Behöver du hjälp?

Frågor & Svar

Här kan du läsa frågor från unga – och svaren från våra legitimerade psykologer och lärare.

»Är det möjligt att läsa andras tankar?«
Här kommer en fråga som kanske är lite konstig. Jag undrar om det går att läsa andras tankar? Ibland känns det som om jag vet exakt vad en person ska säga innan hen säger det. Det är så konstigt men också lite häftigt! /Ebba, 13 år.

Hej Ebba!

De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Stora delar av psykologin utgår ifrån att det finns andra förklaringar för känslan av att ha vetat vad någon annan ska säga. Vi är som människor till exempel väldigt bra på att läsa av och tyda andras kroppsspråk. Om vi dessutom känner personen och har lite insyn i den andres liv kan vi kanske helt enkelt förutspå ganska väl vad den andra tänker på just nu, inte minst om vi är mitt i ett samtal och personen med stor sannolikhet kommer att säga något som är relaterat till det som sagts förut.

Det kanske också är så att vi minns situationer där vi prickade rätt väldigt tydligt, för att det är häftigt, medan situationer där vi hade en tanke som inte slog in glöms bort.

Med detta sagt så finns det ju människor som, precis som du, upplever att de har varit med om situationer de inte riktigt kan förklara. Det är ett område som har intresserar människor. Det finns även personer som bedriver forskning om bland annat telekinesi (alltså att överföra tankar) och andra ovanliga händelser. Området heter parapsykologi. I Lund finns till och med en professor i parapsykologi.

Det har gjorts några studier som faktiskt har fått vissa resultat, alltså att människor till exempel har kunnat säga vad någon som sitter i ett annat rum tänker på. Lite oftare än att det skulle kunna förklaras med slumpen.

Studierna har dock varit svåra att göra om med samma resultat. Beror det på att det bara är vissa människor som kan läsa tankar, har det alltså varit ”fel” deltagare? Är förmågan att läsa tankar inte något vi kan styra utan det händer bara i extrema situationer eller av en tillfällighet då och då (vilket skulle göra det svårfångat i vetenskapliga studier)? Finns det andra förklaringar till resultaten, till exempel hur studierna har genomförts (både att en del studier fått resultat och att andra inte fått det)?

Vi har inom psykologin strikta krav på hur vi definierar att något är vetenskapligt bevisat eller i alla fall inte har kunnat motbevisas i tillräckligt många väl genomförda studier.

Ovanstående funderingar skulle inte ses som tillräckligt starka bevis utan snarare som en efterhandskonstruktion när man inte fått resultat. Som forskare måste jag, utgående från forskningsläget, säga nej, det går inte att läsa andras tankar.

Men alla skulle inte hålla med mig och livet fortsätter att överraska, så vem vet!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Min blyghet hindrar mig från att få vänner«
Hej, jag är blyg och går första året på gymnasiet och har svårt att få nära vänner. Jag har några som jag brukar hänga med i skolan, men aldrig efter skolan och ingen som jag känner att jag kan lita på. Jag är som sagt själv väldigt blyg så jag förstår att det inte är så lätt att lära känna mig heller, men jag längtar så efter att ha en nära vän, någon som jag kan prata med om allt. Vad gör jag för fel? /Alex, 16 år

Hej Alex!

Jag tror att många upplever det som en tuff period att byta från grundskolan till gymnasiet, kanske tuffare än förväntat. För många tar det ett tag att hitta rätt med nya rutiner och nya relationer. Att byta skola är ingen liten grej och du kanske dessutom behöver (och vill) reda ut situationer som dina föräldrar eller lärare brukade hjälpa dig med. Sedan är vi ju olika och jag förstår att du känner att det är extra tufft för att du är blyg i jämförelse med dina klasskamrater, vilket, som du säger, kan göra det svårt för andra att lära känna dig.

Blyghet brukar vara kopplat till en rädsla att bli dömd av andra. Psykologen Paul Gilbert skriver en del om att vara blyg. Han säger bland annat att rädslan att bli dömd är nära kopplad till vårt behov av att vara en del av gemenskapen, vilket ju är överlevnadsviktigt för oss alla. Det funkade säkert bra när vi föddes in i en gemenskap som det gällde att inte uteslutas från, men blir svårare när vi ställs inför en situation där vi plötsligt aktivt ska bli del av en ny gemenskap.

I vårt moderna samhälle kan blyghet, och försiktigheten som går hand i hand med den, definitivt göra det tuffare. Känslospröten för att bli avvisad är ofta känsligare för personer som är blyga och det blir såklart svårare att lita på andra.

Det låter med andra ord absolut inte som att du gör något fel, utan som att du helt enkelt tycker det är svårt att uttrycka dina behov gentemot dina kompisar. Kanske är du också känslig för avvisanden.

Du skriver att du hänger med några under skoldagen, men att det inte finns någon du litar på. Vad skulle krävas för att du skulle lita på någon? Vad är det som gör att du inte litar på dina klasskamrater?

Just under tonårstiden är det många som upplever att de är blyga och att de har svårt för att träffa nya personer eller umgås med vänner på ett avslappat sätt. För många blir det bättre med åldern och de känner sig mindre blyga som vuxna, men det finns också saker du kan göra för att hantera blygheten.

Det handlar främst om att öva genom att göra saker som inte känns helt bekväma (då brukar det bli lättare med tiden). Du skriver att du önskar dig en vän du kan dela allt med. En del kanske snarare har olika vänner för olika ändamål.

Hur skulle du själv vilja att det var? Vad tror du behövs för att skaffa en vän? Det händer ofta inte av sig själv, även om det kan se ut så utifrån. Hur gör andra? Du skriver att du redan har personer du umgås med i skolan. Finns det någon du känner som skulle vara lättare att prata mer med? Kan du höra om hen vill umgås efter skolan? Om det finns delade intressen kan det ibland vara lättare att planera någon gemensam aktivitet tillsammans.

Det som är viktigt att komma ihåg är att ett nej kan betyda många olika saker. Personen kanske inte har tid just då, eller vill hellre göra något annat än det du föreslagit. Om du inte känner att någon av dina klasskamrater går att lita på kanske du ska fundera över andra sammanhang där det går att träffa människor som delar dina intressen.

Om du inte tycker att mitt svar hjälper dig vidare, eller om du upplever att din blyghet går hand i hand med starkare känslor (till exempel ångest vid tanken på att fråga någon om de vill umgås efter skolan), eller om blygheten hänger ihop med andra funderingar om dig själv, tycker jag att du ska ta kontakt med ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Det kan vara så att du behöver stöd när du övar att göra de saker du vill göra.

UMO.se finns också mycket bra information om blyghet, om du vill läsa mer.

Hoppas att du hittar den vännen du längtar efter!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Min kompis skär sig!«
Hej, jag är så orolig över min bästa kompis som skär sig. När jag tar upp det säger hon att hon slutat men jag litar inte på henne. Jag ser att hon försöker dölja sina armar med långa tröjor, så jag misstänker att det är för att hon inte vill visa sina sår. Jag blir så ledsen, det ser så hemskt ut! Jag har så svårt att förstå hur hon kan göra sig själv så där illa! Vet inte vad jag ska göra. Varför gör hon så? Finns det någon hjälp att få? /Lisen, 15 år

Hej Lisen!

Jag förstår verkligen att du är ledsen och orolig över din vän och att du funderar över varför hon skadar sig själv.

Du har försökt ta upp ämnet vilket är väldigt modigt gjort av dig. Du skriver att din vän säger att hon har slutat skära sig, men du vågar inte tro att det stämmer. Mitt förslag är att du gör ett nytt försök och berättar att du känner dig orolig för hur hon mår. Visa eller säg också att du fattar att det är jobbigt att prata om det här, men att du vill att hon ska veta att det finns hjälp att få. Jag kommer att ge dig tips om vad det finns för hjälp att få. Om du själv tycker att det känns okej kan du erbjuda dig att följa med henne eller hjälpa henne att ringa.

Men innan jag ger dig de här tipsen vill jag berätta lite om hur vi psykologer ser på självskadebeteende. Det är vanligt att det är svårt att förstå varför en person skadar sig själv.

Många med ett självskadebeteende upplever att det är ett sätt att ta bort eller minska jobbiga känslor som de inte annars vet hur de ska hantera. Vad som är jobbiga känslor är olika för olika personer men vanliga exempel är att vara ledsen, känna sig dålig eller att man känner sig utanför. Och har man inte några andra sätt att hantera svåra känslor på så är det lätt hänt att man fortsätter att skada sig själv.

Problemet med att skada sig själv är dock att det leder till en massa dåliga saker på längre sikt, som att man får ärr, att man känner sig annorlunda och att man inte lär sig hantera jobbiga känslor på andra sätt.

Att skada sig själv är alltså ett sätt att hantera starka känslor på, men det jobbiga försvinner inte på riktigt. Dessutom är risken stor att känslorna och tankarna kommer tillbaka. Över tid blir känslorna ofta ännu jobbigare och svåra att stå ut med. Man har hamnat i en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur på egen hand.

Det är också vanligt att man skäms för att man skadar sig själv och att man inte vill prata om att man gör det. Då kan ett första steg till att få hjälp vara att chatta anonymt med någon, till exempel via den ideella organisationen Shedo, som bland annat arbetar med att ge stöd till personer med självskadebeteende och deras anhöriga.

Det är viktigt att veta att det finns professionell hjälp att få för självskadebeteende. Har man ett självskadebeteende ska man söka professionell hjälp! Din vän kan söka hjälp via elevhälsan på skolan (till exempel skolpsykolog eller skolsjuksköterska), ta kontakt med en ungdomsmottagning, vårdcentralen eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

Med hjälp av en psykolog eller annan behandlare får man lära sig att förstå sina känslor bättre och lära sig nya sätt för att hantera starka och jobbiga känslor som gör att man får det man behöver, utan att skada sig själv.

Kom också ihåg att du, hur mycket du än vill, inte kan få din vän att sluta skada sig själv. Det är ett alldeles för stort och jobbigt ansvar att lägga på dig själv. Det är dessutom bara din vän, som med rätt stöd, kan sluta med sitt självskadebeteende.

Du kan också själv ringa eller ta kontakt med elevhälsan, eller BUP, eller prata med någon annan vuxen du är trygg med för att få stöd och slippa vara ensam med din oro.

Varma hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Känner mig som en bluff!«
Hej Psykologen! Jag är utåt sett en lycklig tjej med många vänner och det går bra i skolan. Men inuti är jag så deppig. Jag känner mig ofta som en stor bluff, jag tänker att snart kommer alla att upptäcka vilken fejk jag är. Jag är livrädd för det! Vad ska jag göra? Tacksam för svar! /Stefania, 18 år

Hej Stefania!

Det låter verkligen jobbigt att känna på ett sätt på insidan och på ett helt annat på utsidan. Och att dessutom hela tiden gå runt och vara rädd för att bli avslöjad för att vara en bluff. Det här fenomenet har faktiskt ett namn, “bluffsyndromet” eller på engelska ”imposter syndrom” och det beskrevs för första gången redan i slutet på 1970-talet. Det är också vanligt, särskilt bland personer som är högpresterande, och vem som helst kan drabbas, oavsett till exempel ålder och kön.

När man lider av det här är det vanligt att känna sig som en bluff och tänka saker i stil med: ”Jag vet egentligen inte vad jag håller på med”, ”Andra kommer snart genomskåda mig för den bluff jag egentligen är” eller ”Jag har hittills bara haft tur”. Det spelar ingen roll att det utåt sett går bra för en, man tvivlar konstant på sin egen förmåga ändå och bortförklarar saker som går bra med tur eller att det var tack vare andras insats.

Det är väldigt plågsamt att gå runt med dessa malande tankar, och ofta gör vi allt för att dölja oron för andra. Bluffsyndromet kan göra att vi blir trötta, slitna och inte känner samma lust för situationer som är kopplade till att prestera, som till exempel skolan.

Det finns sätt att hantera det här. Här följer några tips:

  • Tänk på att det inte är något fel på dig och att du inte är ensam.
  • Berätta om hur du känner för någon du litar på. Det kan vara en vän, en trygg vuxen eller skolsjuksköterskan.
  • Öva på att se på dina tankar om att du är en bluff med lite skepsis. Istället för att tvivla på dig själv, tvivla istället på din hjärnas påståenden om att du är en bluff.
  • Ofta är man rädd för att misslyckas eller göra bort sig. Gör du mycket för att skydda dig mot att misslyckas, såsom att förbereda dig för olika situationer väldigt mycket? Har detta ett stort pris för dig (t.ex. pluggar så mycket att du inte hinner hitta på roliga saker eller vila ordentligt)? Skulle du kunna testa att dra ner lite grann på dessa skyddsbeteenden, och öva på att ta risken att misslyckas? Regeln är att ju mer vi övar, desto enklare blir det att stå ut med risken att misslyckas. Du kan till exempel öva genom att förbereda dig lite mindre än vanligt inför ett prov, eller att ställa en fråga i klassen trots att du tänker att du borde veta svaret.
  • Öva på att vara snäll mot dig själv när du misslyckas. Pröva att säga sådant till dig själv i dessa lägen som du skulle säga till din bästa vän, så som: ”Jag gjorde så gott jag kunde givet mina förutsättningar, och det är helt okej att göra fel”.

Om det är svårt att öva själv, sök hjälp hos skolkuratorn, på en ungdomsmottagning eller första linjen mottagning för barn och unga. Det här kan vara svårt att bryta på egen hand.

Lycka till och varma hälsningar!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur ska jag bli snällare mot mig själv?«
Jag skulle vilja ha tips på hur man kan lära sig att vara mer snäll mot sig själv och sluta göra saker som får en att må dåligt, som till exempel vara kvar i en dålig relation fast man vet att man borde lämna den? /Jackie, 19 år

Hej Jackie!

Tack för din fråga. Jag blir glad att du hör av dig till oss här på Psykologiguiden UNG. Att du vill veta mer om hur du kan vara mer snäll mot dig själv är ett viktigt första steg mot en förändring. Jag tror också verkligen att man kan lära sig och öva på att bli mer snäll mot sig själv.

Flera olika saker kan göra det svårt att vara snäll mot sig själv. Jag vet ju inte precis hur det är för dig men andra jag träffat som kämpat med det här har bland annat styrts av tankar om att man måste vara sträng mot sig själv för att lyckas i livet. Det kan också vara så att man har tråkiga erfarenheter med sig som bidragit till att det är svårt att vara snäll mot sig själv.

Ytterligare en vanlig sak är att viktiga personer i ens närhet själva har svårt att vara snälla mot sig själva. Och vi lär oss till stor del genom att härma andras beteenden. Så om andra i ens närhet inte är så snälla mot sig själva, så får man helt enkelt inte se hur man gör när man är snäll mot sig själv.

Känner du igen dig i något av detta? Om inte, vad tror du gör det svårt för dig att vara snäll mot dig själv? Oavsett varför det är svårt för dig att vara snäll mot dig själv och välja snälla partners, så är jag som sagt övertygad om att vi kan öva på att bli mer snälla mot oss själva.

Hur övar man på att vara mer snäll mot sig själv då? Det handlar om att på olika sätt öva på att agera som om du tycker om dig själv, och låta de eventuellt jobbiga känslor och tankar som då dyker upp vara som de är.

Är man inte van vid att vara snäll mot sig själv så kan man till exempel känna sig fånig eller få skuldkänslor. Eller så poppar olika elaka tankar upp, som: ”Jag förtjänar inte det här” eller ”Vad konstigt det känns”. Försök att låta de tankarna och känslorna komma, och gå, samtidigt som du gör saker som är att vara snäll mot dig själv.

Sedan handlar det om att klura ut vilka små steg som känns lagom stora att ta. Det kan till exempel vara att umgås med vänner som du känner dig trygg med. Du kan också göra små saker som du gör för bara din skull. Planera in något du tycker om att göra eller ge dig själv en behövlig paus av något slag. Över tid kommer dessa vänliga handlingar mot dig själv göra att du blir mer och mer din egen bästa vän.

För många är det lättare att vara snäll, förstående och ge tröst åt en vän än sig själv. Är det så för dig? Om det är det kan du testa att föreställa dig att en vän var i din situation, till exempel när det gäller en relation. Vad hade du sagt till din vän då om hur du upplever den relationen? Gör relationen din vän gott? Om inte, vad tror du hen behöver?

Ett sätt att vara snäll mot sig själv i relationer är att använda jag-budskap. Det handlar om att uttrycka vad du känner och hur du upplever en viss situation. Det kan inte ifrågasättas. Jag-budskap är inte detsamma som att få sin vilja igenom, utan ett sätt att uttrycka det man känner och vad man önskar av den andra personen. Det är bra för att värna självrespekten och hjälper ofta andra att bete sig bättre mot oss. Det är något vi kan använda om vi vill stanna i en relation och tror att den kan bli bättre.

Gör så här:

  1. Börja med ordet ”jag”
  2. Sätt ord på din känsla, hur du reagerar på den andra personen
  3. Sätt ord på den andras beteende
  4. Hur påverkar det dig?
  5. Vad vill du att den andra ska göra i stället, som till exempel: ”Jag känner mig ledsen när du säger att jag är jobbig och känslig. Jag skulle vilja att du lyssnar och försöker förstå hur jag har det i stället.”

Du undrar också hur man kan göra för att lämna en relation om man vet att den är dålig. Det kan vara väldigt, väldigt svårt att lämna en dålig relation. Och det kan bero på många olika saker. Därför undrar jag först och främst vad du tror skulle vara det svåraste med att lämna relationen?

Är du rädd för ensamhet? Är du rädd för att den andra ska bli besviken eller väldigt ledsen? Har du varit i en relation där den andre helt fått dig att tappa din självkänsla, och du kanske inte tror att du är värd bättre? Eller att du inte kommer träffa någon annan igen? Kanske hade ni det fint i början av er relation, och du hoppas att det ska bli så igen? Tänker du att den andre inte klarar sig utan dig och du är dålig om du lämnar relationen?

Beroende på hur du svarar kan du behöva olika saker för att orka lämna relationen. Fråga dig själv (eller föreställ dig igen att det är en vän du frågar) vad du behöver för att orka lämna relationen. Kanske stöd av en vän, eller någon i din familj? Kanske blir det lättare för dig om du ber dina vänner planera saker med dig som du tycker om att göra, och gör dem även om du inte känner för det i stunden (vilket är vanligt när vi mår dåligt).

Kanske vore det hjälpsamt om en vän eller familjemedlem ringer dig varje dag för att fråga hur det är? Kanske är det lite mindre jobbigt om du ser till att ta hand om din hälsa, genom grunderna som att äta, sova och röra på dig? Kanske behöver du sänka kraven på dig själv vad gäller annat i livet en liten stund? Fundera över vad du tror skulle passa dig.

Jag hoppas att du fått med dig något du kan ha nytta av. Jag önskar dig all lycka till, både med att hitta relationer som gör dig gott och får dig att växa och att bli din egen bästa vän.

Ett tips! Läs även den här artikeln: Bli vän med dig själv

Bästa hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Rädd att mobbningen ska fortsätta på gymnasiet!«
Hej, jag är en tjej som blivit mobbad sedan 6:an och har ingen att prata med. Jag har just gått ut 9:an och ser fram emot att börja gymnasiet där ingen känner mig. Men jag är så rädd att mobbningen fortsätter. /Alexandra, 16 år

Hej!

Varje gång jag hör talas om någon som blivit mobbad så blir jag lika bedrövad och arg. Jag är så ledsen för att du har blivit utsatt för detta, tyvärr är du inte ensam utan många barn, ungdomar och vuxna upplever detta varje dag.

Det jag märker på dig är att du är en stark person eftersom du trots detta kan se fram emot gymnasiet. Många orkar ju inte kämpa utan blir nedstämda, och så har du kanske också känt i perioder, men jag vill säga till dig att allt kan bli bättre!

Det finns olika saker som du kan göra för att du ska få en så bra start på gymnasiet som möjligt. Det kanske viktigaste är att prata med vuxna runt omkring dig om det du känner och har upplevt. Jag förstår att detta kan kännas svårt. Många som är mobbade håller sina upplevelser för sig själva och kanske har mobbaren också hotat med att något hemskt kommer att hända om man berättar för någon.

Även om du kanske är rädd för att berätta så vill jag verkligen säga till dig, gör det! Vuxna behöver hjälpa till, det är deras jobb att ta hand om och att skydda barn. Ibland kan det vara så att man har lättare för att prata med en av sina föräldrar (om du har två) i stället för att prata med båda samtidigt.

Ett annat sätt att göra det lättare att prata om något som är svårt är att skriva en liten lapp med sådant som du vill ta upp. Det kan vara skönt att ha lappen som stöd och dessutom minskar ju risken att glömma något.

Det låter som att du har koll på vilken skola du ska gå på och på den skolan finns det ett elevhälsoteam. Elevhälsoteamet arbetar till exempel med mobbning och de kan hjälpa dig att göra skolstarten bra. Jag tycker att du och din/dina föräldrar kan boka ett möte med dem innan du börjar för att berätta om dina erfarenheter och fråga hur de ska kunna förebygga så att det inte händer igen.

De här sakerna som jag har skrivit om, att prata med föräldrar och att prata med skolan, kan som sagt kännas svårt och jobbigt, men det är viktigt att du pratar med någon om det du varit med om.

Eftersom du har hållit detta för dig själv så länge så kan det kännas som att du inte vet vad du ska säga, men det gör inget. Du behöver inte veta exakt vilka ord du ska använda, säg bara det som dyker upp i huvudet.

Här på Psykologiguiden UNG finns tips på hemsidor med råd och stöd som kan hjälpa dig vidare.

Du är modig, du klarar det. Du har ju tagit det första steget genom att skriva hit.

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag känner mig så tjock och ful!«
Hej, jag är en tjej på 17 år som mår så dåligt över min kropp. Jag ser bara fel och känner mig tjock och ful. Jag kan inte sluta tänka på hur jag ser ut. Bara ibland efter jag har tränat känns det lite bättre, men så fort jag äter något känner jag mig tjock och ”äcklig” och då äter jag ännu mer tills jag nästan kräks och ibland till och med tills jag kräks. Sedan äter jag knappt någonting på flera dagar. Så där håller det på. Det är hemskt jobbigt och jag känner mig så värdelös och misslyckad. Hur ska jag komma ur det här? Vill bara vara normal! /Filippa, 17 år

Hej!

Det kan vara jättesvårt att själv ta sig ur en situation som den du beskriver när mat, något som vi behöver få i oss varje dag, är förknippat med starka negativa känslor. För mig låter det som att du har, eller håller på att utveckla en ätstörning och det tycker jag du ska ta på allvar.

Ofta när vi tränar för att ändra på vår kropp eller när vi inte äter är det förknippat med en känsla av kontroll, som kan kännas bra i stunden. Det kan dock i förlängningen leda till just det du beskriver: en känsla av misslyckande när du ändå äter och en risk att i stället ”överäta” i perioder (kroppen behöver ju fortfarande få mat).

Jag upplever att din negativa syn på din kropp främst handlar om vikt, stämmer det? Om du även upplever andra delar av din kropp som avvikande kanske du inte främst har en ätstörning utan drag av Body dysmorphic disorder (BDD), alltså en uppfattning att någon eller några delar av kroppen är avvikande och fel, trots att andra inte kan se det.

Har du någon du kan prata med om det här? Gör gärna det så att du inte är själv med allt det jobbiga. Jag tycker också att du ska ta kontakt med en ungdomsmottagning eller din vårdcentral så att du får hjälp så snart det går. Om du har eller håller på att utveckla en ätstörning är det något som du definitivt kommer att behöva hjälp med.

Försök också att ta hand om dig. Att äta bra mat regelbundet (3 till 5 gånger per dag) kan minska risken för hetsätning och gör att kroppen kan slappna av. Det har också en påverkan på emotionerna, det vill säga känslorna.

Fundera över ditt flöde på sociala medier och sluta följ grupper och samtal som handlar om bantning, kroppsfixering och liknande. Gör i stället sådant som får dig att må bra: umgås med vänner, aktiviteter du trivs med och fundera över annat som är viktigt i ditt liv.

Men framför allt prata med någon och ta den hjälp som går att få. Du är långt ifrån den enda som känner som du gör och du ska inte behöva kämpa ensam.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Mina föräldrar bråkar hela tiden!«
Hej, hej! Mina föräldrar bara bråkar och grälar hela tiden och det är så jobbigt att vara hemma. Jag vill typ inte vara hemma alls och jag tar aldrig med mig kompisar hem, det skulle jag aldrig göra. Jag känner mig ofta ledsen och trött. Jag har svårt att koncentrera mig i skolan och att plugga hemma är nästan omöjligt för att de bråkar så mycket. Vad ska jag göra? /Herman, 15 år

Hej Herman!

En så viktig fråga du tar upp. Det första jag känner är att jag bara vill skrika till dina föräldrar: ”SKÄRP ER!” och säga till dem att de behöver tänka på hur deras beteende påverkar dig. Samtidigt kanske det inte är så hjälpsamt så jag ska ge dig några konkreta tips.

Först och främst kan det ju finnas många anledningar till att de bråkar och antingen så vet du varför, anar varför eller så vet du inte alls. Det är ju alltid lättare om du förstår varför de bråkar, samtidigt är det ju inte en ursäkt för att de gapar och skriker.

Du och dina föräldrar behöver prata med varandra om vad det är som händer. Du påverkas väldigt mycket av det här och de kanske inte förstår hur dåligt du faktiskt mår.

Det finns olika sätt att ta upp detta och det beror ju lite på hur du är som person och vilken relation du har till dina föräldrar. Om du känner att du kan prata med dem så välj ett tillfälle som passar, förslagsvis när det är lugnt och när ni inte har så mycket stress. Du kan bara säga: ”Jag blir ledsen när ni bråkar, det är jobbigt, jag vill inte ta hem kompisar hit” eller något liknande. I bästa fall tar de då sitt vuxenansvar så att du inte behöver driva samtalet.

Försök att få dina föräldrar att förstå att det inte är kul för någon att de bråkar och att de behöver lösa detta eller få hjälp av någon annan att lösa det. En viktig del är att ta upp hur bråken påverkar dig. De kanske inte bryr sig om sig själva men deras barn far ju illa och det måste de ta på allvar.

Om det känns jobbigt att prata med dem tycker jag att du kan skriva en lapp eller ett sms om hur du känner och påverkas. Din fråga till Psykologiguiden UNG är ju supertydlig och bra, lämna den till dina föräldrar så kanske de förstår bättre!

Utöver att ni behöver prata om det som händer finns det saker som du kan göra för att du själv ska kunna må bättre. Återigen är detta egentligen dina föräldrars ansvar men nu kan jag ju inte prata direkt med dem. Du ska absolut prata med någon annan om det som händer, det kan vara en kompis eller någon annan vuxen som du litar på. Det sämsta är att gå runt själv i detta och grubbla, gör inte det!

På skolan finns professionella personer som du kan prata med och det är främst elevhälsan som jag kommer att tänka på. Du kan också vända dig till en ungdomsmottagning.

En annan person att prata med är kanske din mentor. Du beskriver att du har svårt att koncentrera dig och att du inte kan plugga hemma, detta kan vara viktigt för din mentor att veta då hen kanske har märkt att du känns annorlunda. Det kan kännas skönt att hen vet och kan anpassa en del så att du kan göra klart skolarbetet och läxorna innan du går hem, något som nog hjälper de flesta oavsett hur man har det hemma.

Här på Psykologiguiden UNG finns även länkar där du kan få stöd, hjälp och råd. Du hittar dem här: Sök hjälp

Det är viktigt att du pratar med någon. Du ska inte gå ensam med det här.

Ta nu hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vad gör man om man får sitt hjärta krossat?«
Jag undrar hur kärlek påverkar en och särskilt hur det är att få sitt hjärta krossat. Vad gör man då och hur lång tid tar det innan det försvinner? /Theodor, 14 år

Hej Theodor!

Tack för dina frågor om kärlek. Att vara kär kan kännas på många olika sätt. Man kan ha mer energi än vanligt, en känsla av att vara lättare och samtidigt upprymd och väldigt pirrig inuti.

Vissa behöver inte sova och äta lika mycket. Det kan vara svårt att sluta tänka på den man är kär i. Man funderar och fantiserar på vad den andra gör, vad hen skulle säga, saker man kanske upplevt ihop och förhoppningar om vad man ska göra tillsammans. Hela ens person kan vara uppslukad av den andra. Det kan göra det svårt att fokusera på annat, som skolarbete, hänga med i något på tv eller att lyssna uppmärksamt på en kompis.

Att få sitt hjärta krossat kan likaså drabba en på många olika sätt. Man kan känna sig förvirrad och undra över vad som egentligen hände, varför och om man själv gjort något fel som fick den andre att göra slut. Det är också vanligt att man känner sig nedstämd och att man blir mindre aktiv än man brukar vara, och kanske anklagar sig själv för att det tog slut.

Man kan längta tillbaka till relationen, och samtidigt vara arg på den som lämnade en. Det kan kännas tomt och ensamt. Det kan också vara svårt att sova, och äta och koncentrera sig. Vissa känner sig tunga och som om de har en infektion i kroppen.

Känner du igen dig i något av det här? Vad känner du inte igen dig i?

När vi förlorar något eller någon vi tycker om, som en kärleksrelation, drabbas vi ofta av sorg som utmärks av just de upplevelser jag beskrivit ovan.

Hur ont det gör kan påverkas av hur den andre gjorde slut. Var det långa fina samtal där det fanns utrymme att ställa frågor, berätta hur man själv känner och även prata om allt som trots allt varit bra? Eller skedde det hastigt, över sms och utan egentlig förklaring?

I det senare fallet blir det ofta svårare att gå vidare, och utöver att känna sig ledsen och sorgsen, kanske man också är arg och upprörd. Det kan väcka tankar kring om man någonsin egentligen känt den andra på riktigt, och man kan känna sig oerhört sviken.

Jag tänker att det bästa när man fått sitt hjärta krossat är att tillåta sig själv alla de känslor som dyker upp. Att låta de komma och gå i sin egen takt. Att prata med andra man känner sig trygg med och som orkar lyssna, helst utan att för snabbt släta över eller tycka att man borde rycka upp sig.

Där kan man behöva hjälpa sina vänner eller familjemedlemmar, till exempel genom att säga: ”Just nu vill jag bara att du ska lyssna på hur jag känner det. Det räcker jättebra. Du behöver inte komma med några råd om hur jag genast ska må bättre eller tänka annorlunda.”

Att sörja en kärleksrelation som tagit slut, kräver mycket energi. Därför är det extra viktigt att vara schysst mot sig själv och ta hand om sig genom att få i sig tillräckligt med mat, se till att få sömn, försöka röra på sig och göra sånt man annars brukar må bra av.

Samtidigt är det viktigt att inte ställa för höga krav på sig själv, till exempel vad gäller att vara en jättebra och rolig kompis, göra bra ifrån sig i skolan och på träningen. Och låt gärna andra veta hur du har det, så att de också anpassar sig till att du inte är riktigt som vanligt just nu.

Det kan förstås också vara så att man tröttnar på att tänka på den som lämnat en eller prata om hur man mår. Kanske behöver man en paus i sin sorg och i stället vill att vänner drar med en på saker även om man kanske inte riktigt har lust eller känner sig tung och trött. Tillåt dig själv det också i så fall! Det är inte heller fel om du känner för att gå vidare (till exempel genom att inte tänka så mycket på det som hänt, eller börja träffa andra igen) om man vill det.

För de allra flesta går sorgen över efter ett tag. Om det inte blir så för dig, kan det vara värt att prata med någon professionell, som skolpsykologen eller kuratorn på en ungdomsmottagning.

Mitt tips är alltså att låta det ta tid om du fått ditt hjärta krossat, inte tvinga dig själv att komma över det genast. Och det finns inget rätt sätt att sörja. Inga särskilda steg i en viss ordning som man måste ta för att ta sig vidare. Det går också alldeles utmärkt att samtidigt sörja och gå vidare. Fastnar du i sorgen, tveka inte att söka hjälp!

Önskar dig allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Finns det någon skillnad mellan killars och tjejers hjärnor?«
Jag undrar om killars och tjejers hjärnor är likadana? Eller om de är olika? I så fall: på vilka sätt då? /Alma, 16 år

Hej Alma!

Det korta svaret är att killars och tjejers hjärnor är mer lika än olika. Dessutom är det troligtvis så att de skillnader som finns också påverkas av uppväxt, förväntningar och inlärning på olika sätt.

Men det beror också på vad man menar med olika. Om man tänker på det som att det finns två olika slags hjärnor, så som vi kan säga att det finns olika könsorgan och olika könskromosomer (x och y), då är svaret definitivt nej. Vi kan inte titta på en hjärna och avgöra om det är en tjejs eller en killes.

På gruppnivå kan man dock se vissa skillnader i hjärnans utseende. Exempelvis har män som grupp lite större hjärnor än kvinnor och kvinnor har fler förbindelser mellan de två halvorna av hjärnan. Men även här är det stora överlapp.

Alltså, om man tar medelvärdet på hjärnans storlek från en stor grupp av kvinnor och jämför den med medelvärdet från en stor grupp av män, så kan man se att medelvärdet skiljer sig åt. Men lägger man de två grupperna över varandra så överlappar nästan 50 procent. Dessutom är det troligtvis så att diet, vikt, uppväxt och annat påverkar utvecklingen.

Du frågar efter om själva hjärnan skiljer sig åt, men jag antar att du också är intresserad av fungerandet som kanske följer med olika hjärnor.

Många av de tidigare studier som visat på könsskillnader ser vi idag annorlunda på, exempelvis de som visat att killar skulle vara bättre på matte och tjejer på språk och att det skulle finnas en biologisk förklaring bakom det.

Stora metastudier, där man tar in flera olika studiers undersökningar, har i stället visat att tjejer och killar presterar lika bra. Det är i linje med studier som visade på olika resultat i matteprov beroende på om man berättade för tjejerna att ”det här brukar tjejer vara bra på” eller ”det här brukar vara svårt för tjejer”. Senare information ledde till sämre resultat, så förväntningar spelar roll.

Utbildning och erfarenhet, inklusive de stereotypiska förväntningar som finns i ett samhälle påverkar helt enkelt hur vi fungerar. Om tjejer och killar får samma förutsättningar så försvinner skillnaderna.

Men, det behövs helt klart mer forskning inom området. Modern hjärnforskning, framförallt när det kommer till att titta på aktivering i hjärnan, är på många sätt ny och använder av tekniska skäl ofta små undersökningsgrupper. Det är också svårt att koppla aktivering i hjärnan till faktiskt fungerande. Även här spelar troligtvis erfarenheter roll. Exempelvis har man sett att killar aktiverar fler områden för positiva känslor och tjejer fler områden för negativa känslor. Jag tänker att det är svårt att veta exakt vad den bakomliggande orsaken är.

Det finns en del nyare forskning som visar på hormoners inflytande i aktivering av hjärnan. Det är ett område som kan vara värt att titta vidare på, eller i alla fall beakta vid vidare forskning.

Sammanlagt har en del, oftast små, skillnader hittats, men det är troligt att uppväxt, utbildning, sociala förväntningar, kulturella faktorer och mycket annat spelar roll. Det finns ingen tydlig skillnad mellan tjejers och killars hjärnor, inte så att någon skulle kunna känna igen en manlig eller kvinnlig hjärna. Många hjärnor är också en blandning av de faktorer där man har hittat vissa skillnader.

Jag hoppas att mina svar inte blivit för tekniska, utan att du fått ut det du var intresserad av!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur får jag andra att sluta kalla mig han?«
Mina föräldrar fortsätter att kalla mig ”han” trots att jag sagt att jag är icke-binär. Även mina lärare säger ”han”. Vad ska jag göra för att få dem att sluta? Finns det något knep? Hur svårt kan det vara?! /Love, 18 år

Hej Love!

Det du beskriver är något som många icke-binära kämpar med i sin vardag. Det verkar orimligt svårt för omgivningen att få till rätt pronomen! Du verkar ha koll på vem du är och vad du vill och det låter som om du har berättat det för både dina föräldrar och lärare. Det är ju det allra viktigaste.

Ja, finns det något knep? Tyvärr har jag ingen lösning som fungerar för alla människor i alla situationer, men jag ska försöka ge dig lite olika förslag som du kan fundera över.

En fundering jag har är om dina föräldrar har förstått hur viktigt det här är för dig? I din fråga låter du (med all rätt) frustrerad över situationen, men jag vet att många också blir ledsna och inte känner sig sedda eller accepterade i sin könsidentitet när de ”felkönas” hela tiden. Är det så för dig också?

Har du försökt att hitta en lugn stund med dina föräldrar och berätta om hur det känns? Det är ofta lättare att lyssna på genuina känslor än på irritation. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa och det kan vara en stark upplevelse att höra ”när du säger `han´ blir jag ledsen och känner inte att du accepterar mig som den jag är”. Många binära cis-personer har svårt att förstå hur viktigt det är att få höra rätt pronomen och kan behöva övertydlighet.

I skolan är situationen lite annorlunda – och du kanske inte har lust att bli riktigt lika personlig. Här ser jag två vägar: Finns det lärare och klasskamrater som gör rätt och som kan hjälpa dig att rätta de lärare som gör fel? Det kan vara skönt att inte vara helt ensam ansvarig.

Skolan har också ett ansvar och en skyldighet att arbeta aktivt mot diskriminering och kränkande behandling. Du ska kunna koncentrera dig på undervisningen precis som dina klasskamrater, utan att behöva hantera ”felkönanden”.

Om du orkar kan du, kanske tillsammans med någon kompis, skriva ett brev till rektorn och lärare där du påminner om detta. Tipsa dem att köpa in litteratur eller utbilda sig genom att läsa informationen som finns via länkarna längst ner i mitt svar.

Det är egentligen inte du som ska ansvara för det här, men ibland kan vi behöva plocka upp bollen som föll i vårt knä och kasta den vidare för att något ska hända. Samtidigt är det viktigt att du tar hand om dig själv.

Det kan ta tid för människor att ändra vanor. För att hålla ut medan din omgivning övar är det viktigt att du har vänner du kan prata med eller andra du litar på som du kan dela din frustration och dina känslor med. Kanske finns det en grupp i din närhet eller några du kan ta kontakt med online för stöd.

Ett tips är den brittiska psykologen Meg John Barkers hemsida: www.rewriting-the-rules.com/about-me/

Här hittar du mer information: transformering.se, 1177.se, umo.se, rfsl.se

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag min stressade kompis?«
Hej! Jag är orolig för min kompis. Hon är väldigt, väldigt stressad och ”högpresterande” i skolan, har toppbetyg men är ändå aldrig glad. Nu har hon gått ner mycket i vikt, och äter väldigt lite. Jag misstänker att hon svälter sig, kanske fått anorexia. Snälla vad ska jag göra? Jag vågar inte prata med henne om det, hon blir jättearg när jag säger något om maten. /Mina, 14 år

Hej Mina!

Tack för din fråga. Vilket dilemma du sitter fast i, med en vän som inte alls verkar må bra, men som blir arg när du försöker ta upp din oro för att hon inte äter. Mitt förslag är att du när du pratar med henne fokuserar på din oro för hennes mående, och inte hur hon äter då detta är för känsligt och något som hon just nu kanske inte är redo att ändra på.

Du skulle kunna säga eller skriva något i stil med:
”DU betyder jättemycket för mig och jag vill att du ska må bra, men just nu känner jag mig orolig för du verkar ha det väldigt stressigt och ha höga krav på dig själv, och verkar inte alls glad. Jag kan förstås ha fel, men det är vad jag tycker mig se.”

Du kan också säga/skriva:
”Jag vill finnas för dig. Jag bestämmer så klart inte över dig, men jag vill att du ska veta att jag vill vara en bra vän och ett stöd för dig. Om du vill prata med någon vuxen följer jag gärna med dig. Har du inte lust att prata nu vill jag att du ska veta att jag finns här.”

Men om du fortsätter att vara orolig för henne, vänd dig till en vuxen. Det kan till exempel vara dina föräldrar, skolsköterskan eller kuratorn. Det kan så klart innebära att hon känner sig sviken av dig, men förhoppningsvis kommer hon tacka dig längre fram, när hon mår bättre.

Du ska inte behöva bära detta ensam.

En stor kram till dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Finns psykisk ohälsa i hela världen?«
Hej! Alla säger att den psykiska ohälsan hos unga har ökat så mycket, men är det mest i Sverige eller överallt? Jag tycker det känns så deppigt att så många mår så dåligt när vi ändå inte svälter och inte har krig. /Mostafa, 17 år

Hej Mostafa!

Du ställer en viktig fråga, en fråga som jag ofta diskuterar med de jag träffar i mitt arbete och som kommer från andra delar av världen. Psykisk ohälsa finns i alla länder, men det är olika i olika kulturer hur man pratar om det. I vissa länder och kulturer är det mer öppet och mer okej att prata om psykisk ohälsa, i andra länder är det svårare.

Jag tror inte att psykisk ohälsa bland unga har ökat, jag tror bara att vi lever i en tid när vi uppmärksammar de här frågorna mer, något som i grund och botten är bra!

Jag förstår att det kan kännas deppigt att trots att vi har det bra så mår vi ibland och i vissa perioder psykiskt dåligt. Tyvärr är psyket inte alltid logiskt utan trots att vi har det bra så finns psykiska problem. Samtidigt tror jag att det är så att det finns mer psykiska problem i delar av världen där man faktiskt har krig och svält.

Det finns många anledningar till att vi lever i en tid där vi fokuserar mer på psykisk ohälsa och att det då känns som att fler mår dåligt. En förklaring till det tror jag är internet. Internet har gjort samhället mer öppet och information mer lättillgänglig. Det gör att vi lätt kan kommunicera och skriva om våra problem. Vi kan också söka och lära oss mer om psykiska problem vilket gör att man kan se att fler lider av liknande svårigheter som man själv gör.

Jag tror också att internet och sociala medier gör att vi jämför oss mer med varandra. Ofta jämför vi oss med kändisar eller personer som verkar väldigt lyckliga och detta kan i sin tur göra att vi själva känner oss misslyckade.

Hur som helst så vill jag peppa dig och säga att psykisk ohälsa inte är något konstigt, det ökar förmodligen inte och det har alltid funnits. Om du känner dig deppig, av någon anledning, så ta steget och prata med någon!

Ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Varför mår jag dåligt om något bryter mina vanor?«
Hej, jag har en fråga om vanor. För mig är det viktigt med vanor. Om jag inte får göra saker på mitt sätt och på samma sätt mår jag dåligt. Jag blir stressad och ibland också arg. Jag har förstått att det kan vara svårt för andra. Finns det studier på vanor och varför vissa människor har mer vanor än andra? Går det över och blir mindre viktigt när man är vuxen? //Thord, 18 år

Hej Thord,

Vi brukar definiera en vana som något vi gör på samma sätt varje gång, ofta utan att tänka på vad det är vi gör. Vanor lärs in genom upprepning och hjälper oss att spara tid och energi: hjärnan kan använda sig av gamla inlärda nervbanor och slipper att problemlösa på nytt.

Det kan vara väldigt svårt att ändra vanor, både att lägga till en ny vana och att arbeta bort en gammal oönskad. Jag tänker på en vana som att den händer automatiskt så länge vi befinner oss i samma situation. Om situationen ändras så blir vi medvetna i stunden och tar ett beslut anpassad till situationen. Vi är kanske på hotell och frukosten blir helt annorlunda än vad vi är vana vid, men vi är ju på semester, så det kanske är hela poängen.

Ett nära besläktat begrepp är rutin och jag tror att det är rutiner du pratar om. Rutiner kan också vara inlärda genom repetition och kan vara något vi gör ganska automatiskt och utan att tänka så mycket på det. Rutiner innehåller, till skillnad från vanor, mer av ett medvetet beslut, de är ofta valda. Till exempel att komma på hur man behöver lägga upp sin morgon för att kunna komma iväg till skolan/jobbet på ett bra sätt. Rutiner är bra på det sättet att de kan skapa lugn och förutsägbarhet.

Vi har alla vissa rutiner vi genomför; det går inte att fundera ut allt i stunden. Och de flesta av oss reagerar när vi blir störda i våra rutiner. Däremot kan det skilja sig åt ganska mycket hur många rutiner vi har och hur viktiga de är för oss. Det skiljer sig definitivt åt hur starka känslor som väcks när det inte blir som det ”ska”. För en del av oss finns väldigt få saker som vi inte kan göra annorlunda, medan rutiner är mycket viktiga för andra.

Rutiner är också förknippade med en del diagnoser. Till exempel kan personer på autismspektrumet ofta uppleva att rutiner är jätteviktiga.

Du beskriver att det kan bli problem för dig när rutiner störs. Fungerar det bättre när du hinner förbereda dig ordentligt? Ibland tvingas vi ju att ändra eller anpassa oss, inte minst när andra människor är involverade eller situationer uppstår som avviker från hur det brukar vara. Då kan det vara värt att fundera på vad som är viktigast: att trots obehag kunna göra en viss sak, kanske med en person som är viktig för dig, eller att undvika obehaget som det framkallar att avvika från rutinen och hellre skippa aktiviteten.

Du beskriver att rutiner är viktiga för dig och undrar om det kommer att förändras när du blir äldre. Jag tänker att vanor och rutiner kan vara olika viktiga i olika perioder, så visst kan det förändras. Men om du alltid eller länge har tyckt att rutiner är viktiga för dig så är det troligt att du kommer att fortsätta att känna ett behov av att ha rutiner i ditt liv för att känna dig lugn. Då kan det vara bra att pendla mellan att skapa ditt liv på ett sätt som möjliggör rutiner, men också öva dig på att stå ut med obehag för att kunna rucka på rutinerna ibland.

Du beskriver att ditt behov av rutiner har negativa konsekvenser ibland. Du får starka känslor när rutiner bryts och du kan bli stressad och arg. Du har också förstått att din ilska påverkar andra negativt. Det kan ju i längden också påverka dina relationer med andra.

Jag skulle vilja rekommendera dig att kontakta någon du kan bolla vidare med, till exempel via ungdomsmottagningen. En sak att utreda är hur viktiga dina rutiner är i jämförelse med hur det är för andra. Hindrar de dig från att göra allt du vill eller trivs du bra som det är egentligen? Det kanske är mest andra personer som störs och du skulle kanske helst bli lämnad ifred? Då kan du tillsammans med en terapeut fundera hur du kan förklara dina behov för din omgivning så att det uppstår färre akuta situationer.

Det är också möjligt att öva sig på att stå ut med obehag så att det blir lättare för dig när rutiner bryts. Det skulle göra att du får större flexibilitet och att det är ”du” och inte de starka känslorna som bestämmer vad du ska göra.

Då tänker jag både på att det går att öva hur du uttrycker dina behov och din stress/ilska så att andra lättare kan ta emot det, men också att det kan bli lättare att ändra på hur du gör saker i stunden om känslorna är mer hanterbara. Det är särskilt viktigt om ditt starka behov av rutiner kanske hindrar dig från att uppnå saker som du faktiskt vill kunna göra långsiktigt eller om de gör att det knakar i relationer som är viktiga för dig.

Hoppas du känner att du fått svar!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur ska jag planera bättre för att slippa stress?«
Hej, jag är stressad över alla läxor och prov! Hur ska jag göra för att planera bättre och slippa känna mig så stressad? Tacksam för konkreta tips! /Charlie, 15 år

Hej Charlie!

Jag förstår helt och hållet vad du menar. Mina elever är periodvis väldigt stressade över allt som ska göras och många av dem upplever att det blir gradvis jobbigare i år 9 jämfört med år 7. Det beror, med största sannolikhet, på att lärare har högre krav på en desto äldre man blir.  

Hur som helst så är det väldigt vanligt att känna som du och det finns en del saker du kan pröva för att lätta bördan. 

Innan jag går in på konkreta tips så vill jag nämna att de allra flesta skolor har valt att göra begränsningar i hur många prov man får ha per vecka. Det är inget krav på att det ska finnas men många har lagt gränsen på två prov i veckan, men då brukar man inte ta hänsyn till omprov. 

Om du upplever att det är lite väl mycket prov och läxor och att de infaller på samma dagar tycker jag att du ska prata med din handledare/coach och be denne prata med arbetslaget. Det kan ibland vara så att lärarna är lite dåliga på att kommunicera med varandra om hur mycket läxor ni får och till vilka dagar. 

NU, till mina bästa tips! 

Det är ganska vanligt att stressen du upplever handlar om att man börjar plugga alldeles för sent – kanske till och med dagen innan provet äger rum. Det handlar med andra ord om planering och prioriteringar. Det är också viktigt att inte slarva mellan proven, gör läxorna i tid så kommer det plugg du behöver göra inför provet att kännas igen och bli lättare. 

En annan bra sak att göra är att, varje dag efter skolan, titta på schemat och vilka lektioner som har varit under dagen och sammanfatta för dig själv vad ni har gått igenom och vad du lärt dig. Finns det ork kvar så repetera det lite mer noggrant (om ni läst ett kapitel i historieboken – läs det igen!). Det kan kännas skönt att skriva ner ett par rader varje dag om det i en anteckningsbok. 

Det första steget till bättre studieteknik är att se över veckorna och de planeringar som finns. Ta en stund på söndagseftermiddagen och titta på veckan som kommer. Bestäm vilken dag du behöver arbeta med vilken läxa och vilket ämne. Håll dig till din planering! 

Jag tycker att det bästa är att plugga lite i taget – inte allt på en gång. Alltså, om du har två veckor till ett prov – planera så att du läser lite varje dag. 

Det andra steget är att komma fram till hur just du lär dig bäst. Vi lär oss saker olika bra på olika sätt och min favorittaktik är att sammanfatta genom tankekartor efter avsnitten. 

Vi tar historieexemplet igen. Säg att du har prov i historia om två veckor. Du ska ha prov på fem kapitel som handlar om revolutionernas tid. Gör då enligt följande:

  1. Dela upp så att du läser ett kapitel i taget (ett kapitel om dagen).
  2. Sammanfatta alltid kapitlen med en tankekarta, skriv kapitlets namn i mitten och skriv ner det du minns. När du gjort det läser du kapitlet igen samtidigt som du kompletterar din tankekarta.
  3. Om du har någon i familjen eller en klasskamrat hemma så ta med dig tankekartan och med hjälp av den återberättar du för personen vad kapitlet handlar om. Det finns en hel del forskning som menar att man lär sig allra bäst när man lär någon annan.
  4. Nästa gång du ska plugga börjar du med att titta på tankekartan och påminna dig själv om vad kapitlet handlade om – börja sen med samma procedur till nästa kapitel.

Om du istället ska plugga glosor så är en bra teknik att göra små papperslappar och att skriva ner ordet på svenska på ena sidan och det andra språket på den andra sidan. Lägg sedan ut lapparna framför dig och lär dig dem en efter en och repetera så många gånger det behövs. 

Det här är ju bara två förslag och det finns många andra metoder att använda. 

På UR:s webbsida Orka plugga finns till exempel flera tips om olika studietekniker, samt tips och idéer i form av olika videoklipp. 

Marie-Louise Morris
Legitimerad lärare

»Kan jag få mina skolböcker som ljudböcker?«
Hej, jag har ett stort problem. Jag har jättesvårt att koncentrera mig när jag läser, men om min mamma läser för mig så går allting in. Jag har inte dyslexi, vad jag vet. Min fråga är: Kan jag få mina skolböcker som ljudböcker, eller måste man ha en diagnos? /Danilo, 13 år

Hej Danilo!

Jag måste säga att jag förstår dina bekymmer och du är verkligen inte ensam. Det är många elever som tycker att det känns lättare att ”ta in” det som står när det blir uppläst, speciellt om det är ganska mycket text. 

Vad gäller svaret på din fråga så ser det lite olika ut beroende på vilken skola du går på, eller mer specifikt – vilken kommun du går i. De flesta kommuner har avtal med olika tjänster som ska hjälpa elever med just det du upplever är lite jobbigt. 

Det finns något som heter Inläsningstjänst (ILT) och där kan alla elever som vill lyssna på de läromedel som finns där. Det behövs alltså inte att man har en bekräftad diagnos utan att skolan har ett avtal. 

Många skolor som arbetar med digitala läromedel har också förmånen att ha ljudfiler kopplade till texterna (Digilär, NE etc.). För att ta reda på vad som finns på din skola så är det lättaste att fråga en lärare vilka tjänster som finns tillgängliga för er. Det finns inget krav på att en skola ska ha dessa typer av avtal men många har det. 

En annan tjänst som du kan få tillgång till via ditt lokala bibliotek är Legimus, där skönlitterära böcker och en del läromedel finns som ljudböcker. Det enda som krävs för att få tillgång till detta är att man upplever sig ha läs- och skrivsvårigheter (inga intyg behövs), och en signatur från målsman. Du går helt enkelt till ditt bibliotek och säger till i receptionen att du vill ha hjälp med att skaffa Legimus.  

Om du upplever att du vill ha mer stöd från skolan än det du hittills har fått så tycker jag att du först ska ta upp det med din handledare/coach. Förklara då på samma sätt som du gjort när du skrev hit, att du tycker att det är svårt att koncentrera dig när du ska läsa själv. Nämn också att det inte finns någon diagnos eller liknade men att du ändå skulle vilja träffa specialpedagogen för att den ska kunna ge tips och kanske undersöka om det skulle kunna finnas någon diagnos eller läs- och skrivsvårighet. 

Din lärare är skyldig att ta detta på allvar och kommer att ta med sig det du säger till dina undervisande lärare så att de blir medvetna om situationen. Jag rekommenderar att du funderar lite på hur pass jobbigt det är att koncentrera sig på läsningen, är det lättare när det är mindre text? Skulle du klara av proven bättre om du kunde lyssna på frågorna? Det är frågor som dina lärare kommer att vilja veta mer kring. 

Detta leder ofta till något som kallas för ”utredning”. Det låter större än vad det är, det handlar helt enkelt om att dina lärare får beskriva för specialpedagog eller mentor hur de upplever att du har det med läsningen och koncentrationen. Det finns en del frågor som du ska svara på och en del frågor som din vårdnadshavare ska svara på. Allt går ut på att kartlägga och få en bild av dina behov.

Tycker du att det är jobbigt att prata om det här så är det en väldigt bra sak att ta upp på ett utvecklingssamtal, då finns ju vårdnadshavare också där och kan hjälpa till att förklara hur du har det med läsningen. 

Alla lärare på skolan vill ditt bästa och om de inte redan märkt att du tycker att läsningen är jobbig så måste du påtala det, när det är gjort är skolan skyldiga att göra det som de upplever är viktigast för dig. 

Jag hoppas att det ger dig guidning på vägen och lycka till!

Marie-Louise Morris
Legitimerad lärare

»Finns det olika slags studietekniker?«
Hej, många lärare pratar om hur viktigt det är att ha studieteknik. Men vad menas egentligen? Finns det olika slags tekniker, och vilka är de bästa i så fall? /Ivan, 15 år

Hej Ivan!

Det här är en riktigt bra fråga och jag tror att många elever får höra ordet studieteknik ofta trots att man inte känner sig helt säker på vad det egentligen innebär. Studieteknik handlar kort och gott om vilken teknik man använder sig av när man studerar. Med andra ord alltså – hur du ska plugga för att lära dig så mycket som möjligt. 

Det finns många olika tekniker att pröva och i slutändan handlar det om vilken teknik som passar dig bäst. Dessutom kan du träna och bli bättre på olika tekniker, ju mer du gör dem desto bättre blir du och plugget kommer att kännas enklare. Du har kanske hört att en del vill sitta ensamma när de pluggar och ha det helt tyst runtomkring sig medan andra föredrar att ha musik på i bakgrunden, det är helt enkelt olika från person till person. 

En av de bästa sakerna med att gå på högstadiet är att du vanligtvis har olika lärare i olika ämnen och det gör att du, utan att du kanske har tänkt på det, har möjlighet att utforska vad du föredrar. Fundera till exempel över vilka ämnen du tycker att du hänger med allra bäst i, vad gör läraren i dessa ämnen? Är det någonting i sättet läraren undervisar på som gör att du lär dig mer? Det kan vara saker som att en lärare använder mycket bilder i sina presentationer eller kanske att en lärare berättar mycket muntligt. 

Ibland dyker det upp ord i samband med att man pratar studieteknik som till exempel lärstil. Det är samma sak. Man pratar om olika lärstilar, att du lär dig auditivt, visuellt eller kinestetiskt. Det handlar om huruvida man föredrar att få lyssna, titta eller uppleva och känna det man ska försöka ta in. Det är såklart svårt för vilken tonåring som helst att svara på så jag brukar låta mina elever göra ett litet test och sen få reflektera över om det stämmer eller inte. Det testet går att hitta här.

Jag nämnde tidigare att det finns en hel del sätt att inhämta kunskap och lära sig på och det finns en fantastiskt bra guide på den här sidan. Serien består av fyra avsnitt fyllda med tips på hur man ska göra vid minnesträning, läsning och matematik. 

På min skola arbetar vi med studieteknik med hjälp av boken: ” Bli hjärnsmart – lär dig snabbare och bättre”, av Johan Rapp. Så varför inte tipsa dina lärare om den? 

För att sammanfatta så skulle jag säga att du alltid måste reflektera över hur du lär dig bäst. Om det har gått bra på ett prov, vad har det berott på? Dessutom måste du testa lite olika tekniker och utvärdera hur det går. I dina reflektioner kommer du till slut få reda på vilken studieteknik som passar dig bäst. 

Lycka till med studierna och att utforska din bästa teknik!

Marie-Louise Morris
Legitimerad lärare

»Kan djur också vara homosexuella?«
Hej! Finns det bevis för att djur också är homosexuella eller bisexuella? Hur vet man om man själv är bisexuell eller homosexuell? /Kimmy, 14 år

Hej Kimmy!

Ja, hos många arter har man observerat sexuella beteenden, föräldraskap eller andra relationer mellan djur av samma kön. Så, ja, sexualiteten och den sociala gemenskapen kan ta sig olika uttryck även hos andra djur än människan.

Att kalla djur för homosexuella eller bisexuella blir samtidigt lite konstigt. Hos människor har också alltid ”homosexuella beteenden” funnits, men sedan skedde en historisk utveckling och en förändring i om och hur det skrevs och pratades om homosexualitet. Sexualitet utvecklades från något vi gör till något vi är och idag blir vår sexualitet i regel också en del av vår identifikation. Så är det ju inte för djur.

Vi gör det lite omständligt för oss. I stället för att notera att den där personen tycker jag om/är jag attraherad av/vill jag vara nära, så går vi människor direkt vidare till en tolkning och klassificering. Vad betyder det? Är jag kanske lesbisk? Eller bi?

Samtidigt är det inte så konstigt. Vi vill både kunna förstå oss själva och kunna förklara för andra. Då behöver vi ju ord och kategorier.

För att veta vad du själv blir attraherad av kan du egentligen bara genomföra observationer och känna efter vad du reagerar på och vad som känns rätt. Det kan också vara bra att veta att det finns en mängd olika sätt att identifiera sig på och att det bara är du själv som bestämmer.

Det finns inte så få som identifierar sig som heterosexuella men ändå har sex med någon av samma kön ibland. Eller tvärtom.

Begreppen homosexuell eller bisexuell kanske inte känns rätt för en själv, helt enkelt. En person kanske bara blir sexuellt attraherad av män ibland, men blir kär i och vill leva ihop med kvinnor.

Många upplever att de blir kära i en person, inte ett kön (och då kanske de identifierar sig som pansexuella snarare än bisexuella). Någon gillar kanske människor som överskrider könsgränser eller som har en ickebinär könsidentitet. Det finns ett begrepp även för det: skolisexuell. Personer kan ha sexuella fantasier om en slags person (eller flera) utan att vilja omsätta fantasierna.

Jag tänker att den sexuella identiteten också beror på hur man själv identifierar sig. Om en person inte identifierar sig som kvinna känns det kanske konstigt att identifiera sig som lesbisk, även om det är det andra tycker att personen är.

Ja, och hur vet man? En del bara vet, men många behöver observera sig själva och fundera. På den egna kammaren och tillsammans med andra. Blir du kär i/attraherad av tjejer? Killar? Båda eller helst någon som är lite både och?

Könet på den du blir kär i/attraherad av kanske inte spelar roll, utan du faller för en viss typ av person? Vad är det generellt du gillar/attraheras av i en person? Vad eller vem blir du glad av? Vilka ord känns mest rätt för dig? Vilka känns fel? Kanske kan det också skifta. När du tycker att du har kommit fram till ett svar bestämmer du själv vad det betyder eller vad du vill göra med den kunskapen. Alla kombinationer är möjliga.

Det viktiga är att det är du själv som bestämmer. Ofta hjälper det att träffa andra som kanske också funderar, eller har kommit lite längre i sina funderingar. Om du är intresserad kan du kolla om RFSL ungdom har några aktiviteter på din hemort.

umo.se finns också bra information och om du känner att du vill prata med någon (och vänner eller föräldrar inte känns rätt) finns alltid skolkuratorn eller ungdomsmottagningen.

Om du vill fördjupa dig finns böcker skrivna om ämnet som går att beställa till närmsta bibliotek, exempelvis denna: Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity.

För några år sedan uppmärksammades också en utställning som bland annat har varit på Oslos naturhistoriska muséum: Against Nature? – an exhibition on animal homosexuality.

Lycka till i dina funderingar!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vad gör elevskyddsombud, och tar det mycket tid?«
Hej! Jag funderar på att gå med i elevrådet och kanske också bli elevskyddsombud på min skola. Vad gör elevskyddsombud och tar det mycket tid? Jag vill gärna engagera mig, men vill inte att det ska gå ut över betygen. /Svante, 14 år

Hej! 

Vad roligt att du är intresserad av elevskyddsombudsrollen. Som elevskyddsombud har du en mycket viktig roll på din skola. 

På högstadiet har eleverna rätt att utse två elevskyddsombud per årskurs. Du blir som elevskyddsombud en länk mellan eleverna, lärarna och skolledningen där ni samverkar kring arbetsmiljöfrågor. Detta kan till exempel handla om att det är för hög ljudnivå i klassrummen, att det luktar illa i omklädningsrummet eller att tiden är för knapp för att hinna äta lunch. 

Som elevskyddsombud ska du bland annat vara med på skyddsronder och delta i planering av ombyggnad på skolan. Du ska också delta om Arbetsmiljöverket kommer på inspektion. 

Klassrådet är ett viktigt forum för dig som elevskyddsombud, det är från dessa forum du kan samla in synpunkter från eleverna på skolan som du sedan tar med dig till rektor. Det är viktigt att du får tid till att träffa rektor där du kan framföra elevernas åsikter kring arbetsmiljön. Rektorn är också ansvarig för din elevskyddsombudsutbildning som du ska erbjudas så fort du tillträder. 

Det är också viktigt att du får tid till att träffa personalens skyddsombud, ni har troligtvis många gemensamma frågor som ni kan diskutera. 

Ett uppdrag som elevskyddsombud ska inte behöva ta så mycket tid att det går ut över dina betyg. Det är snarare en god erfarenhet att ha med sig. Det finns inte några regler kring hur lång en mandatperiod för elevskyddsombud ska vara. Känner du att uppdraget skulle påverka ditt skolarbete negativt, att det tar för mycket tid och energi, då meddelar du skolledning och elevråd. Det är inget tvingande uppdrag. 

Med det sagt finns det inte heller regler om hur valet av elevskyddsombud ska gå till. Skolan kan ha en egen policy sedan tidigare eller så bestämmer ni det själva. Ett alternativ är att använda elevrådet för val av ombud. Information om elevskyddsombudsuppdraget hittar du på Arbetsmiljöverkets hemsida.

Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare

»Har inte lärarna ansvar att stoppa mobbning?«
Hej, jag vet en som blir mobbad i min skola, men det är ingen som gör någonting. Lärarna verkar inte bry sig, eller så ser de inte vad som händer. Jag tycker det är jättejobbigt att ingen gör något. Har inte lärarna ansvar att stoppa mobbning? /Felicia, 15 år

Hej Felicia!

Vad bra att du uppmärksammar detta och engagerar dig för en medmänniska som har det svårt. Det är en väldigt fin egenskap som du ska bära med dig hela livet. 

Det finns i Sverige två lagar som ska skydda elever från kränkningar, diskriminering och trakasserier: Skollagen och Diskrimineringslagen. Kränkande behandling kan te sig i flera olika former, dels genom exempelvis kränkande kommentarer om utseendet, utfrysning, dels genom fysisk misshandel i form av slag eller knuffar. 

Lärarna på din skola måste, enligt Skollagen (6 kapitlet 10 §), skyndsamt anmäla mobbningen/kränkningen. Anmälan ska av läraren göras till rektor på skolan som i sin tur ska anmäla vidare till huvudmannen. Med huvudmannen menas den kommunala förvaltningen som har ansvar för skolan, alltså rektorns chefer. På fristående skolor är det styrelsen som är huvudmannen.

Skyldigheten att anmäla gäller oberoende av hur läraren får reda på mobbningen/kränkningen. Kanske är det som du säger, att lärarna faktiskt inte sett vad som sker. Det är viktigt att du tar kontakt med en lärare eller någon i ledningen på skolan som du känner förtroende för och berättar vad du sett och hur du upplever situationen. 

Du mår ju också dåligt av detta, det är också viktigt att du framför även det. Dina känslor är också viktiga. Läraren är, med hänvisning till det jag skrev ovan, skyldig att anmäla vidare det du har berättat. 

Rektorn, som är ytterst ansvarig för att ingen mobbning/kränkningar ska förekomma på skolan, måste sedan skyndsamt utreda vad som har hänt och vidta åtgärder som leder till att kränkningen/mobbningen upphör. Skolan ska också redan ha en plan mot kränkande behandling som ska gås igenom varje år. 

Här kan du läsa mer om diskriminering och diskrimineringsgrunderna: www.do.se

Lycka till!

Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare

»Finns det läxhjälp som är gratis?«
Hej, jag har en fråga om läxhjälp. Jag har ingen hemma som kan hjälpa mig och vi har inte råd med en ”study-buddy”, så det är ganska svårt för mig att hinna med alla läxor och prov. Finns det läxhjälp som är gratis? Jag har hört att skolan ska erbjuda läxhjälp, men när jag frågar om det, så säger min lärare att det ska finnas någon tid i veckan för det, men jag har aldrig förstått var och när den är. Jag känner mig också lite dum att fråga igen, därför undrar jag om det finns läxhjälp och vad jag ska göra för att få hjälp? /Abbe, 14 år

Hej Abbe! 

Vad bra att du tar ansvar för dina studier genom att vända dig till oss med denna fråga. 

Det är upp till varje skola att avgöra om de vill arbeta med läxor som en del i undervisningen. Rektor och lärare tar beslut om detta. Om en skola väljer att ge läxor behöver de förberedas, förklaras och sedan följas upp noggrant. Det är dock inte obligatoriskt att erbjuda läxhjälp. 

Regeringen beslutade 2016 att skolhuvudmän kan ansöka om medel för att kunna erbjuda gratis läxhjälp till elever i grundskolan. Skolhuvudmannen är kommunen där skolan ligger. För en friskola är styrelsen huvudman. Du finner information på www.regeringen.se och www.skolverket.se. 

Du ska absolut fråga om läxhjälp igen då din lärare sagt att det finns en tid utsatt för det. Det är inget att känna sig dum över, snarare tvärt om. Du tar genom att fråga en andra gång ansvar för dina egna studier. Det finns inga fel i det. 

Om du inte frågar riskerar du ju att inte få den hjälp du behöver för att nå målen. Dina lärare vill också att du ska nå målen, det är deras arbete att se till att du klarar det. Du gör även dem en tjänst i att fråga en extra gång, så tveka inte. 

Röda Korset erbjuder gratis läxhjälp som leds av volontärer och erbjuds på bibliotek, skolor eller egna mötesplatser. Deras läxhjälp leds av volontärer som lyssnar, förklarar uppgifter och sammanhang samt visar var du själv kan söka information och fakta. Hjälpen handlar dock inte om specifika ämneskunskaper. Information finns på Röda Korset.

Vänliga hälsningar
Simon Sandström
Legitimerad lärare

»Min lärare är rasistisk och homofobisk!«
Hej Psykologen! Jag har en lärare som är rasistisk och homofob. Ingen vågar säga ifrån men jag börjar bli galen. Får en lärare vara rasistisk och homofobisk? Jag trodde det var förbjudet. Vad är det som gäller egentligen? /Lucy, 14 år

Hej Lucy!

Det är verkligen inte okej för en lärare att vara rasist och homofob. Eller, rättare sagt, vi kan inte göra något åt att någon har dessa åsikter, men skolan ansvarar för att ingen elev blir diskriminerad eller mobbad. Det låter i din fråga som att din lärare uttrycker sina åsikter och då finns det ju en stor risk att klassen, eller i varje fall delar av den, mår dåligt.

Om det är olagligt är svårare att säga. Så länge läraren inte direkt diskriminerar någon i klassen kan det vara svårt att veta var gränsen går till vad hen ”får” säga enligt lagen. Olämpligt är det med säkerhet.

Om du inte redan har gjort det så tycker jag att du ska prata med dina föräldrar, någon annan lärare eller annan vuxen och be dem att prata med läraren. Det kan också vara bra att ta saken vidare till rektor, lärarrådet och elevrådet på skolan.

Om det är fler i klassen som känner som du kan ni gå ihop och skriva ner några exempel på vad som har sagts. Det kan göra det lättare att komma ihåg och kan underlätta om ni vill ta saken vidare. Att prata om det i klassen och kanske tillsammans komma överens vad ni ska göra kan också göra det lättare att faktiskt våga.

Det kan vara jobbigt att säga ifrån, framför allt till en auktoritetsperson, men det krävs ibland att utsätta sig själv och andra för obehag för att saker ska ändras. Jag vet ju inte alls vad din lärare exakt har uttryckt, men en del personer kan också vara väldigt omedvetna om att det de säger (generaliseringar, fördomar) faktiskt är rasistiskt eller homofobt. Hen kanske behöver lite hjälp att förstå vad det är hen egentligen säger och hur det landar.

diskrimineringsombudsmannens hemsida finns mer information om vad som gäller.

Skolverket har information om vad som gäller och hur du går till väga när du blir mobbad (av en annan elev eller lärare).

Hoppas det löser sig!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Måste jag ha muntliga redovisningar?«
Hej! Jag har en fråga om muntliga redovisningar. Jag är ganska blyg, tycker inte om att stå i centrum, så när jag ska redovisa framför klassen blir det katastrof. Jag blir så stressad, glömmer vad jag håller på med, ingen förstår vad jag pratar om och jag känner mig jättedum. Jag är annars ganska bra i skolan, men det här känns som om det drar ner mina betyg. Nu till min fråga: Måste jag ha muntliga redovisningar eller kan jag välja ett annat alternativ utan att det påverkar mina betyg? Om jag inte kan välja, finns det något jag kan göra för att klara av muntliga redovisningar bättre? /Lisen, 17 år

Hej Lisen! 

Visst kan det vara jobbigt att stå inför folk och hålla i presentationer. Men det är något som är bra att träna på och det är en rädsla som ofta går att jobba bort.

I vissa kurser ingår det att kommunicera muntligt, till exempel hålla tal. Så att helt utelämna det går tyvärr inte, och det är dessutom något som är bra att träna på. Det du ska försöka göra är hitta sätt så det blir lättare. 

Prata med din lärare, det kan vara möjligt att genomföra de muntliga momenten i mindre grupper eller kanske bara med läraren om det hjälper. Momenten som kräver muntlig kommunikation ser lite olika ut i de olika ämnena och därför kan anpassningarna se lite olika ut.

Jag tycker också du ska prata med din lärare om olika strategier för att underlätta för dig. Ett handfast tips är att vara väl förberedd, så att du kan ditt manus bra när det är dags att hålla presentationen. Öva tillexempel hemma framför spegeln. Men ha ändå med dig stödord, så att om du skulle tappa bort dig vet du var du ska fortsätta. 

Ett av de vanligaste problemen när man är nervös är att man börjar prata snabbt. Försök att undvika det. Det blir en ond cirkel, du pratar snabbare och snabbare vilket leder till att det blir svårare att hänga med vilket gör att du blir nervös och pratar ännu snabbare. Kom ihåg att alla tystnader och liknande känns mycket längre när det är en själv som pratar. Publiken har inget emot några sekunders tystnad, tvärtom.

Är det mer ett samtal, som till exempel förekommer i moderna språk, så är mitt tips att våga göra fel. Alla gör vi fel, man säger fel ord eller böjer verb på fel sätt. Det är inte hela världen. Men jag vet att det är lättare att säga att man ska strunta i sina fel, än att faktiskt göra det. 

Även i de här fallen bör man såklart förbereda sig så mycket det går. Prata med läraren om hur det går att förbereda sig, kanske ska ni prata om något särskilt ämne eller en specifik bok. Då kan du lägga lite extra tid på att plugga på sådant som är relevant för det. 

Rent konkret skulle jag säga att förberedelse är A och O. Det är mycket mindre nervöst att prata om du har koll på vad du ska säga. Prata med dina lärare i de ämnen som det handlar om och be om tips hur du ska jobba med rädslan. Kanske går det också att anpassa examinationen så du inte behöver prata inför hela klassen. 

Edvin Jensen
Legitimerad lärare

»Kan verkligen ett enda prov dra ner betyget?«
Matte är mitt bästa ämne. Jag har alltid fått A, men nu fick jag D på ett prov. Min lärare säger att jag därför inte kan få A i slutbetyg. Är det verkligen så att ett enda prov kan dra ner betyget? Jag tycker betygsystemet är så krångligt och orättvist. /Frida, 17 år

Hej Frida!

Tack för din fråga. Ja, det där med betygsättning är inte alltid så enkelt och det kan faktiskt vara svårt för oss lärare också ibland. 

Men det som är viktigt att komma ihåg är att betyget sätts på dina kunskaper i slutet av kursen på gymnasiet och sista terminen på grundskolan. Det här är för att du inte förväntas kunna det kursen ska handla om innan, utan du ska ju lära dig. Och det är ju först i slutet av kursen som vi kan säga hur mycket du lärt dig. 

När betyget sätts ska läraren ta hänsyn till allt underlag hen har, men ju större provet är och ju senare det ligger desto större vikt bör det få i själva betyget. Är det dessutom en kurs med nationellt prov så ska det väga extra tungt. Så ett betyg sätts inte genom att man summerar resultaten på tidigare prov utan det är lite mer komplicerat än så. 

För att få ett A måste du ha visat att du når till alla delar av kunskapskraven för A. Men du förväntas inte göra det hela tiden, och framförallt inte i början av kursen. På samma sätt så måste du klara alla delar av kraven för C för att nå ett C. Når du inte riktigt alla så finns mellanbetygen D och B. D betyder att du nått alla delar av E-kravet och en övervägande del av C-kravet. Du bör få möjlighet att visa dina kunskaper flera gånger under kursens gång.

Man ska också komma ihåg att allt inte är kört med ett betyg. Man kan göra prövning, ibland via skolan mot betalning eller via Komvux. Dessutom kan man alltid göra ett högskoleprov för att komma in på högskolan.

Nu framgår det inte om du är i början, mitten eller slutet av kursen. Är du i mitten eller början av kursen ska det inte vara kört att nå ett högre betyg, inklusive ett A. Var det här å andra sidan ett slutprov kan det vara så att läraren anser att du inte nått alla kunskapskrav som krävs för ett A. 

Oavsett rekommenderar jag att du pratar med läraren. Hen är skyldig att kunna motivera sin bedömning. 

Här kan du se en film från Skolverket som förklarar hur betyg sätts.

Edvin Jenssen
Legitimerad lärare

»Är jag tjej eller kille?«
Hej, jag är 13 år och född tjej men känner mig som en kille. Är det onormalt? Jag undrar om det kommer gå över eller om jag egentligen är kille? /Nino, 13 år

Hej Nino!

Det är inte alls ovanligt att fundera över sin könsidentitet. Jag tror dessutom att det är bra att göra det.

De senaste åren har fler och fler barn och unga hört av sig med funderingar om sin könsidentitet. Jag tror att det kan bero på att det finns fler förebilder i dag på tv och i film, vilket är jättebra. Du är alltså inte ensam!

Du undrar om det kommer att gå över eller om du ”egentligen” är kille. Det är omöjligt att veta exakt. Jag får lite känslan av att du är rätt säker i att du känner dig som kille och mera undrar om det ändå kan ändras.

Jag tror att det viktigaste för dig är att få fundera över de här frågorna. Vad betyder det för dig att vara en kille? Vad betyder det att vara en tjej? Det känns kanske självklart, men även vuxna har svårt att svara på de här frågorna (jag har testat många gånger).

Finns det något du gillar att göra som du ser som ”tjejigt” eller ”killigt”? Hos de flesta finns det lite av varje. En del kan identifiera sig som tjej fast de gillar ”kill-kläder” och kort hår och har fritidsintressen som samhället ser som mer vanligt för pojkar. En del känner sig någonstans mitt emellan tjej och kille. Det kan också variera från dag till dag eller skilja sig i olika perioder i livet. För en del känns det tydligt att ”det motsatta” könet känns rätt. Vi är helt enkelt olika.

Jag vet inte om du har berättat det här för någon, men jag tror att det vore bra om du kunde hitta någon som du kan dela dina funderingar med. Det kan vara en vårdnadshavare eller en vän du litar på.

Att fundera över sin könsidentitet eller känna sig som ett annat kön än det som man tilldelades vid födseln är i sig inget problem. Däremot kan det kännas som ett problem och man kan vara rädd för hur andra ska reagera. Det kan uppstå situationer som kan kännas jobbiga, helt enkelt.

Känner du igen dig i det? Om det är så för dig tycker jag att du ska försöka få hjälp, exempelvis genom att höra av dig till skolkuratorn.

Om du kommer fram till att du vill ha mer hjälp än skolkuratorn kan ge ska du kunna få en remiss till ett av utredningsteamen för könsdysfori (könsdysfori är om man mår dåligt för att man känner sig som ett annat kön än det man tilldelades vid födseln). Skolkuratorn ska kunna hjälpa till med det, men dina vårdnadshavare kommer också att behöva vara involverade.

Om skolkuratorn behöver lite mer information kan du tipsa om boken: Trans, kön och identitet av Edward Summanen och Tom Summanen (Natur & Kultur, 2017). Den är tänkt som en bok för lärare upp till årskurs 6, men fungerar också alldeles utmärkt för högre årskurser.

Du kan också hitta värdefull information på umo.se och transformering.se.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag har A i allt, men känner mig ändå alltid pressad!«
Hej, jag går 2:an på gymnasiet. Jag har A i allt, men känner mig ändå alltid pressad. Min lärare säger att jag ska tagga ner och tänka på att ha en fritid också. Men hur ska jag kunna göra det om jag vill komma in på läkarlinjen? /Hila, 17 år

Hej Hila!

Tack för din fråga! 

Jag förstår att det kan vara svårt att prioritera ner studierna när man vet hur viktiga de ändå är.

Jag håller med din lärare. Att ha en fritid är jätteviktigt! Framförallt är det viktigt för hjärnan att få vila. Precis som musklerna slutar att fungera om du tränar hårt varenda dag, fungerar hjärnan sämre om den pressas hela tiden. Jag skulle föreslå att du planerar din vecka, vad du ska plugga på och på vilken kväll. Då ska du också planera in så du har någon ledig kväll och dag. När du är ledig så gör du något som du tycker är kul, till exempel umgås med kompisar, kollar på serier eller tränar. 

Jag skulle rekommendera att du på något sätt får in lite träning i din vardag. Mycket forskning visar att träning hjälper inlärningsförmågan. Så försök hitta någon träningsform som du tycker om, löpning, gym eller promenader är enkla träningsformer att komma igång med om du inte håller på med någon sport eller liknande redan. Det kommer i längden få dig att må bättre, både fysiskt och mentalt, och gynna dina studier. 

Det viktigaste måste alltid vara att du mår bra. Då gäller det att hitta en lagom balans mellan plugg och annat, vilket kommer vara väldigt viktigt när du kommer till universitetet också. 

Prata med dina lärare för att få tips om hur du kan förbättra din studieteknik. Genom att träna upp en bra studieteknik kan du plugga mindre men ändå få samma resultat. Prata också med skolans kurator om metoder för att släppa tankarna på plugget och rädslan för att misslyckas. 

Ett betyg är bara ett betyg. Det går alltid att reparera i efterhand och det säger inget om dig som person. Gymnasietiden går däremot aldrig att ta igen, så se till att ha kul under tiden. 

Man ska också komma ihåg att betygen inte är enda vägen in på läkarlinjen. Om du skulle missa ett A i någon kurs så finns alltid högskoleprovet. Som elev på naturprogrammet är det ofta lättare att få bra på högskoleprovet än skriva A i allt. 

Mina konkreta råd är att prata med dina lärare för att förbättra din studieteknik, planera upp dina kvälls- och helgstudier där du lägger in helt lediga kvällar och dagar och ta kontakt med skolans kurator. 

Din hjärna kommer tacka dig och du kommer lära dig ännu mer!

Edvin Jenssen
Legitimerad lärare

»Är prokrastinering bara dåligt?«
Hej, jag undrar vad prokrastinering är? Och om det finns något bra med det, evolutionärt sett, eller om det bara är dåligt? /Folke, 15 år

Hej!

Vilken intressant fråga!  Prokrastinering/uppskjutarbeteende innebär att man skjuter upp sådant som man ska eller måste göra men inte kommer sig för att sätta igång med (läxor, städa, motionera). Därför förknippas oftast prokrastinering med något negativt, att man på grund av ångest eller stress skjuter upp saker. Något som kan leda till negativa konsekvenser.

Dock kanske man ska skilja på prokrastinering och mer allmänt ”hakuna matata”-beteende. Om det är så att man förstör för sig själv och andra genom att skjuta upp saker så tänker jag att det är svårt att se fördelar med beteendet.

Men, om vi pratar om mer allmänna beteenden och där man generellt får ihop livet så ser jag flera fördelar med prokrastinering.

Exempelvis kan man tänka sig att man skjuter upp saker för att kunna utvärdera vad som faktiskt är viktig att göra. Genom att inte göra vissa saker, kan man ju kanske göra andra, mer viktiga saker. Kanske är tvätten mindre viktig om du istället träffar en vän? Kanske kan du skjuta upp städningen för att istället se en film med din partner?

Man kan också tänka att prokrastinering innebär att man jobbar kortsiktigt och impulsivt istället för att arbeta långsiktig med planering. Om man är impulsiv kan det så klart innebära att man missar en långsiktig belöning, men samtidigt kan man ju då lägga sina resurser på tillfredställelse i stunden.

Evolutionärt ser jag stora fördelar med att vara impulsiv, och kanske är det därför vi fortfarande prokrastinerar. Till exempel om en av våra förfäder inte hade agerat impulsivt och kastat sig över en antilop och dödat den, utan siktat på det långsiktiga målet (vänta tills antilopen kommer tillbaka med hela sin familj), hade just den förfadern kanske inte överlevt.

Generellt upplever jag att det ofta finns fördelar med att agera impulsivt motsatt till att agera långsiktigt om vi pratar om överlevnad. Att ta en mindre belöning som vi ser framför oss övervinner att satsa långsiktigt på en större belöning, för den senare kanske aldrig inträffar!

Jag tror att prokrastinering härstammar från detta, dvs en drivkraft i att överleva och i att ta tag i det som är framför oss, inte det som kanske kan komma sedan.

Hoppas att jag kunnat besvara delar av din fråga!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Min bror är en hemmasittare!«
Hej, jag har ett stort problem, jag har en storebror som inte går i skolan. Han är ”hemmasittare”, sitter vid datorn hela tiden. Jag skäms jättemycket för det och vill aldrig ta med kompisar hem. Jag är också orolig över honom och hur det ska gå för honom. Vad är egentligen ”hemmasittare”? /Leah, 14 år

Hej Leah!

Jag förstår att det här väcker en massa blandade och jobbiga känslor hos dig.

Hemmasittare är ett begrepp som används för elever som stannar hemma från skolan en längre tid utan giltigt skäl. Det är så klart ett stort problem för eleven som går miste om undervisning och som lätt hamnar utanför och blir ensamma. Det är också många som är drabbade i Sverige, ca 20 000, enligt en undersökning hösten 2015.

Varför blir man hemmasittare? Det beror på olika saker för olika elever. Och ofta beror det på flera riskfaktorer samtidigt. Det kan handla om saker kopplat till skolan, som ett schema med mycket håltimmar, att eleven inte fått det stöd hen behöver för att kunna ta till sig undervisningen eller att skolan inte varit tillräckligt snabba på att upptäcka en elev som är borta mycket.

Det kan också handla om saker hos eleven själv, som att det är jobbigt att prata inför klassen och därför börjar man undvika vissa lektioner eller att man varit med om mobbning eller trakasserier.  Det kan också hänga samman med problem hos familjen eller föräldrarna, som att de själva inte mår bra.

Det här är bara några exempel på riskfaktorer, men det är jätteviktigt att din bror får en ordentlig kartläggning av orsaker för att få rätt hjälp att komma tillbaka till skolan. Det är en uppgift för alla vuxna runtomkring honom, både skola och föräldrar och kanske fler.

Så klart att du är orolig för din bror! Du undrar kanske hur det hela påverkar honom och om det kommer att bli bättre. Du kanske också funderar på om du kan göra något. Du kan inte lösa hans situation, men kanske att du kan vara ett stöd genom att prata med honom, eller fråga om han vill hitta på något med dig? Vad tror du?

Jag förstår också att det blir jättejobbigt att ta hem kompisar. Förstår att många slags tankar kan snurra runt, som: ”Vad ska de tänka?” eller ”Undrar vad de tänker om mig?”. Och när vi tänker och känner så vill vi bara gömma oss och dölja våra problem för andra.

Men varken du eller din bror har ju gjort något fel! Botemedlet mot skam är att försöka göra tvärtemot. Det kan vara att bjuda hem vänner ändå, eller att berätta om vad du känner. Om de har frågor, kan du kanske fundera ut ett svar på förhand som: ”Jag vet inte exakt varför min bror är hemma från skolan, men just nu funkar inte skolan för honom.”

Om de fortsätter fråga, och du inte vill prata vidare, kan du till exempel säga: ”Jag förstår att ni undrar, det gör jag också. Och jag önskar att jag visste. Men jag har tyvärr inget bättre svar just nu” och sen byta samtalsämne som någon serie du sett eller vad ni ska hitta på till helgen.

Och, tveka inte att vända dig till en vuxen om du vill få stöd. Det kan vara någon du känner, eller till exempel skolkuratorn eller skolpsykologen.

Hoppas att din bror får bra hjälp och att det blir lättare för dig att hantera det här!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Lider jag av social fobi?«
Jag är en kille som lider av social fobi, tror jag. Det har blivit värre sista tiden, jag sitter mest hemma framför datorn. Jag har inga vänner, de jag har är de jag spelar med. Jag blir så stressad när jag är bland andra och vet inte vad jag ska säga, känner mig fett obekväm och vill bara dra därifrån. Jag känner mig ensam och misslyckad. Min fråga är om det ska vara så här resten av livet eller om det går över? /Henrik, 18 år

Hej Henrik!

Tack för att du hör av dig! Det är väldigt tungt och ensamt när man mår dåligt och dessutom känner att det blivit värre sista tiden, men det är vanligt med social fobi. Många pratar inte om det så det är lätt att tro att man är ensam. Nästan var tionde ungdom har social fobi. Det finns bra hjälp att få för social fobi så det är verkligen inget som man behöver ha resten av livet!

Det kan mycket väl vara så att du har social ångest, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Det jag däremot kan göra är att berätta lite mer om social fobi så får du se om du känner igen dig.

Så vad är social fobi egentligen? Att vara nervös i sociala situationer med andra personer är vanligt. Nästan alla är det ibland. När man har social fobi däremot så har rädslan blivit ett så stort problem att man känner att det stör ens vardag och man undviker, eller tycker att det är jättejobbigt att vara i, sociala situationer. Det kan till exempel handla om att man undviker att hålla redovisningar i skolan, säga vad man tycker eller fråga någon om hen vill ses.

Vilka situationer man tycker är jobbiga är individuellt så kanske känner du inte igen dig i just dessa exempel. Gemensamt är att man är rädd för att andra ska tycka att man gör bort sig eller är konstig.

Det är naturligt att undvika sådant som är jobbigt! Alla gör det då och då. När man har social ångest så leder det tyvärr till att ångesten blir starkare. Det blir lite som att mata ett monster. För varje gång man undviker en social situation så är det som att slänga till monstret en massa godsaker. Precis efter att det fått mat blir det lite lugnare men så fort det är hungrigt igen händer samma sak, och över tid växer det sig bara större och större.

Det som är hoppfullt är att det finns effektiv hjälp att få! Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsform som rekommenderas och många får god hjälp. En av de viktigaste delarna i behandlingen är att börja närma sig det man tycker är jobbigt, i många små steg. Om man övar flitigt, och inte ger upp vid bakslag, så blir det ofta bättre med tiden!

En annan sak som ingår i behandlingen är att öva på att istället för att fokusera på sig själv i sociala situationer, så skiftar man fokus till saker man har utanför sig själv – som vad andra säger eller hur platsen man är på ser ut.

Jag tycker att du ska söka hjälp för att få svar på om det stämmer att du har social fobi. Du kan vända dig till en vårdcentral eller barn- och ungdomspsykiatrin. Du kan också lära dig mer om social ångest, och kanske till och med börja jobba på egen hand. I så fall kan jag rekommendera boken ”Social fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi” av Tomas Furmark m fl. Då får du lära dig mycket mer om social fobi och vad du kan göra på egen hand för att hantera din sociala ångest, och inte längre bli hindrad.

Det går även att få KBT för social ångest via nätet. Besök www.internetpsykiatri.se för att läsa mer. Innan behandling görs alltid en bedömning för att ta reda på om det är social ångest du har, och om behandlingen är rätt för just dig.

Vilken väg du än väljer, så önskar jag dig varmt lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Jag är livrädd för att bli vuxen!«
Hej! Jag är en tjej som snart fyller 18 år men känner mig som 14. Jag är livrädd för att bli vuxen. Det känns hemskt! Jag förstår inte hur jag ska kunna bo ensam. Är det vanligt att känna så här? Jag vågar inte berätta för någon, tänker att de ska tänka att det är nåt fel på mig. /Tanishia, 18 år

Hej Tanishia!

Jag blir så himla glad över att du skickat in din fråga! Så många människor kan relatera till detta och du är inte ensam!

Jag tänker definitivt att du kan prata med någon som du litar på, du ska ju inte behöva vara rädd. Välj ut en kompis eller en vuxen som du känner förtroende för och försök att beskriva hur du tänker och känner. Det är inget fel på dig, jag lovar att de flesta människor känt så här på ett eller annat sätt. Skillnaden är att du är modigare än andra och vågar skriva om det, nu är det bara att ta nästa steg och också prata om det.

Jag förstår att det känns läskigt att tänka på att du ska bli vuxen, men om du tänker tillbaka på ditt liv så kanske du har varit orolig för förändringar tidigare? Kanske kändes det läskigt att börja högstadiet eller gymnasiet men det kanske gick bra? Samma är det här, det kommer att gå bra Tanishia, din oro är bara tankar, det är inte verklighet.

Ofta när man känner oro eller rädsla inför något nytt så baseras det på erfarenheter en har haft eller något en har läst eller hört och jag blir nyfiken på varför du känner så här. Känner du någon vuxen som verkar ha det jobbigt eller har du hört eller sett något som har fått dig att känna så här?

Oavsett vad så är det viktiga att veta att du är ju en helt annan och en helt egen person än andra. Du kommer att leva ditt eget liv och det kommer att bli på ett annat sätt än det som du kanske har sett eller hört.

När du tänker tillbaka på perioder i ditt liv där du känt oro, blev det så illa som du trodde? Oftast är svaret nej, oron färgar dina tankar negativt och det som sedan händer i verkligheten blir oftast inte alls så som oron ”sa” att det skulle bli.

Även om det så klart finns utmaningar med att vara vuxen så finns det också massor med bra grejer. En grymt skön grej är att en får bestämma själv, du kan leva så som du vill, jobba med det du vill eller plugga det du vill. Dina möjligheter begränsas bara av dig själv!

Jag kan förstå att detta i sig kan kännas stressande, typ: ”Vad ska jag göra med mitt liv!?”, men ta det lugnt. Det är vanligt att unga människor testar på olika typer av livsstilar innan de hittar sin grej.

Jag vet inget om hur du lever idag eller vilka förutsättningar du har men försök att tänka så fritt du kan. Vad skulle du vilja göra? Vill du resa någonstans? Vill du plugga något på universitetet? Vill du testa på att jobba med något särskilt? Du kan ju skriva ned svar på de här frågorna så kanske du kan få lite ordning på vad du just nu vill testa på och göra.

Det du skriver om att vara osäker på att bo ensam vill jag också kommentera lite kring. Är det så att du tänker att du måste bo själv eller har någon sagt det till dig? Det finns ju många unga människor som bor tillsammans med kompisar eller någon de är ihop med. Det är ju både praktiskt och kul att bo med någon du gillar, då hjälps ni ju åt med hyra, att laga mat och ni gör säkert roliga saker tillsammans.

Många väljer ju också att bo själva, men det finns ju inga krav på det. Om det känns utmanande så prata med dina kompisar, kanske känner de på samma sätt och de kanske blir jätteglada om de skulle kunna bo med dig.

Överlag tror jag att du, som många andra ungdomar, har vissa tankar och bilder av hur det är att vara vuxen och det är helt normalt. Grejen är bara den att dessa bilder av vuxenlivet oftast inte stämmer.

Forma ditt liv på det sätt som du kan och vill och om något år kan du tänka tillbaka på din fråga till Psykologiguiden UNG och se om det blev så som du trodde. Jag tänker att ditt vuxenliv kommer att bli betydligt bättre än vad du just nu tror!

Ta nu hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Förälskad i min lärare«
Hej! Jag har ett problem som jag inte kan prata med någon om för det är så skämmigt. Jag är förälskad i min lärare och hon är inte ens särskilt snygg! Hon är äldre än min mamma! Jag vet inte hur det började, men hon är så snäll och fin och bryr sig på ett sätt som jag inte är van vid och som gör att jag bara vill vara med henne. Jag VET att det inte är realistiskt och att det är sjukt, men HUR ska jag sluta tänka och känna så för henne? Det börjar bli plågsamt och jag kan knappt koncentrera mig på skolan. Tacksam för hjälp! /Moa, 17 år

Hej Moa!

Så bra att du skriver och frågar! Jag förstår att det kan kännas jobbigt att vara förälskad i ”fel” person och jag hör att du själv inte riktigt förstår din reaktion. Att vara förälskad är ju en härlig känsla, men kan såklart också gå hand i hand med annat. Jag upplever att ditt huvudproblem inte egentligen är att du är förälskad, utan att du skäms för det.

Kanske för att du tänker att det är konstigt att vara kär i sin lärare? Det är faktiskt ganska vanligt. Många tjejer som dras till andra tjejer berättar att de var kära i sin lärare. Ibland var det förälskelsen till läraren som fick dem att inse att de var intresserade av tjejer.

Vi kan bli förälskade i alla möjliga personer. Ibland är det långvarigt och ibland går det över. Det kan betyda olika saker. Inte alla förälskelser behöver betyda att man ska eller ens egentligen vill vara ihop med någon. Det viktiga är att det aldrig är fel att bli kär.

Ett klassiskt experiment inom psykologin har bevisat att det har motsatt effekt när vi försöker att INTE tänka på något. Samma sak gäller känslor. Ofta är det negativa känslor vi försöker att bli av med, eller tankar och känslor som är förknippade med skam. Alltså: om du försöker att inte vara kär, att inte tänka på din lärare på det sättet för att det är fel och du skäms så kan det göra att du tänker på henne ännu mer. Tänk i stället att det är okej. Att det är härligt att tycka om någon. Just nu är det ju som det är; känslorna finns där.

Jag hör också att din lärare verkar förmedla att hon ser och tycker om dig. Det är en fantastisk upplevelse, framför allt om du inte har upplevt det tidigare. Det är ju att känna sig älskad. När det händer så brukar vi som människor verkligen lägga märke till den andra personen. Förälskelse, tänker jag, handlar om två saker. Att tycka att den andre är fantastisk och att vilja vara den person man är i den andres ögon, alltså att tycka om sig själv, sedd genom den andres ögon. Verkar det vettigt?

I din situation skulle jag vilja föreslå att du försöker att tillåta känslorna för din lärare inför dig själv utan att skämmas för dem. Jag läser mellan raderna att din lärare är en fantastiskt fin person, men egentligen inte ”din typ”. Kanske kommer din känsla att gå över eller ändras. Du har ju också en situation där din lärare ju faktiskt inte får vara ihop med dig, så det kan vara läge att avvakta och se hur långvariga känslorna är.

Du skulle också kunna fundera över vad du kan säga till henne. Vad skulle hända om du pratade med din lärare och berättar att du inte är så van vid att någon är snäll och uppmärksam mot dig och att det har gjort att du tänker på henne mycket? Om det inte går över och du upplever att det påverkar din skolgång skulle du kunna fundera över att prata med henne om det, kanske just med utgångspunkt i lärandet.

Du kan också kontakta skolkuratorn, eller kuratorn på ungdomsmottagningen som ju har tystnadsplikt och se vad som händer om du pratar om dina känslor högt.

Jag tycker det är så bra att du skrev, för att jag tror att det är många som sitter på sina kammare och skäms i onödan. Tack!

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Kan man vara högfungerande och deprimerad samtidigt?«
Hej! Jag är en högpresterande tjej som ställer höga krav på mig själv. Även mina föräldrar ställer höga krav på mig. Jag undrar vad ”high function depression” är? Jag börjar nämligen misstänka att jag har det. Men hur kan en vara högfungerande OCH deprimerad på samma gång? /Sabina, 18 år

Hej Sabina!

Det går att ha en ganska normal funktionsförmåga och vara deprimerad på samma gång, och då brukar det kallas lindrig depression. Depression kan vara av tre olika svårighetsgrader – lindrig, medelsvår eller svår. Svårighetsgraden beror på hur många symtom man har på depression (av 9 kriterier, måste man ha minst 5), och hur mycket ens funktion inom olika områden av livet påverkats.

Vid lindrig depression har man få om ens några symtom utöver de 5 som krävs för diagnosen och en relativt liten påverkan på sin funktion, t.ex. ens förmåga att prestera i skolan, vara med vänner, sova bra eller göra sina fritidsintressen.

För att få diagnosen depression behöver det finnas ett lidande eller att man inte klarar av olika saker i livet lika bra som man brukar (alltså jämfört med sig själv). Man kanske är borta någon gång från skolan, eller ställer in med vänner då och då, eller så tycker man inte längre att något är särskilt roligt och ser kanske inte så mycket framemot att göra sådant som förut varit roligt.

Med det sagt, så går det alltså att vara deprimerad och samtidigt vara högpresterande i skolan. Jag har inte stött på begreppet ”high function depression” förut så vågar inte uttala mig om just det. Jag sökte efter det i olika vetenskapliga databaser men kunde tyvärr inte hitta något. Antingen hade jag otur när jag sökte, eller så kan det vara ett begrepp som används vardagligt men inte i professionella sammanhang.

Du berättar att du har höga krav, både från dig själv och dina föräldrar. Nu vet jag inte exakt hur du känner att du påverkas av det men det vore inte konstigt om du ibland känner dig låg, nere, självkritisk eller inte har någon lust. Att ha höga krav, vara strävsam och ambitiös, behöver inte vara något dåligt, men om det betyder att livet styrs av måsten, att man inte längre hinner göra sådant som är roligt eller ger återhämtning, så är risken stor att man börjar må dåligt.

Depression beror ofta på att man tappat kontakten med sådant som ger energi och mening. Och som sagt, ibland kan det vara svårt att förstå både för egen del och för andra hur dåligt man faktiskt mår, särskilt om det inte märks så mycket på ens funktion.

Om man i normala fall har lätt att prestera i skolan, så kanske inte andra märker att man är deprimerad. Det kan ju vara så att man fortfarande presterar högt inom skolan, men ändå mår dåligt eller har det kämpigt inom andra områden i livet. Det kan också vara så att man presterar som vanligt, men det är väldigt ansträngande. Man blir mer trött efteråt och orkar inte göra saker i samma utsträckning efter skolan eller på helgerna. För andra är det så att man fortfarande gör lika mycket, både i skolan och på fritiden, men det känns inte längre så lustfyllt eller roligt.

Känner du igen dig i något av det här? Om det är så att det här håller i sig för dig och påverkar ditt mående eller din vardag, tycker jag att du ska vända dig till någon vuxen. Du kan prata med en vuxen du känner dig trygg med, vilket förstås kan vara dina föräldrar, skolsköterskan eller skolpsykologen, din vårdcentral, en ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin.

Det låter också jätteviktigt att dina föräldrar får veta hur deras höga krav på dig påverkar ditt mående. Och hur de kan vara ett stöd för dig som gör att du både kan sträva efter sådant som du tycker är viktigt (t.ex. att göra bra ifrån dig i skolan), och för att må bra i livet genom att hitta en balans mellan krav och återhämtning, mellan sådant som är viktigt, och sådant som är lustfyllt.

Ta hand om dig, Sabina och hoppas du får må bättre snart!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Vad är flow?«
Jag har hört att det finns något som heter ”flow”. Vad betyder det? Och hur gör man för att komma i ett sådant tillstånd? /Haydar, 17 år

Hej Haydar!

Kul att du frågar om flow! Begreppet skapades av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi på 1970-talet. Jag tror inte att det finns en riktigt bra översättning av flow utan man använder nog oftast det engelska ordet. Generellt handlar det om ett mentalt tillstånd som upplevs som positivt där man ofta presterar bra och är otroligt fokuserad. Man kan tappa grepp om tiden och vara koncentrerad under långa stunder.

En annan del i flow är också att man på något sätt slutar tänka på sig själv eller sina egna tankar, man går helt upp i det man gör.

Jag gjorde själv en studie på skateboardåkare för ett par år sedan där de beskrev att skateboardåkningen blev som ”en del av de själva”, att gränserna mellan skateboarden, verkligheten och personen liksom suddades ut. Jag vet inte om jag kan beskriva flow på ett bra sätt men jag rekommenderar dig att läsa Csikszentmihalyis bok som finns på svenska: Flow. Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur, 2016).

Du ställer frågan hur man gör för att komma i ett sådant tillstånd och jag har några förslag. Jag tror att flow lättast kan upplevas om man helhjärtat ägnar sig åt en aktivitet som man upplever som givande och utvecklande, något som man verkligen tycker om att göra.

Exempel som ibland tas upp är personer som klättrar i berg, åker snowboard eller något liknande, men jag tror att det går lika bra att hitta flow i mer stillsamma aktiviteter. Ofta tror jag att det handlar om att öva mycket på något, att känna att man utvecklas och blir bättre, att man bemästrar det man håller på med.

Ett sätt att ta reda på om du upplevt flow är om du efter att du har ägnat dig åt  något du tycker om att göra, sätter dig ned och tänker över hur du upplevde det du gjorde och ställa dig frågor som: Hur kändes detta för mig? Tappade jag bort mig själv och tiden? Hur länge höll jag på med det här?

Ju mer du lär känna dig själv och hur du upplever olika saker, så tror jag att du kommer att kunna hitta just de aktiviteter där du har lättast att uppleva flow.

Hoppas att svaret var hjälpsamt och lycka till!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag kan inte sova!«
Hej, hej! Jag skulle vilja bli bättre på att sova! Jag har så svårt att somna på kvällarna, ligger och vänder och vrider mig jättelänge. Sen när jag ska upp på morgonen är jag SÅ trött och orkar inte gå upp. Det är jättejobbigt och jag vill verkligen sova! Finns det tips? /Alvin, 15 år

Hej Alvin

Ja, det är tufft att inte kunna sova! För många i din ålder är det så att sömnrytmen förskjuts lite, vilket gör att det är svårt att somna på kvällen och nästan omöjligt att gå upp i tid på morgonen.

Något som kan hjälpa är att hålla sömntiderna väldigt regelbundna. Nästan alla tonåringar skapar exempelvis en slags jet-lag på helgerna genom att gå och lägga sig senare och sova så länge det bara går dagen efter. Då börjar måndagen med rejäl sömnbrist! Om du sedan kommer hem och sover middag förvärras situationen.

Några grundregler är:
• Gå och lägg dig och gå upp ungefär samma tid varje dag (även på helgerna).
• Se till att sovrummet är mörkt och svalt.
• Undvik mobil/dator innan du ska sova.
• Se till att få ljus och motion under dagen.
• Ät regelbundna måltider.
• Skippa koffeinhaltiga drycker under seneftermiddagen.

Fundera också på om du kan sova lite längre på morgonen genom att förbereda morgonen kvällen innan, t.ex. lägga fram kläder, packa frukost som du äter i skolan osv.

Det är tufft när sömnen inte fungerar. Vardagen är inte anpassad till tonåringars sömnrytm. Även om det inte hjälper dig så mycket just nu så kommer din sömnrytm in i en bättre fas när du blir äldre.

Hoppas att några av tipsen ovan kan hjälpa dig så länge. Fler tips finns på UMO.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är det världen som är hemsk eller jag som har GAD?«
Hej, jag är en tjej som går i 1:an på gymnasiet. Jag oroar mig för nästan allt som går att oroa sig för. Att jag inte ska klara skolan, att jag aldrig kommer få ett jobb, aldrig kommer träffa nån att bli kär i, att världen är hemsk, isarna smälter, att människor är så ensamma och att världens ledare är galna. Det känns som om jag väntar och förväntar mig katastrofer hela tiden. Ibland känns allt bara så meningslöst. Är det världen som är så hemsk eller är det fel på mig? Jag har kanske GAD?  /Ida, 16 år

Hej,

Vad bra att du hör av dig!

Det låter som om din oro påverkar dig mycket och jag förstår att det känns tufft. Det betyder inte att det är något fel på dig, utan vi är helt enkelt olika när det kommer till hur lätt vi oroar oss för saker.

Oro är en oundviklig del av alla människors liv och kan också hjälpa oss genom att se till att vi förbereder oss för saker som kan vara utmanande. Det är alltså i sig inget fel på att oroa sig, men det känns självklart jobbigt om oron tar över för mycket.

Många andra människor oroar sig för de saker du beskriver. Fråga en vän eller vuxen hur det ser ut för dem. Att prata med någon i din närhet som du litar på kan göra att du får möjlighet att observera oron utifrån och problemlösa, vilket kan göra att det känns bättre.

Förutom att vi skiljer oss åt angående hur lätt vi oroar oss så kan också annat påverka och vissa perioder i livet kan vara särskilt sårbara. En sådan period är tonåren och tiden som ung vuxen, där vi står inför många förändringar.

Ju mer stress vi upplever, kanske i form av olika val, stress i skolan eller i olika relationer, desto högre är risken för att vi reagerar starkare. Om vi får för lite sömn eller har få tillfällen där vi kan ta igen oss så kan det också påverka.

Motion, avslappningsövningar och att se till att få tillräckligt med sömn kan hjälpa.

Jag vet inte om dina symtom är tillräckligt starka för att du skulle uppfylla diagnoskriterierna för Generaliserat ångestsyndrom, GAD. För att få svar på det behövs en utredning.

Oberoende av om du har GAD eller inte så tycker jag att du ska ta kontakt med skolhälsovården eller ungdomsmottagningen för att få stöd i din situation och hjälp att hantera din oro och känslan av meningslöshet som ibland uppstår. Det finns insatser som är riktade just mot oro och som kan vara hjälpsamma i din situation.

Lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur får jag motivation under Coronan?«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som går i 2:an på gymnasiet och som har distansundervisning på grund av Coronan. Det är så jobbigt! Det känns som allt roligt har försvunnit och det är så svårt att motivera sig. Jag är också orolig över betygen, det känns som om den här tiden är en förlorad tid och det stressar mig jättemycket. Finns det knep för att stå ut? /Alva, 17 år

Hej!

Det är en jättetuff tid vi går igenom nu och det innebär en stor omställning av vardagen för många. Jag fattar verkligen att det är utmanande att hålla sig motiverad och att det är lätt att tappa lusten när allt roligt är borta.

Distansundervisning kan vara utmanande på flera sätt. Kanske själva undervisningssättet inte passar en, och man tappar den dagliga kontakten med sina klasskompisar. Och dessutom blir det mindre variation överlag i vardagen, man är mer hemma och träffar färre personer.

Här kommer några knep för att stå ut:

Gör mer av sådant du gillar. När allt plötsligt ändras, är det lätt hänt att tappa taget om sådant vi annars gör och mår bra av. Skriv ner tio saker du gillar att göra (t.ex. prata med en kompis, lyssna på musik, träna) och bestäm dig för att göra en sak varje dag. Ta gärna hjälp av andra för att klura ut saker som du kan göra och som är smittsäkra.

