Behöver du hjälp?

Frågor & Svar

Här kan du läsa frågor från unga – och svaren från våra legitimerade psykologer och lärare.

»Hur får jag andra att sluta kalla mig han?«
Mina föräldrar fortsätter att kalla mig ”han” trots att jag sagt att jag är icke-binär. Även mina lärare säger ”han”. Vad ska jag göra för att få dem att sluta? Finns det något knep? Hur svårt kan det vara?! /Love, 18 år

Hej Love!

Det du beskriver är något som många icke-binära kämpar med i sin vardag. Det verkar orimligt svårt för omgivningen att få till rätt pronomen! Du verkar ha koll på vem du är och vad du vill och det låter som om du har berättat det för både dina föräldrar och lärare. Det är ju det allra viktigaste.

Ja, finns det något knep? Tyvärr har jag ingen lösning som fungerar för alla människor i alla situationer, men jag ska försöka ge dig lite olika förslag som du kan fundera över.

En fundering jag har är om dina föräldrar har förstått hur viktigt det här är för dig? I din fråga låter du (med all rätt) frustrerad över situationen, men jag vet att många också blir ledsna och inte känner sig sedda eller accepterade i sin könsidentitet när de ”felkönas” hela tiden. Är det så för dig också?

Har du försökt att hitta en lugn stund med dina föräldrar och berätta om hur det känns? Det är ofta lättare att lyssna på genuina känslor än på irritation. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa och det kan vara en stark upplevelse att höra ”när du säger `han´ blir jag ledsen och känner inte att du accepterar mig som den jag är”. Många binära cis-personer har svårt att förstå hur viktigt det är att få höra rätt pronomen och kan behöva övertydlighet.

I skolan är situationen lite annorlunda – och du kanske inte har lust att bli riktigt lika personlig. Här ser jag två vägar: Finns det lärare och klasskamrater som gör rätt och som kan hjälpa dig att rätta de lärare som gör fel? Det kan vara skönt att inte vara helt ensam ansvarig.

Skolan har också ett ansvar och en skyldighet att arbeta aktivt mot diskriminering och kränkande behandling. Du ska kunna koncentrera dig på undervisningen precis som dina klasskamrater, utan att behöva hantera ”felkönanden”.

Om du orkar kan du, kanske tillsammans med någon kompis, skriva ett brev till rektorn och lärare där du påminner om detta. Tipsa dem att köpa in litteratur eller utbilda sig genom att läsa informationen som finns via länkarna längst ner i mitt svar.

Det är egentligen inte du som ska ansvara för det här, men ibland kan vi behöva plocka upp bollen som föll i vårt knä och kasta den vidare för att något ska hända. Samtidigt är det viktigt att du tar hand om dig själv.

Det kan ta tid för människor att ändra vanor. För att hålla ut medan din omgivning övar är det viktigt att du har vänner du kan prata med eller andra du litar på som du kan dela din frustration och dina känslor med. Kanske finns det en grupp i din närhet eller några du kan ta kontakt med online för stöd.

Ett tips är den brittiska psykologen Meg John Barkers hemsida: www.rewriting-the-rules.com/about-me/

Här hittar du mer information: transformering.se, 1177.se, umo.se, rfsl.se

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog