt lockas in på sociala medier, nyhetssajter eller meddelandefunktioner. Kanske kan du också testa att lämna mobilen hemma när du hänger med en kompis eller gör andra aktiviteter?
Önskar dig all lycka till med att dra ner på scrollandet!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Louise!
Det är tufft att inte känna sig nöjd med sin kropp. Framför allt när det gäller vikt. Modevärlden bombarderar oss med smala kroppar och samhällets smalhetshets lämnar inte så mycket utrymme för mångfalden av kroppar som existerar. Det finns också många fördomar när det kommer till vikt.
Det du berättar om bantning är jättevanligt och något som de flesta som bantar upplever. Det vi gör när vi bantar är ju att vi svälter kroppen och kroppen reagerar med att hushålla med reserverna och signalera ännu mera hunger. Det är till och med så att en viktnedgång kan ändra kroppens ämnesomsättning så att vi behöver ännu mindre mat för att gå upp i vikt. Det kan göra att man kan gå upp i vikt även när man äter samma som ens vänner och familj. Det är i linje med forskningen som visar att det är väldigt svårt att banta och träna sig till en lägre vikt som håller i sig över tid.
Genetiska anpassningar går långsamt och våra kroppar är fortfarande inställda på att den största risken för vår överlevnad är svält. Ju bättre kroppar kan ta hand om maten och lagra energin desto bättre. I vårt moderna samhälle, där vi har tillgång till mat hela tiden har det blivit ett problem för en del. Dessutom finns en hel livsmedelsindustri som försöker anpassa sin mat så att vi köper så mycket som möjligt, vilket gör det ännu svårare.
Om syftet med bantningen däremot är att hålla sig frisk och få energi kan bra mat och motion underlätta för oss. Då är vardagliga saker som regelbundna måltider med mycket grönsaker och att röra sig regelbundet bättre än en extrem diet och hårdträning som inte går att upprätthålla över tid. Att äta snabbmat och sitta stilla är lika dåligt för någon som har en lägre vikt.
Ett stort problem är att det saknas kunskap om det här både i samhället och inom vården; att en högre vikt fortfarande ses som något personen själv bär ansvar för, som om det bara rör sig om dålig motivation. Så är det inte! Men att få höra det påverkar oss såklart.
En annan sak jag därför gärna vill lyfta är att försöka skifta fokus (vilket kan vara lättare sagt än gjort). Fundera över vad du vill med livet och hur du bäst tar hand om dig själv. Vilken slags person är du? Vad är viktigt för dig? Är du en god vän? Har du andra positiva egenskaper?
Träna och ät bra mat för att få en stark kropp som fungerar bra och är frisk i stället för att träna eller äta för att gå ner i vikt. Ta hand om dig själv så du mår bra på så många områden som möjligt. Det är lätt att de saker vi upplever som negativa hos oss själva tar överhand och dominerar livet. Kan det hjälpa att fundera på vad du skulle säga till en vän som var i samma situation?
Om du upplever att du mår väldigt dåligt över det här och skulle behöva hjälp tycker jag att du ska kontakta ungdomsmottagningen eller elevhälsan. Det kan underlätta för oss alla att inte vara helt själva med våra funderingar.
På UMO finns mer information om kroppen och vikt.
Jag vill också varmt rekommendera UMO-podden ”Hur kan jag gilla min kropp?” med Vanessa och Linda-Marie.
Några av tipsen i podden är att lista positiva saker med sin kropp, att inte följa sidor/vänner/diskussioner med innehåll om dieter och smalhetshets och i stället följa kroppspositiva bloggar och sidor och söka stöd hos vänner. Kolla om några av de sakerna de pratar om kan fungera för dig!
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Henke!
Du verkar vara i en period som handlar mycket om identitet och utforskande av vem du är och vem du vill vara. Något som jag tror många kan relatera till. Vad vill jag med livet? Vem är jag? Vad tycker jag om? Massor av frågor som dyker upp och ställer till det för dig.
Jag tror att dina föräldrar och tränare vill att du ska göra det som du själv vill, sedan är det säkert så att du är väldigt duktig på handboll och därför vill de inte att du ska sluta spela. Om den största anledningen för dig att fortsätta med handbollen handlar om att inte göra de vuxna besvikna så tycker jag att du ska prata med dem om det.
Jag tror jag förstår lite hur du känner dig och jag kan tänka mig att det kan kännas som ett svårt och viktigt val. Men det verkar som att du har tappat en del av intresset för handbollen. Du skriver till exempel att du ”alltid tyckt om” handboll, det låter som att du kanske inte tycker om det lika mycket längre? Sedan förstår jag att det är väldigt tidskrävande och att det konkurrerar med skolan. Jag förstår även att du oroar dig för att du kanske ångrar dig om du nu slutar med handbollen.
För att ta reda på vad som blir bäst för dig och för att du ska kunna ta ett mer genomtänkt beslut kan du göra så här:
Det kanske inte kommer att kännas som att beslutet är 100 procent rätt, utan snarare som det minst dåliga alternativet eller likande. Detta är okej. Så är det ofta i livet. Vi vill ofta hitta svar på vad som är rätt och fel, men det här är en sådan situation där det är svårt. Oavsett så kommer du att genom denna stegvisa modell kunna få mer kunskap om vad du vill och hur andra ser på det.
Lycka till och hoppas att det här kan hjälpa dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Vera!
Tack för en väldigt aktuell fråga! Jag tror många med dig funderar på dessa frågor. Inte minst kan vuxna, som inte vuxit upp i en digital värld, vara oroliga för att det är farligt med skärm.
Jag tänker att det är med skärmtid som med många andra saker, det är varken bra eller dåligt i sig, utan det beror på hur skärmanvändandet ser ut. Hälsan kan påverkas både positivt oh negativt. Våra smarta telefoner och andra digitala verktyg innebär en massa möjligheter att till exempel lära oss saker, umgås på ett flexibelt sätt och hålla ordning på våra liv. På andra sidan myntet finns risker och möjliga negativa effekter, som till exempel risken för ett stillasittande liv och att vi inte får till tillräckligt med andra saker som vi mår bra av.
Du frågar hur många timmars skärmtid som är okej för vår hälsa. Jag känner tyvärr inte till någon sådan definition. I stället kan vi kika på vad vi människor behöver för att må bra, och se över om det ryms i ens vardag. Exakt vad är förstås olika för olika personer, men en del är ändå gemensamt.
Här kommer en lista att checka av:
Du kan också gå vidare med att utforska hur du mår när du använder skärm, spelar spel eller hänger på sociala medier? Mår du bättre eller sämre efteråt? Hur är det i det korta respektive långa loppet? Känner du dig inspirerad och får stöd från andra eller känner du dig tvärtom trött, nere och ensam?
Kanske vissa forum, influensers, sajter och digitala aktiviteter får dig att må bra, medan andra får dig att må dåligt? Är det skillnad om du är passiv (läser inlägg, tittar på andras bilder) eller när du är mer aktiv (chattar, uttrycker något)?
Utforska gärna på det här sättet hur ditt skärmanvändande ser ut för just dig under ett par dagar. Du kan även använda en kartläggnings-app om du gillar det bättre. Reflektera sedan över om det är något du vill pröva att ändra på. Du kan till exempel testa att minska din skärmtid ordentligt under ett par dagar och testa att i stället öka på det lika mycket under ett par dagar. Märker du om det gör någon skillnad för dig? Fick du mer skolarbete gjort, var det lättare att somna på kvällen eller fick du tid över att träffa kompisar?
Det finns ganska så begränsat med forskning på det här området tyvärr. I en kunskapsöversikt av Mind tas det upp några få studier som visar att unga som lägger ganska lite tid på digitala medier rapporterar att de mår bättre jämfört med unga som inte lägger någon tid alls. De som lägger väldigt mycket tid mår sämst. Lagom är bäst verkar det som utifrån denna rapport alltså!
Det finns också studier som visar att befolkningen har börjat må sämre samtidigt som det skett en ökad skärmanvändning. Dessa studier betyder inte att ökat skärmanvändande orsakar psykisk ohälsa, utan det kan lika gärna vara tvärtom, det vill säga när vi mår dåligt tenderar vi att använda mer skärm. Det kan också vara något helt annat som förklarar båda. Mer forskning behövs definitivt på det här området!
Vill du lära dig mer kring digital hälsa rekommenderar jag dig psykologen Siri Helles bok Smartare än din telefon – hur du använder din telefon för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer eller kika på hennes blogg. Siri Helle har tillsammans med hjärnforskaren Sissela Nutley också skrivit kunskapsöversikten ”Mår unga sämre i en digital värld?”
Bästa hälsningar
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej!
Ja, det stämmer att tonåringar behöver mer sömn än vuxna. För 15-åringar rekommenderas enligt forskning ungefär 8–10 timmar. Sömnbehovet beror samtidigt lite på ålder och är också olika för olika personer. En del kan klara sig på mindre, medan andra behöver mer. Både för mycket och för lite sömn kan vara problematiskt och påverka fungerandet under dagen.
Det händer mycket i kroppen och knoppen under tonåren. För de flesta förskjuts den inre sömnklockan som hänger ihop med kroppstemperaturen och melatoninnivåer i blodet och som påverkar när kroppen vill sova (melatonin är ett hormon). Det är det som gör att många inte alls är trötta på kvällen och det kan vara svårt att somna, men att det kan kännas som mitt i natten när det är dags att gå upp. Det är för att det är mitt i natten enligt din kropps inre klocka. Orättvist, eller hur?!
Att sömnbehovet hos tonåringar är större och faktiskt närmre barns än vuxnas, är nog för att kroppen fortfarande utvecklas. Att kroppen genomgår en stor utveckling är ju uppenbart, men även hjärnan genomgår en stor förändring som inte är slut förrän man är drygt 20. Hjärnans utveckling brukar kunna ses som att gasen går igång under tonåren, med starka känslor, impulser och många tankar, medan bromsen, de delar av hjärnan som hjälper till att hantera starka känslor, inte är klar förrän på slutet. Inte konstigt att man blir trött, tycker jag.
Det är en mycket bra fråga varför skolan inte är anpassad. På vissa håll har det gjorts försök att senarelägga skoldagen för att anpassa den bättre till ungdomars behov och det har gett goda resultat. Vi forskare, psykologer, skolpersonal och elever behöver nog fortsätta att informera och arbeta för att den här kunskapen sprids bättre.
Fram tills dess kan det hjälpa att ha regelbundna sovtider, dvs att gå och lägga sig och gå upp ungefär samma tid varje dag, inklusive helger. Det kanske finns några trick du kan använda dig av för att kunna gå upp senare på morgonen exempelvis duscha på kvällen, lägga fram kläder, förbereda en frukost du kan slänga ner i väskan och äta i skolan eller annat. På kvällen kanske det blir lättare att somna om du kommer överens med dina vänner om att ni tar paus från sociala medier senast klockan 23 (eller vad som nu funkar), så att alla kan varva ner. Lite fler tips om sömn och vad man kan göra för att påverka sömnen finns också på umo.se, så kolla gärna där och lycka till med sömnen framöver!
Här kan du läsa mer:
Den känslostyrda tonårshjärnan
Det här händer i hjärnan (vid stress och utmattning)
Allt gott,
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Bella!
Jag blir ledsen och oroad när jag läser om hur dina föräldrar beter sig och hur det påverkar dig negativt. Dina föräldrar behöver verkligen jobba på hur de pratar med varandra, inte minst för din skull. Du är som du säger bara 14 år, och ska inte behöva längta tills du kan flytta hemifrån.
De behöver lära sig att prata med varandra utan att bråka och utan att det påverkar dig negativt. De viktigaste reglerna för skilda föräldrar är att inte bråka inför barnen och inte tala illa om varandra inför barnen.
För många barn är det inte att föräldrarna har skilt sig som är det stora problemet, även om det i sig kan vara en stor sorg. Utan det som skadar barnen är att se ens föräldrar bråka och att de inte klarar av att prata med varandra på ett fungerande sätt.
Dina föräldrar behöver inte vara bästa vänner. Det är vanligt att det är svårt att umgås med en tidigare kärlekspartner, men de behöver samarbeta och anstränga sig för att få det att bli bättre för din skull. Jag tror även att de själva skulle må bättre av att hitta ett bra samarbete.
Eftersom det gått så lång tid kanske dina föräldrar behöver ta professionell hjälp för att lösa sina konflikter. De är inte ensamma om att behöva ta hjälp av en utomstående, så det är inget konstigt.
Mitt tips till dig är att försöka berätta hur du påverkas av att de bråkar och pratar illa om varandra. Du mår väldigt dåligt över det, vill flytta hemifrån och kanske finns det även andra följder för dig.
Om de ändå fortsätter att bråka eller tala illa om varandra inför dig kan du säga ”jag mår inte bra av att höra det här” och gå därifrån eller sätta på musik i öronen, så att du slipper höra och samtidigt är tydlig med dina behov.
Om du tycker att det är svårt att prata om det här med dina föräldrar kan du i stället skriva det i ett brev eller i ett mejl.
Om de inte lyssnar på dig, tycker jag att du ska prata med någon på elevhälsan eller vända dig till en ungdomsmottagning för att få stöd. Du skulle också kunna visa dina föräldrar det här svaret.
Lycka till!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer:
Sök hjälp!
Bli vän med dig själv
Hej Tilda!
Jag förstår att du är frustrerad! Det är verkligen obegripligt att det ska vara så svårt att förstå. Människor verkar ha så mycket lättare för att peta in alla i dikotomier, det vill säga motsatspar.
Du är inte ensam om att känna så här. Många bisexuella upplever att de inte blir trodda. Trots att bisexuella är den största gruppen under hbtq-paraplyet finns det många fördomar, inte bara bland hetero utan även i homovärlden. Det finns mycket kvar att göra när det kommer till bisexuellas synlighet. Det behövs forskning, utbildning och insatser för att motarbeta fördomar.
Synlighet handlar delvis om att en tjej blir läst som lesbisk när hon är med en tjej och som hetero när hon är med en kille. Som bisexuell skulle man hela tiden behöva gå runt och komma ut: ”Det här är min partner, men bara så du vet så kan jag bli kär i killar också” och det gör man ju inte.
Bisexuella möts också av fördomar från både hetero- och homosexuella. Bisexuella, och framför allt bisexuella kvinnor, påverkas negativt av det här och mår enligt flera studier sämre än homosexuella.
Det finns inga bra studier på hur många lesbiska som ”egentligen” är bi. Det beror också lite på vad man menar med det och vem som definierar begreppen.
Det är inte ovanligt att identifiera sig som lesbisk fast man har sex med killar ibland, precis som identifikationen som bi inte bygger på att man faktiskt har blivit kär i eller haft relation med båda könen. Man kanske bara vet med sig att kön inte spelar så stor roll när det kommer till vem man blir intresserad av.
Jag tror inte att alla egentligen är bi, men det skulle definitivt vara fler som var öppna om det, om normerna var annorlunda. Jag tycker också att jag ser den utvecklingen i takt med att normerna ändras något. Men även om det var helt fritt tror jag att en del skulle fortsätta att identifiera sig och leva som hetero- eller homosexuella.
I ditt fall tror jag att det är viktigt att fortsätta rätta folk. Om du inte orkar göra det själv hela tiden ta hjälp av någon annan som fattar.
Du kanske behöver sätta dig ner med dina vänner och närstående för ett allvarligt samtal för att tydliggöra att det här är viktigt för dig. Förstår de fortfarande inte kan det vara värt att utöka vänskapskretsen för att inkludera fler bisexuella eller personer som inte har några problem att förstå bisexualitet.
Att vara omgiven av för mycket ifrågasättanden tar energi som man behöver fylla på med likasinnade ibland.
Länktips:
Fem vanliga frågor från unga hbtq+
Hur måendet påverkas av heterocisnormer
Håll ut och lycka till!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Elias
Jag förstår att det är jobbigt att känna sig utanför. Det är tufft att komma in i en ny klass där olika vänskapskonstellationer redan bildats. Det kräver både styrka och mod att våga ta kontakt och aktivt försöka bli en del av den nya gruppen.
Jag tolkar din fråga som att du påverkas psykiskt av detta, att du känner dig nedstämd på grund av din sociala situation. Gymnasieskolan har enligt läroplanen ett övergripande uppdrag att uppmärksamma hälso- och livsstilsfrågor. De ska arbeta systematiskt för att undvika psykisk och fysisk ohälsa.
På din skola ska det finnas en elevhälsa. Där ska du ges möjlighet att få samtala kring dina känslor. Elevhälsan ska enligt skollagen (2 kap 25§):
Till skillnad från den obligatoriska grundskolan kan du inte förvänta dig att lärare eller andra vuxna i gymnasieskolan ska ta tag i och försöka styra upp dina vänskapsrelationer. Här har du ett eget ansvar att söka kontakt med dina klasskamrater och ta initiativ till socialt umgänge.
Men om någon i din klass eller i skolan är elak mot dig och du känner att du blir utfryst, då är det dock en annan situation. Blir du utsatt för trakasserier och mobbning ska du omgående kontakta lärare, skolkurator eller rektor. De är skyldiga att genast utreda situationen och sätta in åtgärder.
På Skolverkets hemsida kan du läsa mer om vilka krav som ställs på huvudmannen (rektorn) på din skola, men också vilka rättigheter och skyldigheter eleverna själva har.
Här kan du läsa mer:
Den känslostyrda tonårshjärnan
“Min blyghet hindrar mig från att få vänner”
Vänlig hälsning
Simon Sandström
Legitimerad lärare
Hej Magnus!
Först vill jag säga att det inte finns ett entydigt svar på vad en vän är. Vad för slags vänner man behöver och vill ha ser väldigt olika ut för olika personer. Jag gissar att din pappa är orolig för att du är ensam och mår dåligt över det. Han har kanske inte heller växt upp med att ha vänner online, så då är det kanske främmande för honom.
Du lyfter en fråga som jag själv funderat en hel del på – vad är en riktig vän egentligen? Vänskap är ett brett begrepp, och kan se ut på många olika sätt. Många vänner har hittat varandra för att man har samma syn på vad som är viktigt i livet och att man kan dela smått och stort. Vissa vänner umgås kring ett gemensamt intresse, men kanske inte delar sina innersta tankar med varandra. Andra vänner känner varandra sedan många år då man kanske växt upp på samma gata eller för att ens föräldrar kände varandra. Vänskap kan kännas stark, även om man inte ses så ofta.
Gemensamt för vänskap är att vänner accepterar varandra, när man inte tycker lika respekterar man varandra ändå. Vänner värdesätter, bekräftar och stöttar varandra och visar att den andre är viktig för en.
Fundera över hur du vill att en vän ska vara. Är det någon du vill:
Vilka punkter håller du med om? Något som inte känns så viktigt för dig? Något du saknar? Här kan du själv fylla i egenskaper som du värdesätter hos en vän.
Fundera även på om dina online-vänner möter din bild av vad en vän är. Det är ju jättebra att du känner dig avslappad när du träffar vänner online och att du hittat likasinnade den vägen. Behåll dem! Fundera samtidigt på om du även vill träffa vänner live?
En skillnad med kontakt via chatt jämfört med när man ses fysiskt är att man inte alltid ser eller hör varandra. Vi förmedlar mycket av våra känslor via ansiktsuttryck, kroppsspråk och vår röst. Det är delar som vi kan gå miste om i digitala kontakter. Kroppsspråket kan hjälpa oss att leva oss in i och förstå vad andra känner. Men det går så klart att förmedla detta i ord också, men kanske kan det vara svårare, åtminstone för vissa. Jag tycker det här är jättespännande frågor, och viktiga att fundera på med tanke på att vi lever i en digital tid, som verkligen ändrat sättet vi umgås på.
Om det är så att du vill träffa fler vänner live, så har jag några tips på hur du kan förändra din situation. Du tar upp att det alltid varit svårt att skaffa vänner då du känner dig blyg och inte riktigt vet vad du ska säga. Det är jättevanligt att känna så här!
Precis som vi kan lära oss att lösa svåra mattetal, ett nytt online-spel eller spela schack, så kan vi bli bättre på sociala färdigheter som att visa intresse, inleda ett samtal eller prata med personer vi inte känner, exempel på beteenden som är viktiga för att lära känna nya personer. När man känner sig stressad eller nervös kan det vara svårt med just de här sakerna. Man kan behöva öva och ta det i små steg.
Här kommer förslag på sådant som du kan öva på:
Det här låter kanske enkelt, men det kan vara supersvårt att gå emot blygsel och obehag i sociala situationer. Tveka i så fall inte att söka hjälp genom att vända dig till elevhälsan, ungdomsmottagningen eller en vårdcentral där du bor. Oro i sociala situationer är vanligt och när det ställer till det i vardagen, så kan det vara frågan om att man har social ångest, eller social fobi som det hette förut. Det är så pass vanligt att det kallas en folksjukdom.
Alla som är minst 16 år kan också söka internetbehandling för social fobi via internetpsykiatri.se. Det finns också en jättebra självhjälpsbok om social ångest som heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” av Tomas Furmark med flera som du kan kolla närmare på! Kapitel 8 i den boken handlar just om hur vi kan lära oss att lära känna nya människor, så jag tipsar lite extra om just det.
Här kan du läsa mer om vänskap:
”Min blyghet hindrar mig från att få vänner”
Lycka till!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Alex!
Tack för en viktig fråga som jag tror berör många just nu. Alla oroar sig ibland, men för vissa blir problemen så stora att det leder till att livet begränsas på olika sätt. Att kunna föreställa sig saker som kan gå dåligt (det vill säga att oroa sig) är i grunden något naturligt och viktigt. Det gör att vi är försiktiga och skyddar oss från faror. Om du till exempel känner dig sjuk, motiverar oron dig att ta tempen och att vila.