Håll kvar i dina rutiner. Grundstenarna för god psykisk hälsa är sömn, mat och rörelse. Hur ser det ut med dessa bitar för dig? Gå upp i någorlunda samma tid varje dag, se till att äta tillräckligt och bra mat och försök röra på dig.

Dra ner på nyheter. Det är så klart bra att ha koll på omvärlden. Men för mycket kan späda på vår oro. Fundera över hur just du påverkas av nyheterna. Om du märker att det gör dig nere eller orolig, försök dra ner på mängden (t.ex. varannan dag, stäng av notiser etc.).

Oroar du dig mycket? Det är vanligt i kriser som denna att börja oroa sig mer över olika saker, t.ex. hur det kommer gå med skolan, om man själv eller anhöriga kommer bli sjuka eller när pandemin kommer att gå över. Om tankarna dyker upp ofta och stör dig i vardagen kan du pröva att bestämma en tid och plats på dagen då du oroar dig (t.ex. 15 minuter kl. 19), och om orostankarna dyker upp under dagen så skriver du ner dom på ett papper och övar sedan på att släppa dem. Det här kallar vi för orostid.

Under din orostid kanske du märker att vissa tankar faktiskt är problem som du kan försöka påverka, till exempel ensamhet eller oro för sina skolbetyg. Orostid begränsar tiden du lägger på att oroa dig, och sorterar tankarna i problem som går att påverka och orostankar som du mår bäst av att försöka släppa.

Gällande dina betyg, så tycker jag att du ska prata med dina lärare om din oro så att de kan hjälpa dig.

På webbplatsen Uppdrag Psykisk Hälsa finns fler tips kring hur man kan ta hand om sin hälsa i coronatider.

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur ska jag bli bättre på att organisera allt?«
Hej! Jag skulle vilja ha tips på hur jag ska bli bättre på att organisera mig! Jag går i 2:an på gymnasiet och det är sjukt mycket att göra och så många olika ämnen. Det är så svårt att hålla koll på alla prov och inlämningar. Jag vill gärna bli bättre! Har du några tips? /Gustav, 17 år

Hej Gustav!

Jag förstår att det är stressigt andra året på gymnasiet! Toppen att du vill lära dig mer om hur man pluggar på bästa sätt.

Här kommer några tips från mig:

  • Gör en veckoplanering t.ex. på fredagen inför kommande vecka. Vad behöver du bli klar med under kommande vecka (en inlämningsuppgift, förbereda dig inför ett prov, etc) och planera in tid för när du ska göra detta.
  • Utvärdera hur det gått varje kväll. Kunde du följa din planering? Ja, grattis! Om nej, fundera på vad som hände istället och vad du behöver ändra på.
  • Se till att du är ostörd när du pluggar. Sätt mobilen på ljudlöst, stäng av notiser och lägg åt sidan och sitt i en lugn miljö.
  • För att jobba effektivt, jobba i kortare pass med regelbundna pauser. Plugga helt ostört i 45 minuter, och ta sen en paus på 15 minuter och börja sen om.
  • Ge dig själv bra förutsättningar att plugga genom att få in tillräckligt med sömn, fysisk aktivitet och roliga saker i din vardag. Planera gärna in det också i din veckoplanering.
  • Gör en sak i taget. När det är mycket samtidigt, är det lätt hänt att man börjar försöka lösa allt på en gång. Men det klarar inte hjärnan! Ta istället ett ämne eller en uppgift i taget.

Hoppas du vill pröva dessa tips! Och tveka inte att vända dig till elevhälsan på din skola om du vill lära dig mer om studieteknik. Lycka till!

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Jag oroar mig för betygen«
Hej, jag har svårt att komma ihåg allt jag ska göra i skolan. Nu ligger jag efter med inlämningsuppgifter och prov, vilket är sjukt stressigt. Jag oroar mig för betyg och osäker på om jag ens kommer in på gymnasiet. Jag upplever att lärarna inte har tid eller så förstår de inte hur svårt det är. Finns det några knep för att bli bättre på att ha mer koll? /Morris, 15 år

Hallå där!

Det låter verkligen som att du har tufft just nu och jag har träffat flera andra som går igenom eller har gått igenom liknande perioder. Det som är bra är att det finns flera konkreta saker som man kan göra åt den här situationen! Jag skriver ihop några nedan som jag vet har hjälpt andra i liknande situationer så kan du se om det är något eller några av dem som du kan göra.

Prata med din mentor/klasslärare. Ofta har lärarna väldigt mycket att göra och de kan missa om en elev inte har koll på vad som ska göras. Lärarna och mentorerna har dock som arbetsuppgift att hjälpa sina elever att klara målen i skolan så de vill veta om det är något som är kämpigt för dig. Försök att ta tag i din mentor snart och be att få prata med hen en stund om din situation. Försök då att beskriva så bra som du kan om vad du går igenom och att du behöver hjälp med att prioritera och planera dina uppgifter.

Prata med dina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dig. Att få stöd när man går igenom något jobbigt är viktigt, och föräldrar eller andra vuxna kan ofta hjälpa till. Om du kan berätta hur du känner så kan de säkert ge dig tips och råd och kanske också kontakta skolan om du behöver hjälp med det. Ibland kan det kännas svårt att prata med vuxna, men tänk så här: ”Om jag hade ett barn, skulle inte jag vilja att det pratade med mig om det hade det svårt?” Jo, såklart skulle du vilja det och de vuxna vill också hjälpa dig!

Få stöd hos dina vänner. Säkert är det så att dina kompisar går igenom eller har gått igenom liknande perioder som du just nu upplever. Ställ frågor till dem om hur de kände sig och vad de gjorde för att lösa problemen. Hur hanterade de sin oro och stress? Hur kunde de planera sina läxor och prov? Någon av dem kan ha bra tips om studieteknik, till exempel hur man på bästa sätt pluggar inför prov, så det är värt att ställa många frågor. Du kommer också märka att du inte är ensam i det du upplever.

Planera dina läxor och prov. Försök att ta reda på vad du behöver göra i skolan och i vilken ordning det ska göras. Vilka uppgifter är viktigast? Vilka ska lämnas in snart och vilka kan du vänta med?

Gör ett enkelt schema över de närmsta veckorna där du skriver in datum och tider för när du ska göra olika saker och när de ska lämnas in. I det här schemat så ska du lägga tider som är rimliga för dig, om du till exempel vet att du av olika anledningar inte kan plugga särskilt bra efter kl. 18.00, lägg din studietid innan dess. Ju mer realistiskt ditt schema är, desto större sannolikhet att du klarar av det.

Hoppas att du blir hjälpt av tipsen. Jag är säker på att om du testar någon av dem eller alla så kommer din stress och oro att minska, ta hand om dig!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag är så stressad hela tiden«
Jag är så stressad hela tiden, över skolan, betygen, över att inte vara tillräckligt bra kompis. Värst är alla prov och inlämningsuppgifter som jag inte hinner med och alla krav. Jag går andra året i gymnasiet, har vänner och en pojkvän men ingenting känns roligt längre. Finns det något sätt att sluta känna så här? /Elin, 17 år

Hej Elin!

Jag vet att orden ”du är inte ensam” kan vara en klen tröst. Skriver dem ändå, för jag träffar tyvärr många olyckliga ungdomar. Stress och ångest har blivit en folksjukdom, framförallt bland unga vuxna. Jag tycker egentligen att det du beskriver är en ganska sund reaktion på den extrema stress som idag finns i samhället.

Dina bekymmer över skolan och betygen kan jag förstå, det finns en kravmall på gymnasiet nu som säkerligen inte gynnar varken mående eller inlärning. Det blir också tydligt att du lägger mycket på dig själv och jag tänker att någon skulle behöva hjälpa dig med att se din del i det hela och vad som faktiskt beror på omgivningen och omgivningens krav.

Det faktum att du inte känner att saker är roligt längre, tyder på att du har känt den här stressen över en längre tid och börjar få symtom utifrån detta.

Du frågar om det finns något som kan göra att man slutar att känna så här och ja, det gör det faktiskt. Det finns idag metoder och upplägg som gör att man kan minska stress/ångest över tid. Jag tänker att en del i arbetet är att du slutar att skuldbelägga dig själv och börjar undersöka vilka faktorer som stressar dig.

Min förhoppning är du hittar någon klok samtalspartner (t.ex. kurator, psykolog eller lärare) som kan hjälpa dig att sortera i det som stressar dig och lugna ner lite av den oro du känner.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Jag har så svårt att få vänner«
Hej, jag är en flicka och jag är så ensam. Jag kom hit till Sverige utan min familj för två år sedan. Jag går i skolan och har lärt mig språket och det är bra. Men jag har så svårt att få vänner, jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska en flicka som är 17 år vara för att få en vän? /Jasmine, 16 år

Hej!

Jag blir berörd när jag läser dig fråga och att du känner dig så ensam. Men jag blir också stolt och imponerad för att det går bra för dig i skolan och att du har lärt dig språket på så kort tid.

Din fråga ligger mig varmt om hjärtat och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag kom själv till Sverige när jag var i din ålder och visste ingenting om landet. Det kändes läskigt men också lite spännande. Jag minns att jag saknade mina vänner mest på kvällen. Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte att mina vänner på andra sidan jorden kanske också i samma ögonblick tittade upp mot samma stjärna. Då kände jag mig plötsligt nära mina vänner trots att de befann sig på andra sidan jorden.

Att komma till ett nytt land som du har gjort innebär möjligheter men i det finns också utmaningar, svårigheter och saknad.  Utmaningarna kan handla om att hitta sin plats och sitt sammanhang och så småningom skapa sig ett nytt liv. Det tar tid men allt eftersom tiden går så kommer du att känna att det blir lättare och lättare.

Saknaden kan handla om det som man har lämnat bakom sig. Det kan vara familj, vänner, platser, dofter, mat eller värme. Jag har träffat många ungdomar som är nya i Sverige och många beskriver, precis som du, känslor av ensamhet. Men när det har gått en tid och jag har träffat samma ungdomar igen så säger nästan alla att det blir lättare och lättare för varje dag.

Så här sa en av ungdomarna:

”Första åren så saknade jag min familj mycket. Jag kände inte till Sverige. Jag växte upp i en annan kultur och ingenting av den fanns här, så de första 12 åren var mycket svåra för mig och jag kände mig ensam och det fattades någonting.”

Du skriver att du är i Sverige utan din familj. Jag vet inte om de är vid liv eller om de är kvar i ditt hemland. Men om du skulle tänka att du sa till någon i din familj att du känner dig ensam och det är svårt att få nya vänner. Vad tror du de hade sagt till dig? Vilka råd och tips skulle de ge dig tror du?

Sedan undrar jag vilka saker och aktiviteter som du är intresserad av? Tycker du om att spela fotboll, läsa, dansa, spela musik eller något annat? Jag skulle gärna vilja att du skriver ner på ett papper vilka aktiviteter som du tycker om och sedan prata om dessa med din gode man, lärare eller någon annan vuxen som finns nära dig. De vuxna i sin tur kanske kan hjälpa dig att börja i en ungdomsgrupp som gör dessa aktiviteter. Kanske kan du få hjälp att börja i en kör eller med någon sport? ´

Ibland kan det vara lättare att få vänner om man gör något kul tillsammans och i en grupp. Skulle du kunna testa och göra en sådan lista?

Jag vill också säga att det ibland kan kännas skönt att skriva om sin saknad och det som man upplever är svårt i livet. Du kanske kan börja skriva dagbok om ditt mående och saknaden som du upplever? Dina erfarenheter är unika och viktiga att dela med sig av till andra människor som befinner sig i liknande livssituation. Vem vet, dina tankar och funderingar i din dagbok kanske kan ge inspiration till en bok i framtiden. En bok som jag vet många skulle uppskatta och känna igen sig i.

Jag vill avsluta med ett citat som en av ungdomarna som jag träffade sa. Också hen saknade sin familj och de saker som hen hade lämnat bakom sig i sitt hemland.

”När jag känner mig pressad, alltså, det är ju livet, man vet ibland inte allt. Men då påminner jag mig själv om tiden i Grekland. Jag säger till mig själv att du har lyckats gå igenom så många svårigheter för att komma till Sverige, så du kommer att lära dig de nya sakerna med, till exempel språket och hitta vänner.  Att man inte ska tappa hoppet.”

Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och jag vet att du kommer att ta dig genom dessa svårigheter. När du har tagit dig genom denna resa så kommer du känna att du har växt som människa.

Tack för att du delade din berättelse!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag tror jag är kär!«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som har ett stort problem. Mina föräldrar är väldigt troende och enligt dom är homosexualitet en dödssynd. Jag tror att jag är förälskad i en tjej i min klass, hon har sagt att hon är kär i mig men nu är jag livrädd att min familj ska få veta om det. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Säg inte att jag ska berätta för dom hur jag känner för det går inte! /Sara, 17 år

Hej Sara,

Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.

Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.

Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.

Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.

Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).

Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.

Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.

Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).

Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Varför så trött när jag hängt med vänner?«
Hej! 
Jag är en tjej på 14 år som undrar varför jag blir så trött och på dåligt humör när jag hängt med vänner en dag? Egentligen trivs jag bäst när det inte är så många. Ibland önskar jag att jag inte var så himla känslig. /Liisa, 14 år

Hej Liisa!

Det första jag tänker på när jag läser dina frågor är att konstatera att du inte är ensam. Det här med att vara lite högkänslig är något som är tydligt för ungefär 20 procent, det vill säga en av fem personer. Så i din klass är ni kanske fyra-fem elever som har det jag kallar för högkänslighet. Det är ingen diagnos eller så, men det är ett sätt att beskriva hur man är som person.

Det som jag ofta stöter på när jag träffar människor, framförallt ungdomar som är högkänsliga, är att de beskriver de känslor som du tar fram här. Det jag tycker är spännande med ditt sätt att fråga, är att du redan själv har analyserat och gjort kopplingen och att du märker vilka situationer som blir känsliga för dig. Det kan vara så att du i kompiskretsen etcetera upplever och tar in mer information än andra. Det här leder ju också till att man, precis som du skriver, blir trött.

Nu undrar du naturligtvis vad man ska göra åt det här. Jag tänker att det är viktigt att acceptera att man är en högkänslig person. Det finns faktiskt många situationer i livet där högkänslighet är en tillgång. Men det kräver att man lär sig att planera den kraft och energi man har. Jag tänker att du behöver skapa en lista där du kan se vad som tar mycket energi av dig och då planera in vila innan och efteråt, för att motverka det här som jag förstår att du inte tycker om, att du blir på dåligt humör.

Jag tycker också att du ska unna dig att planera tid för bara dig själv och om du kan behöva lära dig att säga nej. Vidare tycker jag att du kan vara tydlig och berätta för kompisar och dina föräldrar om ditt sätt att fungera, det kan skapa en större förståelse och acceptans.

Sammanfattningsvis tänker jag:

  • Acceptera din högkänslighet.
  • Planera livet utefter att du är en högkänslig person.
  • Försök att träna dig på att inte övertänka sociala situationer, utan försök att vara mer här och nu.

Lycka till!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Måste jag utredas för ADHD?«
Hej, jag är en kille på 13 år och jag undrar vad adhd är? Min lärare har sagt till mina föräldrar att jag nog har adhd och nu tycker de att jag ska göra en utredning. Hur tar man reda på om man har adhd? Vad menas med det? Jag är lite orolig och det känns inte så bra att de tror så. /Max, 13 år

Hej Max!

Du undrar vad adhd är. Dina lärare har tydligen sagt till dina föräldrar att du nog har adhd och tycker att du ska utredas. Du känner dig orolig och ledsen, och det känns inte bra. Jag kan förstå det. Det här är vuxenspråk som kommer in tidigt i livet.

När man går på högstadiet, vilket jag antar att du gör, så är det också känsligt med hur man benämns och att bli retad eller utsedd för att ha specifika svårigheter kan vara mycket tufft.

Det är inte en lärares uppgift att förmedla till dina föräldrar att du har adhd. Deras uppdrag är att beskriva vad du har lätt för att göra i skolan och vad som blir mer krångligt för dig. Jag tycker att du och dina föräldrar ska låta en professionell behandlare bedöma om du behöver utredas eller inte.

Själva utredningen innebär att göra olika tester och prover, som de flesta, enligt min erfarenhet, tycker är ganska roligt. Sedan finns det ett helt team som funderar över om du uppfyller kriterierna för en koncentrationsstörning med hyperaktivt beteende (adhd), eller om du kanske är orolig och rastlös av någon annan anledning. Det tycker jag är viktigt att ta reda på.

Jag är också övertygad om att om du får en klok utredare så kommer han eller hon att beskriva hela processen för dig på ett sätt som känns tryggt. Man kanske kommer fram till att du inte ska utredas, utan att de svårigheter som skolan har gjort dina föräldrar uppmärksam på åtgärdas utifrån att du har rätt till hjälp och stöd i skolan utifrån de bekymmer som du har.

Hoppas att ni kan prata ihop er om detta så att det känns okej för dig och att du inte behöver vara orolig för det här som eventuellt kommer att göras.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Vad är höstdepression?«
Hej! Jag undrar vad höstdepression är? Är det någon skillnad mellan depression och höstdepression? Finns det också sommardepression, vårdepression och vinterdepression? /Harry, 19 år

Hej Harry!

Tack för din fråga!

Det finns en typ av depression som kallas årstidsbunden depression. Den drabbade får då återkommande perioder av nedstämdhet som dyker upp vid årstidsväxlingar. Vanligast är att drabbas när vi går från de ljusare årstiderna till de mörkare, på senhöst eller vintern och att depressionen går över till våren. Det brukar då kallas ”vinterdepression”.

Men årstidsbunden depression kan även för en del starta på våren eller sommaren. Kriterierna är i övrigt samma som för en vanlig depression, det vill säga att man känt sig nedstämd, eller lättirriterad, och/eller tappat intresset för sådant man brukar tycka om. Det ska även ha funnits ytterligare ett antal depressiva tankar och känslor, såsom minskad aptit/ökad aptit, sömnrubbningar, svårt att koncentrera sig och tankar om att man är dålig. Detta ska också ha pågått i minst två veckor.

Exakt vad som orsakar årstidsbundna depressioner är inte helt och hållet klarlagt, men de flesta teorier handlar om att man får för lite solljus på hösten och vintern. Det i sin tur gör att den del av hjärnan som kallas hypotalamus inte fungerar helt som den brukar, vilket påverkar en rad hormoner i kroppen. Bland annat tillverkar man mer melatonin än vanligt (sömnighetshormon).

De som drabbas av årstidsbundna depressioner kanske har en genetisk sårbarhet för att påverkas negativt av minskat dagsljus, men som sagt så vet man inte helt säkert.

Värt att nämna kan vara att man inom vetenskapen inte verkar helt överens om huruvida årstidsbundna depressioner verkligen existerar, och om det är något annat än vanlig depression. Det verkar handla om att man inte är överens om hur man ska definiera begreppet, och hur man ska ta reda på om det faktiskt är så att en del av befolkningen blir deprimerade vid årstidsväxlingar.

Spännande, och ett ämne som det går att fördjupa sig i!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Måste mina föräldrar veta att jag går till psykolog«
Hej, jag har varit nedstämd och stressad länge och skulle vilja gå och prata med någon, gärna en psykolog eller kurator, men vet inte hur jag ska göra eller vart jag ska vända mig. Jag vill inte fråga mina föräldrar, rädd att de ska bli oroliga. Måste jag berätta för mina föräldrar att jag söker en psykolog? /Mina, 16 år

Hej Mina!

Tack så mycket för din fråga. Att känna sig nedstämd, ledsen eller må dåligt på andra sätt är en del av livet och för de flesta går dessa känslor över med hjälp och stöd från kompisar eller familjen.

Det kan finnas många anledningar till att man känner sig nedstämd och ledsen. Ibland vet man varför man känner sig ledsen och ibland vet man inte det. Man kan ibland vara ledsen för att någonting har hänt inom ens familj eller att en viktig relation har tagit slut. Det kan också handla om att man känner sig ensam eller utstött från sina vänner.

Du skriver att din nedstämdhet och stress har pågått under en längre tid. Du skriver att du gärna skulle vilja prata med någon men helst inte med dina föräldrar. Det är inte ovanligt att barm och unga ibland inte vill tala om sitt mående med sina föräldrar eftersom barn och unga vill skydda sina föräldrar. Samtidigt måste man komma ihåg att en av de viktigaste funktionerna som en förälder har är att hjälpa och vägleda sitt barn genom livets utmaningar och svårigheter. Alla människor oavsett ålder behöver ibland hjälp och stöd för att må bra.

Ibland kan det vara svårt att prata med en vuxen om sitt mående men samtidigt finns det många fördelar med att prata. Några av dessa fördelar kan till exempel vara:

  • Du kommer att känna dig bättre och någon kan hjälpa dig
  • Att prata med en vuxen kommer att hjälpa dig att förstå det som är jobbigt för dig
  • Du kan få råd kring vad du kan göra
  • Din familj oroar sig mindre om de vet vad som är svårt för dig

Ibland kan det vara bra att göra sånt som man tycker är svårt i små steg. Jag kan skriva några steg som du kanske kan följa:

1. Välj någon du litar på:
Välj någon att prata med som du litar på. Om du inte tror att det går att lita på någon hemma så kan man hitta en lärare i skolan eller skolkurator eller också en släkting.

2. Bestäm när du vill prata:
Du bestämmer själv när du vill prata. Man ska försöka välja en tid när den vuxne finns i närheten och inte är alldeles för upptagen. Låt den vuxne veta att du vill prata.

3. Tänk på vad du vill säga:
Ibland vet man inte vad man vill säga innan man har börjat prata och det är helt okej. Du behöver inte berätta allt på en gång, man kan ta det i sin egen takt och prata så mycket som man vill. Det är såklart helt okej att gråta hos den vuxne och söka tröst. Den vuxne kommer att förstå.

Sist men inte minst tänkte jag tipsa dig om organisationer som du kan vända dig till. Några av dessa är:

Ring alltid 112 om du är i fara eller om det är bråttom:
www.sosalarm.se

Här kan du ställa frågor om nedstämdhet och stress:
www.snorkel.se

Här kan du få stöd via chatt om du behöver prata med någon om dina känslor, funderingar och problem:
www.tjejzonen.se

Du kan också ringa Bris (Barnens rätt i samhället) på 116 111 eller chatta med någon:
www.bris.se

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hur vet jag när jag ska söka hjälp?«
Jag är en kille som går i 9:an och som mått dåligt en längre tid. Jag tycker det mesta känns meningslöst men tror inte att jag är deprimerad. Men tänker ibland att jag är det. Borde jag söka hjälp och i så fall hur jag gör det och vart ska jag vända mig? /Leo, 15 år

Hej där, kille i nian!

Vet du vad, sök hjälp nu! Inte för att jag är orolig för dig utan mer för att det faktiskt finns hjälp att få, oavsett hur dåligt du mår. Du behöver inte nå en viss grad av dåligt mående för att söka hjälp och ofta tycker jag att många väntar för länge innan de tar kontakt.

I ditt fall tänker jag att du kan börja med någon av följande: en vuxen som du litar på, kurator eller sjuksköterska på din skola. En vuxen som du litar på kan vara en förälder eller någon annan som kan stötta dig i att komma vidare. Kanske kan den personen följa med på ett vårdbesök om det skulle kännas bra.

Skolkuratorn och skolsköterskan har bra kunskap om hur depression och dåligt mående brukar se ut hos ungdomar. De kan också hjälpa dig med mer information om hur du kan gå vidare med dina frågor om det skulle behövas.

Skolkuratorn kan också boka flera samtal med dig för att försöka förstå vad du går igenom och då stötta dig i det.

Skolsköterskan kan ofta bedöma om du behöver mer hjälp, till exempel om du behöver träffa en läkare eller om du bör ta kontakt med någon inom vården. Om det är så att du är deprimerad behöver du komma i kontakt med vårdcentralen eller barnpsykiatrin, där jobbar läkare och psykologer som kan behandla depression.

Hoppas att detta var hjälpsamt, ta hand om dig nu!

Hälsningar,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag undrar över döden och meningen med livet«
Hej Psykologen, jag är ofta deppig och tänker en hel del på döden och vad som är meningen med livet. Men jag är också ofta glad och tycker att livet är underbart. Är jag normal? Eller är jag bipolär? /Fatima, 18 år

Hej Fatima,

Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.

Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.

Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.

Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!

Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.

Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.

Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.

Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.

Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.

Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!

Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag en kompis med ångest?«
Hej, jag har en kompis som ofta har ångest och får panikattacker. Jag undrar hur jag bäst ska bemöta henne för att hjälpa henne på bästa sätt? Jag tycker att det är jättesvårt att veta vad jag ska göra och känner mig otillräcklig och som en dålig vän. Tacksam för konkreta tips! /Ali, 16 år

Hej Ali,

Det är ofta jättejobbigt att se någon man tycker om må dåligt, och känslor av otillräcklighet som du sätter ord på är vanliga. Det finns ändå några saker som du som vän kan pröva att göra.

Du vill veta hur du bäst ska bemöta henne när hon får ångest och panikattacker. Mitt tips är att prata med henne i en lugn situation och när ni har bra kontakt. Fråga henne om hon har några tankar kring hur du kan vara ett stöd när det är som jobbigast för henne. Säg att du vill kunna stötta henne på ett bra sätt när hon får ångest, men att du undrar hur. Finns det något du kan göra innan det brukar hända? Under tiden det händer eller kanske efteråt? Är det att sitta bredvid henne, och hålla om henne en stund? Eller påminna henne om att det är jobbigt just nu men kommer gå över efter en stund?

Det andra jag funderar över är om din vän har kontakt med någon psykolog eller psykoterapeut för sina besvär? Om inte, så kan du som vän stötta henne att söka hjälp. Nu vet jag inte hur det är för er, men det är vanligt att det är svårt att få någon annan att inse att hen har problem, eller att våga söka hjälp. Att övertala den andre brukar inte funka, utan kan tvärtom låsa eller få den andre att vända sig ifrån dig.

Istället är det värdefullt att orka lyssna. Du kan även uttrycka din oro: ”Jag är orolig för hur du mår och vill att du ska må bättre. Jag hjälper dig gärna att söka hjälp”. Du kan till exempel erbjuda att följa med till skolkuratorn eller skolpsykolog som ett första steg. Eller vänta utanför om hon inte vill att du är med.

Psykologisk behandling för besvär med ångest handlar om att lära sig om vad ångest är, vilken typ av ångestbesvär man själv har och vad ens egen ångest beror på. Det finns olika typer av ångestbesvär så det är också viktigt att utreda vilken typ man själv har.

Vanliga exempel på ångest är:

  • Social fobi, då man är rädd för att göra bort sig eller hamna i fokus
  • Tvångssyndrom, där tankar upplevs som skrämmande, t.ex. tankar om att man är smutsig, att man ska smitta någon eller orsaka en olycka
  • Paniksyndrom, där det är själva ångesten i sig som man känner skräck inför.

Gemensamt för alla ångestbesvär är att man försöker undvika tanken, känslan eller situationen som väcker obehaget. Man kan också ha små trick för sig, så kallade säkerhetsbeteenden. Så i t.ex sociala situationer undviker man att prata. Om man är rädd för att få panikattacker ser man kanske till att undvika trånga platser. Och det här funkar, det gör att det jobbiga försvinner eller minskar lite. Problemet är att man inte lär sig att hantera ångesten, att den faktiskt går över av sig själv om man väntar ut den. När man undviker, så finns rädslan kvar och tenderar att bli större.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandling som visat sig mest effektiv för att behandla ångest. I KBT vill man bryta onda spiraler som ångesten får oss att hamna i. Man får lära sig att närma sig det man är rädd för, istället för att undvika.

Detta är förstås superjobbigt, mer obehag, ännu fler katastroftankar. Men på sikt får man mer erfarenheter, lär sig och blir lite modigare, säkrare och starkare. Och ångesten kommer att minska. En stegvis process, går inte på ett kick.

Du som vän kan inte vara terapeut, men du kanske kan berätta att det finns effektiv hjälp och erbjuda henne stöd och hjälp att söka hjälp. När din vän lär sig mer om sina besvär, kan hon också bättre berätta för dig hur du kan vara ett stöd i de jobbiga lägena.

Önskar er lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Vad händer i hjärnan när man får ångest?«
Jag undrar vad som händer i kroppen och hjärnan när man känner ångest? Jag är intresserad av det psykologiska men även det fysiologiska, för visst händer det mycket i kroppen också? Men vad? /Mika, 14 år

Hej Mika!

Vilken bra fråga. Visst händer massa komplicerade saker i kroppen och hjärnan när man känner ångest. Ångest och rädsla är en naturlig reaktion när vi känner oss hotade. Det finns en funktion i att bli rädd och att känna ångest. Funktionen är att vi ska överleva en hotfull situation.

Att känna ångest och rädsla har hjälpt oss människor att överleva i tusentals år. Förr i tiden hjälpte dessa stressreaktioner oss i hotfulla situationer så att vi kunde klara av och ta oss ur en hotfull situation genom att aktivera det som kallas för kamp-flyktreaktion. Sök på nätet efter ”kamp och flyktreaktion” så kommer du hitta massa spännande att läsa.

När vi människor upplever ångest och rädsla så aktiveras olika försvarsreaktioner i kroppen och hjärnan. Hjärnans brandlarm som heter amygdala aktiveras och kroppen förbereder sig för att klara av en hotfull situation. Olika stresshormoner såsom kortisol, noradrenalin och adrenalin släpps ut från binjuren som sedan går ut i blodet. Dessa hormoners uppgift är att se till så att pulsen och blodtrycket höjs men också att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan så att kamp-och flyktreaktionen kan aktiveras.

Dessa hormoner bidrar till att blodet cirkulerar snabbare i kroppen men också att blodet går dit det verkligen behövs – till dina muskler och din hjärna. Dessa hormoner gör också att det går mindre blod och energi till dina kroppsfunktioner som inte är nödvändiga för kamp- och flyktreaktion såsom matsmältningssystemet, huden och andra organ som inte behövs för liv och död. Dessa hormoner gör också att man blir mindre känslig för smärta.

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Jag blev rånad och är fortfarande rädd«
Jag är en kille som precis fyllt 14 år och blev överfallen av två äldre killar som hotade mig och tog min mobil och jacka, nu kan jag inte sluta tänka på det och är rädd hela tiden. Värst är det när jag ska sova. Jag vågar inte vara ute när det är mörkt och har börjat bli misstänksam mot andra människor. Det har gått nästan fyra veckor sedan det hände men det känns som om det hände igår. Vad ska jag göra för att sluta vara rädd? /Tom, 14 år

Hej!

Så bra att du hör av dig och frågar om rådgivning, tack! Det kan vara väldigt skrämmande att utsättas för ett rån eller överfall. Jag är ledsen för att du fick uppleva det. Samtidigt vill jag säga att dina känslor och tankar som du beskriver i din fråga är normala reaktioner på en onormal händelse. Jag har full förståelse för att det kan vara skrämmande och nytt för dig. Jag tycker du är modig som skriver och ber om hjälp och att du ska var stolt över att du har en sådan förmåga.

När man har varit med om en skrämmande händelse så kan det leda till olika reaktioner både i hjärnan och i kroppen. Reaktionerna kan vara olika för olika barn och kan visa sig olika starkt, framför allt de första veckorna efter händelsen. Men allt eftersom tiden går så kommer reaktionerna för de flesta att avta i styrka och vara lika jobbiga.

När man i din ålder har varit med om något skrämmande som överfall och rån så kan man känna sig otrygg och rädd. Man kan behöva hjälp för att känna sig trygg igen. Det kan också vara så att man tänker på den skrämmande händelsen hela tiden. Man kan ha svårt att sova för att man drömmer mardrömmar. Man kan vara trött och ledsen men även arg och kanske ha svårt att koncentrera sig.

Det är inte alls konstigt att man också kan bli rädd för mörker men också att man blir mer misstänksam mot andra människor. Det är vanligt att man undviker situationer som påminner om det som hände och att man undviker att tänka på det eller prata om det. Ibland kan man också tänka att det som hände var mitt fel. Dessa reaktioner är några av de vanliga men man kan också ha andra känslor och tankar som jag inte har nämnt. Kom igång att inga reaktioner eller känslor är fel!

Du beskriver att det är svårt för dig att sova på natten eftersom du blir rädd.  Ett sätt att få dig mindre rädd är att lära din kropp slappna av. Andningen är viktig att fokusera på under avslappningen. Ibland när vi är rädda tar vi snabba, ytliga andetag och vi kan känna oss andfådda.

Här är andningsövning som kanske kan hjälpa dig att slappna av när du ska sova:

  • Ta ett djupt andetag in.
  • Lägg handen på magen.
  • Andas in och andas ut.
  • Lägg den andra handen på ditt bröst.
  • Lägg mörke till hur dina muskler rör sig då du andas in och ut.
  • Ta nu ett djupt andetag genom näsan medan du räknar långsamt till ett, andas sedan långsamt ut och säg ”slappna av” till dig själv.
  • Upprepa flera gånger och känn att din andning blir djupare och längre.

Jag tror att det skulle vara bra för dig att prova den här övningen på kvällen när du märker att din oro och rädsla kommer. Vad tror du om att testa det några kvällar och se om det blir lite lättare med sömnen?

Dina reaktioner är helt normala och för de flesta går de över av sig själv med tiden. Men oavsett kan det vara bra att prata med någon vuxen som du känner dig trygg med om hur du mår. Tror du att du skulle kunna prata med dina föräldrar om ditt mående? Eller med din skolkurator eller en lärare?

Jag tror att det skulle vara bra för dig om du kunde dela dina tankar och känslor med någon vuxen. Om du gör det så kommer du också känna dig mindre ensam och ju mer du väljer att prata om händelsen så kommer det att kännas lättare och lättare.

Tack för att du hörde av dig!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag vågar inte ringa!«
Jag vet inte varför men jag kan inte ringa och vågar knappt svara heller. Det funkar bra att messa och chatta men att prata känns jättejobbigt. Jag går snart ut gymnasiet, snälla hjälp mig, hur ska jag våga ringa? /Emelie, 18 år

Hej Emelie!

Tack för din fråga. Vet du vad, detta är jättevanligt! Jag träffar ofta människor som tycker att det är obehagligt att prata i telefon så du är inte på något sätt ensam om detta.

Som med många obehag och rädslor så handlar det om att vänja sig vid det som känns läskigt. Det som jag tänker att du kan göra är att lägga upp en plan där du sakta men säkert jobbar med att vänja dig vid att prata i telefon. Det du kommer att märka är att obehaget minskar när du tränar på att ringa. Viktigt att veta är att det kan komma att kännas läskigt i början men om du genomför planen så kommer du och din kropp att vänja er vid att ringa!

Även om dina tankar signalerar att det är läskigt så är det ju också viktigt att veta att det inte finns något farligt med att prata i telefon, det är bara så tankarna säger till dig! Ofta kan det vara så att man tidigare i livet har haft upplevelser av jobbiga telefonsamtal och detta kan påverka hur man känner inför att prata i telefon även idag. Kroppen och hjärnan kan därför behöva en plan och en träning för att förstå detta!

Här kommer ett förslag till en plan på hur du kan vänja dig vid att ringa och att prata i telefon. Den kanske inte passar just dig, men se i så fall om du kan komma på något annat sätt att träna. Lycka till!

Vecka 1
Be någon som du litar på att ringa dig vid en viss tid varje dag. Genom att träna på att svara när denna person ringer har du tagit ditt första steg på att vänja dig vid att prata i telefon.

Vecka 2
Du ringer den personen som ringde dig varje dag vid en viss tid.

Vecka 3
Du ringer personen vid ett tillfälle varje dag men inte vid någon särskild tid. Du kan också be personen att ringa dig vid några tillfällen som ni inte förutbestämt.

Vecka 4
Du ringer ett samtal varje dag till någon annan som du känner och ber dem ringa dig.

Vecka 5
Fortsätt att ringa och att svara, jag tror att du själv känner hur du kan utveckla planen.

Håll i minnet! Det kan komma bakslag och att du då känner det som att du hamnar tillbaka på vecka ett. Detta är vanligt och det enda som gäller då är att hitta tillbaka till planen och att fortsätta kämpa!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vad är PTSD?«
Hej, hej! Jag skulle vilja veta mer om PTSD och vilka som får det. Hur vet man om en människa har PTSD och går det över någon gång? Är det lika för alla? Symtomen alltså? /Linda, 15 år

Hej Linda,

PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.

Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.

Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.

Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).

För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.

Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.

Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.

Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog