Behöver du hjälp?

Frågor & Svar

Här kan du läsa frågor från unga – och svaren från våra legitimerade psykologer.

»Vad är flow?«
Jag har hört att det finns något som heter ”flow”. Vad betyder det? Och hur gör man för att komma i ett sådant tillstånd? /Haydar, 17 år

Hej Haydar!

Kul att du frågar om flow! Begreppet skapades av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi på 1970-talet. Jag tror inte att det finns en riktigt bra översättning av flow utan man använder nog oftast det engelska ordet. Generellt handlar det om ett mentalt tillstånd som upplevs som positivt där man ofta presterar bra och är otroligt fokuserad. Man kan tappa grepp om tiden och vara koncentrerad under långa stunder.

En annan del i flow är också att man på något sätt slutar tänka på sig själv eller sina egna tankar, man går helt upp i det man gör.

Jag gjorde själv en studie på skateboardåkare för ett par år sedan där de beskrev att skateboardåkningen blev som ”en del av de själva”, att gränserna mellan skateboarden, verkligheten och personen liksom suddades ut. Jag vet inte om jag kan beskriva flow på ett bra sätt men jag rekommenderar dig att läsa Csikszentmihalyis bok som finns på svenska: Flow. Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur, 2016).

Du ställer frågan hur man gör för att komma i ett sådant tillstånd och jag har några förslag. Jag tror att flow lättast kan upplevas om man helhjärtat ägnar sig åt en aktivitet som man upplever som givande och utvecklande, något som man verkligen tycker om att göra.

Exempel som ibland tas upp är personer som klättrar i berg, åker snowboard eller något liknande, men jag tror att det går lika bra att hitta flow i mer stillsamma aktiviteter. Ofta tror jag att det handlar om att öva mycket på något, att känna att man utvecklas och blir bättre, att man bemästrar det man håller på med.

Ett sätt att ta reda på om du upplevt flow är om du efter att du har ägnat dig åt  något du tycker om att göra, sätter dig ned och tänker över hur du upplevde det du gjorde och ställa dig frågor som: Hur kändes detta för mig? Tappade jag bort mig själv och tiden? Hur länge höll jag på med det här?

Ju mer du lär känna dig själv och hur du upplever olika saker, så tror jag att du kommer att kunna hitta just de aktiviteter där du har lättast att uppleva flow.

Hoppas att svaret var hjälpsamt och lycka till!

Med vänlig hälsning,
Mathias Ortlieb, legitimerad psykolog

»Hjälp, jag kan inte sova!«
Hej, hej! Jag skulle vilja bli bättre på att sova! Jag har så svårt att somna på kvällarna, ligger och vänder och vrider mig jättelänge. Sen när jag ska upp på morgonen är jag SÅ trött och orkar inte gå upp. Det är jättejobbigt och jag vill verkligen sova! Finns det tips? /Alvin, 15 år

Hej Alvin

Ja, det är tufft att inte kunna sova! För många i din ålder är det så att sömnrytmen förskjuts lite, vilket gör att det är svårt att somna på kvällen och nästan omöjligt att gå upp i tid på morgonen.

Något som kan hjälpa är att hålla sömntiderna väldigt regelbundna. Nästan alla tonåringar skapar exempelvis en slags jet-lag på helgerna genom att gå och lägga sig senare och sova så länge det bara går dagen efter. Då börjar måndagen med rejäl sömnbrist! Om du sedan kommer hem och sover middag förvärras situationen.

Några grundregler är:
• Gå och lägg dig och gå upp ungefär samma tid varje dag (även på helgerna).
• Se till att sovrummet är mörkt och svalt.
• Undvik mobil/dator innan du ska sova.
• Se till att få ljus och motion under dagen.
• Ät regelbundna måltider.
• Skippa koffeinhaltiga drycker under seneftermiddagen.

Fundera också på om du kan sova lite längre på morgonen genom att förbereda morgonen kvällen innan, t.ex. lägga fram kläder, packa frukost som du äter i skolan osv.

Det är tufft när sömnen inte fungerar. Vardagen är inte anpassad till tonåringars sömnrytm. Även om det inte hjälper dig så mycket just nu så kommer din sömnrytm in i en bättre fas när du blir äldre.

Hoppas att några av tipsen ovan kan hjälpa dig så länge. Fler tips finns på UMO.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är det världen som är hemsk eller jag som har GAD?«
Hej, jag är en tjej som går i 1:an på gymnasiet. Jag oroar mig för nästan allt som går att oroa sig för. Att jag inte ska klara skolan, att jag aldrig kommer få ett jobb, aldrig kommer träffa nån att bli kär i, att världen är hemsk, isarna smälter, att människor är så ensamma och att världens ledare är galna. Det känns som om jag väntar och förväntar mig katastrofer hela tiden. Ibland känns allt bara så meningslöst. Är det världen som är så hemsk eller är det fel på mig? Jag har kanske GAD?  /Ida, 16 år

Hej,

Vad bra att du hör av dig!

Det låter som om din oro påverkar dig mycket och jag förstår att det känns tufft. Det betyder inte att det är något fel på dig, utan vi är helt enkelt olika när det kommer till hur lätt vi oroar oss för saker.

Oro är en oundviklig del av alla människors liv och kan också hjälpa oss genom att se till att vi förbereder oss för saker som kan vara utmanande. Det är alltså i sig inget fel på att oroa sig, men det känns självklart jobbigt om oron tar över för mycket.

Många andra människor oroar sig för de saker du beskriver. Fråga en vän eller vuxen hur det ser ut för dem. Att prata med någon i din närhet som du litar på kan göra att du får möjlighet att observera oron utifrån och problemlösa, vilket kan göra att det känns bättre.

