Frågor & Svar

Hej Axel!

Vilken tuff situation du beskriver. Att ha syskon med funktionsvariation kan vara väldigt svårt på många sätt. Dels, som du skriver, för att man får stå tillbaka i många avseenden, dels för att föräldrarna är så upptagna av att ta hand om syskonet (eller i ditt fall syskonen) och deras behov att de helt enkelt hinner med annat. Många syskon försöker av den anledningen att vara duktiga och klara sig själva för att inte utgöra ännu större press på sina föräldrar.

Att vara kapabel är naturligtvis bra på många sätt men kan också kännas både tungt och ensamt. En del kan dessutom känna skuldkänslor för att de inte har någon funktionsvariation medan syskonet har stora utmaningar, och de skuldkänslorna gör det hela ännu jobbigare.

Precis som du skriver är det inte heller lätt som förälder att räcka till allt det man skulle vilja när man har barn med stora behov. Jag tror att de flesta föräldrar i samma situation som dina är väl medvetna om just det, att de inte räcker till och att de kämpar mycket med det. De har dåligt samvete och önskar att de kunde klona sig, samtidigt har de bara två händer var och 24 timmar på sina dygn. Å ena sidan är det fint och klokt av dig att förstå det, å andra sidan är det ju så att även om dina syskon har stora behov, så är dina behov också viktiga. Även du behöver stöd och tid och uppmärksamhet.

Har du vid något tillfälle talat med dina föräldrar om det här? Vet de hur du känner? Eller kan det vara så att de tror att du klarar dig själv för att du är så duktig och att de därför inte riktigt vet hur ensam du känner dig? Om du inte redan talat med dem tycker jag du ska fundera på om det är värt ett försök. Att prata öppet om situationen och dina känslor kan vara hjälpsamt för er alla.

Nästa steg kan vara att ni tillsammans funderar över om ni kan se någon möjlighet att förändra situationen. Kanske kan dina föräldrar få lite mer stöd eller avlastning och därmed frigöra tid för dig? Kanske finns någon vuxen vän eller släkting som kan finnas lite extra för dig när dina föräldrar inte kan eller om dina föräldrar kan hjälpa dig att hitta en samtalskontakt där du verkligen kan få prata om hur du känner och mår.

Om du själv vill hitta en samtalskontakt kan du testa lite olika vägar. Du kan dels höra med din skolsköterska eller husläkare om de kan hänvisa dig vidare dels kan du kolla med ungdomsmottagningen där du bor.

En annan väg du kan testa, gärna med hjälp av någon vuxen, är att undersöka om det finns stödgrupper för anhöriga som kan passa dig. Att träffa andra i samma situation brukar vara väldigt uppskattat då många känner att bara de som delar ens situationen verkligen kan förstå. I många kommuner har socialtjänsten verksamheter för just anhöriga. Kanske finns det även där du bor? Du och dina föräldrar kan också kolla med habiliteringen där dina syskon går om de har eller känner till någon verksamhet för syskon som kan vara aktuell för dig.

Jag hoppas att du finner en väg för dig att få det stöd du så väl behöver!

Liv Svirsky
Legitimerad psykolog