Behöver du hjälp?

HG Storm

»Problem kan vara hur komplicerade som helst. Min roll är att bryta en vanmakt«

Namn: HG Storm

Ålder: 64 år

Är: Psykolog och psykoterapeut

Bor: i Karlstad med hustrun Pia och hunden Disa

Jobbar med: Föreläser, utbildar och handleder personal inom skola, näringsliv och coachar idrottsmän och kvinnor, driver en egen psykologmottagning och medverkar som ”radiopsykolog” i SR Värmland.

Gillar: Köra Harley Davidson, konst, läsa och familjen

Därför psykolog: Växte upp i missbruk och våld. Svårt att sitta stilla. En kamrat fick mig att börja läsa böcker, vilket väckte nya tankar och det blev vägen bort från det dåliga.

Varför Psykologiguiden UNG: Finast med arbetet är att få göra skillnad för någon som behöver stöd. Att vara ung idag är ingen lätt resa. Att få möjlighet att lyfta ungas frågor har aldrig varit viktigare. I bästa fall kan man vara en liten vägvisare.

HG Storm om sin egen bakgrund

HG Storm svarar på frågor

»Jag är så stressad hela tiden«
Jag är så stressad hela tiden, över skolan, betygen, över att inte vara tillräckligt bra kompis. Värst är alla prov och inlämningsuppgifter som jag inte hinner med och alla krav. Jag går andra året i gymnasiet, har vänner och en pojkvän men ingenting känns roligt längre. Finns det något sätt att sluta känna så här? /Elin, 17 år

Hej Elin!

Jag vet att orden ”du är inte ensam” kan vara en klen tröst. Skriver dem ändå, för jag träffar tyvärr många olyckliga ungdomar. Stress och ångest har blivit en folksjukdom, framförallt bland unga vuxna. Jag tycker egentligen att det du beskriver är en ganska sund reaktion på den extrema stress som idag finns i samhället.

Dina bekymmer över skolan och betygen kan jag förstå, det finns en kravmall på gymnasiet nu som säkerligen inte gynnar varken mående eller inlärning. Det blir också tydligt att du lägger mycket på dig själv och jag tänker att någon skulle behöva hjälpa dig med att se din del i det hela och vad som faktiskt beror på omgivningen och omgivningens krav.

Det faktum att du inte känner att saker är roligt längre, tyder på att du har känt den här stressen över en längre tid och börjar få symtom utifrån detta.

Du frågar om det finns något som kan göra att man slutar att känna så här och ja, det gör det faktiskt. Det finns idag metoder och upplägg som gör att man kan minska stress/ångest över tid. Jag tänker att en del i arbetet är att du slutar att skuldbelägga dig själv och börjar undersöka vilka faktorer som stressar dig.

Min förhoppning är du hittar någon klok samtalspartner (t.ex. kurator, psykolog eller lärare) som kan hjälpa dig att sortera i det som stressar dig och lugna ner lite av den oro du känner.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Varför så trött när jag hängt med vänner?«
Hej! 
Jag är en tjej på 14 år som undrar varför jag blir så trött och på dåligt humör när jag hängt med vänner en dag? Egentligen trivs jag bäst när det inte är så många. Ibland önskar jag att jag inte var så himla känslig. /Liisa, 14 år

Hej Liisa!

Det första jag tänker på när jag läser dina frågor är att konstatera att du inte är ensam. Det här med att vara lite högkänslig är något som är tydligt för ungefär 20 procent, det vill säga en av fem personer. Så i din klass är ni kanske fyra-fem elever som har det jag kallar för högkänslighet. Det är ingen diagnos eller så, men det är ett sätt att beskriva hur man är som person.

Det som jag ofta stöter på när jag träffar människor, framförallt ungdomar som är högkänsliga, är att de beskriver de känslor som du tar fram här. Det jag tycker är spännande med ditt sätt att fråga, är att du redan själv har analyserat och gjort kopplingen och att du märker vilka situationer som blir känsliga för dig. Det kan vara så att du i kompiskretsen etcetera upplever och tar in mer information än andra. Det här leder ju också till att man, precis som du skriver, blir trött.

Nu undrar du naturligtvis vad man ska göra åt det här. Jag tänker att det är viktigt att acceptera att man är en högkänslig person. Det finns faktiskt många situationer i livet där högkänslighet är en tillgång. Men det kräver att man lär sig att planera den kraft och energi man har. Jag tänker att du behöver skapa en lista där du kan se vad som tar mycket energi av dig och då planera in vila innan och efteråt, för att motverka det här som jag förstår att du inte tycker om, att du blir på dåligt humör.

Jag tycker också att du ska unna dig att planera tid för bara dig själv och om du kan behöva lära dig att säga nej. Vidare tycker jag att du kan vara tydlig och berätta för kompisar och dina föräldrar om ditt sätt att fungera, det kan skapa en större förståelse och acceptans.

Sammanfattningsvis tänker jag:

  • Acceptera din högkänslighet.
  • Planera livet utefter att du är en högkänslig person.
  • Försök att träna dig på att inte övertänka sociala situationer, utan försök att vara mer här och nu.

Här får du också ett lästips: Bli vän med dig själv

Lycka till!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Måste jag utredas för ADHD?«
Hej, jag är en kille på 13 år och jag undrar vad adhd är? Min lärare har sagt till mina föräldrar att jag nog har adhd och nu tycker de att jag ska göra en utredning. Hur tar man reda på om man har adhd? Vad menas med det? Jag är lite orolig och det känns inte så bra att de tror så. /Max, 13 år

Hej Max!

Du undrar vad adhd är. Dina lärare har tydligen sagt till dina föräldrar att du nog har adhd och tycker att du ska utredas. Du känner dig orolig och ledsen, och det känns inte bra. Jag kan förstå det. Det här är vuxenspråk som kommer in tidigt i livet.

När man går på högstadiet, vilket jag antar att du gör, så är det också känsligt med hur man benämns och att bli retad eller utsedd för att ha specifika svårigheter kan vara mycket tufft.

Det är inte en lärares uppgift att förmedla till dina föräldrar att du har adhd. Deras uppdrag är att beskriva vad du har lätt för att göra i skolan och vad som blir mer krångligt för dig. Jag tycker att du och dina föräldrar ska låta en professionell behandlare bedöma om du behöver utredas eller inte.

Själva utredningen innebär att göra olika tester och prover, som de flesta, enligt min erfarenhet, tycker är ganska roligt. Sedan finns det ett helt team som funderar över om du uppfyller kriterierna för en koncentrationsstörning med hyperaktivt beteende (adhd), eller om du kanske är orolig och rastlös av någon annan anledning. Det tycker jag är viktigt att ta reda på.

Jag är också övertygad om att om du får en klok utredare så kommer han eller hon att beskriva hela processen för dig på ett sätt som känns tryggt. Man kanske kommer fram till att du inte ska utredas, utan att de svårigheter som skolan har gjort dina föräldrar uppmärksam på åtgärdas utifrån att du har rätt till hjälp och stöd i skolan utifrån de bekymmer som du har.

Hoppas att ni kan prata ihop er om detta så att det känns okej för dig och att du inte behöver vara orolig för det här som eventuellt kommer att göras.

Allt gott!

HG Storm
Legitimerad psykolog

»Mycket i mitt liv har handlat om revansch«

HG storm // Jag är visserligen 64 år, bor i ett gammalt sekelskifteshus och har jobbat som psykolog i nästan 40 år – men jag känner mig allt annat än gammal. Jag kör gärna min Harley Davidson och drivs fortfarande av samma nyfikenhet som jag haft sedan jag var ung.

Jag är uppvuxen i Hagfors, i Värmland, i en familj med missbruk och våld, och det har naturligtvis påverkat mig. Min farsa var periodare, alkis och led av depressioner. Hans dåliga humör gick ofta ut över mig och min mamma. När jag var sju år sa jag till honom att han aldrig mer skulle kunna slå mig så jag gråter. Och det gjorde han inte heller. Men gudarna ska veta att han försökte. I samma veva började jag träna brottning med målet att kunna försvara mig mot honom. När jag var 16 år kunde jag det.

Jag var lite av en rebell som hade svårt att uppföra mig

Jag brottades på elitnivå ända tills jag gick i 9:an, men slutade när jag upptäckte Jimi Hendrix och hippierörelsen. Då ville jag inte längre vara snaggad utan lät håret växa ut och tog som första kille i Hagfors hål i ena örat. Jag var lite av en rebell som hade svårt att uppföra mig. Så till slut blev jag utsparkad från skolan på grund av för många konflikter med lärare. Det var bara att ge sig ut och söka jobb, jag blev plåtslagarlärling på Järnverket.

Det gick sådär.

Min chef sa: ”Det är bättre att du inte gör något alls HG, för då förstör du i alla fall ingen plåt”.

Han hade rätt. Jag var – och är – extremt opraktisk. Här hemma är det min hustru som justerar kopplingen på motorcyklarna och lagar bilen.

Har livet någon mening? Nej, du måste själv skapa mening

Jag hade några tuffa år. Det hade kunnat gå illa på riktigt. Men jag hade tur. En äldre kille, som jag kände, såg att jag mådde dåligt och hjälpte mig in på en folkhögskola i Stockholm. Det var bra för mig att bryta upp från brukssamhället och jante-lagen. Visst fortsatte jag att stöka lite även där, jag var ju så van vid det. Men rektorn gav mig ett ultimatum att jag innan jag skulle åka därifrån hade läst två böcker: En flyktig korsar sitt spår av Aksel Sandemose, och den läsningen var som ett berusningsstadium i psyket på mig. Det kändes som att han hade förstått hur det kändes. Den andra boken som jag fortfarande har behållit i mitt hjärta, var Existentialismen är en humanism av Jean-Paul Sartre. Jag minns för alltid första meningen: ”Har livet någon mening? Nej, du måste själv skapa mening”.

Jag var 19 år och åkte hem till Värmland, fick av en tillfällighet sommarjobb på psykakuten och blev jättenyfiken. Där och då började tankarna på att läsa psykologi. Så jag läste in gymnasiekompetens på Kom Vux och sökte in till psykologutbildningen i Uppsala – och kom in.

Det blev en väldig kulturkrock för mig med min bakgrund och dialekt. Det var kostymer och tre slags gafflar när man skulle äta, jag trodde det var någon som var galen som hade dukat. Så fort jag hörde någon skratta var jag säker på att det var en patient, för alla på psykologutbildningen var så himla allvarliga. Jag hade svårt med en del lärare och deras attityd. Jag kände att de inte respekterade mig.

Men min drivkraft att visa alla att jag skulle klara det var så stark. Jag pluggade stenhårt till alla tentor. När det kändes för jobbigt med all engelsk litteratur och jag var på väg att ge upp tog jag fram ett vykort över Hagfors järnverk, vilket sporrade mig att fortsätta kämpa.

Jag hade tur att träffa några docenter med arbetarklassbakgrund som stöttade mig.

En avgörande sak för mig hände under utbildningen. Det var en work shop som leddes av en lärare som jag blev jätteprovocerad av. Gillade inte honom alls. Men då tänkte jag: ”Nu skärper du dig, nu stannar du upp och lyssnar på den här mannen och tar ut det bästa du kan, för du måste kunna lära dig saker även från människor du inte gillar”.

Så jag gjorde det. Och det var tur. För han som jag inte alls tyckte om lärde mig något av det viktigaste i mitt yrkesliv. Han sa: ”När ni är klara psykologer ska ni jobba med människor som är försatta i vanmakt och – oavsett vilken teori ni har – måste ni installera kraft och hopp om förändring”.

Det finns alltid en second chans

Sedan dess har det varit min ledstjärna. Problem kan vara olika och hur komplicerade som helst, men min roll som psykolog är att bryta en vanmakt. Vilken metod jag använder får jag anpassa efter person och situation.

Mycket i mitt liv har handlat om revansch. Men i dag brusar jag sällan upp. Mina unga säger att jag blivit loj. Kanske är det så. Men jag har kvar min nyfikenhet liksom viljan att fortsätta göra gott. Vilket är varför jag vill vara med här på Ung-sajten.

Det första jag vill vara med om att göra är att lyfta bort den individuella skulden från unga. Det är vi vuxna som måste ta på oss ansvaret att så många unga mår dåligt i dag. Vi måste avlasta de unga. Det är vår skyldighet. Vi har skapat ett konkurrens- och stressystem där tioåringar har svårt att sova för att de hela tiden ska bli bedömda.

Vi har tänkt lite fel. För tänk efter: När har du själv lärt dig mest i livet? Är det när folk stått över axeln och bedömt dig och hotat med olika betyg? Eller är det när du har känt nyfikenhet, glädje och lust? Det viktigaste vi vuxna kan göra är att ta bort stressen och få igång drivet och lusten att vilja veta och lära.

Jag vill också förmedla till alla som har det kämpigt: Det finns alltid en second chans. Ge inte upp! Och det gäller inte bara unga från socioekonomiskt utsatta områden. Även barn bakom höga häckar och i stora villor kan vara övergivna, och lida.

Jag är ganska rastlös som person och har många gånger känt att det varit ett problem. Men i dag är jag tacksam för min nyfikenhet, för den har hela tiden drivit mig att pröva nytt.

HG Storm