Förutom att vi skiljer oss åt angående hur lätt vi oroar oss så kan också annat påverka och vissa perioder i livet kan vara särskilt sårbara. En sådan period är tonåren och tiden som ung vuxen, där vi står inför många förändringar.

Ju mer stress vi upplever, kanske i form av olika val, stress i skolan eller i olika relationer, desto högre är risken för att vi reagerar starkare. Om vi får för lite sömn eller har få tillfällen där vi kan ta igen oss så kan det också påverka.

Motion, avslappningsövningar och att se till att få tillräckligt med sömn kan hjälpa.

Jag vet inte om dina symtom är tillräckligt starka för att du skulle uppfylla diagnoskriterierna för Generaliserat ångestsyndrom, GAD. För att få svar på det behövs en utredning.

Oberoende av om du har GAD eller inte så tycker jag att du ska ta kontakt med skolhälsovården eller ungdomsmottagningen för att få stöd i din situation och hjälp att hantera din oro och känslan av meningslöshet som ibland uppstår. Det finns insatser som är riktade just mot oro och som kan vara hjälpsamma i din situation.

Lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur får jag motivation under Coronan?«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som går i 2:an på gymnasiet och som har distansundervisning på grund av Coronan. Det är så jobbigt! Det känns som allt roligt har försvunnit och det är så svårt att motivera sig. Jag är också orolig över betygen, det känns som om den här tiden är en förlorad tid och det stressar mig jättemycket. Finns det knep för att stå ut? /Alva, 17 år

Hej!

Det är en jättetuff tid vi går igenom nu och det innebär en stor omställning av vardagen för många. Jag fattar verkligen att det är utmanande att hålla sig motiverad och att det är lätt att tappa lusten när allt roligt är borta.

Distansundervisning kan vara utmanande på flera sätt. Kanske själva undervisningssättet inte passar en, och man tappar den dagliga kontakten med sina klasskompisar. Och dessutom blir det mindre variation överlag i vardagen, man är mer hemma och träffar färre personer.

Här kommer några knep för att stå ut:

Gör mer av sådant du gillar. När allt plötsligt ändras, är det lätt hänt att tappa taget om sådant vi annars gör och mår bra av. Skriv ner tio saker du gillar att göra (t.ex. prata med en kompis, lyssna på musik, träna) och bestäm dig för att göra en sak varje dag. Ta gärna hjälp av andra för att klura ut saker som du kan göra och som är smittsäkra.

Håll kvar i dina rutiner. Grundstenarna för god psykisk hälsa är sömn, mat och rörelse. Hur ser det ut med dessa bitar för dig? Gå upp i någorlunda samma tid varje dag, se till att äta tillräckligt och bra mat och försök röra på dig.

Dra ner på nyheter. Det är så klart bra att ha koll på omvärlden. Men för mycket kan späda på vår oro. Fundera över hur just du påverkas av nyheterna. Om du märker att det gör dig nere eller orolig, försök dra ner på mängden (t.ex. varannan dag, stäng av notiser etc.).

Oroar du dig mycket? Det är vanligt i kriser som denna att börja oroa sig mer över olika saker, t.ex. hur det kommer gå med skolan, om man själv eller anhöriga kommer bli sjuka eller när pandemin kommer att gå över. Om tankarna dyker upp ofta och stör dig i vardagen kan du pröva att bestämma en tid och plats på dagen då du oroar dig (t.ex. 15 minuter kl. 19), och om orostankarna dyker upp under dagen så skriver du ner dom på ett papper och övar sedan på att släppa dem. Det här kallar vi för orostid.

Under din orostid kanske du märker att vissa tankar faktiskt är problem som du kan försöka påverka, till exempel ensamhet eller oro för sina skolbetyg. Orostid begränsar tiden du lägger på att oroa dig, och sorterar tankarna i problem som går att påverka och orostankar som du mår bäst av att försöka släppa.

Gällande dina betyg, så tycker jag att du ska prata med dina lärare om din oro så att de kan hjälpa dig.

På webbplatsen Uppdrag Psykisk Hälsa finns fler tips kring hur man kan ta hand om sin hälsa i coronatider.

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur ska jag bli bättre på att organisera allt?«
Hej! Jag skulle vilja ha tips på hur jag ska bli bättre på att organisera mig! Jag går i 2:an på gymnasiet och det är sjukt mycket att göra och så många olika ämnen. Det är så svårt att hålla koll på alla prov och inlämningar. Jag vill gärna bli bättre! Har du några tips? /Gustav, 17 år

Hej Gustav!

Jag förstår att det är stressigt andra året på gymnasiet! Toppen att du vill lära dig mer om hur man pluggar på bästa sätt.

Här kommer några tips från mig:

  • Gör en veckoplanering t.ex. på fredagen inför kommande vecka. Vad behöver du bli klar med under kommande vecka (en inlämningsuppgift, förbereda dig inför ett prov, etc) och planera in tid för när du ska göra detta.
  • Utvärdera hur det gått varje kväll. Kunde du följa din planering? Ja, grattis! Om nej, fundera på vad som hände istället och vad du behöver ändra på.
  • Se till att du är ostörd när du pluggar. Sätt mobilen på ljudlöst, stäng av notiser och lägg åt sidan och sitt i en lugn miljö.
  • För att jobba effektivt, jobba i kortare pass med regelbundna pauser. Plugga helt ostört i 45 minuter, och ta sen en paus på 15 minuter och börja sen om.
  • Ge dig själv bra förutsättningar att plugga genom att få in tillräckligt med sömn, fysisk aktivitet och roliga saker i din vardag. Planera gärna in det också i din veckoplanering.
  • Gör en sak i taget. När det är mycket samtidigt, är det lätt hänt att man börjar försöka lösa allt på en gång. Men det klarar inte hjärnan! Ta istället ett ämne eller en uppgift i taget.

Hoppas du vill pröva dessa tips! Och tveka inte att vända dig till elevhälsan på din skola om du vill lära dig mer om studieteknik. Lycka till!

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Jag oroar mig för betygen«
Hej, jag har svårt att komma ihåg allt jag ska göra i skolan. Nu ligger jag efter med inlämningsuppgifter och prov, vilket är sjukt stressigt. Jag oroar mig för betyg och osäker på om jag ens kommer in på gymnasiet. Jag upplever att lärarna inte har tid eller så förstår de inte hur svårt det är. Finns det några knep för att bli bättre på att ha mer koll? /Morris, 15 år

Hallå där!

Det låter verkligen som att du har tufft just nu och jag har träffat flera andra som går igenom eller har gått igenom liknande perioder. Det som är bra är att det finns flera konkreta saker som man kan göra åt den här situationen! Jag skriver ihop några nedan som jag vet har hjälpt andra i liknande situationer så kan du se om det är något eller några av dem som du kan göra.

Prata med din mentor/klasslärare. Ofta har lärarna väldigt mycket att göra och de kan missa om en elev inte har koll på vad som ska göras. Lärarna och mentorerna har dock som arbetsuppgift att hjälpa sina elever att klara målen i skolan så de vill veta om det är något som är kämpigt för dig. Försök att ta tag i din mentor snart och be att få prata med hen en stund om din situation. Försök då att beskriva så bra som du kan om vad du går igenom och att du behöver hjälp med att prioritera och planera dina uppgifter.

Prata med dina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dig. Att få stöd när man går igenom något jobbigt är viktigt, och föräldrar eller andra vuxna kan ofta hjälpa till. Om du kan berätta hur du känner så kan de säkert ge dig tips och råd och kanske också kontakta skolan om du behöver hjälp med det. Ibland kan det kännas svårt att prata med vuxna, men tänk så här: ”Om jag hade ett barn, skulle inte jag vilja att det pratade med mig om det hade det svårt?” Jo, såklart skulle du vilja det och de vuxna vill också hjälpa dig!

Få stöd hos dina vänner. Säkert är det så att dina kompisar går igenom eller har gått igenom liknande perioder som du just nu upplever. Ställ frågor till dem om hur de kände sig och vad de gjorde för att lösa problemen. Hur hanterade de sin oro och stress? Hur kunde de planera sina läxor och prov? Någon av dem kan ha bra tips om studieteknik, till exempel hur man på bästa sätt pluggar inför prov, så det är värt att ställa många frågor. Du kommer också märka att du inte är ensam i det du upplever.

Planera dina läxor och prov. Försök att ta reda på vad du behöver göra i skolan och i vilken ordning det ska göras. Vilka uppgifter är viktigast? Vilka ska lämnas in snart och vilka kan du vänta med?

Gör ett enkelt schema över de närmsta veckorna där du skriver in datum och tider för när du ska göra olika saker och när de ska lämnas in. I det här schemat så ska du lägga tider som är rimliga för dig, om du till exempel vet att du av olika anledningar inte kan plugga särskilt bra efter kl. 18.00, lägg din studietid innan dess. Ju mer realistiskt ditt schema är, desto större sannolikhet att du klarar av det.

Hoppas att du blir hjälpt av tipsen. Jag är säker på att om du testar någon av dem eller alla så kommer din stress och oro att minska, ta hand om dig!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag är så stressad hela tiden«
Jag är så stressad hela tiden, över skolan, betygen, över att inte vara tillräckligt bra kompis. Värst är alla prov och inlämningsuppgifter som jag inte hinner med och alla krav. Jag går andra året i gymnasiet, har vänner och en pojkvän men ingenting känns roligt längre. Finns det något sätt att sluta känna så här? /Elin, 17 år

Hej Elin!

Jag vet att orden ”du är inte ensam” kan vara en klen tröst. Skriver dem ändå, för jag träffar tyvärr många olyckliga ungdomar. Stress och ångest har blivit en folksjukdom, framförallt bland unga vuxna. Jag tycker egentligen att det du beskriver är en ganska sund reaktion på den extrema stress som idag finns i samhället.

Dina bekymmer över skolan och betygen kan jag förstå, det finns en kravmall på gymnasiet nu som säkerligen inte gynnar varken mående eller inlärning. Det blir också tydligt att du lägger mycket på dig själv och jag tänker att någon skulle behöva hjälpa dig med att se din del i det hela och vad som faktiskt beror på omgivningen och omgivningens krav.

Det faktum att du inte känner att saker är roligt längre, tyder på att du har känt den här stressen över en längre tid och börjar få symtom utifrån detta.

Du frågar om det finns något som kan göra att man slutar att känna så här och ja, det gör det faktiskt. Det finns idag metoder och upplägg som gör att man kan minska stress/ångest över tid. Jag tänker att en del i arbetet är att du slutar att skuldbelägga dig själv och börjar undersöka vilka faktorer som stressar dig.

Min förhoppning är du hittar någon klok samtalspartner (t.ex. kurator, psykolog eller lärare) som kan hjälpa dig att sortera i det som stressar dig och lugna ner lite av den oro du känner.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Jag har så svårt att få vänner«
Hej, jag är en flicka och jag är så ensam. Jag kom hit till Sverige utan min familj för två år sedan. Jag går i skolan och har lärt mig språket och det är bra. Men jag har så svårt att få vänner, jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska en flicka som är 17 år vara för att få en vän? /Jasmine, 16 år

Hej!

Jag blir berörd när jag läser dig fråga och att du känner dig så ensam. Men jag blir också stolt och imponerad för att det går bra för dig i skolan och att du har lärt dig språket på så kort tid.

