Hej!
Det finns föräldrar som verkligen har anledning att oroa sig för sina tonåringar. Det kan handla om att tonåringen konstant ljuger eller ägnar sig åt riskfyllda beteenden, som att testa droger eller umgås med kriminella. Bor man i ett område där våld och skjutningar hör till vardagen är det också fullt förståeligt att känna sig orolig. Jag utgår dock ifrån att inget av detta stämmer in på dig eller din livssituation. Kort sagt, det låter som att dina föräldrar har lätt för att oroa sig och att måla upp olika katastrofscenarier, utan att det finns någon grund för oron. Och så bryr de sig väldigt mycket om dig förstås.
Vare sig det är dig eller omgivningen som dina föräldrar inte vågar lita på, så förstår jag att deras ständiga kontrollerande blir jobbigt i längden. När barn är lagda åt det oroliga hållet brukar jag uppmana föräldrarna att ställa följande fråga: ”Vad är det värsta som kan hända?” I det här fallet är det du som skulle behöva ställa den frågan till dina föräldrar. Kan det vara så att de oroar sig för alltifrån att du ska bli påkörd av en bil, börjar röka till att du ska bli överfallen eller bli beroende av narkotika? Eller är det en och samma rädsla som ligger bakom deras kontrollbehov?
Om de oroar sig för allt möjligt kan du ge dem rätt i att allt är möjligt, men också upplysa dem om att det inte går att skydda sig från allt. Att stanna hemma för att undvika att bli påkörd eller överfallen är ingen lösning på problemet. Så långt som att förbjuda dig att gå hemifrån har dock inte dina föräldrar gått, men att ständigt försöka övervaka dig på distans är heller inte någon långsiktig lösning. Förr eller senare kommer du – med största sannolikhet – att flytta hemifrån. Därför tänker jag att det är bättre att dina föräldrar stegvis vänjer sig av med att ha full koll på var du är och vad du gör, än att det blir en chock för dem när du lämnar boet.
En kompromiss mellan ditt behov av frihet och föräldrarnas behov av kontroll skulle kunna vara att du lovar att alltid ringa om du blir försenad eller om dina planer ändras. Som motprestation får föräldrarna försöka lita på dig och inte höra av sig i onödan.
Kvarstår oron och kontrollerandet oavsett vad du säger och oavsett hur väl du sköter dig (håller överenskomna tider, låter bli allt vad droger heter och är allmänt laglydig) tycker jag att du ska föreslå att ni pratar igenom saken tillsammans med någon klok släkting/bekant eller att ni bokar tid hos en familjeterapeut.
Vänlig hälsning
Ingrid Gråberg
Legitimerad psykolog
Hej!
Att din kompis blir utsatt av de där killarna vid upprepade tillfällen gör att jag utgår ifrån att det rör sig om någon av typ av mobbning. Även du drabbas av mobbningen, eftersom du mår dåligt av att se på och inte vågar ingripa. Du är långt ifrån ensam om att inte våga säga ifrån till mobbare. Många är rädda för att själva bli utsatta om de lägger sig i. Och är man, som du, lite blyg krävs det ett oerhört mod för att våga protestera, men det finns andra sätt att hjälpa den som är utsatt.
Du skriver att du har försökt att visa din kompis att du bryr dig och det är nog så viktigt. Genom att vara en bra vän förmedlar du till kompisen att hon är värd att tycka om, vilket är tvärtemot vad mobbarna gör. Förutom att ”bara” vara en allmänt snäll och pålitlig vän är det bra om du är tydlig med vad du tänker och känner när killarna ”är jobbiga”. Det kanske du redan har varit, men om du inte har berättat vad du tycker om killarnas beteende eller berättat hur du känner dig när du ser på, så tycker jag att du ska göra det. Chansen är stor att kompisen mår lite bättre av att veta att du önskar att du vågade stå upp för henne.
Sedan tänker jag att det är en god idé att fråga kompisen om det är något annat du skulle kunna hjälpa henne med. Till att börja med skulle du kunna gå med henne till någon vuxen som ni båda har förtroende för och be den om hjälp. Det skulle kunna vara en förälder, en lärare, en kurator eller någon annan skolpersonal.
Kanske är ni rädda för att situationen ska bli värre om ni blandar in en vuxen, men varje skola måste ha en genomtänkt plan för hur man agerar på bästa sätt när mobbning uppstår. Självklart ska skolan lägga stor vikt vid det förebyggande arbetet, men dessvärre kan ingen skola slå sig för bröstet och påstå att det inte förekommer någon som helst mobbning hos dem. Därför måste skolan också ha en plan för när det som inte får hända ändå händer. Så våga lita på att det finns vuxna som kan hantera jobbiga situationer och få stopp på mobbningen.
Finns det något som du skulle kunna göra under själva mobbningstillfällena som inte innebär att du behöver rikta dig mot killarna? Vilka alternativ som finns beror förstås på var någonstans det sker och vad killarna gör. Vräker de ur sig elaka kommenterar kanske du kan säga ”kom så går vi” till kompisen och göra henne sällskap på vägen därifrån. Är killarna hotfulla, puttas eller slåss kanske du kan smita i väg och hämta en vuxen.
Om du i förväg tänker ut vad du vill göra eller säga kommer du ett steg närmare att faktisk genomföra planen. Ofta klarar man mer än man tror. Samtidigt ska du inte klandra dig själv för saker som du inte vågar göra. Att ha någon som bryr sig om en och någon som man kan prata med är guld värt. Och du bryr dig verkligen om din kompis.
Vänlig hälsning
Ingrid Gråberg
Legitimerad psykolog
Här kan du läsa fler frågor och svar om mobbning:
Har inte lärarna ansvar att stoppa mobbning?
Rädd att mobbningen ska fortsätta på gymnasiet!
Jag kommer inte in i min klass
Min lärare är rasistisk och homofobisk!
Om Psykologiguiden UNG
Psykologiguiden UNG är en webbplats om psykologi och psykisk hälsa för unga.
Kontakta oss
Har du några frågor, vänligen kontakta oss så återkommer vi så fort vi kan.
Följ oss
Håll dig uppdaterad genom att följa oss i våra sociala kanaler.