Ibland oroar vi oss fast det inte finns något yttre hot (till exempel oron för att smitta andra trots att man egentligen inte är sjuk). I ditt fall handlar oron om faktiska faror: klimatkrisen, pandemin och krig. Men din oro hjälper inte dig, utan skapar lidande och begränsar ditt liv, så som att du har svårt att koncentrera dig i skolan. Det låter minst sagt tärande att du ständigt går och oroar dig.
När oron eller ångest finns där hela tiden, känns omöjlig att få kontroll över och gör att du går miste om saker i livet, kan det vara frågan om en onödigt stor oro som är värd att försöka utmana.
Ångest och oro kan ha många olika orsaker och vara av olika slag. Det betyder också att det finns olika sätt att hantera ångest. Man kan se det som en pyramid där det är bra att börja med basen för att må bra. I basen ingår sådant som kanske är ganska självklart, men som är lätt att missa. Det handlar om att hur vi äter, sover, rör på oss och att ta hand om sina relationer.
När det gäller kost är det viktigt att se till att äta tillräckligt mycket, regelbundet och varierat. Sömn är också nödvändigt för att kropp och knopp ska få en chans att återhämta sig och bearbeta dagens intryck. För många är utmaningen att hålla regelbundna vanor och sova tillräckligt, som för ungdomar är cirka 8–10 timmar per natt.
Att röra på sig är också viktigt för att må bra. Det behöver inte vara en regelrätt sport. Det går alldeles utmärkt med vardagsmotion. Sedan är det viktigt att ta hand om sina relationer; att ha vänner man trivs med och att hitta på roliga saker tillsammans. Dessa fyra områden är grunderna för att må bra.
Men hur ska du göra för att hantera tankar om att det värsta kommer hända? Många blir hjälpta av att förstå lite mer om hur katastroftankar, det vill säga tankar på att något riktigt dåligt kommer att hända, fungerar.
Katastroftankar kommer snabbt och utan att vi vill tänka på dem. De är dessutom obehagliga vilket gör att vi vill göra oss av med dem. Det är lätt hänt att fastna i en ond cirkel av ångest och oro. När katastroftankar poppar upp, som till exempel: ”Tänk om kriget kommer hit?”, så gör vi sådant som lugnar oss i stunden, men som på längre sikt innebär att oron ökar. Exempel på sådant som får oss att känna att vi har kontroll, är att söka efter information om det som oroar en, eller tvärtom undviker vi att prata om ämnet överhuvudtaget för att det väcker så mycket obehag.
Andra exempel är att grubbla på hur stor risken är att det fruktansvärda kommer ske, eller be andra om lugnande besked. Det luriga är att detta kan dämpa oron i stunden, men tenderar att snart komma tillbaka. Lite som en bumerang man slänger i väg, den vänder och kommer tillbaka i retur.
Vad är alternativen då? En väg framåt är att öva på att lägga ner kampen med att försöka bli kvitt tankarna. I stället för att googla efter information, gör något annat. I stället för att inte prata om det som gör dig orolig, prata om det i lagom doser. I stället för att be andra om lugnande besked, be omgivningen att säga som det är även om det kan kännas svårt att höra, som till exempel att vi just nu inte vet hur kriget i Ukraina kommer att utveckla sig.
När det handlar om oron för det pågående kriget i Ukraina tänker jag att vi behöver få prata och reflektera ihop med andra kring vad som händer. Vi är många som känner oro just nu, vilket är helt naturligt. Vi behöver försöka förstå vad som pågår och få perspektiv. Mitt tips är därför att du ska prata med andra om det som händer, men i lagom dos så att oron inte tar överhanden. Hur svårt det än kan låta, försök också att fortsätta med livet som vanligt.
När det handlar om klimatångest kan man också låta ångesten vara en signal på att aktivera sig i frågor som rör klimatarbete. Att se hur man kan vara en del av att ställa om till en hållbar värld. Ett sådant engagemang kan både skapa mening och en känsla av kontroll. Det går att engagera sig på olika sätt, du kan anpassa ditt engagemang utifrån dina förutsättningar. Du kan sätta dig in i hur olika partier resonerar i klimatfrågor, diskutera klimatfrågor med andra eller på andra sätt engagera sig i den folkrörelse som finns för att rädda klimatet.
Till sist, om det är svårt att handskas med oron och ångesten på egen hand, tveka inte att söka professionell hjälp. Det finns bra hjälp att få! Sök via en vårdcentral eller ungdomsmottagning där du bor.
Här kan du läsa mer om hur du får hjälp
Här kan du läsa mer om ångest och oro:
Lycka till!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Moa!
Till vardags tänker vi nog att stress är när vi har för mycket att göra. Vi psykologer brukar prata om att stress uppstår i situationer när kraven är högre än vad vi orkar eller klarar. Det kan vara allt från att skriva ett prov till att gå ensam genom en park mitt i natten eller att faktiskt utsättas för våld.
Stress är också en fysisk reaktion. När vi befinner oss i en situation som kan vara hotfull reagerar kroppen med att förbereda sig för att fly eller fäkta. Uppmärksamheten skärps och hjälper oss att kunna skriva ett riktigt bra prov eller att uppmärksamma och reagera på hot.
Stress är i sig är inget negativt, men om kroppen är i ett stressläge under en längre tid utan att kunna återhämta sig ökar risken för fysisk och psykisk ohälsa.
Minoritetsstress fungerar som vanlig stress med allt det jag beskrivit. Skillnaden är att de som upplever minoritetsstress är människor som avviker från normen på något sätt (hbtq+, etnicitet, funktionsvariation med mera). Minoritetsstress är alltså en social stress som upplevs i situationer då andra tittar konstigt på dig, ropar glåpord, ställer konstiga frågor, uttrycker oförståelse eller äckel på grund av den du är kär i, utsätter dig för våld eller hot om våld osv.
Varför människor som avviker från normen utsätts, beror ofta på okunskap och många gånger på fördomar, men kan också bottna i homofobi, rasism med mera. Om du upplever något av detta i din vardag ökar det både oron för att utsättas och skärper din uppmärksamhet för potentiellt hotfulla situationer. Det tar mycket energi och uppmärksamhet från annat. Då är också din kropps stressystem konstant påslaget.
Det blir lätt så att man övertar samhällets syn på vem man är så att man själv tycker att det vore bättre att vara till exempel hetero och cis-person än att vara homo eller trans. Det kallas då för internaliserad homo/trans/bi/mono-fobi och går ofta hand i hand med skam och dålig självkänsla.
Det bästa sättet att påverka minoritetsstress vore att ändra på samhället, men det är, som du förstår, ett långsiktigt projekt.
Att behandla personer som utsätts för denna typ av stress kan kännas lite knepigt, det är ju inte dem det är fel på! Men det jag som psykolog kan göra är att hjälpa personen att hantera minoritetsstressen. Jag kan förklara hur minoritetsstress fungerar och poängtera att deras reaktion är helt rimlig med tanke på situationen. Jag kan försöka problemlösa och se om vi kan hitta trygga platser där personen har det bra och välja bort platser som är mindre bra. Jag ska som behandlare själv vara en sådan trygg plats.
För att arbeta med oron ingår i behandlingen ofta ”rollspel”. Här kan personen förbereda sig för att bättre hantera situationer i verkligheten och träna på att ge svar på omgivningens fördomsfulla kommentarer.
Det är också viktigt att öva på att vara snäll mot sig själv. Ofta är vi mycket bättre på att ta hand om andra än om oss själva, och då kan det vara bra att öva på att prata med och stötta sig själv så som man skulle prata med en vän.
Här finns mer om stress och minoritetsstress:
Hur påverkas måendet av heterocisnormer
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Daniel!
Det är inte en helt enkel fråga att svara på utan att känna dig och din klass. Men att ha någon att plugga och diskutera med kan absolut vara ett bra sätt att lära sig, men det är såklart inte den enda och inte heller en mirakelmetod, det finns andra sätt.
Ett jättebra studieknep för dig som pluggar själv är ett att återberätta för dig själv vad avsnittet du läst handlar om. Du kan spela in din sammanfattning på mobilen eller skriva ner den. På så sätt tvingas du sätta dina egna ord på innehållet och det gör att ny kunskap fastnar bättre.
Ett annat tips är att göra “flashcards”. Det går att göra både med papper och penna eller online, till exempel på sajten quizlet.com, där du skriver ett begrepp på ena sidan och förklaringen på andra. På så sätt kan du förhöra dig själv. Det här går att använda för alla olika ämnen.
Du skriver att du inte har några vänner i klassen att plugga med. Om du vill ha någon att plugga med så tycker jag att du ska prata med någon lärare om det. Kanske kan dina lärare, som känner dig och din klass, hjälpa dig med situationen? Har du någon vän i en annan klass eller skola? I så fall kan ju ni, trots att ni kanske läser olika kurser och ämnen, ändå plugga tillsammans.
Om du trivs med att plugga själv, så är det inget som helst fel med det! Vi trivs och fungerar alla olika i sociala sammanhang och det viktigaste är att du mår bra.
Tveka inte att ta hjälp av din mentor.
Här kan du även läsa:
Finns det olika slags studietekniker?
Måste jag ha muntliga redovisningar?
Vänlig hälsning
Edvin Jenssen
Legitimerad lärare
Hej Oomar!
Det är helt klart så att olika vanor är olika lätta att bryta, och olika personer har olika lätt att bryta en vana.
Det är lätt att tänka på vanor som goda eller dåliga, men vanor kan också placeras på en linje beroende på hur starka de är, från relativt milda (till exempel att man glömmer att ställa skorna på skohyllan), till starkare såsom rökning, droger, spelberoende etc. Milda vanor kanske vi inte heller tycker är så viktiga att förändra, och då är motivationen så klart mindre att försöka ge sig på dem. Men om det rör sig om starkare vanor, som ett utvecklat beroende, så kan motivationen vara stor men betydligt svårare att bryta på egen hand.
Vanor är svåra att bryta för att de har upprepats så många gånger att de blivit automatiserade. Vi gör dem utan ansträngning. Ett nytt beteende däremot kommer att vara ansträngande och kännas ovant till en början. Om det dessutom rör sig om något sådant som att röka så är vanan förknippad med positiva saker i stunden (till exempel ger ett lugn, något man gör ihop med andra), som vi behöver ge upp eller ersätta med något annat som inte är skadligt för oss på sikt.
Oavsett vilken typ av vana det rör sig om, finns några viktiga frågor för dig att fundera över. Hur viktigt är det för dig att förändra den här vanan? Vad är bra respektive dåligt med hur det är just nu? Vad vore bra respektive dåligt/svårt med att förändra? Vilken sida väger över för din del? Vad är dina skäl till att förändra en viss vana?
Några saker att tänka på för att bryta en vana:
Vad vill du förändra? Försök att vara så specifik du bara kan och sätt upp ett mål som du har god chans att nå. I stället för ”börja träna mer” eller ”inte vara så slarvig med mina saker” skulle det kunna vara att ”ta två halvtimmes joggingturer i veckan” eller ”hitta min mobil och mina nycklar varje morgon”.
Identifiera dina triggers. Upptäck de situationer som ”sätter i gång” vanan som du vill förändra eller bryta. Kan det vara på morgonen när du har bråttom i väg? Kan det vara när du råkat lägga dig för sent, och därför kommer upp lite för sent? Kan det vara på väg hem från skolan en dag då du är trött?
Skaffa strategier. Nu är det dags att “brainstorma” idéer på vad du kan göra för att hjälpa dig själv att komma i gång med en ny vana. Ställ in påminnelser i din mobil eller sätt upp post-it-lappar där du ser dem. Du kan också be dina föräldrar, eller någon annan nära dig, påminna dig om när du måste gå för att hinna i tid till skolan, eller att du ska lägga din träningskläder i tvätten i tid. Du kan också förbereda dig bättre genom att till exempel dagen innan lägga fram de kläder du ska ha på dig och packa ner det du ska ha med dig till skolan. Ett annat tips är att ha en särskild plats i ditt rum där du alltid förvarar mobilen. Tejpa fast laddaren där så att du alltid går dit.
Uppmuntra dig själv. När du jobbar för att bryta en vana är det lätt att någon gång längs vägen bli uppgiven och tänka att det är lika bra att sluta försöka. Då kan det vara läge att visa sig själv lite extra uppskattning. Det kan räcka att du tackar dig själv för att du anstränger dig, eller unnar dig något du tycker om. Se också gärna till att ha vänner omkring dig som stöttar och uppmuntrar.
Ha tålamod. Förändring kan ta tid och det är normalt med bakslag och snedsteg längs vägen.
Ta hjälp. Om dina vanor (inte passa tider, slarva bort saker) är svåra att bryta och dessa påverkar ditt liv på ett alltför negativt sätt, kan du överväga att söka professionell hjälp. Men om dina vanor är skadliga för dig (rökning, droger, spelberoende) och du inte kan bryta dem på egen hand, så bör du söka professionell hjälp. Det kan handla om att göra en mer noggrann analys av problemet, och att du får lära dig fler sätt att förändra dina beteenden.
Här kan du läsa mer om vanor och hur dessa påverkar oss: “Varför mår jag dåligt om något bryter mina vanor?”
Hoppas de här tipsen kan vara ett stöd.
Allt gott!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Edith!
Vad bra att du skriver och ber om råd! Jag hoppas att jag ska kunna ge dig lite lugnande tips om hur du ska tänka.
Det låter som att du har börjat fundera på vad du vill i god tid och det är såklart det bästa du kan göra. De flesta skolor har individuella samtal med studie- och yrkesvägledaren och till dessa samtal är det viktigt att ta med sig frågor och funderingar. Ju fler frågor desto bättre helhetsuppfattning får du då om just din situation.
Om din skola inte erbjuder samtal automatiskt så kontaktar du studie- och yrkesvägledaren själv. Om denne inte jobbar på er skola är det bara att be din mentor/klassföreståndare om kontaktuppgifter.
Det låter också som du har ett par olika program du överväger att söka, jag gissar att du därför har läst på om de olika inriktningarna du har intresserat dig för. Om inte så är det första steget!
Se till att du vet så mycket som möjligt om alla linjer och inriktningar som lockar dig.
Dessvärre är det svårt att hänvisa till en specifik hemsida eftersom alla städer har olika gymnasieantagningar, men du kan självfallet gå in på olika skolors hemsidor i din kommun och läsa på vad de har att erbjuda.
Jag tycker att du först och främst ska tänka på vad du har lust att göra just nu. Oavsett om du väljer ett högskoleförberedande program eller ett yrkesförberedande går det ju att komplettera med kurser så att man senare kan komma in på högskolan.
Det finns ju inte heller några garantier att en mer praktisk linje gör det lättare att få höga betyg. Den största framgångsfaktorn i att lyckas i skolan handlar om att trivas och tycka att det man gör är roligt och lustfyllt. Att trivas gör ju också att man känner sig mindre stressad trots mer intensiva perioder av terminen.
Glöm heller inte att det alltid finns andra möjligheter och andra vägar att gå för att nå dina mål – du måste inte veta vad du vill bli när du blir stor riktigt än.
Ett tips och kanske en kul grej är att gå in på sajten dintalang.se – här kan du testa dig själv och se vilka program testverktyget rekommenderar.
Här kan du läsa mer om stress och stresshantering.
Marie-Louise Markos
Legitimerad lärare
Hej!
Det känns i hjärtat när jag läser din fråga och jag blir själv påmind om tonårstiden och alla de utmaningar som kom med den.
Först och främst vill jag säga, bara för att du inte har kysst någon så innebär det inte att det inte kommer att ske, bara att det inte har skett hittills. Sedan tror jag nog att upplevelsen av att ”alla” har kysst någon kanske inte är en sanning, detta är ju ofta en känsla vi får när vi känner oss lite utanför eller exkluderade på något sätt.
Kanske kan du också ställa dig frågan varför det känns så viktigt att kyssa någon, är det något som du själv vill? Eller har det med grupptryck att göra?
Du kallar dig själv för tönt, var kommer det ifrån? Är det något du själv kallar dig, eller har någon sagt det till dig? Jag skulle vilja peppa dig att tänka på dig själv på ett annat sätt, att du faktiskt är en modig och stark tjej som vågar köra din egen stil. Du behöver inte få de andra i klassen att tänka på något särskilt sätt om dig, du behöver inte få dem att fatta, det viktigaste är att du fortsätter vara den du är. Det är ju du som är den tuffa och coola tjejen, tycker jag det låter som. Du verkar inte vara den som anpassar dig efter normer.
Att du kör din egen grej och vågar trotsa normen kanske skrämmer andra, som själva är rädda att sticka ut, så därför har de lite distans till dig. Skulle det kunna vara så?
Att inte anpassa sig efter normer kan vara bland det svåraste som man kan göra i din ålder. Kom ihåg, tiden som tonåring är känslig och svår för de flesta, många är osäkra på sig själva och då är det lättare att bara klä sig och tycka som alla andra. Tankar, värderingar, känslor, personlighet, bakgrund, uppväxt, familj och andra faktorer spelar in och påverkar hur vi agerar.
Mitt tips till dig är att fortsätta att tro på dig själv, göra det du tycker om och vara dig själv. Allt det andra kommer att komma med tiden. Människor kommer se att du är genuin och kommer uppskatta det.
Jag hoppas att du snart kommer få uppleva din första kyss!
Lästips:
Hälsningar
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Kim!
Jag förstår din frustration, det är naturligt att du känner dig stressad. Många delar din frustration, framför allt i dessa covidtider.
Om undervisningen är bestämd att vara i skolan, kan det bli problematiskt för läraren att samtidigt erbjuda digital undervisning. Då dessa två sätt att undervisa skiljer sig åt och kräver olika slags planering, kommer läraren behöva planera dubbelt utifrån vilka som är på plats och vilka som är hemma. Detta är tidskrävande och kan ta tid från eleverna.
Det finns också en risk att många elever som egentligen kan vara på plats i skolan väljer att vara hemma. Man har sett att denna slags undervisning missgynnar vissa elever.
Därav bör det ha gjorts risk- och konsekvensanalyser kring detta på din skola där man kommit fram till att det bästa är att inte erbjuda fysisk undervisning och distansundervisning samtidigt. Alltså att man har sett över vad som är bäst för eleverna i stort.
Men det är samtidigt skolans skyldighet att ge dig den hjälp du behöver för att kunna nå målen, detta även fast du tvingas arbeta hemifrån på grund av sjukdom.
Jag rekommenderar att du tar ett samtal med dina lärare om detta för att ni gemensamt ska kunna hitta en bra lösning där du inte ska behöva känna denna stress. Får du inte den hjälp/det stöd du behöver bör du samtala med någon närstående som kan kontakta ledningen på skolan för att få svar på hur de arbetar med att alla elever ska kunna nå målen trots att de tvingas till att arbeta hemifrån.
Här kan du läsa mer om skolans stöd under pandemin
Här kan du läsa mer om skolans ansvar och covid-19-regler
Jag hoppas det löser sig för dig!
Simon Sandström
Legitimerad lärare
Hej Sara!
Jag vet inte exakt hur de varit för dig men på din beskrivning låter det onekligen som att du under lång tid har fått ta ett långt större ansvar än vad vi vet att barn och ungdomar mår bra av. Kanske är det så att vuxenvärlden har missat att se dig och vad du hade behövt.
Det kan mycket väl vara så att du är deprimerad, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Kännetecknande vid en depression är att man är nedstämd eller irriterad och/eller känner mycket mindre lust för sådant som tidigare känts roligt eller meningsfullt. När man är deprimerad har man känt så under en längre tid och detta påverkar förmågan att klara av vardagen. Det är också vanligt att sömnen påverkas negativt, att man känner sig trött och värdelös och har svårt att koncentrera sig.
Vare sig du har en depression eller inte, så låter det väldigt begripligt för mig att du nu tappat orken och motivationen i vardagen. Du har varit ensam om ett väldigt stort ansvar under många år. Du har klarat det bra. Fram tills nu. Det talar för att du har en stor kapacitet att ta itu med svårigheter. Dessutom har din mamma varit svårt sjuk, något som dels kan ha påverkar hennes förmåga att ge dig vad du behövt, liksom bidragit till oro hos dig. Utöver det kanske det har varit svårt att ha tillräckligt med utrymme för annat i livet, såsom fritid, vänner och ren avkoppling?
Alla behöver en blandning av lagom med krav och tillräckligt med återhämtning för att kunna må bra. Kortsiktig stress och belastning, såsom vi till exempel känner om vi måste plugga inför ett prov eller missat bussen, är inte farligt. Stress är då kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Denna reaktion hjälper oss att fokusera och få saker gjorda.
Om vi däremot konstant har krav på oss i kombination med för lite återhämtning, så pratar vi i stället om långvarig stress. Det är då problem lätt uppstår. Jag tycker att det låter som att din kropp och ditt huvud sagt ifrån efter många år av för stort ansvar.
Det som jag tänker är viktigast för dig just nu är att få hjälp och avlastning. Som anhörig till någon som är allvarligt sjuk kan du få stöd och avlastning via kommunens socialnämnd. Du kan också försöka ta reda på vilket stöd och hjälp du kan få via din mammas vårdkontakter.
Finns det någon du kan prata med och få hjälp av i skolan? En sjuksköterska, kurator eller psykolog i elevhälsoteamet? Eller en lärare eller mentor du känner dig trygg med? Dels kan de kanske lotsa dig till rätt instans för att få avlastning med din mamma, dels kan en ökad förståelse från skolan och tillfällig anpassning av krav göra att du orkar ta dig dit trots att det just nu är väldigt kämpigt.
Om du annars trivs i skolan, har vänner där eller gillar dina lärare så kan det vara återhämtande för dig att vara där, trots att du kanske just nu inte klarar av lika mycket som vanligt. Det kan dock vara viktigt att kraven sänks, eller att anpassningar görs på något annat sätt, så att du får en chans att återhämta dig.
Slutligen, för att få mer stöd att må bättre, och för att veta helt säkert om det är en depression du har eller inte, råder jag dig att ta kontakt med din vårdcentral för att träffa en läkare eller psykolog som kan ta reda på mer om dig och vad som skulle kunna hjälpa dig att må bättre.
Du kan även vända dig till en ungdomsmottagning i din närhet. Det finns flera olika psykologiska behandlingsmetoder som visat sig vara hjälpsamma vid just depression. En sak som jag skulle säga är gemensamt för många behandlingsmetoder, är att de handlar om att förändra sitt liv och sina vanor så att det blir lättare att känna meningsfullhet, få balans och skapa relationer som är givande och stöttande.
Här kan du läsa mer om depression
Här kan du läsa mer om stress och återhämtning
Varma hälsningar
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Jon!
Tack för din fråga. Ärftlighet spelar roll för att få autism, men exakt hur stor roll är svårt att säga. De flesta senare studier visar att ärftligheten förklarar 50–70 procent. Det betyder att man inte själv måste ha autism för att ens ena förälder har det, men att sannolikheten är högre än om det inte var så.
Hur vet man då om man har autism? Autismspektrumtillstånd (AST) ser olika ut för olika personer. Om man har autism brukar man vanligtvis ha svårt att:
Det är också vanligt att man tycker och känner annorlunda än andra, till exempel för att:
Om du känner igen dig i flera av punkterna på listan och att det varit så, så länge du kan minnas, kan det röra sig om autism. Om detta ställer till med problem för dig och du vill ta reda på om du har autism eller inte, så börja prata med någon på skolan (en lärare eller elevhälsan). De kan dels hjälpa dig så att skolarbetet och kontakten med andra elever fungerar bättre, dels hjälpa dig och dina föräldrar att vända er till Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) för att få en neuropsykiatrisk utredning.
Här kan du läsa mer om autism.
Hoppas att du fick svar på din fråga!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Albin och Olle!
Att ni har hittat varandra borde bara väcka glädje i andra, men tyvärr tror jag att många kan känna igen sig i det ni beskriver. Det är ledsamt och skrämmande att behöva uppleva påhopp för att man håller sin partner i handen.
Jag uppfattar det som att ni tycker att det är viktigt att inte gömma er och att vara öppna, men att ni tycker att det ibland är för svårt att hantera.
Som hbtq-person kan vi skämmas när vi gömmer oss för att vi känner att vi borde vara öppna hela tiden. Men vi behöver också skydda oss själva. Inte bara för hot utan också ibland för jobbiga känslor. Det säger jag trots att jag som psykolog generellt tänker att det kan vara viktigt att utsätta sig för jobbiga känslor i lagom dos.
Om ni alltid gömmer er missar ni samtidigt att få uppleva att det ofta går bra. Öppenhet kan ju också medföra stunder av glädje, gemenskap och acceptans.
Jag brukar tänka att de av oss som orkar och är i en position där de är hyfsat säkra kan ta mer ansvar att vara synliga och ute för att bana väg, men att det för oss alla är helt i sin ordning att ta paus från barrikaderna.
Enligt forskningen mår vi, om man jämför grupper, generellt bra av att vara öppna. Samtidigt ökar det risken för utsatthet. Det beror på situationen.
Mitt råd är därför att göra både och.
Alltså att ni ibland väljer att vara öppna, men att ni också tillåter er själva att inte vara det. Gör en riskbedömning och lita på magkänslan. Det kan ju som ni säger uppstå situationer som kan vara farliga. En del situationer är kanske potentiellt obehagliga, men inte farliga och då kan ni göra val beroende på dagsform.
Viktigt är att påminna er själva om att det inte är er det är fel på. Det är också viktigt att ni tar hjälp och stöd av varandra och av vänner.
Se gärna min film om måendet hos unga hbtq+.
Ta hand om er och lycka till!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Robin!
Jag förstår att det är jobbigt och att det kan vara svårt att tänka på annat. Det finns en del psykologisk forskning som visar att det får motsatt effekt när man anstränger sig för att inte tänka på något. Ibland är bästa vägen genom svåra känslor och tankar att tillåta att de finns där, att uppmärksamma dem som de är och låta dem finnas.
Det finns en del övningar i mindfulness (medveten närvaro) som kanske kan hjälpa till med detta. Mindfulnessövningar kan fokusera på lite olika saker, men just att öva att mentalt ta ett steg åt sidan och observera sina tankar och känslor utifrån utan att försöka ändra eller bli av med dem kan ofta leda till en förändring i hur jobbiga tankarna och känslorna upplevs.
Mindfulness fungerar dock inte för alla och det kan vara bra med lite vägledning.
Det är också lätt att fastna i känslan av att inte vilja ha det så här. Det är jobbigt och det är osäkert hur det blir i framtiden. Det kan vara svårt att acceptera att det är som det är.
En gren av psykologin som har arbetat mycket med både acceptans och mindfulness är compassionfokuserad terapi, alltså terapi baserad på medkänsla. Där arbetar man mycket med att möta sig själv vänligt och med värme, att se sig själv som en del av mänskligheten där vi delar många upplevelser och rädslor. Vi bär ju alla med oss rädslan för att bli dömd av andra. Vi vill och behöver vara en del av gemenskapen och alla känner oro inför framtiden ibland.
För många är det mycket lättare att vara snäll mot andra än mot sig själv och det är också något man fokuserar på i compassionfokuserade övningar. Vad skulle du säga till en vän som var i samma situation som du? Hur skulle du se på vännen?
Något jag vill lyfta är att du skriver att du ibland inte vill visa dig för andra. Nu vet jag ju inte alls vad som ligger i de här orden, men du kanske ibland stannar hemma när det är som värst istället för att gå ut och göra saker? Det är i så fall en fullt förståelig reaktion när du känner obehag och förespår att det kommer att bli jobbigt att träffa folk. Samtidigt händer ju livet alltid nu och om du undviker sociala tillfällen så riskerar du både ett fattigare liv i stunden och att framtiden påverkas (det kanske blir svårare och svårare att delta).
Jag hoppas att du har vänner som du kan prata med och som gillar att vara med dig. Vad är det du gillar med dem? Jag antar att det är annat än utseendet som du framförallt uppskattar hos dina vänner.
Om du upplever att dina tankar och känslor om din acne påverkar dig så att ditt liv begränsas på något sätt, till exempel att du faktiskt undviker att gå ut ibland, att du upplever mycket oro inför framtiden eller har negativa tankar om dig själv som påverkar dig, då tycker jag att du ska ta kontakt med ungdomsmottagningen. En kurator på ungdomsmottagningen skulle kunna hjälpa dig att fundera igenom hur du kan förhålla dig till dina känslor inför dig själv och i sociala situationer.
Mer information om stresshantering och mindfulness finns på 1177.se
På sajten Acne Einstein kan du läsa mer om acne, få boktips och en översikt om compassionfokuserad terapi just med fokus på acne.
Jag önskar dig allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Stina!
Tack för att du ställer en så intressant fråga!
Det finns oro och ångest som är så stark och handikappande att den uppfyller en psykiatrisk diagnos, till exempel generaliserad ångest (GAD). Då känner man sig osäker och har svårt att koppla av.
Man är orolig kring flera olika saker samtidigt, och tror att det ska hända något dåligt hela tiden. Det kan handla om oro för att personer man tycker om ska råka illa ut, eller att det kommer hända dig själv något negativt i framtiden. Du har så mycket ångest och oro att det påverkar ditt liv så gott som varje dag. Vanliga symtom är att vara rastlös, spänd, lättretlig, känna sig trött, ha huvudvärk och svårt för att sova.
När jag tänker på existentiell ångest tänker jag snarare på en ångest eller oro som är en del av livet som vi inte kan undvika. Vi föds in i livet med vissa givna ramar, platsen vi föds på, familjen vi växer upp med, vårt kön, våra egenskaper etc.
Vi ställs sedan inför en rad val, stora (vad ska vi ägna våra liv åt, vem vill vi leva med, hur vill vi leva, hur vara som personer osv.) och små (vad äta idag, vilka kläder ha på sig osv). Massor av val, men det finns inga säkra svar, inget facit på vad som är rätt sätt att leva.
Denna frihet att forma våra egna liv, ger oss existentiell ångest. Det kan vara härligt och svindlande, att känna makten att utforma sitt eget liv, men också ångestframkallande att vi själva är ansvariga för hur våra liv artar sig.
Vad som är ditt livs mening kan bara du upptäcka, och ett sätt är att ge sig ut på lite osäker mark och pröva nya saker, ta risker och släppa på vanor och krav på sig själv.
Även existentiell ångest kan leda in i handikappande ångest. Tankarna går bara runt, runt och vi kommer ingenvart. Det blir inte lust och livsglädje, utan vi kör fast och tänker snart bara på vad vi ska göra med våra liv, vi lever inte våra liv.
En bok som jag varmt vill rekommendera och som tar upp många hjälpsamma förhållningssätt och färdigheter för att hantera och förhålla sig till den allmänmänskliga oron är: ”Oro – att leva med tillvarons ovisshet” av psykologen Anna Kåver.
Här kommer tips på mer läsning:
Ta hand om dig!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Ebba!
De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Stora delar av psykologin utgår ifrån att det finns andra förklaringar för känslan av att ha vetat vad någon annan ska säga. Vi är som människor till exempel väldigt bra på att läsa av och tyda andras kroppsspråk. Om vi dessutom känner personen och har lite insyn i den andres liv kan vi kanske helt enkelt förutspå ganska väl vad den andra tänker på just nu, inte minst om vi är mitt i ett samtal och personen med stor sannolikhet kommer att säga något som är relaterat till det som sagts förut.
Det kanske också är så att vi minns situationer där vi prickade rätt väldigt tydligt, för att det är häftigt, medan situationer där vi hade en tanke som inte slog in glöms bort.
Med detta sagt så finns det ju människor som, precis som du, upplever att de har varit med om situationer de inte riktigt kan förklara. Det är ett område som har intresserar människor. Det finns även personer som bedriver forskning om bland annat telekinesi (alltså att överföra tankar) och andra ovanliga händelser. Området heter parapsykologi. I Lund finns till och med en professor i parapsykologi.
Det har gjorts några studier som faktiskt har fått vissa resultat, alltså att människor till exempel har kunnat säga vad någon som sitter i ett annat rum tänker på. Lite oftare än att det skulle kunna förklaras med slumpen.
Studierna har dock varit svåra att göra om med samma resultat. Beror det på att det bara är vissa människor som kan läsa tankar, har det alltså varit ”fel” deltagare? Är förmågan att läsa tankar inte något vi kan styra utan det händer bara i extrema situationer eller av en tillfällighet då och då (vilket skulle göra det svårfångat i vetenskapliga studier)? Finns det andra förklaringar till resultaten, till exempel hur studierna har genomförts (både att en del studier fått resultat och att andra inte fått det)?
Vi har inom psykologin strikta krav på hur vi definierar att något är vetenskapligt bevisat eller i alla fall inte har kunnat motbevisas i tillräckligt många väl genomförda studier.
Ovanstående funderingar skulle inte ses som tillräckligt starka bevis utan snarare som en efterhandskonstruktion när man inte fått resultat. Som forskare måste jag, utgående från forskningsläget, säga nej, det går inte att läsa andras tankar.
Men alla skulle inte hålla med mig och livet fortsätter att överraska, så vem vet!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Alex!
Jag tror att många upplever det som en tuff period att byta från grundskolan till gymnasiet, kanske tuffare än förväntat. För många tar det ett tag att hitta rätt med nya rutiner och nya relationer. Att byta skola är ingen liten grej och du kanske dessutom behöver (och vill) reda ut situationer som dina föräldrar eller lärare brukade hjälpa dig med. Sedan är vi ju olika och jag förstår att du känner att det är extra tufft för att du är blyg i jämförelse med dina klasskamrater, vilket, som du säger, kan göra det svårt för andra att lära känna dig.
Blyghet brukar vara kopplat till en rädsla att bli dömd av andra. Psykologen Paul Gilbert skriver en del om att vara blyg. Han säger bland annat att rädslan att bli dömd är nära kopplad till vårt behov av att vara en del av gemenskapen, vilket ju är överlevnadsviktigt för oss alla. Det funkade säkert bra när vi föddes in i en gemenskap som det gällde att inte uteslutas från, men blir svårare när vi ställs inför en situation där vi plötsligt aktivt ska bli del av en ny gemenskap.
I vårt moderna samhälle kan blyghet, och försiktigheten som går hand i hand med den, definitivt göra det tuffare. Känslospröten för att bli avvisad är ofta känsligare för personer som är blyga och det blir såklart svårare att lita på andra.
Det låter med andra ord absolut inte som att du gör något fel, utan som att du helt enkelt tycker det är svårt att uttrycka dina behov gentemot dina kompisar. Kanske är du också känslig för avvisanden.
Du skriver att du hänger med några under skoldagen, men att det inte finns någon du litar på. Vad skulle krävas för att du skulle lita på någon? Vad är det som gör att du inte litar på dina klasskamrater?
Just under tonårstiden är det många som upplever att de är blyga och att de har svårt för att träffa nya personer eller umgås med vänner på ett avslappat sätt. För många blir det bättre med åldern och de känner sig mindre blyga som vuxna, men det finns också saker du kan göra för att hantera blygheten.
Det handlar främst om att öva genom att göra saker som inte känns helt bekväma (då brukar det bli lättare med tiden). Du skriver att du önskar dig en vän du kan dela allt med. En del kanske snarare har olika vänner för olika ändamål.
Hur skulle du själv vilja att det var? Vad tror du behövs för att skaffa en vän? Det händer ofta inte av sig själv, även om det kan se ut så utifrån. Hur gör andra? Du skriver att du redan har personer du umgås med i skolan. Finns det någon du känner som skulle vara lättare att prata mer med? Kan du höra om hen vill umgås efter skolan? Om det finns delade intressen kan det ibland vara lättare att planera någon gemensam aktivitet tillsammans.
Det som är viktigt att komma ihåg är att ett nej kan betyda många olika saker. Personen kanske inte har tid just då, eller vill hellre göra något annat än det du föreslagit. Om du inte känner att någon av dina klasskamrater går att lita på kanske du ska fundera över andra sammanhang där det går att träffa människor som delar dina intressen.
Om du inte tycker att mitt svar hjälper dig vidare, eller om du upplever att din blyghet går hand i hand med starkare känslor (till exempel ångest vid tanken på att fråga någon om de vill umgås efter skolan), eller om blygheten hänger ihop med andra funderingar om dig själv, tycker jag att du ska ta kontakt med ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Det kan vara så att du behöver stöd när du övar att göra de saker du vill göra.
På UMO.se finns också mycket bra information om blyghet, om du vill läsa mer.
Hoppas att du hittar den vännen du längtar efter!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Lisen!
Jag förstår verkligen att du är ledsen och orolig över din vän och att du funderar över varför hon skadar sig själv.
Du har försökt ta upp ämnet vilket är väldigt modigt gjort av dig. Du skriver att din vän säger att hon har slutat skära sig, men du vågar inte tro att det stämmer. Mitt förslag är att du gör ett nytt försök och berättar att du känner dig orolig för hur hon mår. Visa eller säg också att du fattar att det är jobbigt att prata om det här, men att du vill att hon ska veta att det finns hjälp att få. Jag kommer att ge dig tips om vad det finns för hjälp att få. Om du själv tycker att det känns okej kan du erbjuda dig att följa med henne eller hjälpa henne att ringa.
Men innan jag ger dig de här tipsen vill jag berätta lite om hur vi psykologer ser på självskadebeteende. Det är vanligt att det är svårt att förstå varför en person skadar sig själv.
Många med ett självskadebeteende upplever att det är ett sätt att ta bort eller minska jobbiga känslor som de inte annars vet hur de ska hantera. Vad som är jobbiga känslor är olika för olika personer men vanliga exempel är att vara ledsen, känna sig dålig eller att man känner sig utanför. Och har man inte några andra sätt att hantera svåra känslor på så är det lätt hänt att man fortsätter att skada sig själv.
Problemet med att skada sig själv är dock att det leder till en massa dåliga saker på längre sikt, som att man får ärr, att man känner sig annorlunda och att man inte lär sig hantera jobbiga känslor på andra sätt.
Att skada sig själv är alltså ett sätt att hantera starka känslor på, men det jobbiga försvinner inte på riktigt. Dessutom är risken stor att känslorna och tankarna kommer tillbaka. Över tid blir känslorna ofta ännu jobbigare och svåra att stå ut med. Man har hamnat i en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur på egen hand.
Det är också vanligt att man skäms för att man skadar sig själv och att man inte vill prata om att man gör det. Då kan ett första steg till att få hjälp vara att chatta anonymt med någon, till exempel via den ideella organisationen Shedo, som bland annat arbetar med att ge stöd till personer med självskadebeteende och deras anhöriga.
Det är viktigt att veta att det finns professionell hjälp att få för självskadebeteende. Har man ett självskadebeteende ska man söka professionell hjälp! Din vän kan söka hjälp via elevhälsan på skolan (till exempel skolpsykolog eller skolsjuksköterska), ta kontakt med en ungdomsmottagning, vårdcentralen eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
Med hjälp av en psykolog eller annan behandlare får man lära sig att förstå sina känslor bättre och lära sig nya sätt för att hantera starka och jobbiga känslor som gör att man får det man behöver, utan att skada sig själv.
Kom också ihåg att du, hur mycket du än vill, inte kan få din vän att sluta skada sig själv. Det är ett alldeles för stort och jobbigt ansvar att lägga på dig själv. Det är dessutom bara din vän, som med rätt stöd, kan sluta med sitt självskadebeteende.
Du kan också själv ringa eller ta kontakt med elevhälsan, eller BUP, eller prata med någon annan vuxen du är trygg med för att få stöd och slippa vara ensam med din oro.
Varma hälsningar
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Stefania!
Det låter verkligen jobbigt att känna på ett sätt på insidan och på ett helt annat på utsidan. Och att dessutom hela tiden gå runt och vara rädd för att bli avslöjad för att vara en bluff. Det här fenomenet har faktiskt ett namn, “bluffsyndromet” eller på engelska ”imposter syndrom” och det beskrevs för första gången redan i slutet på 1970-talet. Det är också vanligt, särskilt bland personer som är högpresterande, och vem som helst kan drabbas, oavsett till exempel ålder och kön.
När man lider av det här är det vanligt att känna sig som en bluff och tänka saker i stil med: ”Jag vet egentligen inte vad jag håller på med”, ”Andra kommer snart genomskåda mig för den bluff jag egentligen är” eller ”Jag har hittills bara haft tur”. Det spelar ingen roll att det utåt sett går bra för en, man tvivlar konstant på sin egen förmåga ändå och bortförklarar saker som går bra med tur eller att det var tack vare andras insats.
Det är väldigt plågsamt att gå runt med dessa malande tankar, och ofta gör vi allt för att dölja oron för andra. Bluffsyndromet kan göra att vi blir trötta, slitna och inte känner samma lust för situationer som är kopplade till att prestera, som till exempel skolan.
Det finns sätt att hantera det här. Här följer några tips:
Om det är svårt att öva själv, sök hjälp hos skolkuratorn, på en ungdomsmottagning eller första linjen mottagning för barn och unga. Det här kan vara svårt att bryta på egen hand.
Lycka till och varma hälsningar!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Jackie!
Tack för din fråga. Jag blir glad att du hör av dig till oss här på Psykologiguiden UNG. Att du vill veta mer om hur du kan vara mer snäll mot dig själv är ett viktigt första steg mot en förändring. Jag tror också verkligen att man kan lära sig och öva på att bli mer snäll mot sig själv.
Flera olika saker kan göra det svårt att vara snäll mot sig själv. Jag vet ju inte precis hur det är för dig men andra jag träffat som kämpat med det här har bland annat styrts av tankar om att man måste vara sträng mot sig själv för att lyckas i livet. Det kan också vara så att man har tråkiga erfarenheter med sig som bidragit till att det är svårt att vara snäll mot sig själv.
Ytterligare en vanlig sak är att viktiga personer i ens närhet själva har svårt att vara snälla mot sig själva. Och vi lär oss till stor del genom att härma andras beteenden. Så om andra i ens närhet inte är så snälla mot sig själva, så får man helt enkelt inte se hur man gör när man är snäll mot sig själv.
Känner du igen dig i något av detta? Om inte, vad tror du gör det svårt för dig att vara snäll mot dig själv? Oavsett varför det är svårt för dig att vara snäll mot dig själv och välja snälla partners, så är jag som sagt övertygad om att vi kan öva på att bli mer snälla mot oss själva.
Hur övar man på att vara mer snäll mot sig själv då? Det handlar om att på olika sätt öva på att agera som om du tycker om dig själv, och låta de eventuellt jobbiga känslor och tankar som då dyker upp vara som de är.
Är man inte van vid att vara snäll mot sig själv så kan man till exempel känna sig fånig eller få skuldkänslor. Eller så poppar olika elaka tankar upp, som: ”Jag förtjänar inte det här” eller ”Vad konstigt det känns”. Försök att låta de tankarna och känslorna komma, och gå, samtidigt som du gör saker som är att vara snäll mot dig själv.
Sedan handlar det om att klura ut vilka små steg som känns lagom stora att ta. Det kan till exempel vara att umgås med vänner som du känner dig trygg med. Du kan också göra små saker som du gör för bara din skull. Planera in något du tycker om att göra eller ge dig själv en behövlig paus av något slag. Över tid kommer dessa vänliga handlingar mot dig själv göra att du blir mer och mer din egen bästa vän.
För många är det lättare att vara snäll, förstående och ge tröst åt en vän än sig själv. Är det så för dig? Om det är det kan du testa att föreställa dig att en vän var i din situation, till exempel när det gäller en relation. Vad hade du sagt till din vän då om hur du upplever den relationen? Gör relationen din vän gott? Om inte, vad tror du hen behöver?
Ett sätt att vara snäll mot sig själv i relationer är att använda jag-budskap. Det handlar om att uttrycka vad du känner och hur du upplever en viss situation. Det kan inte ifrågasättas. Jag-budskap är inte detsamma som att få sin vilja igenom, utan ett sätt att uttrycka det man känner och vad man önskar av den andra personen. Det är bra för att värna självrespekten och hjälper ofta andra att bete sig bättre mot oss. Det är något vi kan använda om vi vill stanna i en relation och tror att den kan bli bättre.
Gör så här:
Du undrar också hur man kan göra för att lämna en relation om man vet att den är dålig. Det kan vara väldigt, väldigt svårt att lämna en dålig relation. Och det kan bero på många olika saker. Därför undrar jag först och främst vad du tror skulle vara det svåraste med att lämna relationen?
Är du rädd för ensamhet? Är du rädd för att den andra ska bli besviken eller väldigt ledsen? Har du varit i en relation där den andre helt fått dig att tappa din självkänsla, och du kanske inte tror att du är värd bättre? Eller att du inte kommer träffa någon annan igen? Kanske hade ni det fint i början av er relation, och du hoppas att det ska bli så igen? Tänker du att den andre inte klarar sig utan dig och du är dålig om du lämnar relationen?
Beroende på hur du svarar kan du behöva olika saker för att orka lämna relationen. Fråga dig själv (eller föreställ dig igen att det är en vän du frågar) vad du behöver för att orka lämna relationen. Kanske stöd av en vän, eller någon i din familj? Kanske blir det lättare för dig om du ber dina vänner planera saker med dig som du tycker om att göra, och gör dem även om du inte känner för det i stunden (vilket är vanligt när vi mår dåligt).
Kanske vore det hjälpsamt om en vän eller familjemedlem ringer dig varje dag för att fråga hur det är? Kanske är det lite mindre jobbigt om du ser till att ta hand om din hälsa, genom grunderna som att äta, sova och röra på dig? Kanske behöver du sänka kraven på dig själv vad gäller annat i livet en liten stund? Fundera över vad du tror skulle passa dig.
Jag hoppas att du fått med dig något du kan ha nytta av. Jag önskar dig all lycka till, både med att hitta relationer som gör dig gott och får dig att växa och att bli din egen bästa vän.
Ett tips! Läs även den här artikeln: Bli vän med dig själv
Bästa hälsningar
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej!
Varje gång jag hör talas om någon som blivit mobbad så blir jag lika bedrövad och arg. Jag är så ledsen för att du har blivit utsatt för detta, tyvärr är du inte ensam utan många barn, ungdomar och vuxna upplever detta varje dag.
Det jag märker på dig är att du är en stark person eftersom du trots detta kan se fram emot gymnasiet. Många orkar ju inte kämpa utan blir nedstämda, och så har du kanske också känt i perioder, men jag vill säga till dig att allt kan bli bättre!
Det finns olika saker som du kan göra för att du ska få en så bra start på gymnasiet som möjligt. Det kanske viktigaste är att prata med vuxna runt omkring dig om det du känner och har upplevt. Jag förstår att detta kan kännas svårt. Många som är mobbade håller sina upplevelser för sig själva och kanske har mobbaren också hotat med att något hemskt kommer att hända om man berättar för någon.
Även om du kanske är rädd för att berätta så vill jag verkligen säga till dig, gör det! Vuxna behöver hjälpa till, det är deras jobb att ta hand om och att skydda barn. Ibland kan det vara så att man har lättare för att prata med en av sina föräldrar (om du har två) i stället för att prata med båda samtidigt.
Ett annat sätt att göra det lättare att prata om något som är svårt är att skriva en liten lapp med sådant som du vill ta upp. Det kan vara skönt att ha lappen som stöd och dessutom minskar ju risken att glömma något.
Det låter som att du har koll på vilken skola du ska gå på och på den skolan finns det ett elevhälsoteam. Elevhälsoteamet arbetar till exempel med mobbning och de kan hjälpa dig att göra skolstarten bra. Jag tycker att du och din/dina föräldrar kan boka ett möte med dem innan du börjar för att berätta om dina erfarenheter och fråga hur de ska kunna förebygga så att det inte händer igen.
De här sakerna som jag har skrivit om, att prata med föräldrar och att prata med skolan, kan som sagt kännas svårt och jobbigt, men det är viktigt att du pratar med någon om det du varit med om.
Eftersom du har hållit detta för dig själv så länge så kan det kännas som att du inte vet vad du ska säga, men det gör inget. Du behöver inte veta exakt vilka ord du ska använda, säg bara det som dyker upp i huvudet.
Här på Psykologiguiden UNG finns tips på hemsidor med råd och stöd som kan hjälpa dig vidare.
Du är modig, du klarar det. Du har ju tagit det första steget genom att skriva hit.
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej!
Det kan vara jättesvårt att själv ta sig ur en situation som den du beskriver när mat, något som vi behöver få i oss varje dag, är förknippat med starka negativa känslor. För mig låter det som att du har, eller håller på att utveckla en ätstörning och det tycker jag du ska ta på allvar.
Ofta när vi tränar för att ändra på vår kropp eller när vi inte äter är det förknippat med en känsla av kontroll, som kan kännas bra i stunden. Det kan dock i förlängningen leda till just det du beskriver: en känsla av misslyckande när du ändå äter och en risk att i stället ”överäta” i perioder (kroppen behöver ju fortfarande få mat).
Jag upplever att din negativa syn på din kropp främst handlar om vikt, stämmer det? Om du även upplever andra delar av din kropp som avvikande kanske du inte främst har en ätstörning utan drag av Body dysmorphic disorder (BDD), alltså en uppfattning att någon eller några delar av kroppen är avvikande och fel, trots att andra inte kan se det.
Har du någon du kan prata med om det här? Gör gärna det så att du inte är själv med allt det jobbiga. Jag tycker också att du ska ta kontakt med en ungdomsmottagning eller din vårdcentral så att du får hjälp så snart det går. Om du har eller håller på att utveckla en ätstörning är det något som du definitivt kommer att behöva hjälp med.
Försök också att ta hand om dig. Att äta bra mat regelbundet (3 till 5 gånger per dag) kan minska risken för hetsätning och gör att kroppen kan slappna av. Det har också en påverkan på emotionerna, det vill säga känslorna.
Fundera över ditt flöde på sociala medier och sluta följ grupper och samtal som handlar om bantning, kroppsfixering och liknande. Gör i stället sådant som får dig att må bra: umgås med vänner, aktiviteter du trivs med och fundera över annat som är viktigt i ditt liv.
Men framför allt prata med någon och ta den hjälp som går att få. Du är långt ifrån den enda som känner som du gör och du ska inte behöva kämpa ensam.
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Herman!
En så viktig fråga du tar upp. Det första jag känner är att jag bara vill skrika till dina föräldrar: ”SKÄRP ER!” och säga till dem att de behöver tänka på hur deras beteende påverkar dig. Samtidigt kanske det inte är så hjälpsamt så jag ska ge dig några konkreta tips.
Först och främst kan det ju finnas många anledningar till att de bråkar och antingen så vet du varför, anar varför eller så vet du inte alls. Det är ju alltid lättare om du förstår varför de bråkar, samtidigt är det ju inte en ursäkt för att de gapar och skriker.
Du och dina föräldrar behöver prata med varandra om vad det är som händer. Du påverkas väldigt mycket av det här och de kanske inte förstår hur dåligt du faktiskt mår.
Det finns olika sätt att ta upp detta och det beror ju lite på hur du är som person och vilken relation du har till dina föräldrar. Om du känner att du kan prata med dem så välj ett tillfälle som passar, förslagsvis när det är lugnt och när ni inte har så mycket stress. Du kan bara säga: ”Jag blir ledsen när ni bråkar, det är jobbigt, jag vill inte ta hem kompisar hit” eller något liknande. I bästa fall tar de då sitt vuxenansvar så att du inte behöver driva samtalet.
Försök att få dina föräldrar att förstå att det inte är kul för någon att de bråkar och att de behöver lösa detta eller få hjälp av någon annan att lösa det. En viktig del är att ta upp hur bråken påverkar dig. De kanske inte bryr sig om sig själva men deras barn far ju illa och det måste de ta på allvar.
Om det känns jobbigt att prata med dem tycker jag att du kan skriva en lapp eller ett sms om hur du känner och påverkas. Din fråga till Psykologiguiden UNG är ju supertydlig och bra, lämna den till dina föräldrar så kanske de förstår bättre!
Utöver att ni behöver prata om det som händer finns det saker som du kan göra för att du själv ska kunna må bättre. Återigen är detta egentligen dina föräldrars ansvar men nu kan jag ju inte prata direkt med dem. Du ska absolut prata med någon annan om det som händer, det kan vara en kompis eller någon annan vuxen som du litar på. Det sämsta är att gå runt själv i detta och grubbla, gör inte det!
På skolan finns professionella personer som du kan prata med och det är främst elevhälsan som jag kommer att tänka på. Du kan också vända dig till en ungdomsmottagning.
En annan person att prata med är kanske din mentor. Du beskriver att du har svårt att koncentrera dig och att du inte kan plugga hemma, detta kan vara viktigt för din mentor att veta då hen kanske har märkt att du känns annorlunda. Det kan kännas skönt att hen vet och kan anpassa en del så att du kan göra klart skolarbetet och läxorna innan du går hem, något som nog hjälper de flesta oavsett hur man har det hemma.
Det är viktigt att du pratar med någon. Du ska inte gå ensam med det här.
Ta nu hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer:
Sök hjälp!
Bli vän med dig själv
Hej Theodor!
Tack för dina frågor om kärlek. Att vara kär kan kännas på många olika sätt. Man kan ha mer energi än vanligt, en känsla av att vara lättare och samtidigt upprymd och väldigt pirrig inuti.
Vissa behöver inte sova och äta lika mycket. Det kan vara svårt att sluta tänka på den man är kär i. Man funderar och fantiserar på vad den andra gör, vad hen skulle säga, saker man kanske upplevt ihop och förhoppningar om vad man ska göra tillsammans. Hela ens person kan vara uppslukad av den andra. Det kan göra det svårt att fokusera på annat, som skolarbete, hänga med i något på tv eller att lyssna uppmärksamt på en kompis.
Att få sitt hjärta krossat kan likaså drabba en på många olika sätt. Man kan känna sig förvirrad och undra över vad som egentligen hände, varför och om man själv gjort något fel som fick den andre att göra slut. Det är också vanligt att man känner sig nedstämd och att man blir mindre aktiv än man brukar vara, och kanske anklagar sig själv för att det tog slut.
Man kan längta tillbaka till relationen, och samtidigt vara arg på den som lämnade en. Det kan kännas tomt och ensamt. Det kan också vara svårt att sova, och äta och koncentrera sig. Vissa känner sig tunga och som om de har en infektion i kroppen.
Känner du igen dig i något av det här? Vad känner du inte igen dig i?
När vi förlorar något eller någon vi tycker om, som en kärleksrelation, drabbas vi ofta av sorg som utmärks av just de upplevelser jag beskrivit ovan.
Hur ont det gör kan påverkas av hur den andre gjorde slut. Var det långa fina samtal där det fanns utrymme att ställa frågor, berätta hur man själv känner och även prata om allt som trots allt varit bra? Eller skedde det hastigt, över sms och utan egentlig förklaring?
I det senare fallet blir det ofta svårare att gå vidare, och utöver att känna sig ledsen och sorgsen, kanske man också är arg och upprörd. Det kan väcka tankar kring om man någonsin egentligen känt den andra på riktigt, och man kan känna sig oerhört sviken.
Jag tänker att det bästa när man fått sitt hjärta krossat är att tillåta sig själv alla de känslor som dyker upp. Att låta de komma och gå i sin egen takt. Att prata med andra man känner sig trygg med och som orkar lyssna, helst utan att för snabbt släta över eller tycka att man borde rycka upp sig.
Där kan man behöva hjälpa sina vänner eller familjemedlemmar, till exempel genom att säga: ”Just nu vill jag bara att du ska lyssna på hur jag känner det. Det räcker jättebra. Du behöver inte komma med några råd om hur jag genast ska må bättre eller tänka annorlunda.”
Att sörja en kärleksrelation som tagit slut, kräver mycket energi. Därför är det extra viktigt att vara schysst mot sig själv och ta hand om sig genom att få i sig tillräckligt med mat, se till att få sömn, försöka röra på sig och göra sånt man annars brukar må bra av.
Samtidigt är det viktigt att inte ställa för höga krav på sig själv, till exempel vad gäller att vara en jättebra och rolig kompis, göra bra ifrån sig i skolan och på träningen. Och låt gärna andra veta hur du har det, så att de också anpassar sig till att du inte är riktigt som vanligt just nu.
Det kan förstås också vara så att man tröttnar på att tänka på den som lämnat en eller prata om hur man mår. Kanske behöver man en paus i sin sorg och i stället vill att vänner drar med en på saker även om man kanske inte riktigt har lust eller känner sig tung och trött. Tillåt dig själv det också i så fall! Det är inte heller fel om du känner för att gå vidare (till exempel genom att inte tänka så mycket på det som hänt, eller börja träffa andra igen) om man vill det.
För de allra flesta går sorgen över efter ett tag. Om det inte blir så för dig, kan det vara värt att prata med någon professionell, som skolpsykologen eller kuratorn på en ungdomsmottagning.
Mitt tips är alltså att låta det ta tid om du fått ditt hjärta krossat, inte tvinga dig själv att komma över det genast. Och det finns inget rätt sätt att sörja. Inga särskilda steg i en viss ordning som man måste ta för att ta sig vidare. Det går också alldeles utmärkt att samtidigt sörja och gå vidare. Fastnar du i sorgen, tveka inte att söka hjälp!
Önskar dig allt gott!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Alma!
Det korta svaret är att killars och tjejers hjärnor är mer lika än olika. Dessutom är det troligtvis så att de skillnader som finns också påverkas av uppväxt, förväntningar och inlärning på olika sätt.
Men det beror också på vad man menar med olika. Om man tänker på det som att det finns två olika slags hjärnor, så som vi kan säga att det finns olika könsorgan och olika könskromosomer (x och y), då är svaret definitivt nej. Vi kan inte titta på en hjärna och avgöra om det är en tjejs eller en killes.
På gruppnivå kan man dock se vissa skillnader i hjärnans utseende. Exempelvis har män som grupp lite större hjärnor än kvinnor och kvinnor har fler förbindelser mellan de två halvorna av hjärnan. Men även här är det stora överlapp.
Alltså, om man tar medelvärdet på hjärnans storlek från en stor grupp av kvinnor och jämför den med medelvärdet från en stor grupp av män, så kan man se att medelvärdet skiljer sig åt. Men lägger man de två grupperna över varandra så överlappar nästan 50 procent. Dessutom är det troligtvis så att diet, vikt, uppväxt och annat påverkar utvecklingen.
Du frågar efter om själva hjärnan skiljer sig åt, men jag antar att du också är intresserad av fungerandet som kanske följer med olika hjärnor.
Många av de tidigare studier som visat på könsskillnader ser vi idag annorlunda på, exempelvis de som visat att killar skulle vara bättre på matte och tjejer på språk och att det skulle finnas en biologisk förklaring bakom det.
Stora metastudier, där man tar in flera olika studiers undersökningar, har i stället visat att tjejer och killar presterar lika bra. Det är i linje med studier som visade på olika resultat i matteprov beroende på om man berättade för tjejerna att ”det här brukar tjejer vara bra på” eller ”det här brukar vara svårt för tjejer”. Senare information ledde till sämre resultat, så förväntningar spelar roll.
Utbildning och erfarenhet, inklusive de stereotypiska förväntningar som finns i ett samhälle påverkar helt enkelt hur vi fungerar. Om tjejer och killar får samma förutsättningar så försvinner skillnaderna.
Men, det behövs helt klart mer forskning inom området. Modern hjärnforskning, framförallt när det kommer till att titta på aktivering i hjärnan, är på många sätt ny och använder av tekniska skäl ofta små undersökningsgrupper. Det är också svårt att koppla aktivering i hjärnan till faktiskt fungerande. Även här spelar troligtvis erfarenheter roll. Exempelvis har man sett att killar aktiverar fler områden för positiva känslor och tjejer fler områden för negativa känslor. Jag tänker att det är svårt att veta exakt vad den bakomliggande orsaken är.
Det finns en del nyare forskning som visar på hormoners inflytande i aktivering av hjärnan. Det är ett område som kan vara värt att titta vidare på, eller i alla fall beakta vid vidare forskning.
Sammanlagt har en del, oftast små, skillnader hittats, men det är troligt att uppväxt, utbildning, sociala förväntningar, kulturella faktorer och mycket annat spelar roll. Det finns ingen tydlig skillnad mellan tjejers och killars hjärnor, inte så att någon skulle kunna känna igen en manlig eller kvinnlig hjärna. Många hjärnor är också en blandning av de faktorer där man har hittat vissa skillnader.
Jag hoppas att mina svar inte blivit för tekniska, utan att du fått ut det du var intresserad av!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Love!
Det du beskriver är något som många icke-binära kämpar med i sin vardag. Det verkar orimligt svårt för omgivningen att få till rätt pronomen! Du verkar ha koll på vem du är och vad du vill och det låter som om du har berättat det för både dina föräldrar och lärare. Det är ju det allra viktigaste.
Ja, finns det något knep? Tyvärr har jag ingen lösning som fungerar för alla människor i alla situationer, men jag ska försöka ge dig lite olika förslag som du kan fundera över.
En fundering jag har är om dina föräldrar har förstått hur viktigt det här är för dig? I din fråga låter du (med all rätt) frustrerad över situationen, men jag vet att många också blir ledsna och inte känner sig sedda eller accepterade i sin könsidentitet när de ”felkönas” hela tiden. Är det så för dig också?
Har du försökt att hitta en lugn stund med dina föräldrar och berätta om hur det känns? Det är ofta lättare att lyssna på genuina känslor än på irritation. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa och det kan vara en stark upplevelse att höra ”när du säger `han´ blir jag ledsen och känner inte att du accepterar mig som den jag är”. Många binära cis-personer har svårt att förstå hur viktigt det är att få höra rätt pronomen och kan behöva övertydlighet.
I skolan är situationen lite annorlunda – och du kanske inte har lust att bli riktigt lika personlig. Här ser jag två vägar: Finns det lärare och klasskamrater som gör rätt och som kan hjälpa dig att rätta de lärare som gör fel? Det kan vara skönt att inte vara helt ensam ansvarig.
Skolan har också ett ansvar och en skyldighet att arbeta aktivt mot diskriminering och kränkande behandling. Du ska kunna koncentrera dig på undervisningen precis som dina klasskamrater, utan att behöva hantera ”felkönanden”.
Om du orkar kan du, kanske tillsammans med någon kompis, skriva ett brev till rektorn och lärare där du påminner om detta. Tipsa dem att köpa in litteratur eller utbilda sig genom att läsa informationen som finns via länkarna längst ner i mitt svar.
Det är egentligen inte du som ska ansvara för det här, men ibland kan vi behöva plocka upp bollen som föll i vårt knä och kasta den vidare för att något ska hända. Samtidigt är det viktigt att du tar hand om dig själv.
Det kan ta tid för människor att ändra vanor. För att hålla ut medan din omgivning övar är det viktigt att du har vänner du kan prata med eller andra du litar på som du kan dela din frustration och dina känslor med. Kanske finns det en grupp i din närhet eller några du kan ta kontakt med online för stöd.
Ett tips är den brittiska psykologen Meg John Barkers hemsida: www.rewriting-the-rules.com/about-me/
Här hittar du mer information: transformering.se, 1177.se, umo.se, rfsl.se
Allt gott,
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Mina!
Tack för din fråga. Vilket dilemma du sitter fast i, med en vän som inte alls verkar må bra, men som blir arg när du försöker ta upp din oro för att hon inte äter. Mitt förslag är att du när du pratar med henne fokuserar på din oro för hennes mående, och inte hur hon äter då detta är för känsligt och något som hon just nu kanske inte är redo att ändra på.
Du skulle kunna säga eller skriva något i stil med:
”DU betyder jättemycket för mig och jag vill att du ska må bra, men just nu känner jag mig orolig för du verkar ha det väldigt stressigt och ha höga krav på dig själv, och verkar inte alls glad. Jag kan förstås ha fel, men det är vad jag tycker mig se.”
Du kan också säga/skriva:
”Jag vill finnas för dig. Jag bestämmer så klart inte över dig, men jag vill att du ska veta att jag vill vara en bra vän och ett stöd för dig. Om du vill prata med någon vuxen följer jag gärna med dig. Har du inte lust att prata nu vill jag att du ska veta att jag finns här.”
Men om du fortsätter att vara orolig för henne, vänd dig till en vuxen. Det kan till exempel vara dina föräldrar, skolsköterskan eller kuratorn. Det kan så klart innebära att hon känner sig sviken av dig, men förhoppningsvis kommer hon tacka dig längre fram, när hon mår bättre.
Du ska inte behöva bära detta ensam.
En stor kram till dig!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Mostafa!
Du ställer en viktig fråga, en fråga som jag ofta diskuterar med de jag träffar i mitt arbete och som kommer från andra delar av världen. Psykisk ohälsa finns i alla länder, men det är olika i olika kulturer hur man pratar om det. I vissa länder och kulturer är det mer öppet och mer okej att prata om psykisk ohälsa, i andra länder är det svårare.
Jag tror inte att psykisk ohälsa bland unga har ökat, jag tror bara att vi lever i en tid när vi uppmärksammar de här frågorna mer, något som i grund och botten är bra!
Jag förstår att det kan kännas deppigt att trots att vi har det bra så mår vi ibland och i vissa perioder psykiskt dåligt. Tyvärr är psyket inte alltid logiskt utan trots att vi har det bra så finns psykiska problem. Samtidigt tror jag att det är så att det finns mer psykiska problem i delar av världen där man faktiskt har krig och svält.
Det finns många anledningar till att vi lever i en tid där vi fokuserar mer på psykisk ohälsa och att det då känns som att fler mår dåligt. En förklaring till det tror jag är internet. Internet har gjort samhället mer öppet och information mer lättillgänglig. Det gör att vi lätt kan kommunicera och skriva om våra problem. Vi kan också söka och lära oss mer om psykiska problem vilket gör att man kan se att fler lider av liknande svårigheter som man själv gör.
Jag tror också att internet och sociala medier gör att vi jämför oss mer med varandra. Ofta jämför vi oss med kändisar eller personer som verkar väldigt lyckliga och detta kan i sin tur göra att vi själva känner oss misslyckade.
Hur som helst så vill jag peppa dig och säga att psykisk ohälsa inte är något konstigt, det ökar förmodligen inte och det har alltid funnits. Om du känner dig deppig, av någon anledning, så ta steget och prata med någon!
Ta hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Thord,
Vi brukar definiera en vana som något vi gör på samma sätt varje gång, ofta utan att tänka på vad det är vi gör. Vanor lärs in genom upprepning och hjälper oss att spara tid och energi: hjärnan kan använda sig av gamla inlärda nervbanor och slipper att problemlösa på nytt.
Det kan vara väldigt svårt att ändra vanor, både att lägga till en ny vana och att arbeta bort en gammal oönskad. Jag tänker på en vana som att den händer automatiskt så länge vi befinner oss i samma situation. Om situationen ändras så blir vi medvetna i stunden och tar ett beslut anpassad till situationen. Vi är kanske på hotell och frukosten blir helt annorlunda än vad vi är vana vid, men vi är ju på semester, så det kanske är hela poängen.
Ett nära besläktat begrepp är rutin och jag tror att det är rutiner du pratar om. Rutiner kan också vara inlärda genom repetition och kan vara något vi gör ganska automatiskt och utan att tänka så mycket på det. Rutiner innehåller, till skillnad från vanor, mer av ett medvetet beslut, de är ofta valda. Till exempel att komma på hur man behöver lägga upp sin morgon för att kunna komma iväg till skolan/jobbet på ett bra sätt. Rutiner är bra på det sättet att de kan skapa lugn och förutsägbarhet.
Vi har alla vissa rutiner vi genomför; det går inte att fundera ut allt i stunden. Och de flesta av oss reagerar när vi blir störda i våra rutiner. Däremot kan det skilja sig åt ganska mycket hur många rutiner vi har och hur viktiga de är för oss. Det skiljer sig definitivt åt hur starka känslor som väcks när det inte blir som det ”ska”. För en del av oss finns väldigt få saker som vi inte kan göra annorlunda, medan rutiner är mycket viktiga för andra.
Rutiner är också förknippade med en del diagnoser. Till exempel kan personer på autismspektrumet ofta uppleva att rutiner är jätteviktiga.
Du beskriver att det kan bli problem för dig när rutiner störs. Fungerar det bättre när du hinner förbereda dig ordentligt? Ibland tvingas vi ju att ändra eller anpassa oss, inte minst när andra människor är involverade eller situationer uppstår som avviker från hur det brukar vara. Då kan det vara värt att fundera på vad som är viktigast: att trots obehag kunna göra en viss sak, kanske med en person som är viktig för dig, eller att undvika obehaget som det framkallar att avvika från rutinen och hellre skippa aktiviteten.
Du beskriver att rutiner är viktiga för dig och undrar om det kommer att förändras när du blir äldre. Jag tänker att vanor och rutiner kan vara olika viktiga i olika perioder, så visst kan det förändras. Men om du alltid eller länge har tyckt att rutiner är viktiga för dig så är det troligt att du kommer att fortsätta att känna ett behov av att ha rutiner i ditt liv för att känna dig lugn. Då kan det vara bra att pendla mellan att skapa ditt liv på ett sätt som möjliggör rutiner, men också öva dig på att stå ut med obehag för att kunna rucka på rutinerna ibland.
Du beskriver att ditt behov av rutiner har negativa konsekvenser ibland. Du får starka känslor när rutiner bryts och du kan bli stressad och arg. Du har också förstått att din ilska påverkar andra negativt. Det kan ju i längden också påverka dina relationer med andra.
Jag skulle vilja rekommendera dig att kontakta någon du kan bolla vidare med, till exempel via ungdomsmottagningen. En sak att utreda är hur viktiga dina rutiner är i jämförelse med hur det är för andra. Hindrar de dig från att göra allt du vill eller trivs du bra som det är egentligen? Det kanske är mest andra personer som störs och du skulle kanske helst bli lämnad ifred? Då kan du tillsammans med en terapeut fundera hur du kan förklara dina behov för din omgivning så att det uppstår färre akuta situationer.
Det är också möjligt att öva sig på att stå ut med obehag så att det blir lättare för dig när rutiner bryts. Det skulle göra att du får större flexibilitet och att det är ”du” och inte de starka känslorna som bestämmer vad du ska göra.
Då tänker jag både på att det går att öva hur du uttrycker dina behov och din stress/ilska så att andra lättare kan ta emot det, men också att det kan bli lättare att ändra på hur du gör saker i stunden om känslorna är mer hanterbara. Det är särskilt viktigt om ditt starka behov av rutiner kanske hindrar dig från att uppnå saker som du faktiskt vill kunna göra långsiktigt eller om de gör att det knakar i relationer som är viktiga för dig.
Hoppas du känner att du fått svar!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Charlie!
Jag förstår helt och hållet vad du menar. Mina elever är periodvis väldigt stressade över allt som ska göras och många av dem upplever att det blir gradvis jobbigare i år 9 jämfört med år 7. Det beror, med största sannolikhet, på att lärare har högre krav på en desto äldre man blir.
Hur som helst så är det väldigt vanligt att känna som du och det finns en del saker du kan pröva för att lätta bördan.
Innan jag går in på konkreta tips så vill jag nämna att de allra flesta skolor har valt att göra begränsningar i hur många prov man får ha per vecka. Det är inget krav på att det ska finnas men många har lagt gränsen på två prov i veckan, men då brukar man inte ta hänsyn till omprov.
Om du upplever att det är lite väl mycket prov och läxor och att de infaller på samma dagar tycker jag att du ska prata med din handledare/coach och be denne prata med arbetslaget. Det kan ibland vara så att lärarna är lite dåliga på att kommunicera med varandra om hur mycket läxor ni får och till vilka dagar.
NU, till mina bästa tips!
Det är ganska vanligt att stressen du upplever handlar om att man börjar plugga alldeles för sent – kanske till och med dagen innan provet äger rum. Det handlar med andra ord om planering och prioriteringar. Det är också viktigt att inte slarva mellan proven, gör läxorna i tid så kommer det plugg du behöver göra inför provet att kännas igen och bli lättare.
En annan bra sak att göra är att, varje dag efter skolan, titta på schemat och vilka lektioner som har varit under dagen och sammanfatta för dig själv vad ni har gått igenom och vad du lärt dig. Finns det ork kvar så repetera det lite mer noggrant (om ni läst ett kapitel i historieboken – läs det igen!). Det kan kännas skönt att skriva ner ett par rader varje dag om det i en anteckningsbok.
Det första steget till bättre studieteknik är att se över veckorna och de planeringar som finns. Ta en stund på söndagseftermiddagen och titta på veckan som kommer. Bestäm vilken dag du behöver arbeta med vilken läxa och vilket ämne. Håll dig till din planering!
Jag tycker att det bästa är att plugga lite i taget – inte allt på en gång. Alltså, om du har två veckor till ett prov – planera så att du läser lite varje dag.
Det andra steget är att komma fram till hur just du lär dig bäst. Vi lär oss saker olika bra på olika sätt och min favorittaktik är att sammanfatta genom tankekartor efter avsnitten.
Vi tar historieexemplet igen. Säg att du har prov i historia om två veckor. Du ska ha prov på fem kapitel som handlar om revolutionernas tid. Gör då enligt följande:
Om du istället ska plugga glosor så är en bra teknik att göra små papperslappar och att skriva ner ordet på svenska på ena sidan och det andra språket på den andra sidan. Lägg sedan ut lapparna framför dig och lär dig dem en efter en och repetera så många gånger det behövs.
Det här är ju bara två förslag och det finns många andra metoder att använda.
På UR:s webbsida Orka plugga finns till exempel flera tips om olika studietekniker, samt tips och idéer i form av olika videoklipp.
Marie-Louise Markos
Legitimerad lärare
Hej Danilo!
Jag måste säga att jag förstår dina bekymmer och du är verkligen inte ensam. Det är många elever som tycker att det känns lättare att ”ta in” det som står när det blir uppläst, speciellt om det är ganska mycket text.
Vad gäller svaret på din fråga så ser det lite olika ut beroende på vilken skola du går på, eller mer specifikt – vilken kommun du går i. De flesta kommuner har avtal med olika tjänster som ska hjälpa elever med just det du upplever är lite jobbigt.
Det finns något som heter Inläsningstjänst (ILT) och där kan alla elever som vill lyssna på de läromedel som finns där. Det behövs alltså inte att man har en bekräftad diagnos utan att skolan har ett avtal.
Många skolor som arbetar med digitala läromedel har också förmånen att ha ljudfiler kopplade till texterna (Digilär, NE etc.). För att ta reda på vad som finns på din skola så är det lättaste att fråga en lärare vilka tjänster som finns tillgängliga för er. Det finns inget krav på att en skola ska ha dessa typer av avtal men många har det.
En annan tjänst som du kan få tillgång till via ditt lokala bibliotek är Legimus, där skönlitterära böcker och en del läromedel finns som ljudböcker. Det enda som krävs för att få tillgång till detta är att man upplever sig ha läs- och skrivsvårigheter (inga intyg behövs), och en signatur från målsman. Du går helt enkelt till ditt bibliotek och säger till i receptionen att du vill ha hjälp med att skaffa Legimus.
Om du upplever att du vill ha mer stöd från skolan än det du hittills har fått så tycker jag att du först ska ta upp det med din handledare/coach. Förklara då på samma sätt som du gjort när du skrev hit, att du tycker att det är svårt att koncentrera dig när du ska läsa själv. Nämn också att det inte finns någon diagnos eller liknade men att du ändå skulle vilja träffa specialpedagogen för att den ska kunna ge tips och kanske undersöka om det skulle kunna finnas någon diagnos eller läs- och skrivsvårighet.
Din lärare är skyldig att ta detta på allvar och kommer att ta med sig det du säger till dina undervisande lärare så att de blir medvetna om situationen. Jag rekommenderar att du funderar lite på hur pass jobbigt det är att koncentrera sig på läsningen, är det lättare när det är mindre text? Skulle du klara av proven bättre om du kunde lyssna på frågorna? Det är frågor som dina lärare kommer att vilja veta mer kring.
Detta leder ofta till något som kallas för ”utredning”. Det låter större än vad det är, det handlar helt enkelt om att dina lärare får beskriva för specialpedagog eller mentor hur de upplever att du har det med läsningen och koncentrationen. Det finns en del frågor som du ska svara på och en del frågor som din vårdnadshavare ska svara på. Allt går ut på att kartlägga och få en bild av dina behov.
Tycker du att det är jobbigt att prata om det här så är det en väldigt bra sak att ta upp på ett utvecklingssamtal, då finns ju vårdnadshavare också där och kan hjälpa till att förklara hur du har det med läsningen.
Alla lärare på skolan vill ditt bästa och om de inte redan märkt att du tycker att läsningen är jobbig så måste du påtala det, när det är gjort är skolan skyldiga att göra det som de upplever är viktigast för dig.
Jag hoppas att det ger dig guidning på vägen och lycka till!
Marie-Louise Markos
Legitimerad lärare
Hej Ivan!
Det här är en riktigt bra fråga och jag tror att många elever får höra ordet studieteknik ofta trots att man inte känner sig helt säker på vad det egentligen innebär. Studieteknik handlar kort och gott om vilken teknik man använder sig av när man studerar. Med andra ord alltså – hur du ska plugga för att lära dig så mycket som möjligt.
Det finns många olika tekniker att pröva och i slutändan handlar det om vilken teknik som passar dig bäst. Dessutom kan du träna och bli bättre på olika tekniker, ju mer du gör dem desto bättre blir du och plugget kommer att kännas enklare. Du har kanske hört att en del vill sitta ensamma när de pluggar och ha det helt tyst runtomkring sig medan andra föredrar att ha musik på i bakgrunden, det är helt enkelt olika från person till person.
En av de bästa sakerna med att gå på högstadiet är att du vanligtvis har olika lärare i olika ämnen och det gör att du, utan att du kanske har tänkt på det, har möjlighet att utforska vad du föredrar. Fundera till exempel över vilka ämnen du tycker att du hänger med allra bäst i, vad gör läraren i dessa ämnen? Är det någonting i sättet läraren undervisar på som gör att du lär dig mer? Det kan vara saker som att en lärare använder mycket bilder i sina presentationer eller kanske att en lärare berättar mycket muntligt.
Ibland dyker det upp ord i samband med att man pratar studieteknik som till exempel lärstil. Det är samma sak. Man pratar om olika lärstilar, att du lär dig auditivt, visuellt eller kinestetiskt. Det handlar om huruvida man föredrar att få lyssna, titta eller uppleva och känna det man ska försöka ta in. Det är såklart svårt för vilken tonåring som helst att svara på så jag brukar låta mina elever göra ett litet test och sen få reflektera över om det stämmer eller inte. Det testet går att hitta här.
Jag nämnde tidigare att det finns en hel del sätt att inhämta kunskap och lära sig på och det finns en fantastiskt bra guide på den här sidan. Serien består av fyra avsnitt fyllda med tips på hur man ska göra vid minnesträning, läsning och matematik.
På min skola arbetar vi med studieteknik med hjälp av boken: ” Bli hjärnsmart – lär dig snabbare och bättre”, av Johan Rapp. Så varför inte tipsa dina lärare om den?
För att sammanfatta så skulle jag säga att du alltid måste reflektera över hur du lär dig bäst. Om det har gått bra på ett prov, vad har det berott på? Dessutom måste du testa lite olika tekniker och utvärdera hur det går. I dina reflektioner kommer du till slut få reda på vilken studieteknik som passar dig bäst.
Lycka till med studierna och att utforska din bästa teknik!
Marie-Louise Markos
Legitimerad lärare
Hej Kimmy!
Ja, hos många arter har man observerat sexuella beteenden, föräldraskap eller andra relationer mellan djur av samma kön. Så, ja, sexualiteten och den sociala gemenskapen kan ta sig olika uttryck även hos andra djur än människan.
Att kalla djur för homosexuella eller bisexuella blir samtidigt lite konstigt. Hos människor har också alltid ”homosexuella beteenden” funnits, men sedan skedde en historisk utveckling och en förändring i om och hur det skrevs och pratades om homosexualitet. Sexualitet utvecklades från något vi gör till något vi är och idag blir vår sexualitet i regel också en del av vår identifikation. Så är det ju inte för djur.
Vi gör det lite omständligt för oss. I stället för att notera att den där personen tycker jag om/är jag attraherad av/vill jag vara nära, så går vi människor direkt vidare till en tolkning och klassificering. Vad betyder det? Är jag kanske lesbisk? Eller bi?
Samtidigt är det inte så konstigt. Vi vill både kunna förstå oss själva och kunna förklara för andra. Då behöver vi ju ord och kategorier.
För att veta vad du själv blir attraherad av kan du egentligen bara genomföra observationer och känna efter vad du reagerar på och vad som känns rätt. Det kan också vara bra att veta att det finns en mängd olika sätt att identifiera sig på och att det bara är du själv som bestämmer.
Det finns inte så få som identifierar sig som heterosexuella men ändå har sex med någon av samma kön ibland. Eller tvärtom.
Begreppen homosexuell eller bisexuell kanske inte känns rätt för en själv, helt enkelt. En person kanske bara blir sexuellt attraherad av män ibland, men blir kär i och vill leva ihop med kvinnor.
Många upplever att de blir kära i en person, inte ett kön (och då kanske de identifierar sig som pansexuella snarare än bisexuella). Någon gillar kanske människor som överskrider könsgränser eller som har en ickebinär könsidentitet. Det finns ett begrepp även för det: skolisexuell. Personer kan ha sexuella fantasier om en slags person (eller flera) utan att vilja omsätta fantasierna.
Jag tänker att den sexuella identiteten också beror på hur man själv identifierar sig. Om en person inte identifierar sig som kvinna känns det kanske konstigt att identifiera sig som lesbisk, även om det är det andra tycker att personen är.
Ja, och hur vet man? En del bara vet, men många behöver observera sig själva och fundera. På den egna kammaren och tillsammans med andra. Blir du kär i/attraherad av tjejer? Killar? Båda eller helst någon som är lite både och?
Könet på den du blir kär i/attraherad av kanske inte spelar roll, utan du faller för en viss typ av person? Vad är det generellt du gillar/attraheras av i en person? Vad eller vem blir du glad av? Vilka ord känns mest rätt för dig? Vilka känns fel? Kanske kan det också skifta. När du tycker att du har kommit fram till ett svar bestämmer du själv vad det betyder eller vad du vill göra med den kunskapen. Alla kombinationer är möjliga.
Det viktiga är att det är du själv som bestämmer. Ofta hjälper det att träffa andra som kanske också funderar, eller har kommit lite längre i sina funderingar. Om du är intresserad kan du kolla om RFSL ungdom har några aktiviteter på din hemort.
På umo.se finns också bra information och om du känner att du vill prata med någon (och vänner eller föräldrar inte känns rätt) finns alltid skolkuratorn eller ungdomsmottagningen.
Om du vill fördjupa dig finns böcker skrivna om ämnet som går att beställa till närmsta bibliotek, exempelvis denna: Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity.
För några år sedan uppmärksammades också en utställning som bland annat har varit på Oslos naturhistoriska muséum: Against Nature? – an exhibition on animal homosexuality.
Lycka till i dina funderingar!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej!
Vad roligt att du är intresserad av elevskyddsombudsrollen. Som elevskyddsombud har du en mycket viktig roll på din skola.
På högstadiet har eleverna rätt att utse två elevskyddsombud per årskurs. Du blir som elevskyddsombud en länk mellan eleverna, lärarna och skolledningen där ni samverkar kring arbetsmiljöfrågor. Detta kan till exempel handla om att det är för hög ljudnivå i klassrummen, att det luktar illa i omklädningsrummet eller att tiden är för knapp för att hinna äta lunch.
Som elevskyddsombud ska du bland annat vara med på skyddsronder och delta i planering av ombyggnad på skolan. Du ska också delta om Arbetsmiljöverket kommer på inspektion.
Klassrådet är ett viktigt forum för dig som elevskyddsombud, det är från dessa forum du kan samla in synpunkter från eleverna på skolan som du sedan tar med dig till rektor. Det är viktigt att du får tid till att träffa rektor där du kan framföra elevernas åsikter kring arbetsmiljön. Rektorn är också ansvarig för din elevskyddsombudsutbildning som du ska erbjudas så fort du tillträder.
Det är också viktigt att du får tid till att träffa personalens skyddsombud, ni har troligtvis många gemensamma frågor som ni kan diskutera.
Ett uppdrag som elevskyddsombud ska inte behöva ta så mycket tid att det går ut över dina betyg. Det är snarare en god erfarenhet att ha med sig. Det finns inte några regler kring hur lång en mandatperiod för elevskyddsombud ska vara. Känner du att uppdraget skulle påverka ditt skolarbete negativt, att det tar för mycket tid och energi, då meddelar du skolledning och elevråd. Det är inget tvingande uppdrag.
Med det sagt finns det inte heller regler om hur valet av elevskyddsombud ska gå till. Skolan kan ha en egen policy sedan tidigare eller så bestämmer ni det själva. Ett alternativ är att använda elevrådet för val av ombud. Information om elevskyddsombudsuppdraget hittar du på Arbetsmiljöverkets hemsida.
Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare
Hej Felicia!
Vad bra att du uppmärksammar detta och engagerar dig för en medmänniska som har det svårt. Det är en väldigt fin egenskap som du ska bära med dig hela livet.
Det finns i Sverige två lagar som ska skydda elever från kränkningar, diskriminering och trakasserier: Skollagen och Diskrimineringslagen. Kränkande behandling kan te sig i flera olika former, dels genom exempelvis kränkande kommentarer om utseendet, utfrysning, dels genom fysisk misshandel i form av slag eller knuffar.
Lärarna på din skola måste, enligt Skollagen (6 kapitlet 10 §), skyndsamt anmäla mobbningen/kränkningen. Anmälan ska av läraren göras till rektor på skolan som i sin tur ska anmäla vidare till huvudmannen. Med huvudmannen menas den kommunala förvaltningen som har ansvar för skolan, alltså rektorns chefer. På fristående skolor är det styrelsen som är huvudmannen.
Skyldigheten att anmäla gäller oberoende av hur läraren får reda på mobbningen/kränkningen. Kanske är det som du säger, att lärarna faktiskt inte sett vad som sker. Det är viktigt att du tar kontakt med en lärare eller någon i ledningen på skolan som du känner förtroende för och berättar vad du sett och hur du upplever situationen.
Du mår ju också dåligt av detta, det är också viktigt att du framför även det. Dina känslor är också viktiga. Läraren är, med hänvisning till det jag skrev ovan, skyldig att anmäla vidare det du har berättat.
Rektorn, som är ytterst ansvarig för att ingen mobbning/kränkningar ska förekomma på skolan, måste sedan skyndsamt utreda vad som har hänt och vidta åtgärder som leder till att kränkningen/mobbningen upphör. Skolan ska också redan ha en plan mot kränkande behandling som ska gås igenom varje år.
Här kan du läsa mer om diskriminering och diskrimineringsgrunderna: www.do.se
Lycka till!
Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare
Hej Abbe!
Vad bra att du tar ansvar för dina studier genom att vända dig till oss med denna fråga.
Det är upp till varje skola att avgöra om de vill arbeta med läxor som en del i undervisningen. Rektor och lärare tar beslut om detta. Om en skola väljer att ge läxor behöver de förberedas, förklaras och sedan följas upp noggrant. Det är dock inte obligatoriskt att erbjuda läxhjälp.
Regeringen beslutade 2016 att skolhuvudmän kan ansöka om medel för att kunna erbjuda gratis läxhjälp till elever i grundskolan. Skolhuvudmannen är kommunen där skolan ligger. För en friskola är styrelsen huvudman. Du finner information på www.regeringen.se och www.skolverket.se.
Du ska absolut fråga om läxhjälp igen då din lärare sagt att det finns en tid utsatt för det. Det är inget att känna sig dum över, snarare tvärt om. Du tar genom att fråga en andra gång ansvar för dina egna studier. Det finns inga fel i det.
Om du inte frågar riskerar du ju att inte få den hjälp du behöver för att nå målen. Dina lärare vill också att du ska nå målen, det är deras arbete att se till att du klarar det. Du gör även dem en tjänst i att fråga en extra gång, så tveka inte.
Röda Korset erbjuder gratis läxhjälp som leds av volontärer och erbjuds på bibliotek, skolor eller egna mötesplatser. Deras läxhjälp leds av volontärer som lyssnar, förklarar uppgifter och sammanhang samt visar var du själv kan söka information och fakta. Hjälpen handlar dock inte om specifika ämneskunskaper. Information finns på Röda Korset.
Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare
Hej Lucy!
Det är verkligen inte okej för en lärare att vara rasist och homofob. Eller, rättare sagt, vi kan inte göra något åt att någon har dessa åsikter, men skolan ansvarar för att ingen elev blir diskriminerad eller mobbad. Det låter i din fråga som att din lärare uttrycker sina åsikter och då finns det ju en stor risk att klassen, eller i varje fall delar av den, mår dåligt.
Om det är olagligt är svårare att säga. Så länge läraren inte direkt diskriminerar någon i klassen kan det vara svårt att veta var gränsen går till vad hen ”får” säga enligt lagen. Olämpligt är det med säkerhet.
Om du inte redan har gjort det så tycker jag att du ska prata med dina föräldrar, någon annan lärare eller annan vuxen och be dem att prata med läraren. Det kan också vara bra att ta saken vidare till rektor, lärarrådet och elevrådet på skolan.
Om det är fler i klassen som känner som du kan ni gå ihop och skriva ner några exempel på vad som har sagts. Det kan göra det lättare att komma ihåg och kan underlätta om ni vill ta saken vidare. Att prata om det i klassen och kanske tillsammans komma överens vad ni ska göra kan också göra det lättare att faktiskt våga.
Det kan vara jobbigt att säga ifrån, framför allt till en auktoritetsperson, men det krävs ibland att utsätta sig själv och andra för obehag för att saker ska ändras. Jag vet ju inte alls vad din lärare exakt har uttryckt, men en del personer kan också vara väldigt omedvetna om att det de säger (generaliseringar, fördomar) faktiskt är rasistiskt eller homofobt. Hen kanske behöver lite hjälp att förstå vad det är hen egentligen säger och hur det landar.
På diskrimineringsombudsmannens hemsida finns mer information om vad som gäller.
Skolverket har information om vad som gäller och hur du går till väga när du blir mobbad (av en annan elev eller lärare).
Hoppas det löser sig!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Lisen!
Visst kan det vara jobbigt att stå inför folk och hålla i presentationer. Men det är något som är bra att träna på och det är en rädsla som ofta går att jobba bort.
I vissa kurser ingår det att kommunicera muntligt, till exempel hålla tal. Så att helt utelämna det går tyvärr inte, och det är dessutom något som är bra att träna på. Det du ska försöka göra är hitta sätt så det blir lättare.
Prata med din lärare, det kan vara möjligt att genomföra de muntliga momenten i mindre grupper eller kanske bara med läraren om det hjälper. Momenten som kräver muntlig kommunikation ser lite olika ut i de olika ämnena och därför kan anpassningarna se lite olika ut.
Jag tycker också du ska prata med din lärare om olika strategier för att underlätta för dig. Ett handfast tips är att vara väl förberedd, så att du kan ditt manus bra när det är dags att hålla presentationen. Öva tillexempel hemma framför spegeln. Men ha ändå med dig stödord, så att om du skulle tappa bort dig vet du var du ska fortsätta.
Ett av de vanligaste problemen när man är nervös är att man börjar prata snabbt. Försök att undvika det. Det blir en ond cirkel, du pratar snabbare och snabbare vilket leder till att det blir svårare att hänga med vilket gör att du blir nervös och pratar ännu snabbare. Kom ihåg att alla tystnader och liknande känns mycket längre när det är en själv som pratar. Publiken har inget emot några sekunders tystnad, tvärtom.
Är det mer ett samtal, som till exempel förekommer i moderna språk, så är mitt tips att våga göra fel. Alla gör vi fel, man säger fel ord eller böjer verb på fel sätt. Det är inte hela världen. Men jag vet att det är lättare att säga att man ska strunta i sina fel, än att faktiskt göra det.
Även i de här fallen bör man såklart förbereda sig så mycket det går. Prata med läraren om hur det går att förbereda sig, kanske ska ni prata om något särskilt ämne eller en specifik bok. Då kan du lägga lite extra tid på att plugga på sådant som är relevant för det.
Rent konkret skulle jag säga att förberedelse är A och O. Det är mycket mindre nervöst att prata om du har koll på vad du ska säga. Prata med dina lärare i de ämnen som det handlar om och be om tips hur du ska jobba med rädslan. Kanske går det också att anpassa examinationen så du inte behöver prata inför hela klassen.
Edvin Jensen
Legitimerad lärare
Hej Frida!
Tack för din fråga. Ja, det där med betygsättning är inte alltid så enkelt och det kan faktiskt vara svårt för oss lärare också ibland.
Men det som är viktigt att komma ihåg är att betyget sätts på dina kunskaper i slutet av kursen på gymnasiet och sista terminen på grundskolan. Det här är för att du inte förväntas kunna det kursen ska handla om innan, utan du ska ju lära dig. Och det är ju först i slutet av kursen som vi kan säga hur mycket du lärt dig.
När betyget sätts ska läraren ta hänsyn till allt underlag hen har, men ju större provet är och ju senare det ligger desto större vikt bör det få i själva betyget. Är det dessutom en kurs med nationellt prov så ska det väga extra tungt. Så ett betyg sätts inte genom att man summerar resultaten på tidigare prov utan det är lite mer komplicerat än så.
För att få ett A måste du ha visat att du når till alla delar av kunskapskraven för A. Men du förväntas inte göra det hela tiden, och framförallt inte i början av kursen. På samma sätt så måste du klara alla delar av kraven för C för att nå ett C. Når du inte riktigt alla så finns mellanbetygen D och B. D betyder att du nått alla delar av E-kravet och en övervägande del av C-kravet. Du bör få möjlighet att visa dina kunskaper flera gånger under kursens gång.
Man ska också komma ihåg att allt inte är kört med ett betyg. Man kan göra prövning, ibland via skolan mot betalning eller via Komvux. Dessutom kan man alltid göra ett högskoleprov för att komma in på högskolan.
Nu framgår det inte om du är i början, mitten eller slutet av kursen. Är du i mitten eller början av kursen ska det inte vara kört att nå ett högre betyg, inklusive ett A. Var det här å andra sidan ett slutprov kan det vara så att läraren anser att du inte nått alla kunskapskrav som krävs för ett A.
Oavsett rekommenderar jag att du pratar med läraren. Hen är skyldig att kunna motivera sin bedömning.
Här kan du se en film från Skolverket som förklarar hur betyg sätts.
Edvin Jenssen
Legitimerad lärare
Hej Nino!
Det är inte alls ovanligt att fundera över sin könsidentitet. Jag tror dessutom att det är bra att göra det.
De senaste åren har fler och fler barn och unga hört av sig med funderingar om sin könsidentitet. Jag tror att det kan bero på att det finns fler förebilder i dag på tv och i film, vilket är jättebra. Du är alltså inte ensam!
Du undrar om det kommer att gå över eller om du ”egentligen” är kille. Det är omöjligt att veta exakt. Jag får lite känslan av att du är rätt säker i att du känner dig som kille och mera undrar om det ändå kan ändras.
Jag tror att det viktigaste för dig är att få fundera över de här frågorna. Vad betyder det för dig att vara en kille? Vad betyder det att vara en tjej? Det känns kanske självklart, men även vuxna har svårt att svara på de här frågorna (jag har testat många gånger).
Finns det något du gillar att göra som du ser som ”tjejigt” eller ”killigt”? Hos de flesta finns det lite av varje. En del kan identifiera sig som tjej fast de gillar ”kill-kläder” och kort hår och har fritidsintressen som samhället ser som mer vanligt för pojkar. En del känner sig någonstans mitt emellan tjej och kille. Det kan också variera från dag till dag eller skilja sig i olika perioder i livet. För en del känns det tydligt att ”det motsatta” könet känns rätt. Vi är helt enkelt olika.
Jag vet inte om du har berättat det här för någon, men jag tror att det vore bra om du kunde hitta någon som du kan dela dina funderingar med. Det kan vara en vårdnadshavare eller en vän du litar på.
Att fundera över sin könsidentitet eller känna sig som ett annat kön än det som man tilldelades vid födseln är i sig inget problem. Däremot kan det kännas som ett problem och man kan vara rädd för hur andra ska reagera. Det kan uppstå situationer som kan kännas jobbiga, helt enkelt.
Känner du igen dig i det? Om det är så för dig tycker jag att du ska försöka få hjälp, exempelvis genom att höra av dig till skolkuratorn.
Om du kommer fram till att du vill ha mer hjälp än skolkuratorn kan ge ska du kunna få en remiss till ett av utredningsteamen för könsdysfori (könsdysfori är om man mår dåligt för att man känner sig som ett annat kön än det man tilldelades vid födseln). Skolkuratorn ska kunna hjälpa till med det, men dina vårdnadshavare kommer också att behöva vara involverade.
Om skolkuratorn behöver lite mer information kan du tipsa om boken: Trans, kön och identitet av Edward Summanen och Tom Summanen (Natur & Kultur, 2017). Den är tänkt som en bok för lärare upp till årskurs 6, men fungerar också alldeles utmärkt för högre årskurser.
Du kan också hitta värdefull information på umo.se och transformering.se.
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Hila!
Tack för din fråga!
Jag förstår att det kan vara svårt att prioritera ner studierna när man vet hur viktiga de ändå är.
Jag håller med din lärare. Att ha en fritid är jätteviktigt! Framförallt är det viktigt för hjärnan att få vila. Precis som musklerna slutar att fungera om du tränar hårt varenda dag, fungerar hjärnan sämre om den pressas hela tiden. Jag skulle föreslå att du planerar din vecka, vad du ska plugga på och på vilken kväll. Då ska du också planera in så du har någon ledig kväll och dag. När du är ledig så gör du något som du tycker är kul, till exempel umgås med kompisar, kollar på serier eller tränar.
Jag skulle rekommendera att du på något sätt får in lite träning i din vardag. Mycket forskning visar att träning hjälper inlärningsförmågan. Så försök hitta någon träningsform som du tycker om, löpning, gym eller promenader är enkla träningsformer att komma igång med om du inte håller på med någon sport eller liknande redan. Det kommer i längden få dig att må bättre, både fysiskt och mentalt, och gynna dina studier.
Det viktigaste måste alltid vara att du mår bra. Då gäller det att hitta en lagom balans mellan plugg och annat, vilket kommer vara väldigt viktigt när du kommer till universitetet också.
Prata med dina lärare för att få tips om hur du kan förbättra din studieteknik. Genom att träna upp en bra studieteknik kan du plugga mindre men ändå få samma resultat. Prata också med skolans kurator om metoder för att släppa tankarna på plugget och rädslan för att misslyckas.
Ett betyg är bara ett betyg. Det går alltid att reparera i efterhand och det säger inget om dig som person. Gymnasietiden går däremot aldrig att ta igen, så se till att ha kul under tiden.
Man ska också komma ihåg att betygen inte är enda vägen in på läkarlinjen. Om du skulle missa ett A i någon kurs så finns alltid högskoleprovet. Som elev på naturprogrammet är det ofta lättare att få bra på högskoleprovet än skriva A i allt.
Mina konkreta råd är att prata med dina lärare för att förbättra din studieteknik, planera upp dina kvälls- och helgstudier där du lägger in helt lediga kvällar och dagar och ta kontakt med skolans kurator.
Din hjärna kommer tacka dig och du kommer lära dig ännu mer!
Edvin Jenssen
Legitimerad lärare
Hej!
Vilken intressant fråga! Prokrastinering/uppskjutarbeteende innebär att man skjuter upp sådant som man ska eller måste göra men inte kommer sig för att sätta igång med (läxor, städa, motionera). Därför förknippas oftast prokrastinering med något negativt, att man på grund av ångest eller stress skjuter upp saker. Något som kan leda till negativa konsekvenser.
Dock kanske man ska skilja på prokrastinering och mer allmänt ”hakuna matata”-beteende. Om det är så att man förstör för sig själv och andra genom att skjuta upp saker så tänker jag att det är svårt att se fördelar med beteendet.
Men, om vi pratar om mer allmänna beteenden och där man generellt får ihop livet så ser jag flera fördelar med prokrastinering.
Exempelvis kan man tänka sig att man skjuter upp saker för att kunna utvärdera vad som faktiskt är viktig att göra. Genom att inte göra vissa saker, kan man ju kanske göra andra, mer viktiga saker. Kanske är tvätten mindre viktig om du istället träffar en vän? Kanske kan du skjuta upp städningen för att istället se en film med din partner?
Man kan också tänka att prokrastinering innebär att man jobbar kortsiktigt och impulsivt istället för att arbeta långsiktig med planering. Om man är impulsiv kan det så klart innebära att man missar en långsiktig belöning, men samtidigt kan man ju då lägga sina resurser på tillfredställelse i stunden.
Evolutionärt ser jag stora fördelar med att vara impulsiv, och kanske är det därför vi fortfarande prokrastinerar. Till exempel om en av våra förfäder inte hade agerat impulsivt och kastat sig över en antilop och dödat den, utan siktat på det långsiktiga målet (vänta tills antilopen kommer tillbaka med hela sin familj), hade just den förfadern kanske inte överlevt.
Generellt upplever jag att det ofta finns fördelar med att agera impulsivt motsatt till att agera långsiktigt om vi pratar om överlevnad. Att ta en mindre belöning som vi ser framför oss övervinner att satsa långsiktigt på en större belöning, för den senare kanske aldrig inträffar!
Jag tror att prokrastinering härstammar från detta, dvs en drivkraft i att överleva och i att ta tag i det som är framför oss, inte det som kanske kan komma sedan.
Hoppas att jag kunnat besvara delar av din fråga!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Leah!
Jag förstår att det här väcker en massa blandade och jobbiga känslor hos dig.
Hemmasittare är ett begrepp som används för elever som stannar hemma från skolan en längre tid utan giltigt skäl. Det är så klart ett stort problem för eleven som går miste om undervisning och som lätt hamnar utanför och blir ensamma. Det är också många som är drabbade i Sverige, ca 20 000, enligt en undersökning hösten 2015.
Varför blir man hemmasittare? Det beror på olika saker för olika elever. Och ofta beror det på flera riskfaktorer samtidigt. Det kan handla om saker kopplat till skolan, som ett schema med mycket håltimmar, att eleven inte fått det stöd hen behöver för att kunna ta till sig undervisningen eller att skolan inte varit tillräckligt snabba på att upptäcka en elev som är borta mycket.
Det kan också handla om saker hos eleven själv, som att det är jobbigt att prata inför klassen och därför börjar man undvika vissa lektioner eller att man varit med om mobbning eller trakasserier. Det kan också hänga samman med problem hos familjen eller föräldrarna, som att de själva inte mår bra.
Det här är bara några exempel på riskfaktorer, men det är jätteviktigt att din bror får en ordentlig kartläggning av orsaker för att få rätt hjälp att komma tillbaka till skolan. Det är en uppgift för alla vuxna runtomkring honom, både skola och föräldrar och kanske fler.
Så klart att du är orolig för din bror! Du undrar kanske hur det hela påverkar honom och om det kommer att bli bättre. Du kanske också funderar på om du kan göra något. Du kan inte lösa hans situation, men kanske att du kan vara ett stöd genom att prata med honom, eller fråga om han vill hitta på något med dig? Vad tror du?
Jag förstår också att det blir jättejobbigt att ta hem kompisar. Förstår att många slags tankar kan snurra runt, som: ”Vad ska de tänka?” eller ”Undrar vad de tänker om mig?”. Och när vi tänker och känner så vill vi bara gömma oss och dölja våra problem för andra.
Men varken du eller din bror har ju gjort något fel! Botemedlet mot skam är att försöka göra tvärtemot. Det kan vara att bjuda hem vänner ändå, eller att berätta om vad du känner. Om de har frågor, kan du kanske fundera ut ett svar på förhand som: ”Jag vet inte exakt varför min bror är hemma från skolan, men just nu funkar inte skolan för honom.”
Om de fortsätter fråga, och du inte vill prata vidare, kan du till exempel säga: ”Jag förstår att ni undrar, det gör jag också. Och jag önskar att jag visste. Men jag har tyvärr inget bättre svar just nu” och sen byta samtalsämne som någon serie du sett eller vad ni ska hitta på till helgen.
Och, tveka inte att vända dig till en vuxen om du vill få stöd. Det kan vara någon du känner, eller till exempel skolkuratorn eller skolpsykologen.
Hoppas att din bror får bra hjälp och att det blir lättare för dig att hantera det här!
Bästa hälsningar,
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Henrik!
Tack för att du hör av dig! Det är väldigt tungt och ensamt när man mår dåligt och dessutom känner att det blivit värre sista tiden, men det är vanligt med social fobi. Många pratar inte om det så det är lätt att tro att man är ensam. Nästan var tionde ungdom har social fobi. Det finns bra hjälp att få för social fobi så det är verkligen inget som man behöver ha resten av livet!
Det kan mycket väl vara så att du har social ångest, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Det jag däremot kan göra är att berätta lite mer om social fobi så får du se om du känner igen dig.
Så vad är social fobi egentligen? Att vara nervös i sociala situationer med andra personer är vanligt. Nästan alla är det ibland. När man har social fobi däremot så har rädslan blivit ett så stort problem att man känner att det stör ens vardag och man undviker, eller tycker att det är jättejobbigt att vara i, sociala situationer. Det kan till exempel handla om att man undviker att hålla redovisningar i skolan, säga vad man tycker eller fråga någon om hen vill ses.
Vilka situationer man tycker är jobbiga är individuellt så kanske känner du inte igen dig i just dessa exempel. Gemensamt är att man är rädd för att andra ska tycka att man gör bort sig eller är konstig.
Det är naturligt att undvika sådant som är jobbigt! Alla gör det då och då. När man har social ångest så leder det tyvärr till att ångesten blir starkare. Det blir lite som att mata ett monster. För varje gång man undviker en social situation så är det som att slänga till monstret en massa godsaker. Precis efter att det fått mat blir det lite lugnare men så fort det är hungrigt igen händer samma sak, och över tid växer det sig bara större och större.
Det som är hoppfullt är att det finns effektiv hjälp att få! Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsform som rekommenderas och många får god hjälp. En av de viktigaste delarna i behandlingen är att börja närma sig det man tycker är jobbigt, i många små steg. Om man övar flitigt, och inte ger upp vid bakslag, så blir det ofta bättre med tiden!
En annan sak som ingår i behandlingen är att öva på att istället för att fokusera på sig själv i sociala situationer, så skiftar man fokus till saker man har utanför sig själv – som vad andra säger eller hur platsen man är på ser ut.
Jag tycker att du ska söka hjälp för att få svar på om det stämmer att du har social fobi. Du kan vända dig till en vårdcentral eller barn- och ungdomspsykiatrin. Du kan också lära dig mer om social ångest, och kanske till och med börja jobba på egen hand. I så fall kan jag rekommendera boken ”Social fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi” av Tomas Furmark m fl. Då får du lära dig mycket mer om social fobi och vad du kan göra på egen hand för att hantera din sociala ångest, och inte längre bli hindrad.
Det går även att få KBT för social ångest via nätet. Besök www.internetpsykiatri.se för att läsa mer. Innan behandling görs alltid en bedömning för att ta reda på om det är social ångest du har, och om behandlingen är rätt för just dig.
Vilken väg du än väljer, så önskar jag dig varmt lycka till!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Tanishia!
Jag blir så himla glad över att du skickat in din fråga! Så många människor kan relatera till detta och du är inte ensam!
Jag tänker definitivt att du kan prata med någon som du litar på, du ska ju inte behöva vara rädd. Välj ut en kompis eller en vuxen som du känner förtroende för och försök att beskriva hur du tänker och känner. Det är inget fel på dig, jag lovar att de flesta människor känt så här på ett eller annat sätt. Skillnaden är att du är modigare än andra och vågar skriva om det, nu är det bara att ta nästa steg och också prata om det.
Jag förstår att det känns läskigt att tänka på att du ska bli vuxen, men om du tänker tillbaka på ditt liv så kanske du har varit orolig för förändringar tidigare? Kanske kändes det läskigt att börja högstadiet eller gymnasiet men det kanske gick bra? Samma är det här, det kommer att gå bra Tanishia, din oro är bara tankar, det är inte verklighet.
Ofta när man känner oro eller rädsla inför något nytt så baseras det på erfarenheter en har haft eller något en har läst eller hört och jag blir nyfiken på varför du känner så här. Känner du någon vuxen som verkar ha det jobbigt eller har du hört eller sett något som har fått dig att känna så här?
Oavsett vad så är det viktiga att veta att du är ju en helt annan och en helt egen person än andra. Du kommer att leva ditt eget liv och det kommer att bli på ett annat sätt än det som du kanske har sett eller hört.
När du tänker tillbaka på perioder i ditt liv där du känt oro, blev det så illa som du trodde? Oftast är svaret nej, oron färgar dina tankar negativt och det som sedan händer i verkligheten blir oftast inte alls så som oron ”sa” att det skulle bli.
Även om det så klart finns utmaningar med att vara vuxen så finns det också massor med bra grejer. En grymt skön grej är att en får bestämma själv, du kan leva så som du vill, jobba med det du vill eller plugga det du vill. Dina möjligheter begränsas bara av dig själv!
Jag kan förstå att detta i sig kan kännas stressande, typ: ”Vad ska jag göra med mitt liv!?”, men ta det lugnt. Det är vanligt att unga människor testar på olika typer av livsstilar innan de hittar sin grej.
Jag vet inget om hur du lever idag eller vilka förutsättningar du har men försök att tänka så fritt du kan. Vad skulle du vilja göra? Vill du resa någonstans? Vill du plugga något på universitetet? Vill du testa på att jobba med något särskilt? Du kan ju skriva ned svar på de här frågorna så kanske du kan få lite ordning på vad du just nu vill testa på och göra.
Det du skriver om att vara osäker på att bo ensam vill jag också kommentera lite kring. Är det så att du tänker att du måste bo själv eller har någon sagt det till dig? Det finns ju många unga människor som bor tillsammans med kompisar eller någon de är ihop med. Det är ju både praktiskt och kul att bo med någon du gillar, då hjälps ni ju åt med hyra, att laga mat och ni gör säkert roliga saker tillsammans.
Många väljer ju också att bo själva, men det finns ju inga krav på det. Om det känns utmanande så prata med dina kompisar, kanske känner de på samma sätt och de kanske blir jätteglada om de skulle kunna bo med dig.
Överlag tror jag att du, som många andra ungdomar, har vissa tankar och bilder av hur det är att vara vuxen och det är helt normalt. Grejen är bara den att dessa bilder av vuxenlivet oftast inte stämmer.
Forma ditt liv på det sätt som du kan och vill och om något år kan du tänka tillbaka på din fråga till Psykologiguiden UNG och se om det blev så som du trodde. Jag tänker att ditt vuxenliv kommer att bli betydligt bättre än vad du just nu tror!
Ta nu hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Moa!
Så bra att du skriver och frågar! Jag förstår att det kan kännas jobbigt att vara förälskad i ”fel” person och jag hör att du själv inte riktigt förstår din reaktion. Att vara förälskad är ju en härlig känsla, men kan såklart också gå hand i hand med annat. Jag upplever att ditt huvudproblem inte egentligen är att du är förälskad, utan att du skäms för det.
Kanske för att du tänker att det är konstigt att vara kär i sin lärare? Det är faktiskt ganska vanligt. Många tjejer som dras till andra tjejer berättar att de var kära i sin lärare. Ibland var det förälskelsen till läraren som fick dem att inse att de var intresserade av tjejer.
Vi kan bli förälskade i alla möjliga personer. Ibland är det långvarigt och ibland går det över. Det kan betyda olika saker. Inte alla förälskelser behöver betyda att man ska eller ens egentligen vill vara ihop med någon. Det viktiga är att det aldrig är fel att bli kär.
Ett klassiskt experiment inom psykologin har bevisat att det har motsatt effekt när vi försöker att INTE tänka på något. Samma sak gäller känslor. Ofta är det negativa känslor vi försöker att bli av med, eller tankar och känslor som är förknippade med skam. Alltså: om du försöker att inte vara kär, att inte tänka på din lärare på det sättet för att det är fel och du skäms så kan det göra att du tänker på henne ännu mer. Tänk i stället att det är okej. Att det är härligt att tycka om någon. Just nu är det ju som det är; känslorna finns där.
Jag hör också att din lärare verkar förmedla att hon ser och tycker om dig. Det är en fantastisk upplevelse, framför allt om du inte har upplevt det tidigare. Det är ju att känna sig älskad. När det händer så brukar vi som människor verkligen lägga märke till den andra personen. Förälskelse, tänker jag, handlar om två saker. Att tycka att den andre är fantastisk och att vilja vara den person man är i den andres ögon, alltså att tycka om sig själv, sedd genom den andres ögon. Verkar det vettigt?
I din situation skulle jag vilja föreslå att du försöker att tillåta känslorna för din lärare inför dig själv utan att skämmas för dem. Jag läser mellan raderna att din lärare är en fantastiskt fin person, men egentligen inte ”din typ”. Kanske kommer din känsla att gå över eller ändras. Du har ju också en situation där din lärare ju faktiskt inte får vara ihop med dig, så det kan vara läge att avvakta och se hur långvariga känslorna är.
Du skulle också kunna fundera över vad du kan säga till henne. Vad skulle hända om du pratade med din lärare och berättar att du inte är så van vid att någon är snäll och uppmärksam mot dig och att det har gjort att du tänker på henne mycket? Om det inte går över och du upplever att det påverkar din skolgång skulle du kunna fundera över att prata med henne om det, kanske just med utgångspunkt i lärandet.
Du kan också kontakta skolkuratorn, eller kuratorn på ungdomsmottagningen som ju har tystnadsplikt och se vad som händer om du pratar om dina känslor högt.
Jag tycker det är så bra att du skrev, för att jag tror att det är många som sitter på sina kammare och skäms i onödan. Tack!
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Sabina!
Det går att ha en ganska normal funktionsförmåga och vara deprimerad på samma gång, och då brukar det kallas lindrig depression. Depression kan vara av tre olika svårighetsgrader – lindrig, medelsvår eller svår. Svårighetsgraden beror på hur många symtom man har på depression (av 9 kriterier, måste man ha minst 5), och hur mycket ens funktion inom olika områden av livet påverkats.
Vid lindrig depression har man få om ens några symtom utöver de 5 som krävs för diagnosen och en relativt liten påverkan på sin funktion, t.ex. ens förmåga att prestera i skolan, vara med vänner, sova bra eller göra sina fritidsintressen.
För att få diagnosen depression behöver det finnas ett lidande eller att man inte klarar av olika saker i livet lika bra som man brukar (alltså jämfört med sig själv). Man kanske är borta någon gång från skolan, eller ställer in med vänner då och då, eller så tycker man inte längre att något är särskilt roligt och ser kanske inte så mycket framemot att göra sådant som förut varit roligt.
Med det sagt, så går det alltså att vara deprimerad och samtidigt vara högpresterande i skolan. Jag har inte stött på begreppet ”high function depression” förut så vågar inte uttala mig om just det. Jag sökte efter det i olika vetenskapliga databaser men kunde tyvärr inte hitta något. Antingen hade jag otur när jag sökte, eller så kan det vara ett begrepp som används vardagligt men inte i professionella sammanhang.
Du berättar att du har höga krav, både från dig själv och dina föräldrar. Nu vet jag inte exakt hur du känner att du påverkas av det men det vore inte konstigt om du ibland känner dig låg, nere, självkritisk eller inte har någon lust. Att ha höga krav, vara strävsam och ambitiös, behöver inte vara något dåligt, men om det betyder att livet styrs av måsten, att man inte längre hinner göra sådant som är roligt eller ger återhämtning, så är risken stor att man börjar må dåligt.
Depression beror ofta på att man tappat kontakten med sådant som ger energi och mening. Och som sagt, ibland kan det vara svårt att förstå både för egen del och för andra hur dåligt man faktiskt mår, särskilt om det inte märks så mycket på ens funktion.
Om man i normala fall har lätt att prestera i skolan, så kanske inte andra märker att man är deprimerad. Det kan ju vara så att man fortfarande presterar högt inom skolan, men ändå mår dåligt eller har det kämpigt inom andra områden i livet. Det kan också vara så att man presterar som vanligt, men det är väldigt ansträngande. Man blir mer trött efteråt och orkar inte göra saker i samma utsträckning efter skolan eller på helgerna. För andra är det så att man fortfarande gör lika mycket, både i skolan och på fritiden, men det känns inte längre så lustfyllt eller roligt.
Känner du igen dig i något av det här? Om det är så att det här håller i sig för dig och påverkar ditt mående eller din vardag, tycker jag att du ska vända dig till någon vuxen. Du kan prata med en vuxen du känner dig trygg med, vilket förstås kan vara dina föräldrar, skolsköterskan eller skolpsykologen, din vårdcentral, en ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin.
Det låter också jätteviktigt att dina föräldrar får veta hur deras höga krav på dig påverkar ditt mående. Och hur de kan vara ett stöd för dig som gör att du både kan sträva efter sådant som du tycker är viktigt (t.ex. att göra bra ifrån dig i skolan), och för att må bra i livet genom att hitta en balans mellan krav och återhämtning, mellan sådant som är viktigt, och sådant som är lustfyllt.
Ta hand om dig, Sabina och hoppas du får må bättre snart!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Haydar!
Kul att du frågar om flow! Begreppet skapades av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi på 1970-talet. Jag tror inte att det finns en riktigt bra översättning av flow utan man använder nog oftast det engelska ordet. Generellt handlar det om ett mentalt tillstånd som upplevs som positivt där man ofta presterar bra och är otroligt fokuserad. Man kan tappa grepp om tiden och vara koncentrerad under långa stunder.
En annan del i flow är också att man på något sätt slutar tänka på sig själv eller sina egna tankar, man går helt upp i det man gör.
Jag gjorde själv en studie på skateboardåkare för ett par år sedan där de beskrev att skateboardåkningen blev som ”en del av de själva”, att gränserna mellan skateboarden, verkligheten och personen liksom suddades ut. Jag vet inte om jag kan beskriva flow på ett bra sätt men jag rekommenderar dig att läsa Csikszentmihalyis bok som finns på svenska: Flow. Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur, 2016).
Du ställer frågan hur man gör för att komma i ett sådant tillstånd och jag har några förslag. Jag tror att flow lättast kan upplevas om man helhjärtat ägnar sig åt en aktivitet som man upplever som givande och utvecklande, något som man verkligen tycker om att göra.
Exempel som ibland tas upp är personer som klättrar i berg, åker snowboard eller något liknande, men jag tror att det går lika bra att hitta flow i mer stillsamma aktiviteter. Ofta tror jag att det handlar om att öva mycket på något, att känna att man utvecklas och blir bättre, att man bemästrar det man håller på med.
Ett sätt att ta reda på om du upplevt flow är om du efter att du har ägnat dig åt något du tycker om att göra, sätter dig ned och tänker över hur du upplevde det du gjorde och ställa dig frågor som: Hur kändes detta för mig? Tappade jag bort mig själv och tiden? Hur länge höll jag på med det här?
Ju mer du lär känna dig själv och hur du upplever olika saker, så tror jag att du kommer att kunna hitta just de aktiviteter där du har lättast att uppleva flow.
Hoppas att svaret var hjälpsamt och lycka till!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Alvin
Ja, det är tufft att inte kunna sova! För många i din ålder är det så att sömnrytmen förskjuts lite, vilket gör att det är svårt att somna på kvällen och nästan omöjligt att gå upp i tid på morgonen.
Något som kan hjälpa är att hålla sömntiderna väldigt regelbundna. Nästan alla tonåringar skapar exempelvis en slags jet-lag på helgerna genom att gå och lägga sig senare och sova så länge det bara går dagen efter. Då börjar måndagen med rejäl sömnbrist! Om du sedan kommer hem och sover middag förvärras situationen.
Några grundregler är:
• Gå och lägg dig och gå upp ungefär samma tid varje dag (även på helgerna).
• Se till att sovrummet är mörkt och svalt.
• Undvik mobil/dator innan du ska sova.
• Se till att få ljus och motion under dagen.
• Ät regelbundna måltider.
• Skippa koffeinhaltiga drycker under seneftermiddagen.
Fundera också på om du kan sova lite längre på morgonen genom att förbereda morgonen kvällen innan, t.ex. lägga fram kläder, packa frukost som du äter i skolan osv.
Det är tufft när sömnen inte fungerar. Vardagen är inte anpassad till tonåringars sömnrytm. Även om det inte hjälper dig så mycket just nu så kommer din sömnrytm in i en bättre fas när du blir äldre.
Hoppas att några av tipsen ovan kan hjälpa dig så länge. Fler tips finns på UMO.
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej,
Vad bra att du hör av dig!
Det låter som om din oro påverkar dig mycket och jag förstår att det känns tufft. Det betyder inte att det är något fel på dig, utan vi är helt enkelt olika när det kommer till hur lätt vi oroar oss för saker.
Oro är en oundviklig del av alla människors liv och kan också hjälpa oss genom att se till att vi förbereder oss för saker som kan vara utmanande. Det är alltså i sig inget fel på att oroa sig, men det känns självklart jobbigt om oron tar över för mycket.
Många andra människor oroar sig för de saker du beskriver. Fråga en vän eller vuxen hur det ser ut för dem. Att prata med någon i din närhet som du litar på kan göra att du får möjlighet att observera oron utifrån och problemlösa, vilket kan göra att det känns bättre.
Förutom att vi skiljer oss åt angående hur lätt vi oroar oss så kan också annat påverka och vissa perioder i livet kan vara särskilt sårbara. En sådan period är tonåren och tiden som ung vuxen, där vi står inför många förändringar.
Ju mer stress vi upplever, kanske i form av olika val, stress i skolan eller i olika relationer, desto högre är risken för att vi reagerar starkare. Om vi får för lite sömn eller har få tillfällen där vi kan ta igen oss så kan det också påverka.
Motion, avslappningsövningar och att se till att få tillräckligt med sömn kan hjälpa.
Jag vet inte om dina symtom är tillräckligt starka för att du skulle uppfylla diagnoskriterierna för Generaliserat ångestsyndrom, GAD. För att få svar på det behövs en utredning.
Oberoende av om du har GAD eller inte så tycker jag att du ska ta kontakt med skolhälsovården eller ungdomsmottagningen för att få stöd i din situation och hjälp att hantera din oro och känslan av meningslöshet som ibland uppstår. Det finns insatser som är riktade just mot oro och som kan vara hjälpsamma i din situation.
Lycka till!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej!
Det är en jättetuff tid vi går igenom nu och det innebär en stor omställning av vardagen för många. Jag fattar verkligen att det är utmanande att hålla sig motiverad och att det är lätt att tappa lusten när allt roligt är borta.
Distansundervisning kan vara utmanande på flera sätt. Kanske själva undervisningssättet inte passar en, och man tappar den dagliga kontakten med sina klasskompisar. Och dessutom blir det mindre variation överlag i vardagen, man är mer hemma och träffar färre personer.
Här kommer några knep för att stå ut:
Gör mer av sådant du gillar. När allt plötsligt ändras, är det lätt hänt att tappa taget om sådant vi annars gör och mår bra av. Skriv ner tio saker du gillar att göra (t.ex. prata med en kompis, lyssna på musik, träna) och bestäm dig för att göra en sak varje dag. Ta gärna hjälp av andra för att klura ut saker som du kan göra och som är smittsäkra.
Håll kvar i dina rutiner. Grundstenarna för god psykisk hälsa är sömn, mat och rörelse. Hur ser det ut med dessa bitar för dig? Gå upp i någorlunda samma tid varje dag, se till att äta tillräckligt och bra mat och försök röra på dig.
Dra ner på nyheter. Det är så klart bra att ha koll på omvärlden. Men för mycket kan späda på vår oro. Fundera över hur just du påverkas av nyheterna. Om du märker att det gör dig nere eller orolig, försök dra ner på mängden (t.ex. varannan dag, stäng av notiser etc.).
Oroar du dig mycket? Det är vanligt i kriser som denna att börja oroa sig mer över olika saker, t.ex. hur det kommer gå med skolan, om man själv eller anhöriga kommer bli sjuka eller när pandemin kommer att gå över. Om tankarna dyker upp ofta och stör dig i vardagen kan du pröva att bestämma en tid och plats på dagen då du oroar dig (t.ex. 15 minuter kl. 19), och om orostankarna dyker upp under dagen så skriver du ner dom på ett papper och övar sedan på att släppa dem. Det här kallar vi för orostid.
Under din orostid kanske du märker att vissa tankar faktiskt är problem som du kan försöka påverka, till exempel ensamhet eller oro för sina skolbetyg. Orostid begränsar tiden du lägger på att oroa dig, och sorterar tankarna i problem som går att påverka och orostankar som du mår bäst av att försöka släppa.
Gällande dina betyg, så tycker jag att du ska prata med dina lärare om din oro så att de kan hjälpa dig.
På webbplatsen Uppdrag Psykisk Hälsa finns fler tips kring hur man kan ta hand om sin hälsa i coronatider.
Ta hand om dig!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Gustav!
Jag förstår att det är stressigt andra året på gymnasiet! Toppen att du vill lära dig mer om hur man pluggar på bästa sätt.
Här kommer några tips från mig:
Hoppas du vill pröva dessa tips! Och tveka inte att vända dig till elevhälsan på din skola om du vill lära dig mer om studieteknik. Lycka till!
Allt gott!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hallå där!
Det låter verkligen som att du har tufft just nu och jag har träffat flera andra som går igenom eller har gått igenom liknande perioder. Det som är bra är att det finns flera konkreta saker som man kan göra åt den här situationen! Jag skriver ihop några nedan som jag vet har hjälpt andra i liknande situationer så kan du se om det är något eller några av dem som du kan göra.
Prata med din mentor/klasslärare. Ofta har lärarna väldigt mycket att göra och de kan missa om en elev inte har koll på vad som ska göras. Lärarna och mentorerna har dock som arbetsuppgift att hjälpa sina elever att klara målen i skolan så de vill veta om det är något som är kämpigt för dig. Försök att ta tag i din mentor snart och be att få prata med hen en stund om din situation. Försök då att beskriva så bra som du kan om vad du går igenom och att du behöver hjälp med att prioritera och planera dina uppgifter.
Prata med dina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dig. Att få stöd när man går igenom något jobbigt är viktigt, och föräldrar eller andra vuxna kan ofta hjälpa till. Om du kan berätta hur du känner så kan de säkert ge dig tips och råd och kanske också kontakta skolan om du behöver hjälp med det. Ibland kan det kännas svårt att prata med vuxna, men tänk så här: ”Om jag hade ett barn, skulle inte jag vilja att det pratade med mig om det hade det svårt?” Jo, såklart skulle du vilja det och de vuxna vill också hjälpa dig!
Få stöd hos dina vänner. Säkert är det så att dina kompisar går igenom eller har gått igenom liknande perioder som du just nu upplever. Ställ frågor till dem om hur de kände sig och vad de gjorde för att lösa problemen. Hur hanterade de sin oro och stress? Hur kunde de planera sina läxor och prov? Någon av dem kan ha bra tips om studieteknik, till exempel hur man på bästa sätt pluggar inför prov, så det är värt att ställa många frågor. Du kommer också märka att du inte är ensam i det du upplever.
Planera dina läxor och prov. Försök att ta reda på vad du behöver göra i skolan och i vilken ordning det ska göras. Vilka uppgifter är viktigast? Vilka ska lämnas in snart och vilka kan du vänta med?
Gör ett enkelt schema över de närmsta veckorna där du skriver in datum och tider för när du ska göra olika saker och när de ska lämnas in. I det här schemat så ska du lägga tider som är rimliga för dig, om du till exempel vet att du av olika anledningar inte kan plugga särskilt bra efter kl. 18.00, lägg din studietid innan dess. Ju mer realistiskt ditt schema är, desto större sannolikhet att du klarar av det.
Hoppas att du blir hjälpt av tipsen. Jag är säker på att om du testar någon av dem eller alla så kommer din stress och oro att minska, ta hand om dig!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer:
Lär känna din stress
Mindre stress, mer energi
Hej Elin!
Jag vet att orden ”du är inte ensam” kan vara en klen tröst. Skriver dem ändå, för jag träffar tyvärr många olyckliga ungdomar. Stress och ångest har blivit en folksjukdom, framförallt bland unga vuxna. Jag tycker egentligen att det du beskriver är en ganska sund reaktion på den extrema stress som idag finns i samhället.
Dina bekymmer över skolan och betygen kan jag förstå, det finns en kravmall på gymnasiet nu som säkerligen inte gynnar varken mående eller inlärning. Det blir också tydligt att du lägger mycket på dig själv och jag tänker att någon skulle behöva hjälpa dig med att se din del i det hela och vad som faktiskt beror på omgivningen och omgivningens krav.
Det faktum att du inte känner att saker är roligt längre, tyder på att du har känt den här stressen över en längre tid och börjar få symtom utifrån detta.
Du frågar om det finns något som kan göra att man slutar att känna så här och ja, det gör det faktiskt. Det finns idag metoder och upplägg som gör att man kan minska stress/ångest över tid. Jag tänker att en del i arbetet är att du slutar att skuldbelägga dig själv och börjar undersöka vilka faktorer som stressar dig.
Min förhoppning är du hittar någon klok samtalspartner (t.ex. kurator, psykolog eller lärare) som kan hjälpa dig att sortera i det som stressar dig och lugna ner lite av den oro du känner.
Allt gott!
HG Storm
Legitimerad psykolog
Hej!
Jag blir berörd när jag läser dig fråga och att du känner dig så ensam. Men jag blir också stolt och imponerad för att det går bra för dig i skolan och att du har lärt dig språket på så kort tid.
Din fråga ligger mig varmt om hjärtat och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag kom själv till Sverige när jag var i din ålder och visste ingenting om landet. Det kändes läskigt men också lite spännande. Jag minns att jag saknade mina vänner mest på kvällen. Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte att mina vänner på andra sidan jorden kanske också i samma ögonblick tittade upp mot samma stjärna. Då kände jag mig plötsligt nära mina vänner trots att de befann sig på andra sidan jorden.
Att komma till ett nytt land som du har gjort innebär möjligheter men i det finns också utmaningar, svårigheter och saknad. Utmaningarna kan handla om att hitta sin plats och sitt sammanhang och så småningom skapa sig ett nytt liv. Det tar tid men allt eftersom tiden går så kommer du att känna att det blir lättare och lättare.
Saknaden kan handla om det som man har lämnat bakom sig. Det kan vara familj, vänner, platser, dofter, mat eller värme. Jag har träffat många ungdomar som är nya i Sverige och många beskriver, precis som du, känslor av ensamhet. Men när det har gått en tid och jag har träffat samma ungdomar igen så säger nästan alla att det blir lättare och lättare för varje dag.
Så här sa en av ungdomarna:
”Första åren så saknade jag min familj mycket. Jag kände inte till Sverige. Jag växte upp i en annan kultur och ingenting av den fanns här, så de första 1–2 åren var mycket svåra för mig och jag kände mig ensam och det fattades någonting.”
Du skriver att du är i Sverige utan din familj. Jag vet inte om de är vid liv eller om de är kvar i ditt hemland. Men om du skulle tänka att du sa till någon i din familj att du känner dig ensam och det är svårt att få nya vänner. Vad tror du de hade sagt till dig? Vilka råd och tips skulle de ge dig tror du?
Sedan undrar jag vilka saker och aktiviteter som du är intresserad av? Tycker du om att spela fotboll, läsa, dansa, spela musik eller något annat? Jag skulle gärna vilja att du skriver ner på ett papper vilka aktiviteter som du tycker om och sedan prata om dessa med din gode man, lärare eller någon annan vuxen som finns nära dig. De vuxna i sin tur kanske kan hjälpa dig att börja i en ungdomsgrupp som gör dessa aktiviteter. Kanske kan du få hjälp att börja i en kör eller med någon sport? ´
Ibland kan det vara lättare att få vänner om man gör något kul tillsammans och i en grupp. Skulle du kunna testa och göra en sådan lista?
Jag vill också säga att det ibland kan kännas skönt att skriva om sin saknad och det som man upplever är svårt i livet. Du kanske kan börja skriva dagbok om ditt mående och saknaden som du upplever? Dina erfarenheter är unika och viktiga att dela med sig av till andra människor som befinner sig i liknande livssituation. Vem vet, dina tankar och funderingar i din dagbok kanske kan ge inspiration till en bok i framtiden. En bok som jag vet många skulle uppskatta och känna igen sig i.
Jag vill avsluta med ett citat som en av ungdomarna som jag träffade sa. Också hen saknade sin familj och de saker som hen hade lämnat bakom sig i sitt hemland.
”När jag känner mig pressad, alltså, det är ju livet, man vet ibland inte allt. Men då påminner jag mig själv om tiden i Grekland. Jag säger till mig själv att du har lyckats gå igenom så många svårigheter för att komma till Sverige, så du kommer att lära dig de nya sakerna med, till exempel språket och hitta vänner. Att man inte ska tappa hoppet.”
Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och jag vet att du kommer att ta dig genom dessa svårigheter. När du har tagit dig genom denna resa så kommer du känna att du har växt som människa.
Tack för att du delade din berättelse!
Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog
Hej Sara,
Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.
Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.
Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.
Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.
Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).
Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.
Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.
Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).
Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Liisa!
Det första jag tänker på när jag läser dina frågor är att konstatera att du inte är ensam. Det här med att vara lite högkänslig är något som är tydligt för ungefär 20 procent, det vill säga en av fem personer. Så i din klass är ni kanske fyra-fem elever som har det jag kallar för högkänslighet. Det är ingen diagnos eller så, men det är ett sätt att beskriva hur man är som person.
Det som jag ofta stöter på när jag träffar människor, framförallt ungdomar som är högkänsliga, är att de beskriver de känslor som du tar fram här. Det jag tycker är spännande med ditt sätt att fråga, är att du redan själv har analyserat och gjort kopplingen och att du märker vilka situationer som blir känsliga för dig. Det kan vara så att du i kompiskretsen etcetera upplever och tar in mer information än andra. Det här leder ju också till att man, precis som du skriver, blir trött.
Nu undrar du naturligtvis vad man ska göra åt det här. Jag tänker att det är viktigt att acceptera att man är en högkänslig person. Det finns faktiskt många situationer i livet där högkänslighet är en tillgång. Men det kräver att man lär sig att planera den kraft och energi man har. Jag tänker att du behöver skapa en lista där du kan se vad som tar mycket energi av dig och då planera in vila innan och efteråt, för att motverka det här som jag förstår att du inte tycker om, att du blir på dåligt humör.
Jag tycker också att du ska unna dig att planera tid för bara dig själv och om du kan behöva lära dig att säga nej. Vidare tycker jag att du kan vara tydlig och berätta för kompisar och dina föräldrar om ditt sätt att fungera, det kan skapa en större förståelse och acceptans.
Sammanfattningsvis tänker jag:
Här får du också ett lästips: Bli vän med dig själv
Lycka till!
HG Storm
Legitimerad psykolog
Hej Max!
Du undrar vad adhd är. Dina lärare har tydligen sagt till dina föräldrar att du nog har adhd och tycker att du ska utredas. Du känner dig orolig och ledsen, och det känns inte bra. Jag kan förstå det. Det här är vuxenspråk som kommer in tidigt i livet.
När man går på högstadiet, vilket jag antar att du gör, så är det också känsligt med hur man benämns och att bli retad eller utsedd för att ha specifika svårigheter kan vara mycket tufft.
Det är inte en lärares uppgift att förmedla till dina föräldrar att du har adhd. Deras uppdrag är att beskriva vad du har lätt för att göra i skolan och vad som blir mer krångligt för dig. Jag tycker att du och dina föräldrar ska låta en professionell behandlare bedöma om du behöver utredas eller inte.
Själva utredningen innebär att göra olika tester och prover, som de flesta, enligt min erfarenhet, tycker är ganska roligt. Sedan finns det ett helt team som funderar över om du uppfyller kriterierna för en koncentrationsstörning med hyperaktivt beteende (adhd), eller om du kanske är orolig och rastlös av någon annan anledning. Det tycker jag är viktigt att ta reda på.
Jag är också övertygad om att om du får en klok utredare så kommer han eller hon att beskriva hela processen för dig på ett sätt som känns tryggt. Man kanske kommer fram till att du inte ska utredas, utan att de svårigheter som skolan har gjort dina föräldrar uppmärksam på åtgärdas utifrån att du har rätt till hjälp och stöd i skolan utifrån de bekymmer som du har.
Hoppas att ni kan prata ihop er om detta så att det känns okej för dig och att du inte behöver vara orolig för det här som eventuellt kommer att göras.
Allt gott!
HG Storm
Legitimerad psykolog
Hej Harry!
Tack för din fråga!
Det finns en typ av depression som kallas årstidsbunden depression. Den drabbade får då återkommande perioder av nedstämdhet som dyker upp vid årstidsväxlingar. Vanligast är att drabbas när vi går från de ljusare årstiderna till de mörkare, på senhöst eller vintern och att depressionen går över till våren. Det brukar då kallas ”vinterdepression”.
Men årstidsbunden depression kan även för en del starta på våren eller sommaren. Kriterierna är i övrigt samma som för en vanlig depression, det vill säga att man känt sig nedstämd, eller lättirriterad, och/eller tappat intresset för sådant man brukar tycka om. Det ska även ha funnits ytterligare ett antal depressiva tankar och känslor, såsom minskad aptit/ökad aptit, sömnrubbningar, svårt att koncentrera sig och tankar om att man är dålig. Detta ska också ha pågått i minst två veckor.
Exakt vad som orsakar årstidsbundna depressioner är inte helt och hållet klarlagt, men de flesta teorier handlar om att man får för lite solljus på hösten och vintern. Det i sin tur gör att den del av hjärnan som kallas hypotalamus inte fungerar helt som den brukar, vilket påverkar en rad hormoner i kroppen. Bland annat tillverkar man mer melatonin än vanligt (sömnighetshormon).
De som drabbas av årstidsbundna depressioner kanske har en genetisk sårbarhet för att påverkas negativt av minskat dagsljus, men som sagt så vet man inte helt säkert.
Värt att nämna kan vara att man inom vetenskapen inte verkar helt överens om huruvida årstidsbundna depressioner verkligen existerar, och om det är något annat än vanlig depression. Det verkar handla om att man inte är överens om hur man ska definiera begreppet, och hur man ska ta reda på om det faktiskt är så att en del av befolkningen blir deprimerade vid årstidsväxlingar.
Spännande, och ett ämne som det går att fördjupa sig i!
Här finns mer att läsa:
Bästa hälsningar,
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Mina!
Tack så mycket för din fråga. Att känna sig nedstämd, ledsen eller må dåligt på andra sätt är en del av livet och för de flesta går dessa känslor över med hjälp och stöd från kompisar eller familjen.
Som svar på din fråga: Du kan söka psykolog och kurator via ungdomsmottagningen, utan att dina föräldrar behöver veta det. Dina föräldrar behöver heller inte veta om du söker hjälp hos skolkuratorn eller skolpsykologen. Men om de blir allvarligt oroade för dig, så måste de informera dina föräldrar. Detta gäller fram till du fyllt 18 år. Om du skulle söka hjälp på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), då måste dina föräldrar ge sitt samtycke.
Det kan finnas många anledningar till att man känner sig nedstämd och ledsen. Ibland vet man varför man känner sig ledsen och ibland vet man inte det. Man kan ibland vara ledsen för att någonting har hänt inom ens familj eller att en viktig relation har tagit slut. Det kan också handla om att man känner sig ensam eller utstött från sina vänner.
Du skriver att din nedstämdhet och stress har pågått under en längre tid. Du skriver att du gärna skulle vilja prata med någon men helst inte med dina föräldrar. Det är inte ovanligt att barn och unga ibland inte vill prata om sitt mående med sina föräldrar eftersom barn och unga vill skydda sina föräldrar, men det kan också finnas andra orsaker.
Samtidigt måste man komma ihåg att en av de viktigaste funktionerna som en förälder har är att hjälpa och vägleda sitt barn genom livets utmaningar och svårigheter. Om du pratar med dina föräldrar kanske de bättre kan förstå dig, hur du mår och vad som är jobbigt för dig. Men om du av någon anledning inte kan prata med dina föräldrar är det viktigt att du pratar med någon annan vuxen.
Det vara bra att göra sådant som man tycker är svårt i små steg:
Här finns mer information om hur och var du kan söka hjälp.
Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog
Hej!
Jag tycker du ska söka hjälp nu. Du behöver inte nå en viss grad av dåligt mående för att söka hjälp och ofta tycker jag att många väntar för länge innan de tar kontakt.
I ditt fall tänker jag att du kan börja med någon av följande: en vuxen som du litar på, kurator eller sjuksköterska på din skola. En vuxen som du litar på kan vara en förälder eller någon annan som kan stötta dig i att komma vidare. Kanske kan den personen följa med på ett vårdbesök om det skulle kännas bra.
Skolkuratorn och skolsköterskan har bra kunskap om hur depression och dåligt mående brukar se ut hos ungdomar. De kan också hjälpa dig med mer information om hur du kan gå vidare med dina frågor om det skulle behövas.
Skolkuratorn kan också boka flera samtal med dig för att försöka förstå vad du går igenom och då stötta dig i det.
Skolsköterskan kan bedöma om du behöver mer hjälp. Om det är så att du är deprimerad behöver du komma i kontakt med vårdcentralen eller barnpsykiatrin, där jobbar läkare och psykologer som kan behandla depression.
Hoppas att detta var hjälpsamt, ta hand om dig nu!
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer om depression och nedstämdhet:
Därför blir vi deprimerade
Tydliga tecken på depression
Depression, en folksjukdom
Hjärnpåverkan vid depression
Hej Fatima,
Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.
Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.
Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.
Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!
Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.
Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.
Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.
Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.
Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.
Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.
Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!
Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar
Allt gott,
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Hej Ali
Det är ofta jättejobbigt att se någon man tycker om må dåligt, och känslor av otillräcklighet som du sätter ord på är vanliga. Det finns ändå några saker som du som vän kan pröva att göra.
Du vill veta hur du bäst ska bemöta henne när hon får ångest och panikattacker. Mitt tips är att prata med henne i en lugn situation och när ni har bra kontakt. Fråga henne om hon har några tankar kring hur du kan vara ett stöd när det är som jobbigast för henne.
Säg att du vill kunna stötta henne på ett bra sätt när hon får ångest, men att du undrar hur. Finns det något du kan göra innan det brukar hända? Under tiden det händer eller kanske efteråt? Är det att sitta bredvid henne, och hålla om henne en stund? Eller påminna henne om att det är jobbigt just nu men kommer gå över efter en stund?
Det andra jag funderar över är om din vän har kontakt med någon psykolog eller psykoterapeut? Om inte, så kan du som vän stötta henne att söka professionell hjälp.
Det kan vara svårt att få någon som mår dåligt att inse att hen har problem, eller att våga söka hjälp. Att övertala brukar sällan fungera, utan kan tvärtom få den andre att dra sig undan och sluta sig.
I stället är det värdefullt att orka lyssna. Du kan även uttrycka din oro: ”Jag är orolig för hur du mår och vill att du ska må bättre. Jag hjälper dig gärna att söka hjälp”. Du kan till exempel erbjuda att följa med till skolkuratorn eller skolpsykolog som ett första steg. Eller vänta utanför om hon inte vill att du är med.
Psykologisk behandling för ångest handlar om att lära sig om vad ångest är, vilken typ av ångestbesvär man själv har och vad ens egen ångest beror på. Det finns olika typer av ångestbesvär så det är också viktigt att utreda vilken typ av ångest man har.
Vanliga exempel på ångest är:
Gemensamt för alla ångestbesvär är att man försöker undvika tanken, känslan eller situationen som väcker obehaget.
Man kan också ha små trick för sig, så kallade säkerhetsbeteenden, som till exempel att i sociala situationer undvika att prata.
Om man är rädd för att få panikattacker ser man kanske till att undvika trånga platser. Och det här fungerar, det gör att det jobbiga försvinner eller minskar lite. Problemet är att man inte lär sig att hantera ångesten, att den faktiskt går över av sig själv om man väntar ut den. När man undviker, så finns rädslan kvar och tenderar att bli större.
Att utsätta sig för det man är rädd för är förstås superjobbigt och leder ofta till starkt obehag och ibland katastroftankar. Men när man utsätter sig för sånt som ger ångest och upptäcker att det hemska man är rädd för inte händer, så blir man modigare, säkrare och starkare och ångesten kommer gradvis att minska. En stegvis process, som måste ta sin tid.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandling som visat sig mest effektiv för att behandla ångest. I KBT vill man bryta onda spiraler som ångesten får oss att hamna i. Man får lära sig att närma sig det man är rädd för, i stället för att undvika det.
Du som vän kan inte vara terapeut, men du kanske kan berätta att det finns effektiv hjälp och erbjuda henne stöd att söka den hjälpen.
När din vän lär sig mer om sina besvär, kan hon kanske också lättare berätta för dig hur du kan vara ett stöd för henne.
Här kan du läsa mer om:
Önskar er lycka till!
Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog
Hej Mika!
Vilken bra fråga. Visst händer massa komplicerade saker i kroppen och hjärnan när man känner ångest. Ångest och rädsla är en naturlig reaktion när vi känner oss hotade. Det finns en funktion i att bli rädd och att känna ångest. Funktionen är att vi ska överleva en hotfull situation.
Att känna ångest och rädsla har hjälpt oss människor att överleva i tusentals år. Förr i tiden hjälpte dessa stressreaktioner oss i hotfulla situationer så att vi kunde klara av och ta oss ur en hotfull situation genom att aktivera det som kallas för kamp-flyktreaktion. Sök på nätet efter ”kamp och flyktreaktion” så kommer du hitta massa spännande att läsa.
När vi människor upplever ångest och rädsla så aktiveras olika försvarsreaktioner i kroppen och hjärnan. Hjärnans brandlarm som heter amygdala aktiveras och kroppen förbereder sig för att klara av en hotfull situation. Olika stresshormoner såsom kortisol, noradrenalin och adrenalin släpps ut från binjuren som sedan går ut i blodet. Dessa hormoners uppgift är att se till så att pulsen och blodtrycket höjs men också att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan så att kamp-och flyktreaktionen kan aktiveras.
Dessa hormoner bidrar till att blodet cirkulerar snabbare i kroppen men också att blodet går dit det verkligen behövs – till dina muskler och din hjärna. Dessa hormoner gör också att det går mindre blod och energi till dina kroppsfunktioner som inte är nödvändiga för kamp- och flyktreaktion såsom matsmältningssystemet, huden och andra organ som inte behövs för liv och död. Dessa hormoner gör också att man blir mindre känslig för smärta.
Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog
Hej!
Så bra att du hör av dig och frågar om rådgivning, tack! Det kan vara väldigt skrämmande att utsättas för ett rån eller överfall. Jag är ledsen för att du fick uppleva det. Samtidigt vill jag säga att dina känslor och tankar som du beskriver i din fråga är normala reaktioner på en onormal händelse. Jag har full förståelse för att det kan vara skrämmande och nytt för dig. Jag tycker du är modig som skriver och ber om hjälp och att du ska var stolt över att du har en sådan förmåga.
När man har varit med om en skrämmande händelse så kan det leda till olika reaktioner både i hjärnan och i kroppen. Reaktionerna kan vara olika för olika barn och kan visa sig olika starkt, framför allt de första veckorna efter händelsen. Men allt eftersom tiden går så kommer reaktionerna för de flesta att avta i styrka och vara lika jobbiga.
När man i din ålder har varit med om något skrämmande som överfall och rån så kan man känna sig otrygg och rädd. Man kan behöva hjälp för att känna sig trygg igen. Det kan också vara så att man tänker på den skrämmande händelsen hela tiden. Man kan ha svårt att sova för att man drömmer mardrömmar. Man kan vara trött och ledsen men även arg och kanske ha svårt att koncentrera sig.
Det är inte alls konstigt att man också kan bli rädd för mörker men också att man blir mer misstänksam mot andra människor. Det är vanligt att man undviker situationer som påminner om det som hände och att man undviker att tänka på det eller prata om det. Ibland kan man också tänka att det som hände var mitt fel. Dessa reaktioner är några av de vanliga men man kan också ha andra känslor och tankar som jag inte har nämnt. Kom igång att inga reaktioner eller känslor är fel!
Du beskriver att det är svårt för dig att sova på natten eftersom du blir rädd. Ett sätt att få dig mindre rädd är att lära din kropp slappna av. Andningen är viktig att fokusera på under avslappningen. Ibland när vi är rädda tar vi snabba, ytliga andetag och vi kan känna oss andfådda.
Här är andningsövning som kanske kan hjälpa dig att slappna av när du ska sova:
Jag tror att det skulle vara bra för dig att prova den här övningen på kvällen när du märker att din oro och rädsla kommer. Vad tror du om att testa det några kvällar och se om det blir lite lättare med sömnen?
Dina reaktioner är helt normala och för de flesta går de över av sig själv med tiden. Men oavsett kan det vara bra att prata med någon vuxen som du känner dig trygg med om hur du mår. Tror du att du skulle kunna prata med dina föräldrar om ditt mående? Eller med din skolkurator eller en lärare?
Jag tror att det skulle vara bra för dig om du kunde dela dina tankar och känslor med någon vuxen. Om du gör det så kommer du också känna dig mindre ensam och ju mer du väljer att prata om händelsen så kommer det att kännas lättare och lättare.
Tack för att du hörde av dig!
Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog
Hej Emelie!
Tack för din fråga. Vet du vad, detta är jättevanligt! Jag träffar ofta människor som tycker att det är obehagligt att prata i telefon så du är inte på något sätt ensam om detta.
Som med många obehag och rädslor så handlar det om att vänja sig vid det som känns läskigt. Det som jag tänker att du kan göra är att lägga upp en plan där du sakta men säkert jobbar med att vänja dig vid att prata i telefon. Det du kommer att märka är att obehaget minskar när du tränar på att ringa. Viktigt att veta är att det kan komma att kännas läskigt i början men om du genomför planen så kommer du och din kropp att vänja er vid att ringa!
Även om dina tankar signalerar att det är läskigt så är det ju också viktigt att veta att det inte finns något farligt med att prata i telefon, det är bara så tankarna säger till dig! Ofta kan det vara så att man tidigare i livet har haft upplevelser av jobbiga telefonsamtal och detta kan påverka hur man känner inför att prata i telefon även idag. Kroppen och hjärnan kan därför behöva en plan och en träning för att förstå detta!
Här kommer ett förslag till en plan på hur du kan vänja dig vid att ringa och att prata i telefon. Den kanske inte passar just dig, men se i så fall om du kan komma på något annat sätt att träna. Lycka till!
Vecka 1
Be någon som du litar på att ringa dig vid en viss tid varje dag. Genom att träna på att svara när denna person ringer har du tagit ditt första steg på att vänja dig vid att prata i telefon.
Vecka 2
Du ringer den personen som ringde dig varje dag vid en viss tid.
Vecka 3
Du ringer personen vid ett tillfälle varje dag men inte vid någon särskild tid. Du kan också be personen att ringa dig vid några tillfällen som ni inte förutbestämt.
Vecka 4
Du ringer ett samtal varje dag till någon annan som du känner och ber dem ringa dig.
Vecka 5
Fortsätt att ringa och att svara, jag tror att du själv känner hur du kan utveckla planen.
Håll i minnet! Det kan komma bakslag och att du då känner det som att du hamnar tillbaka på vecka ett. Detta är vanligt och det enda som gäller då är att hitta tillbaka till planen och att fortsätta kämpa!
Med vänlig hälsning,
Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog
Hej Linda,
PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.
Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.
Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.
Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).
För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.
Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.
Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.
Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.
Allt gott!
Matilda Wurm
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa mer om:
Ångest & Oro
Stress & Utmattning