Din fråga ligger mig varmt om hjärtat och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag kom själv till Sverige när jag var i din ålder och visste ingenting om landet. Det kändes läskigt men också lite spännande. Jag minns att jag saknade mina vänner mest på kvällen. Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte att mina vänner på andra sidan jorden kanske också i samma ögonblick tittade upp mot samma stjärna. Då kände jag mig plötsligt nära mina vänner trots att de befann sig på andra sidan jorden.

Att komma till ett nytt land som du har gjort innebär möjligheter men i det finns också utmaningar, svårigheter och saknad.  Utmaningarna kan handla om att hitta sin plats och sitt sammanhang och så småningom skapa sig ett nytt liv. Det tar tid men allt eftersom tiden går så kommer du att känna att det blir lättare och lättare.

Saknaden kan handla om det som man har lämnat bakom sig. Det kan vara familj, vänner, platser, dofter, mat eller värme. Jag har träffat många ungdomar som är nya i Sverige och många beskriver, precis som du, känslor av ensamhet. Men när det har gått en tid och jag har träffat samma ungdomar igen så säger nästan alla att det blir lättare och lättare för varje dag.

Så här sa en av ungdomarna:

”Första åren så saknade jag min familj mycket. Jag kände inte till Sverige. Jag växte upp i en annan kultur och ingenting av den fanns här, så de första 12 åren var mycket svåra för mig och jag kände mig ensam och det fattades någonting.”

Du skriver att du är i Sverige utan din familj. Jag vet inte om de är vid liv eller om de är kvar i ditt hemland. Men om du skulle tänka att du sa till någon i din familj att du känner dig ensam och det är svårt att få nya vänner. Vad tror du de hade sagt till dig? Vilka råd och tips skulle de ge dig tror du?

Sedan undrar jag vilka saker och aktiviteter som du är intresserad av? Tycker du om att spela fotboll, läsa, dansa, spela musik eller något annat? Jag skulle gärna vilja att du skriver ner på ett papper vilka aktiviteter som du tycker om och sedan prata om dessa med din gode man, lärare eller någon annan vuxen som finns nära dig. De vuxna i sin tur kanske kan hjälpa dig att börja i en ungdomsgrupp som gör dessa aktiviteter. Kanske kan du få hjälp att börja i en kör eller med någon sport? ´

Ibland kan det vara lättare att få vänner om man gör något kul tillsammans och i en grupp. Skulle du kunna testa och göra en sådan lista?

Jag vill också säga att det ibland kan kännas skönt att skriva om sin saknad och det som man upplever är svårt i livet. Du kanske kan börja skriva dagbok om ditt mående och saknaden som du upplever? Dina erfarenheter är unika och viktiga att dela med sig av till andra människor som befinner sig i liknande livssituation. Vem vet, dina tankar och funderingar i din dagbok kanske kan ge inspiration till en bok i framtiden. En bok som jag vet många skulle uppskatta och känna igen sig i.

Jag vill avsluta med ett citat som en av ungdomarna som jag träffade sa. Också hen saknade sin familj och de saker som hen hade lämnat bakom sig i sitt hemland.

”När jag känner mig pressad, alltså, det är ju livet, man vet ibland inte allt. Men då påminner jag mig själv om tiden i Grekland. Jag säger till mig själv att du har lyckats gå igenom så många svårigheter för att komma till Sverige, så du kommer att lära dig de nya sakerna med, till exempel språket och hitta vänner.  Att man inte ska tappa hoppet.”

Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och jag vet att du kommer att ta dig genom dessa svårigheter. När du har tagit dig genom denna resa så kommer du känna att du har växt som människa.

Tack för att du delade din berättelse!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag tror jag är kär!«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som har ett stort problem. Mina föräldrar är väldigt troende och enligt dom är homosexualitet en dödssynd. Jag tror att jag är förälskad i en tjej i min klass, hon har sagt att hon är kär i mig men nu är jag livrädd att min familj ska få veta om det. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Säg inte att jag ska berätta för dom hur jag känner för det går inte! /Sara, 17 år

Hej Sara,

Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.

Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.

Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.

Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.

Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).

Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.

Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.

Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).

Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Varför så trött när jag hängt med vänner?«
Hej! 
Jag är en tjej på 14 år som undrar varför jag blir så trött och på dåligt humör när jag hängt med vänner en dag? Egentligen trivs jag bäst när det inte är så många. Ibland önskar jag att jag inte var så himla känslig. /Liisa, 14 år

Hej Liisa!

Det första jag tänker på när jag läser dina frågor är att konstatera att du inte är ensam. Det här med att vara lite högkänslig är något som är tydligt för ungefär 20 procent, det vill säga en av fem personer. Så i din klass är ni kanske fyra-fem elever som har det jag kallar för högkänslighet. Det är ingen diagnos eller så, men det är ett sätt att beskriva hur man är som person.

Det som jag ofta stöter på när jag träffar människor, framförallt ungdomar som är högkänsliga, är att de beskriver de känslor som du tar fram här. Det jag tycker är spännande med ditt sätt att fråga, är att du redan själv har analyserat och gjort kopplingen och att du märker vilka situationer som blir känsliga för dig. Det kan vara så att du i kompiskretsen etcetera upplever och tar in mer information än andra. Det här leder ju också till att man, precis som du skriver, blir trött.

Nu undrar du naturligtvis vad man ska göra åt det här. Jag tänker att det är viktigt att acceptera att man är en högkänslig person. Det finns faktiskt många situationer i livet där högkänslighet är en tillgång. Men det kräver att man lär sig att planera den kraft och energi man har. Jag tänker att du behöver skapa en lista där du kan se vad som tar mycket energi av dig och då planera in vila innan och efteråt, för att motverka det här som jag förstår att du inte tycker om, att du blir på dåligt humör.

Jag tycker också att du ska unna dig att planera tid för bara dig själv och om du kan behöva lära dig att säga nej. Vidare tycker jag att du kan vara tydlig och berätta för kompisar och dina föräldrar om ditt sätt att fungera, det kan skapa en större förståelse och acceptans.

Sammanfattningsvis tänker jag:

  • Acceptera din högkänslighet.
  • Planera livet utefter att du är en högkänslig person.
  • Försök att träna dig på att inte övertänka sociala situationer, utan försök att vara mer här och nu.

Lycka till!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Måste jag utredas för ADHD?«
Hej, jag är en kille på 13 år och jag undrar vad adhd är? Min lärare har sagt till mina föräldrar att jag nog har adhd och nu tycker de att jag ska göra en utredning. Hur tar man reda på om man har adhd? Vad menas med det? Jag är lite orolig och det känns inte så bra att de tror så. /Max, 13 år

Hej Max!

Du undrar vad adhd är. Dina lärare har tydligen sagt till dina föräldrar att du nog har adhd och tycker att du ska utredas. Du känner dig orolig och ledsen, och det känns inte bra. Jag kan förstå det. Det här är vuxenspråk som kommer in tidigt i livet.

När man går på högstadiet, vilket jag antar att du gör, så är det också känsligt med hur man benämns och att bli retad eller utsedd för att ha specifika svårigheter kan vara mycket tufft.

Det är inte en lärares uppgift att förmedla till dina föräldrar att du har adhd. Deras uppdrag är att beskriva vad du har lätt för att göra i skolan och vad som blir mer krångligt för dig. Jag tycker att du och dina föräldrar ska låta en professionell behandlare bedöma om du behöver utredas eller inte.

Själva utredningen innebär att göra olika tester och prover, som de flesta, enligt min erfarenhet, tycker är ganska roligt. Sedan finns det ett helt team som funderar över om du uppfyller kriterierna för en koncentrationsstörning med hyperaktivt beteende (adhd), eller om du kanske är orolig och rastlös av någon annan anledning. Det tycker jag är viktigt att ta reda på.

Jag är också övertygad om att om du får en klok utredare så kommer han eller hon att beskriva hela processen för dig på ett sätt som känns tryggt. Man kanske kommer fram till att du inte ska utredas, utan att de svårigheter som skolan har gjort dina föräldrar uppmärksam på åtgärdas utifrån att du har rätt till hjälp och stöd i skolan utifrån de bekymmer som du har.

Hoppas att ni kan prata ihop er om detta så att det känns okej för dig och att du inte behöver vara orolig för det här som eventuellt kommer att göras.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Vad är höstdepression?«
Hej! Jag undrar vad höstdepression är? Är det någon skillnad mellan depression och höstdepression? Finns det också sommardepression, vårdepression och vinterdepression? /Harry, 19 år

Hej Harry!

Tack för din fråga!

Det finns en typ av depression som kallas årstidsbunden depression. Den drabbade får då återkommande perioder av nedstämdhet som dyker upp vid årstidsväxlingar. Vanligast är att drabbas när vi går från de ljusare årstiderna till de mörkare, på senhöst eller vintern och att depressionen går över till våren. Det brukar då kallas ”vinterdepression”.

Men årstidsbunden depression kan även för en del starta på våren eller sommaren. Kriterierna är i övrigt samma som för en vanlig depression, det vill säga att man känt sig nedstämd, eller lättirriterad, och/eller tappat intresset för sådant man brukar tycka om. Det ska även ha funnits ytterligare ett antal depressiva tankar och känslor, såsom minskad aptit/ökad aptit, sömnrubbningar, svårt att koncentrera sig och tankar om att man är dålig. Detta ska också ha pågått i minst två veckor.

Exakt vad som orsakar årstidsbundna depressioner är inte helt och hållet klarlagt, men de flesta teorier handlar om att man får för lite solljus på hösten och vintern. Det i sin tur gör att den del av hjärnan som kallas hypotalamus inte fungerar helt som den brukar, vilket påverkar en rad hormoner i kroppen. Bland annat tillverkar man mer melatonin än vanligt (sömnighetshormon).

De som drabbas av årstidsbundna depressioner kanske har en genetisk sårbarhet för att påverkas negativt av minskat dagsljus, men som sagt så vet man inte helt säkert.

Värt att nämna kan vara att man inom vetenskapen inte verkar helt överens om huruvida årstidsbundna depressioner verkligen existerar, och om det är något annat än vanlig depression. Det verkar handla om att man inte är överens om hur man ska definiera begreppet, och hur man ska ta reda på om det faktiskt är så att en del av befolkningen blir deprimerade vid årstidsväxlingar.

Spännande, och ett ämne som det går att fördjupa sig i!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Måste mina föräldrar veta att jag går till psykolog«
Hej, jag har varit nedstämd och stressad länge och skulle vilja gå och prata med någon, gärna en psykolog eller kurator, men vet inte hur jag ska göra eller vart jag ska vända mig. Jag vill inte fråga mina föräldrar, rädd att de ska bli oroliga. Måste jag berätta för mina föräldrar att jag söker en psykolog? /Mina, 16 år

Hej Mina!

Tack så mycket för din fråga. Att känna sig nedstämd, ledsen eller må dåligt på andra sätt är en del av livet och för de flesta går dessa känslor över med hjälp och stöd från kompisar eller familjen.

Det kan finnas många anledningar till att man känner sig nedstämd och ledsen. Ibland vet man varför man känner sig ledsen och ibland vet man inte det. Man kan ibland vara ledsen för att någonting har hänt inom ens familj eller att en viktig relation har tagit slut. Det kan också handla om att man känner sig ensam eller utstött från sina vänner.

Du skriver att din nedstämdhet och stress har pågått under en längre tid. Du skriver att du gärna skulle vilja prata med någon men helst inte med dina föräldrar. Det är inte ovanligt att barm och unga ibland inte vill tala om sitt mående med sina föräldrar eftersom barn och unga vill skydda sina föräldrar. Samtidigt måste man komma ihåg att en av de viktigaste funktionerna som en förälder har är att hjälpa och vägleda sitt barn genom livets utmaningar och svårigheter. Alla människor oavsett ålder behöver ibland hjälp och stöd för att må bra.

Ibland kan det vara svårt att prata med en vuxen om sitt mående men samtidigt finns det många fördelar med att prata. Några av dessa fördelar kan till exempel vara:

  • Du kommer att känna dig bättre och någon kan hjälpa dig
  • Att prata med en vuxen kommer att hjälpa dig att förstå det som är jobbigt för dig
  • Du kan få råd kring vad du kan göra
  • Din familj oroar sig mindre om de vet vad som är svårt för dig

Ibland kan det vara bra att göra sånt som man tycker är svårt i små steg. Jag kan skriva några steg som du kanske kan följa:

1. Välj någon du litar på:
Välj någon att prata med som du litar på. Om du inte tror att det går att lita på någon hemma så kan man hitta en lärare i skolan eller skolkurator eller också en släkting.

2. Bestäm när du vill prata:
Du bestämmer själv när du vill prata. Man ska försöka välja en tid när den vuxne finns i närheten och inte är alldeles för upptagen. Låt den vuxne veta att du vill prata.

3. Tänk på vad du vill säga:
Ibland vet man inte vad man vill säga innan man har börjat prata och det är helt okej. Du behöver inte berätta allt på en gång, man kan ta det i sin egen takt och prata så mycket som man vill. Det är såklart helt okej att gråta hos den vuxne och söka tröst. Den vuxne kommer att förstå.

Sist men inte minst tänkte jag tipsa dig om organisationer som du kan vända dig till. Några av dessa är:

Ring alltid 112 om du är i fara eller om det är bråttom:
www.sosalarm.se

Här kan du ställa frågor om nedstämdhet och stress:
www.snorkel.se

Här kan du få stöd via chatt om du behöver prata med någon om dina känslor, funderingar och problem:
www.tjejzonen.se

Du kan också ringa Bris (Barnens rätt i samhället) på 116 111 eller chatta med någon:
www.bris.se

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hur vet jag när jag ska söka hjälp?«
Jag är en kille som går i 9:an och som mått dåligt en längre tid. Jag tycker det mesta känns meningslöst men tror inte att jag är deprimerad. Men tänker ibland att jag är det. Borde jag söka hjälp och i så fall hur jag gör det och vart ska jag vända mig? /Leo, 15 år

Hej där, kille i nian!

Vet du vad, sök hjälp nu! Inte för att jag är orolig för dig utan mer för att det faktiskt finns hjälp att få, oavsett hur dåligt du mår. Du behöver inte nå en viss grad av dåligt mående för att söka hjälp och ofta tycker jag att många väntar för länge innan de tar kontakt.

I ditt fall tänker jag att du kan börja med någon av följande: en vuxen som du litar på, kurator eller sjuksköterska på din skola. En vuxen som du litar på kan vara en förälder eller någon annan som kan stötta dig i att komma vidare. Kanske kan den personen följa med på ett vårdbesök om det skulle kännas bra.

Skolkuratorn och skolsköterskan har bra kunskap om hur depression och dåligt mående brukar se ut hos ungdomar. De kan också hjälpa dig med mer information om hur du kan gå vidare med dina frågor om det skulle behövas.

Skolkuratorn kan också boka flera samtal med dig för att försöka förstå vad du går igenom och då stötta dig i det.

Skolsköterskan kan ofta bedöma om du behöver mer hjälp, till exempel om du behöver träffa en läkare eller om du bör ta kontakt med någon inom vården. Om det är så att du är deprimerad behöver du komma i kontakt med vårdcentralen eller barnpsykiatrin, där jobbar läkare och psykologer som kan behandla depression.

Hoppas att detta var hjälpsamt, ta hand om dig nu!

Hälsningar,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag undrar över döden och meningen med livet«
Hej Psykologen, jag är ofta deppig och tänker en hel del på döden och vad som är meningen med livet. Men jag är också ofta glad och tycker att livet är underbart. Är jag normal? Eller är jag bipolär? /Fatima, 18 år

Hej Fatima,

Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.

Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.

Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.

Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!

Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.

Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.

Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.

Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.

Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.

Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!

Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag en kompis med ångest?«
Hej, jag har en kompis som ofta har ångest och får panikattacker. Jag undrar hur jag bäst ska bemöta henne för att hjälpa henne på bästa sätt? Jag tycker att det är jättesvårt att veta vad jag ska göra och känner mig otillräcklig och som en dålig vän. Tacksam för konkreta tips! /Ali, 16 år

Hej Ali,

Det är ofta jättejobbigt att se någon man tycker om må dåligt, och känslor av otillräcklighet som du sätter ord på är vanliga. Det finns ändå några saker som du som vän kan pröva att göra.

Du vill veta hur du bäst ska bemöta henne när hon får ångest och panikattacker. Mitt tips är att prata med henne i en lugn situation och när ni har bra kontakt. Fråga henne om hon har några tankar kring hur du kan vara ett stöd när det är som jobbigast för henne. Säg att du vill kunna stötta henne på ett bra sätt när hon får ångest, men att du undrar hur. Finns det något du kan göra innan det brukar hända? Under tiden det händer eller kanske efteråt? Är det att sitta bredvid henne, och hålla om henne en stund? Eller påminna henne om att det är jobbigt just nu men kommer gå över efter en stund?

Det andra jag funderar över är om din vän har kontakt med någon psykolog eller psykoterapeut för sina besvär? Om inte, så kan du som vän stötta henne att söka hjälp. Nu vet jag inte hur det är för er, men det är vanligt att det är svårt att få någon annan att inse att hen har problem, eller att våga söka hjälp. Att övertala den andre brukar inte funka, utan kan tvärtom låsa eller få den andre att vända sig ifrån dig.

Istället är det värdefullt att orka lyssna. Du kan även uttrycka din oro: ”Jag är orolig för hur du mår och vill att du ska må bättre. Jag hjälper dig gärna att söka hjälp”. Du kan till exempel erbjuda att följa med till skolkuratorn eller skolpsykolog som ett första steg. Eller vänta utanför om hon inte vill att du är med.

Psykologisk behandling för besvär med ångest handlar om att lära sig om vad ångest är, vilken typ av ångestbesvär man själv har och vad ens egen ångest beror på. Det finns olika typer av ångestbesvär så det är också viktigt att utreda vilken typ man själv har.

Vanliga exempel på ångest är:

  • Social fobi, då man är rädd för att göra bort sig eller hamna i fokus
  • Tvångssyndrom, där tankar upplevs som skrämmande, t.ex. tankar om att man är smutsig, att man ska smitta någon eller orsaka en olycka
  • Paniksyndrom, där det är själva ångesten i sig som man känner skräck inför.

Gemensamt för alla ångestbesvär är att man försöker undvika tanken, känslan eller situationen som väcker obehaget. Man kan också ha små trick för sig, så kallade säkerhetsbeteenden. Så i t.ex sociala situationer undviker man att prata. Om man är rädd för att få panikattacker ser man kanske till att undvika trånga platser. Och det här funkar, det gör att det jobbiga försvinner eller minskar lite. Problemet är att man inte lär sig att hantera ångesten, att den faktiskt går över av sig själv om man väntar ut den. När man undviker, så finns rädslan kvar och tenderar att bli större.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandling som visat sig mest effektiv för att behandla ångest. I KBT vill man bryta onda spiraler som ångesten får oss att hamna i. Man får lära sig att närma sig det man är rädd för, istället för att undvika.

Detta är förstås superjobbigt, mer obehag, ännu fler katastroftankar. Men på sikt får man mer erfarenheter, lär sig och blir lite modigare, säkrare och starkare. Och ångesten kommer att minska. En stegvis process, går inte på ett kick.

Du som vän kan inte vara terapeut, men du kanske kan berätta att det finns effektiv hjälp och erbjuda henne stöd och hjälp att söka hjälp. När din vän lär sig mer om sina besvär, kan hon också bättre berätta för dig hur du kan vara ett stöd i de jobbiga lägena.

Önskar er lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Vad händer i hjärnan när man får ångest?«
Jag undrar vad som händer i kroppen och hjärnan när man känner ångest? Jag är intresserad av det psykologiska men även det fysiologiska, för visst händer det mycket i kroppen också? Men vad? /Mika, 14 år

Hej Mika!

Vilken bra fråga. Visst händer massa komplicerade saker i kroppen och hjärnan när man känner ångest. Ångest och rädsla är en naturlig reaktion när vi känner oss hotade. Det finns en funktion i att bli rädd och att känna ångest. Funktionen är att vi ska överleva en hotfull situation.

Att känna ångest och rädsla har hjälpt oss människor att överleva i tusentals år. Förr i tiden hjälpte dessa stressreaktioner oss i hotfulla situationer så att vi kunde klara av och ta oss ur en hotfull situation genom att aktivera det som kallas för kamp-flyktreaktion. Sök på nätet efter ”kamp och flyktreaktion” så kommer du hitta massa spännande att läsa.

När vi människor upplever ångest och rädsla så aktiveras olika försvarsreaktioner i kroppen och hjärnan. Hjärnans brandlarm som heter amygdala aktiveras och kroppen förbereder sig för att klara av en hotfull situation. Olika stresshormoner såsom kortisol, noradrenalin och adrenalin släpps ut från binjuren som sedan går ut i blodet. Dessa hormoners uppgift är att se till så att pulsen och blodtrycket höjs men också att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan så att kamp-och flyktreaktionen kan aktiveras.

Dessa hormoner bidrar till att blodet cirkulerar snabbare i kroppen men också att blodet går dit det verkligen behövs – till dina muskler och din hjärna. Dessa hormoner gör också att det går mindre blod och energi till dina kroppsfunktioner som inte är nödvändiga för kamp- och flyktreaktion såsom matsmältningssystemet, huden och andra organ som inte behövs för liv och död. Dessa hormoner gör också att man blir mindre känslig för smärta.

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Jag blev rånad och är fortfarande rädd«
Jag är en kille som precis fyllt 14 år och blev överfallen av två äldre killar som hotade mig och tog min mobil och jacka, nu kan jag inte sluta tänka på det och är rädd hela tiden. Värst är det när jag ska sova. Jag vågar inte vara ute när det är mörkt och har börjat bli misstänksam mot andra människor. Det har gått nästan fyra veckor sedan det hände men det känns som om det hände igår. Vad ska jag göra för att sluta vara rädd? /Tom, 14 år

Hej!

Så bra att du hör av dig och frågar om rådgivning, tack! Det kan vara väldigt skrämmande att utsättas för ett rån eller överfall. Jag är ledsen för att du fick uppleva det. Samtidigt vill jag säga att dina känslor och tankar som du beskriver i din fråga är normala reaktioner på en onormal händelse. Jag har full förståelse för att det kan vara skrämmande och nytt för dig. Jag tycker du är modig som skriver och ber om hjälp och att du ska var stolt över att du har en sådan förmåga.

När man har varit med om en skrämmande händelse så kan det leda till olika reaktioner både i hjärnan och i kroppen. Reaktionerna kan vara olika för olika barn och kan visa sig olika starkt, framför allt de första veckorna efter händelsen. Men allt eftersom tiden går så kommer reaktionerna för de flesta att avta i styrka och vara lika jobbiga.

När man i din ålder har varit med om något skrämmande som överfall och rån så kan man känna sig otrygg och rädd. Man kan behöva hjälp för att känna sig trygg igen. Det kan också vara så att man tänker på den skrämmande händelsen hela tiden. Man kan ha svårt att sova för att man drömmer mardrömmar. Man kan vara trött och ledsen men även arg och kanske ha svårt att koncentrera sig.

Det är inte alls konstigt att man också kan bli rädd för mörker men också att man blir mer misstänksam mot andra människor. Det är vanligt att man undviker situationer som påminner om det som hände och att man undviker att tänka på det eller prata om det. Ibland kan man också tänka att det som hände var mitt fel. Dessa reaktioner är några av de vanliga men man kan också ha andra känslor och tankar som jag inte har nämnt. Kom igång att inga reaktioner eller känslor är fel!

Du beskriver att det är svårt för dig att sova på natten eftersom du blir rädd.  Ett sätt att få dig mindre rädd är att lära din kropp slappna av. Andningen är viktig att fokusera på under avslappningen. Ibland när vi är rädda tar vi snabba, ytliga andetag och vi kan känna oss andfådda.

Här är andningsövning som kanske kan hjälpa dig att slappna av när du ska sova:

  • Ta ett djupt andetag in.
  • Lägg handen på magen.
  • Andas in och andas ut.
  • Lägg den andra handen på ditt bröst.
  • Lägg mörke till hur dina muskler rör sig då du andas in och ut.
  • Ta nu ett djupt andetag genom näsan medan du räknar långsamt till ett, andas sedan långsamt ut och säg ”slappna av” till dig själv.
  • Upprepa flera gånger och känn att din andning blir djupare och längre.

Jag tror att det skulle vara bra för dig att prova den här övningen på kvällen när du märker att din oro och rädsla kommer. Vad tror du om att testa det några kvällar och se om det blir lite lättare med sömnen?

Dina reaktioner är helt normala och för de flesta går de över av sig själv med tiden. Men oavsett kan det vara bra att prata med någon vuxen som du känner dig trygg med om hur du mår. Tror du att du skulle kunna prata med dina föräldrar om ditt mående? Eller med din skolkurator eller en lärare?

Jag tror att det skulle vara bra för dig om du kunde dela dina tankar och känslor med någon vuxen. Om du gör det så kommer du också känna dig mindre ensam och ju mer du väljer att prata om händelsen så kommer det att kännas lättare och lättare.

Tack för att du hörde av dig!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag vågar inte ringa!«
Jag vet inte varför men jag kan inte ringa och vågar knappt svara heller. Det funkar bra att messa och chatta men att prata känns jättejobbigt. Jag går ut gymnasiet snart, snälla hjälp mig, hur ska jag våga ringa? /Emelie, 18 år

Hej Emelie!

Tack för din fråga. Vet du vad, detta är jättevanligt! Jag träffar ofta människor som tycker att det är obehagligt att prata i telefon så du är inte på något sätt ensam om detta.

Som med många obehag och rädslor så handlar det om att vänja sig vid det som känns läskigt. Det som jag tänker att du kan göra är att lägga upp en plan där du sakta men säkert jobbar med att vänja dig vid att prata i telefon. Det du kommer att märka är att obehaget minskar när du tränar på att ringa. Viktigt att veta är att det kan komma att kännas läskigt i början men om du genomför planen så kommer du och din kropp att vänja er vid att ringa!

Även om dina tankar signalerar att det är läskigt så är det ju också viktigt att veta att det inte finns något farligt med att prata i telefon, det är bara så tankarna säger till dig! Ofta kan det vara så att man tidigare i livet har haft upplevelser av jobbiga telefonsamtal och detta kan påverka hur man känner inför att prata i telefon även idag. Kroppen och hjärnan kan därför behöva en plan och en träning för att förstå detta!

Här kommer ett förslag till en plan på hur du kan vänja dig vid att ringa och att prata i telefon. Den kanske inte passar just dig, men se i så fall om du kan komma på något annat sätt att träna. Lycka till!

Vecka 1
Be någon som du litar på att ringa dig vid en viss tid varje dag. Genom att träna på att svara när denna person ringer har du tagit ditt första steg på att vänja dig vid att prata i telefon.

Vecka 2
Du ringer den personen som ringde dig varje dag vid en viss tid.

Vecka 3
Du ringer personen vid ett tillfälle varje dag men inte vid någon särskild tid. Du kan också be personen att ringa dig vid några tillfällen som ni inte förutbestämt.

Vecka 4
Du ringer ett samtal varje dag till någon annan som du känner och ber dem ringa dig.

Vecka 5
Fortsätt att ringa och att svara, jag tror att du själv känner hur du kan utveckla planen.

Håll i minnet! Det kan komma bakslag och att du då känner det som att du hamnar tillbaka på vecka ett. Detta är vanligt och det enda som gäller då är att hitta tillbaka till planen och att fortsätta kämpa!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vad är PTSD?«
Hej, hej! Jag skulle vilja veta mer om PTSD och vilka som får det. Hur vet man om en människa har PTSD och går det över någon gång? Är det lika för alla? Symtomen alltså? /Linda, 15 år

Hej Linda,

PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.

Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.

Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.

Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).

För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.

Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.

Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.

Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog