»Mycket i mitt liv har handlat om revansch«
HG storm // Jag är visserligen 64 år, bor i ett gammalt sekelskifteshus och har jobbat som psykolog i nästan 40 år – men jag känner mig allt annat än gammal. Jag kör gärna min Harley Davidson och drivs fortfarande av samma nyfikenhet som jag haft sedan jag var ung.
Jag är uppvuxen i Hagfors, i Värmland, i en familj med missbruk och våld, och det har naturligtvis påverkat mig. Min farsa var periodare, alkis och led av depressioner. Hans dåliga humör gick ofta ut över mig och min mamma. När jag var sju år sa jag till honom att han aldrig mer skulle kunna slå mig så jag gråter. Och det gjorde han inte heller. Men gudarna ska veta att han försökte. I samma veva började jag träna brottning med målet att kunna försvara mig mot honom. När jag var 16 år kunde jag det.
Jag var lite av en rebell som hade svårt att uppföra mig
Jag brottades på elitnivå ända tills jag gick i 9:an, men slutade när jag upptäckte Jimi Hendrix och hippierörelsen. Då ville jag inte längre vara snaggad utan lät håret växa ut och tog som första kille i Hagfors hål i ena örat. Jag var lite av en rebell som hade svårt att uppföra mig. Så till slut blev jag utsparkad från skolan på grund av för många konflikter med lärare. Det var bara att ge sig ut och söka jobb, jag blev plåtslagarlärling på Järnverket.
Det gick sådär.
Min chef sa: ”Det är bättre att du inte gör något alls HG, för då förstör du i alla fall ingen plåt”.
Han hade rätt. Jag var – och är – extremt opraktisk. Här hemma är det min hustru som justerar kopplingen på motorcyklarna och lagar bilen.
Har livet någon mening? Nej, du måste själv skapa mening
Jag hade några tuffa år. Det hade kunnat gå illa på riktigt. Men jag hade tur. En äldre kille, som jag kände, såg att jag mådde dåligt och hjälpte mig in på en folkhögskola i Stockholm. Det var bra för mig att bryta upp från brukssamhället och jante-lagen. Visst fortsatte jag att stöka lite även där, jag var ju så van vid det. Men rektorn gav mig ett ultimatum att jag innan jag skulle åka därifrån hade läst två böcker: En flyktig korsar sitt spår av Aksel Sandemose, och den läsningen var som ett berusningsstadium i psyket på mig. Det kändes som att han hade förstått hur det kändes. Den andra boken som jag fortfarande har behållit i mitt hjärta, var Existentialismen är en humanism av Jean-Paul Sartre. Jag minns för alltid första meningen: ”Har livet någon mening? Nej, du måste själv skapa mening”.
Jag var 19 år och åkte hem till Värmland, fick av en tillfällighet sommarjobb på psykakuten och blev jättenyfiken. Där och då började tankarna på att läsa psykologi. Så jag läste in gymnasiekompetens på Kom Vux och sökte in till psykologutbildningen i Uppsala – och kom in.
Det blev en väldig kulturkrock för mig med min bakgrund och dialekt. Det var kostymer och tre slags gafflar när man skulle äta, jag trodde det var någon som var galen som hade dukat. Så fort jag hörde någon skratta var jag säker på att det var en patient, för alla på psykologutbildningen var så himla allvarliga. Jag hade svårt med en del lärare och deras attityd. Jag kände att de inte respekterade mig.
Men min drivkraft att visa alla att jag skulle klara det var så stark. Jag pluggade stenhårt till alla tentor. När det kändes för jobbigt med all engelsk litteratur och jag var på väg att ge upp tog jag fram ett vykort över Hagfors järnverk, vilket sporrade mig att fortsätta kämpa.
Jag hade tur att träffa några docenter med arbetarklassbakgrund som stöttade mig.
En avgörande sak för mig hände under utbildningen. Det var en work shop som leddes av en lärare som jag blev jätteprovocerad av. Gillade inte honom alls. Men då tänkte jag: ”Nu skärper du dig, nu stannar du upp och lyssnar på den här mannen och tar ut det bästa du kan, för du måste kunna lära dig saker även från människor du inte gillar”.
Så jag gjorde det. Och det var tur. För han som jag inte alls tyckte om lärde mig något av det viktigaste i mitt yrkesliv. Han sa: ”När ni är klara psykologer ska ni jobba med människor som är försatta i vanmakt och – oavsett vilken teori ni har – måste ni installera kraft och hopp om förändring”.
Det finns alltid en second chans
Sedan dess har det varit min ledstjärna. Problem kan vara olika och hur komplicerade som helst, men min roll som psykolog är att bryta en vanmakt. Vilken metod jag använder får jag anpassa efter person och situation.
Mycket i mitt liv har handlat om revansch. Men i dag brusar jag sällan upp. Mina unga säger att jag blivit loj. Kanske är det så. Men jag har kvar min nyfikenhet liksom viljan att fortsätta göra gott. Vilket är varför jag vill vara med här på Ung-sajten.
Det första jag vill vara med om att göra är att lyfta bort den individuella skulden från unga. Det är vi vuxna som måste ta på oss ansvaret att så många unga mår dåligt i dag. Vi måste avlasta de unga. Det är vår skyldighet. Vi har skapat ett konkurrens- och stressystem där tioåringar har svårt att sova för att de hela tiden ska bli bedömda.
Vi har tänkt lite fel. För tänk efter: När har du själv lärt dig mest i livet? Är det när folk stått över axeln och bedömt dig och hotat med olika betyg? Eller är det när du har känt nyfikenhet, glädje och lust? Det viktigaste vi vuxna kan göra är att ta bort stressen och få igång drivet och lusten att vilja veta och lära.
Jag vill också förmedla till alla som har det kämpigt: Det finns alltid en second chans. Ge inte upp! Och det gäller inte bara unga från socioekonomiskt utsatta områden. Även barn bakom höga häckar och i stora villor kan vara övergivna, och lida.
Jag är ganska rastlös som person och har många gånger känt att det varit ett problem. Men i dag är jag tacksam för min nyfikenhet, för den har hela tiden drivit mig att pröva nytt.
HG Storm