Behöver du hjälp?

Mathias Ortlieb

»Min grundinställning är att allt går att lösa«

Namn: Mathias Ortlieb

Ålder: 41 år

Är: Legitimerad psykolog, under specialistutbildning i klinisk psykologi, VD Trana Psykologer

Bor: Varberg med fru och två barn

Jobbar med: Egna psykologmottagningar i Varberg, Halmstad, Göteborg och Borås med åtta anställda och flera konsulter. Arbetar med utredningar, föreläsningar, handledning och psykologisk behandling.

Gillar att göra på fritiden: Träna aikido, figurspelet Warhammer och umgås med familjen

Därför psykolog: För att det var det första skolämnet som på riktigt fångade min uppmärksamhet.

Varför Psykologiguiden UNG: För att arbetet med barn och unga är extremt viktigt

Drivs av: Samspelet med klienter, det roliga och utmanande i att möta människor och att försöka förstå hur man kan bistå dem.

Mathias Ortlieb om sin egen bakgrund

Mathias Ortlieb svarar på frågor

»Har noll motivation att plugga!«
Hej! Jag är en kille som går andra året på gymnasiet. När jag gick ut 9:an hade jag toppbetyg, men nu är jag inte säker på att bli godkänd ens. Jag har inte svårt för mig i skolan egentligen men jag har noll motivation. Vet inte varför, men om jag inte kan få A, kan det lika gärna vara. Det är så sjukt höga krav och nästan omöjligt att lyckas. Känns ganska tungt, allting. Vad ska jag göra? /Nicke, 17 år

Hej!

Det låter som att du är inne i en tuff period. Jag vet ju inget om vilket program eller vilken skola du går, men för de flesta blir det en stor omställning att börja gymnasiet, då det ofta ställs helt andra och högre krav än på högstadiet. Det är heller inte ovanligt att gymnasieelever drabbas av prestationsångest.

Det låter som att du ställer höga krav på dig själv. Och om man som du känner att man inte kan leva upp till kraven kan det lätt leda till att man tappar motivationen. Du skriver att det lika gärna kan vara om du inte får A, men varför är det så viktigt? När du ställer så här höga krav på dig själv resulterar ju det i att du knappt får godkänt.

Vad ska dina A göra för dig? Har du en tydlig bild av vad du ska plugga vidare till? Är det svårt att komma in på den utbildningen utan att ha högsta betyg i alla ämnen? Kanske är det inte nödvändigt att få A i allt, kanske är vissa betyg viktigare? Kan du prioritera? Det finns också andra sätt att komma in på utbildningar, ett är att göra högskoleprovet.

Kanske behöver du också fundera på hur du pluggar. Planering är alltid bra, gör ett veckoschema och skriv in när du ska plugga och hur länge. På detta sätt får du mer kontroll över situationen och kanske mer gjort när du väl pluggar. Om man inte planerar sin studietid blir det lätt panik och man pluggar för lite eller för mycket på fel saker och då är det väldigt lätt att prestationsångesten tar över och motivationen tar slut.

Försök att inte fastna i dina prestationstankar. Prata med din mentor eller klasslärare och förklara situationen så bra du kan och säg att du behöver hjälp. Din mentor kan hjälpa dig med att prioritera och se till att du får en studieplan som fungerar för dig. Gymnasieskolor brukar också erbjuda olika typer av studiestöd. Fråga din mentor vad din skola kan erbjuda.

Om ingenting av det här hjälper och du känner dig nedstämd, ledsen och orkeslös ska du inte tveka att prata med skolsköterskan, skolkuratorn eller någon annan vuxen som du har förtroende för.

Ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

 

Här kan du läsa mer om olika typer av ångest

»Har jag ADD?«
Hej! Jag har nyligen fyllt 15 år och har alltid haft problem med att fokusera. Jag ger lätt upp om jag stöter på motgångar. Jag är ljudkänslig och blir lätt väldigt stressad och uttråkad. Under lektionerna måste jag studsa med mitt ben och pilla på något annars förlorar jag fokus och börjar dagdrömma. Det har hittills gått ganska bra för mig i skolan, men inte längre. Det är så många uppgifter och prov och jag kan inte koncentrera mig. Jag får panik! Är det något fel på mig? Har jag ADD? /Alva, 15 år

Hej Alva!

Först och främst vill jag beskriva lite kort om skillnaden mellan att ha och inte ha en diagnos. De flesta av oss upplever ibland koncentrationsproblem och rastlöshet. Många av oss har också en tendens att ibland skjuta upp omfattande projekt och sådant som är tråkigt. Det behöver inte betyda att vi har en diagnos, utan detta är en del av att vara människa.

Det är först när symtomen blir funktionshindrande som det kan bli aktuellt att göra en neuropsykiatrisk utredning för att ta reda på om det handlar om en diagnos. Det räcker heller inte med att vi ”bara” har funktionshinder på ett ställe, som till exempel i skolan, utan det behöver även finnas funktionshinder för oss i hemmet och i våra relationer.

Det kan finnas andra förklaringar till dina svårigheter. Det är ganska vanligt att till exempel stress, nedstämdhet eller ångest ger liknande upplevelser som du beskriver. Kanske har du gått igenom något jobbigt nyligen? Eller har det alltid varit på ett liknande sätt men att du nu inte längre kan hantera skolans krav? Här kanske du behöver ta hjälp för att reda ut vad som är vad och om du skulle behöva göra en neuropsykiatrisk utredning.

Du undrar om du har ADD. Det är mycket möjligt, men det går inte att ställa en diagnos utifrån det du skriver. Det jag kan göra här är att beskriva vad ADHD och ADD är.

För mig som jobbar med neuropsykiatriska utredningar är det inte så stor skillnad mellan ADHD och ADD, det som skiljer är bokstaven H, som står för ”hyperaktivitet”. Hyperaktivitet är när man är fysiskt rastlös, man har svårt att sitta till, man pillar på saker, går runt i klassrummet eller studsar med benen, så som du skriver. Förenklat kan man säga att personer som får diagnosen ADHD har koncentrationsproblem och en fysisk hyperaktivitet, medan personer med ADD mer har koncentrationsproblem och en inre hyperaktivitet som inte märks av andra men som är minst lika påtaglig och funktionshindrande.

Hur detta upplevs varierar människor emellan. En del har större problem med omfattande funktionsnedsättning till följd av sin ADHD eller ADD, medan andra påverkas mindre och har lättare att hantera sin funktionsnedsättning. Detta är ju egentligen ganska logiskt. Människor är olika och har olika förutsättningar. En annan sak som påverkar hur människor med dessa diagnoser mår är i vilken omfattning de får stöd.

Ibland pratar man om lätt, måttlig och svår ADHD/ADD. Till exempel kan en person med lätt ADHD klara skolan bra, men till priset av stor ansträngning vilket resulterar i att de är helt utmattade då de slutat skolan. En person med svår ADHD/ADD kan kanske inte alls sitta still i skolan, hamnar ofta i bråk och har från tidig ålder fått mycket anpassningar.

Men oavsett om du har en diagnos eller inte har skolan skyldighet att ge dig det stöd som du behöver för att du ska kunna klara av de krav som ställs. Prata i första hand med din mentor om dina svårigheter och vad du behöver för stöd i skolan.

Det låter också som om du kan behöva prata med någon, till exempel skolkuratorn eller någon annan vuxen du har förtroende för, om hur du mår och hur du har det. Kanske är detta, att du får rätt stöd i skolarbetet samt pratar med någon om hur du mår, tillräckligt för att du ska kunna hantera din vardag och må bra.

Om du känner att du vill gå vidare och utreda om du har ADD så är det i första hand barnpsykiatrin, BUP, som du ska vända dig till. Prata om detta med skolans kurator och/eller dina föräldrar eller någon annan vuxen som du litar. Du ska inte behöva ha det så här kämpigt, det finns hjälp att få.

Lycka till!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag kan inte sluta ljuga«
Jag är en 14-årig tjej som alltid haft en tendens att ljuga eller överdriva för att få uppmärksamhet. Detta har lett till många gräl, utfrysning och stora problem. När jag förra hösten började i 7: an och bytte skola fick jag många nya vänner som gillade mig för ingen visste om mitt förflutna. Jag kunde starta ett nytt liv. Men sedan började problemen komma tillbaka. En av mina bästa vänner berättade att han mått extremt dåligt. Det fick mig att berätta om hur svårt jag haft det, men där började mina överdrifter igen. Jag började ljuga mer och mer om saker jag varit med om. Alla tyckte jättesynd om mig, de brydde sig och jag fick kärlek. Det gick så långt att jag inte kunde säga sanningen längre för jag var rädd att de då skulle sluta bry sig om mig om jag började må bra. Nu har det kommit fram att jag har ljugit och mina kompisar lämnar mig en efter en. Det är klart att de är sura för det är fult att ljuga, och jag vet om det, men nu har de börjat frysa ut mig och börjat sprida taskiga saker om mig så att alla på skolan vet vad som hänt. Mitt problem är att jag ljugit så sjukt mycket i hela mitt liv och det har blivit fel varje gång och ändå lär jag mig aldrig. Hur ska jag göra för att sluta sätta mig själv i dessa situationer? Det är ju inte bara jobbigt för mig, det är ju synd om alla som någon gång blir vän med mig för att sedan svikas. /Alba, 14 år

Hej Alba!

Så fint att du vill ta tag i det här som du beskriver som ett stort problem. Att ljuga är ju något som alla gör mer eller mindre varje dag. Även om det oftast handlar om ”vita lögner” som vi tar till för att minska risk för konflikt eller dålig stämning. Men som jag förstår handlar det för din del om lite mer än så. Du har ju fått problem med dina vänner på grund av ljugandet och jag förstår att du kan känna dig ensam i det här. Jag förstår också att det kan vara svårt för dig att bryta detta mönster.

Du har ju redan gjort en analys om varför du tar till lögner; för att få kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Dessa är ju djupt mänskliga behov som vi alla har. Kanske har dina behov inte tillmötesgåtts på ett tillfredsställande sätt? De flesta beteenden som vi människor utvecklar har en bakgrund och finns för att fylla olika behov. Jag vet inget om din familj eller hur du har vuxit upp, men kanske finns det något där som du behöver få hjälp med att hantera?

När det kommer till själva ljugandet så vill jag börja med att säga att det är djupt mänskligt att ljuga. Alla ljuger vi ibland, framför allt om småsaker, sådana som vi kallar ”vita lögner”. Till exempel om en kompis klippt håret och man säger att det är fint fast man egentligen inte tycker det. Den vita lögnen fungerar då som en hänsyn om kompisen. Viktigast är ju att ljuget, eller lögnerna, inte skadar någon. Men som jag förstår av dig så skadar ju dina lögner både dig själv och andra.

En annan aspekt är att det ofta i det sociala samspelet mellan människor lätt blir missförstånd, något som vi kan tolka som att den ene eller andre har ljugit fastän det egentligen handlar om att man inte förstått vad den andre menat. Detta med att ljuga är alltså mer krångligt än vad många tror.

Innan du kan börja förändra ditt mönster är det viktigt att du ser att ljugandet är ett beteende.  Genom att se ljugandet som ett beteende ökar graden av kontroll av själva ljugandet. Lögnen är inte något som ”bara händer” utan beroende av vad du säger eller vad du gör. Målet ska vara att minska ljugandet. Viktigt är också att tänka på att du har haft detta beteende under längre tid och då får du nog räkna med att det kommer ta tid att bryta mönstret.

Jag tycker att du ska sätta upp lite regler kring ditt ljugande. Lägg upp ett schema där du varje vecka sakta men säkert minskar på ljugandet, samtidigt som du ökar något annat, något du tycker om att göra. Det är lättare att förändra ett beteende om vi inte bara tänker att vi ska ”ta bort” något utan där vi också fyller på med annat. Du kan till exempel i stället för att ljuga ställa fler frågor till den som du pratar med. Om du skiftar fokus från dig själv till den andra personen kan det hjälpa dig att bygga bättre relationer och samtidigt minska antalet lögner. Genom att träna på att kommunicera på ett annat sätt än du tidigare gjort kan du minska risken att du hamnar i det ”gamla” mönstret att kommunicera.

Kanske finns det vissa situationer där du lättare triggas att ljuga. Om du kan identifiera och skriva ned dessa situationer kanske du kan förebygga dem på något sätt, antingen undvika dem helt ett tag eller att gå in i samtalet med inställningen att kommunicera på det ”nya” sättet.

I ditt schema kan du sätta en maxgräns för antalet lögner per dag eller per vecka. Syftet är att du sakta men säkert minskar på antalet lögner. Var inte för hård mot dig själv, du kommer ljuga även fastän du bestämt dig för att inte göra det, men påminn dig då om att du försöker förändras och att det tar tid.

Fundera över om du har någon kompis som du kan berätta för att du så lätt ljuger och att du nu övar dig på att bryta mönstret. Om kompisen vet om att du lätt tar till lögner men nu försöker sluta ljuga, så kanske du kan känna dig trygg med att säga ”fasen! nu ljög jag igen!!” utan att det blir så dramatiskt.

Jag tänker på ditt problem och lösningen på problemet som ett projekt med lite olika delar. Det handlar dels om att förstå mer om varför du har hamnat i det här, dels att metodiskt träna på att bryta mönstret. Om du inte kan bryta mönstret på egen hand föreslår jag att du går till skolkuratorn eller ungdomsmottagningen för att få stöd. När du tar hjälp kommer du märka att din oro minskar och du kommer att känna dig mindre ensam.

Lycka till och ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Min pappa tror inte på min diagnos«
Hej! Jag har nyligen fått diagnosen borderline (Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS). Det känns ganska jobbigt att ha fått den diagnosen men samtidigt också skönt att få en förklaring varför jag är som jag är och känner så mycket starka känslor hela tiden. Men det som är jobbigast är att min pappa inte tror på min diagnos. Han säger att ”svängar upp och ner är det många som har”. Jag vet inte vad jag ska göra, det här är inte första gången som han inte tror på mig. Hur ska jag kunna få honom att ”acceptera” mitt tillstånd? Jag vet verkligen inte hur jag ska tackla problemet. Ska jag bara ge upp? /Ellen, 18 år

Hej Ellen!

Tack för din fråga! Du lyfter ett tema som jag tror att väldigt många känner igen sig i. Över lag är det svårt att kommunicera kring och förstå saker som psykiatriska diagnoser och jag tror att du och din pappa hamnar i lite olika utmaningar när ni pratar med varandra.

Det finns många anledningar till att en person, en pappa eller någon annan, har svårt att förstå och ta till sig sådan information. En del tror jag handlar om generationsskillnader, när din pappa växte upp så pratades det inte särskilt mycket alls om psykiatriska diagnoser, i dag syns det mer och diskuteras öppet i till exempel media. Detta kan göra att din pappa är färgad av det han har fått med sig under sin uppväxt och att han då ser dagens diskussion som annorlunda och svår att förstå.

Sedan kan det också vara så att din pappa, på grund av sitt kön, inte har fått möjlighet att prata om känslor och mående på samma sätt som kvinnor i hans ålder. Det finns normer i samhället som i princip säger ”män ska vara tuffa, macho och inte visa känslor”, detta kan innebära att han inte har fått träna på att förstå och uttrycka känslor. Om det är så, så tänker jag att han har ännu svårare att förstå psykiatriska diagnoser eftersom han har lärt sig att man inte visar känslor och när någon frågar hur man mår så svarar man i princip alltid: ”bra!”.

En annan del som spelar in är ju det faktum att du är hans dotter och att det kan vara svårt för en förälder att acceptera att det är något ”fel” på ens barn. Han kan till exempel känna skuld, att det är hans fel och att han borde förstått detta tidigare vilket i sig kan skapa en förnekelse ”nej, hon har inte någon diagnos”. Jag märker denna tendens hos föräldrar när jag jobbar med utredning av diagnoser, att det ofta tar ett tag för dem att acceptera informationen och minska sitt dåliga samvete. Om det är så, så tänker jag att det är en process och att din pappa kommer att ändra sig och förstå din diagnos bättre framöver.

Jag tycker inte att du ska ge upp som du skriver, men samtidigt tänker jag att man alltid kan försöka påverka en annan människa, men man kan aldrig ändra på någon. Det kan vara så att det just nu är svårt för din pappa att förstå din diagnos, men att när han landat mer i informationen och kommit vidare i sin process så blir det lättare för honom.

Ett sätt att hjälpa honom att förstå mer är att försöka kommunicera med honom på ett icke-dömande sätt, något som du säkert redan gör men eftersom han kanske har lätt att känna skuld så kan det kännas bättre för honom om du anstränger dig för att kommunicera på ett validerande sätt.

Validering är ett begrepp som jag tagit från litteraturen om behandling av borderline personlighetssyndrom/EIPS av Marsha M. Linehan och det innebär att man bekräftar personens känslor och tankar utan att döma dem. Exempelvis kan det betyda att även om du känner en stor frustration med din pappa så kan det vara ett bättre sätt att bara bekräfta att ”ja, okej, du tänker så, jag förstår” utan att sedan lägga till ”men du har fel” eller liknande. Genom att beskriva din upplevelse av din diagnos så kan du sedan i bästa fall göra det lättare för honom att förstå och ta sig an din upplevelse.

Det är lätt för oss människor att gå i försvar om vi känner oss ifrågasatta och om vi tänker oss att din pappa just nu har svårt att uttrycka och förstå känslor (på grund av sin uppväxt och sitt kön) så tror jag att han lätt kan missförstå dig. Utgå från din upplevelse, ha tålamod och beskriv gärna skillnader mellan att ha ”svängar” som han säger och att ha en psykiatrisk diagnos som innebär att ens liv och aktiviteter påverkas negativt.

Det verkar (tyvärr) som att du hamnar lite i rollen av att vara vuxen här men om du ser det så att din pappa inte fått hjälp och stöd i att förstå de här frågorna så kanske du har lättare att kommunicera med honom. Jag hoppas och tror att genom samtal och kommunikation så kommer han mer och mer att acceptera och förstå din diagnos även om det kan ta lite tid.

Ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag är rädd att göra mina föräldrar besvikna«
Jag är en kille som tränar handboll på elitnivå. Jag har spelat sedan jag var 8 år och alltid tyckt att handboll är det roligaste som finns. Men nu när jag går i gymnasiet blir det för mycket, jag hinner inte med både skolan, träning och matcher. Mina föräldrar och tränare vill absolut inte att jag ska sluta med handbollen. De har satsat mycket på mig och min träning och jag vill inte göra dom besvikna. Samtidigt vet jag inte om jag kommer ångra mig om jag lägger av. /Henke, 16 år

Hej Henke!

Du verkar vara i en period som handlar mycket om identitet och utforskande av vem du är och vem du vill vara. Något som jag tror många kan relatera till. Vad vill jag med livet? Vem är jag? Vad tycker jag om? Massor av frågor som dyker upp och ställer till det för dig.

Jag tror att dina föräldrar och tränare vill att du ska göra det som du själv vill, sedan är det säkert så att du är väldigt duktig på handboll och därför vill de inte att du ska sluta spela. Om den största anledningen för dig att fortsätta med handbollen handlar om att inte göra de vuxna besvikna så tycker jag att du ska prata med dem om det.

Jag tror jag förstår lite hur du känner dig och jag kan tänka mig att det kan kännas som ett svårt och viktigt val. Men det verkar som att du har tappat en del av intresset för handbollen. Du skriver till exempel att du ”alltid tyckt om” handboll, det låter som att du kanske inte tycker om det lika mycket längre? Sedan förstår jag att det är väldigt tidskrävande och att det konkurrerar med skolan. Jag förstår även att du oroar dig för att du kanske ångrar dig om du nu slutar med handbollen.

För att ta reda på vad som blir bäst för dig och för att du ska kunna ta ett mer genomtänkt beslut kan du göra så här:

  • Gör en lista över fördelar och nackdelar med att sluta med handbollen. Gå igenom listan ett par gånger och skriv ned allt som du kommer på.
  • Prata med den du litar på mest (en kompis, en förälder eller vem det nu är) och visa dem listan. Försök att så ärligt som du kan beskriva vad du känner och säg att du behöver stöd. Sitt ned en stund och vrid och vänd på frågan från olika perspektiv tillsammans med den här personen.
  • Prata med dina föräldrar (om du inte redan har gjort det) och visa dem listan. Säg att det är svårt, att du inte vet hur du ska göra, att du inte vill göra dem besvikna samtidigt som du också vill göra andra saker i livet. Försök att prata igenom frågan en längre stund så att det känns som att ni förstår varandra. Det är bra också om ni kommer fram till några konkreta förslag, typ att ”ta en paus från handbollen en termin” eller ”fortsätta ett tag och ta ett nytt samtal efter någon månad” eller liknande.
  • Ta ett beslut. Genom att diskutera, få stöd, testa och utvärdera olika förslag så kommer du sakta men säkert att landa i ett (eller flera) beslut.

Det kanske inte kommer att kännas som att beslutet är 100 procent rätt, utan snarare som det minst dåliga alternativet eller likande. Detta är okej. Så är det ofta i livet. Vi vill ofta hitta svar på vad som är rätt och fel, men det här är en sådan situation där det är svårt. Oavsett så kommer du att genom denna stegvisa modell kunna få mer kunskap om vad du vill och hur andra ser på det.

Lycka till och hoppas att det här kan hjälpa dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vill inte vara en tönt«
Jag är 14 år och har aldrig kysst någon. Alla jag känner har gjort det men inte jag. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få kyssa någon heller. Jag är inte poppis i min klass. Hur ska jag få de andra i min klass att fatta att jag kan vara precis som vilken tjej som helst och inte en tönt för att jag inte klär mig som dem? /Elsa, 14 år

Hej!

Det känns i hjärtat när jag läser din fråga och jag blir själv påmind om tonårstiden och alla de utmaningar som kom med den.

Först och främst vill jag säga, bara för att du inte har kysst någon så innebär det inte att det inte kommer att ske, bara att det inte har skett hittills. Sedan tror jag nog att upplevelsen av att ”alla” har kysst någon kanske inte är en sanning, detta är ju ofta en känsla vi får när vi känner oss lite utanför eller exkluderade på något sätt.

Kanske kan du också ställa dig frågan varför det känns så viktigt att kyssa någon, är det något som du själv vill? Eller har det med grupptryck att göra?

Du kallar dig själv för tönt, var kommer det ifrån? Är det något du själv kallar dig, eller har någon sagt det till dig? Jag skulle vilja peppa dig att tänka på dig själv på ett annat sätt, att du faktiskt är en modig och stark tjej som vågar köra din egen stil. Du behöver inte få de andra i klassen att tänka på något särskilt sätt om dig, du behöver inte få dem att fatta, det viktigaste är att du fortsätter vara den du är. Det är ju du som är den tuffa och coola tjejen, tycker jag det låter som. Du verkar inte vara den som anpassar dig efter normer.

Att du kör din egen grej och vågar trotsa normen kanske skrämmer andra, som själva är rädda att sticka ut, så därför har de lite distans till dig. Skulle det kunna vara så?

Att inte anpassa sig efter normer kan vara bland det svåraste som man kan göra i din ålder. Kom ihåg, tiden som tonåring är känslig och svår för de flesta, många är osäkra på sig själva och då är det lättare att bara klä sig och tycka som alla andra. Tankar, värderingar, känslor, personlighet, bakgrund, uppväxt, familj och andra faktorer spelar in och påverkar hur vi agerar.

Mitt tips till dig är att fortsätta att tro på dig själv, göra det du tycker om och vara dig själv. Allt det andra kommer att komma med tiden. Människor kommer se att du är genuin och kommer uppskatta det.

Jag hoppas att du snart kommer få uppleva din första kyss!

Lästips:

Hälsningar

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Rädd att mobbningen ska fortsätta på gymnasiet!«
Hej, jag är en tjej som blivit mobbad sedan 6:an och har ingen att prata med. Jag har just gått ut 9:an och ser fram emot att börja gymnasiet där ingen känner mig. Men jag är så rädd att mobbningen fortsätter. /Alexandra, 16 år

Hej!

Varje gång jag hör talas om någon som blivit mobbad så blir jag lika bedrövad och arg. Jag är så ledsen för att du har blivit utsatt för detta, tyvärr är du inte ensam utan många barn, ungdomar och vuxna upplever detta varje dag.

Det jag märker på dig är att du är en stark person eftersom du trots detta kan se fram emot gymnasiet. Många orkar ju inte kämpa utan blir nedstämda, och så har du kanske också känt i perioder, men jag vill säga till dig att allt kan bli bättre!

Det finns olika saker som du kan göra för att du ska få en så bra start på gymnasiet som möjligt. Det kanske viktigaste är att prata med vuxna runt omkring dig om det du känner och har upplevt. Jag förstår att detta kan kännas svårt. Många som är mobbade håller sina upplevelser för sig själva och kanske har mobbaren också hotat med att något hemskt kommer att hända om man berättar för någon.

Även om du kanske är rädd för att berätta så vill jag verkligen säga till dig, gör det! Vuxna behöver hjälpa till, det är deras jobb att ta hand om och att skydda barn. Ibland kan det vara så att man har lättare för att prata med en av sina föräldrar (om du har två) i stället för att prata med båda samtidigt.

Ett annat sätt att göra det lättare att prata om något som är svårt är att skriva en liten lapp med sådant som du vill ta upp. Det kan vara skönt att ha lappen som stöd och dessutom minskar ju risken att glömma något.

Det låter som att du har koll på vilken skola du ska gå på och på den skolan finns det ett elevhälsoteam. Elevhälsoteamet arbetar till exempel med mobbning och de kan hjälpa dig att göra skolstarten bra. Jag tycker att du och din/dina föräldrar kan boka ett möte med dem innan du börjar för att berätta om dina erfarenheter och fråga hur de ska kunna förebygga så att det inte händer igen.

De här sakerna som jag har skrivit om, att prata med föräldrar och att prata med skolan, kan som sagt kännas svårt och jobbigt, men det är viktigt att du pratar med någon om det du varit med om.

Eftersom du har hållit detta för dig själv så länge så kan det kännas som att du inte vet vad du ska säga, men det gör inget. Du behöver inte veta exakt vilka ord du ska använda, säg bara det som dyker upp i huvudet.

Här på Psykologiguiden UNG finns tips på hemsidor med råd och stöd som kan hjälpa dig vidare.

Du är modig, du klarar det. Du har ju tagit det första steget genom att skriva hit.

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Mina föräldrar bråkar hela tiden!«
Hej, hej! Mina föräldrar bara bråkar och grälar hela tiden och det är så jobbigt att vara hemma. Jag vill typ inte vara hemma alls och jag tar aldrig med mig kompisar hem, det skulle jag aldrig göra. Jag känner mig ofta ledsen och trött. Jag har svårt att koncentrera mig i skolan och att plugga hemma är nästan omöjligt för att de bråkar så mycket. Vad ska jag göra? /Herman, 15 år

Hej Herman!

En så viktig fråga du tar upp. Det första jag känner är att jag bara vill skrika till dina föräldrar: ”SKÄRP ER!” och säga till dem att de behöver tänka på hur deras beteende påverkar dig. Samtidigt kanske det inte är så hjälpsamt så jag ska ge dig några konkreta tips.

Först och främst kan det ju finnas många anledningar till att de bråkar och antingen så vet du varför, anar varför eller så vet du inte alls. Det är ju alltid lättare om du förstår varför de bråkar, samtidigt är det ju inte en ursäkt för att de gapar och skriker.

Du och dina föräldrar behöver prata med varandra om vad det är som händer. Du påverkas väldigt mycket av det här och de kanske inte förstår hur dåligt du faktiskt mår.

Det finns olika sätt att ta upp detta och det beror ju lite på hur du är som person och vilken relation du har till dina föräldrar. Om du känner att du kan prata med dem så välj ett tillfälle som passar, förslagsvis när det är lugnt och när ni inte har så mycket stress. Du kan bara säga: ”Jag blir ledsen när ni bråkar, det är jobbigt, jag vill inte ta hem kompisar hit” eller något liknande. I bästa fall tar de då sitt vuxenansvar så att du inte behöver driva samtalet.

Försök att få dina föräldrar att förstå att det inte är kul för någon att de bråkar och att de behöver lösa detta eller få hjälp av någon annan att lösa det. En viktig del är att ta upp hur bråken påverkar dig. De kanske inte bryr sig om sig själva men deras barn far ju illa och det måste de ta på allvar.

Om det känns jobbigt att prata med dem tycker jag att du kan skriva en lapp eller ett sms om hur du känner och påverkas. Din fråga till Psykologiguiden UNG är ju supertydlig och bra, lämna den till dina föräldrar så kanske de förstår bättre!

Utöver att ni behöver prata om det som händer finns det saker som du kan göra för att du själv ska kunna må bättre. Återigen är detta egentligen dina föräldrars ansvar men nu kan jag ju inte prata direkt med dem. Du ska absolut prata med någon annan om det som händer, det kan vara en kompis eller någon annan vuxen som du litar på. Det sämsta är att gå runt själv i detta och grubbla, gör inte det!

På skolan finns professionella personer som du kan prata med och det är främst elevhälsan som jag kommer att tänka på. Du kan också vända dig till en ungdomsmottagning.

En annan person att prata med är kanske din mentor. Du beskriver att du har svårt att koncentrera dig och att du inte kan plugga hemma, detta kan vara viktigt för din mentor att veta då hen kanske har märkt att du känns annorlunda. Det kan kännas skönt att hen vet och kan anpassa en del så att du kan göra klart skolarbetet och läxorna innan du går hem, något som nog hjälper de flesta oavsett hur man har det hemma.

Det är viktigt att du pratar med någon. Du ska inte gå ensam med det här.

Ta nu hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

Här kan du läsa mer:
Sök hjälp!
Bli vän med dig själv

»Finns psykisk ohälsa i hela världen?«
Hej! Alla säger att den psykiska ohälsan hos unga har ökat så mycket, men är det mest i Sverige eller överallt? Jag tycker det känns så deppigt att så många mår så dåligt när vi ändå inte svälter och inte har krig. /Mostafa, 17 år

Hej Mostafa!

Du ställer en viktig fråga, en fråga som jag ofta diskuterar med de jag träffar i mitt arbete och som kommer från andra delar av världen. Psykisk ohälsa finns i alla länder, men det är olika i olika kulturer hur man pratar om det. I vissa länder och kulturer är det mer öppet och mer okej att prata om psykisk ohälsa, i andra länder är det svårare.

Jag tror inte att psykisk ohälsa bland unga har ökat, jag tror bara att vi lever i en tid när vi uppmärksammar de här frågorna mer, något som i grund och botten är bra!

Jag förstår att det kan kännas deppigt att trots att vi har det bra så mår vi ibland och i vissa perioder psykiskt dåligt. Tyvärr är psyket inte alltid logiskt utan trots att vi har det bra så finns psykiska problem. Samtidigt tror jag att det är så att det finns mer psykiska problem i delar av världen där man faktiskt har krig och svält.

Det finns många anledningar till att vi lever i en tid där vi fokuserar mer på psykisk ohälsa och att det då känns som att fler mår dåligt. En förklaring till det tror jag är internet. Internet har gjort samhället mer öppet och information mer lättillgänglig. Det gör att vi lätt kan kommunicera och skriva om våra problem. Vi kan också söka och lära oss mer om psykiska problem vilket gör att man kan se att fler lider av liknande svårigheter som man själv gör.

Jag tror också att internet och sociala medier gör att vi jämför oss mer med varandra. Ofta jämför vi oss med kändisar eller personer som verkar väldigt lyckliga och detta kan i sin tur göra att vi själva känner oss misslyckade.

Hur som helst så vill jag peppa dig och säga att psykisk ohälsa inte är något konstigt, det ökar förmodligen inte och det har alltid funnits. Om du känner dig deppig, av någon anledning, så ta steget och prata med någon!

Ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Är prokrastinering bara dåligt?«
Hej, jag undrar vad prokrastinering är? Och om det finns något bra med det, evolutionärt sett, eller om det bara är dåligt? /Folke, 15 år

Hej!

Vilken intressant fråga!  Prokrastinering/uppskjutarbeteende innebär att man skjuter upp sådant som man ska eller måste göra men inte kommer sig för att sätta igång med (läxor, städa, motionera). Därför förknippas oftast prokrastinering med något negativt, att man på grund av ångest eller stress skjuter upp saker. Något som kan leda till negativa konsekvenser.

Dock kanske man ska skilja på prokrastinering och mer allmänt ”hakuna matata”-beteende. Om det är så att man förstör för sig själv och andra genom att skjuta upp saker så tänker jag att det är svårt att se fördelar med beteendet.

Men, om vi pratar om mer allmänna beteenden och där man generellt får ihop livet så ser jag flera fördelar med prokrastinering.

Exempelvis kan man tänka sig att man skjuter upp saker för att kunna utvärdera vad som faktiskt är viktig att göra. Genom att inte göra vissa saker, kan man ju kanske göra andra, mer viktiga saker. Kanske är tvätten mindre viktig om du istället träffar en vän? Kanske kan du skjuta upp städningen för att istället se en film med din partner?

Man kan också tänka att prokrastinering innebär att man jobbar kortsiktigt och impulsivt istället för att arbeta långsiktig med planering. Om man är impulsiv kan det så klart innebära att man missar en långsiktig belöning, men samtidigt kan man ju då lägga sina resurser på tillfredställelse i stunden.

Evolutionärt ser jag stora fördelar med att vara impulsiv, och kanske är det därför vi fortfarande prokrastinerar. Till exempel om en av våra förfäder inte hade agerat impulsivt och kastat sig över en antilop och dödat den, utan siktat på det långsiktiga målet (vänta tills antilopen kommer tillbaka med hela sin familj), hade just den förfadern kanske inte överlevt.

Generellt upplever jag att det ofta finns fördelar med att agera impulsivt motsatt till att agera långsiktigt om vi pratar om överlevnad. Att ta en mindre belöning som vi ser framför oss övervinner att satsa långsiktigt på en större belöning, för den senare kanske aldrig inträffar!

Jag tror att prokrastinering härstammar från detta, dvs en drivkraft i att överleva och i att ta tag i det som är framför oss, inte det som kanske kan komma sedan.

Hoppas att jag kunnat besvara delar av din fråga!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag är livrädd för att bli vuxen!«
Hej! Jag är en tjej som snart fyller 18 år men känner mig som 14. Jag är livrädd för att bli vuxen. Det känns hemskt! Jag förstår inte hur jag ska kunna bo ensam. Är det vanligt att känna så här? Jag vågar inte berätta för någon, tänker att de ska tänka att det är nåt fel på mig. /Tanishia, 18 år

Hej Tanishia!

Jag blir så himla glad över att du skickat in din fråga! Så många människor kan relatera till detta och du är inte ensam!

Jag tänker definitivt att du kan prata med någon som du litar på, du ska ju inte behöva vara rädd. Välj ut en kompis eller en vuxen som du känner förtroende för och försök att beskriva hur du tänker och känner. Det är inget fel på dig, jag lovar att de flesta människor känt så här på ett eller annat sätt. Skillnaden är att du är modigare än andra och vågar skriva om det, nu är det bara att ta nästa steg och också prata om det.

Jag förstår att det känns läskigt att tänka på att du ska bli vuxen, men om du tänker tillbaka på ditt liv så kanske du har varit orolig för förändringar tidigare? Kanske kändes det läskigt att börja högstadiet eller gymnasiet men det kanske gick bra? Samma är det här, det kommer att gå bra Tanishia, din oro är bara tankar, det är inte verklighet.

Ofta när man känner oro eller rädsla inför något nytt så baseras det på erfarenheter en har haft eller något en har läst eller hört och jag blir nyfiken på varför du känner så här. Känner du någon vuxen som verkar ha det jobbigt eller har du hört eller sett något som har fått dig att känna så här?

Oavsett vad så är det viktiga att veta att du är ju en helt annan och en helt egen person än andra. Du kommer att leva ditt eget liv och det kommer att bli på ett annat sätt än det som du kanske har sett eller hört.

När du tänker tillbaka på perioder i ditt liv där du känt oro, blev det så illa som du trodde? Oftast är svaret nej, oron färgar dina tankar negativt och det som sedan händer i verkligheten blir oftast inte alls så som oron ”sa” att det skulle bli.

Även om det så klart finns utmaningar med att vara vuxen så finns det också massor med bra grejer. En grymt skön grej är att en får bestämma själv, du kan leva så som du vill, jobba med det du vill eller plugga det du vill. Dina möjligheter begränsas bara av dig själv!

Jag kan förstå att detta i sig kan kännas stressande, typ: ”Vad ska jag göra med mitt liv!?”, men ta det lugnt. Det är vanligt att unga människor testar på olika typer av livsstilar innan de hittar sin grej.

Jag vet inget om hur du lever idag eller vilka förutsättningar du har men försök att tänka så fritt du kan. Vad skulle du vilja göra? Vill du resa någonstans? Vill du plugga något på universitetet? Vill du testa på att jobba med något särskilt? Du kan ju skriva ned svar på de här frågorna så kanske du kan få lite ordning på vad du just nu vill testa på och göra.

Det du skriver om att vara osäker på att bo ensam vill jag också kommentera lite kring. Är det så att du tänker att du måste bo själv eller har någon sagt det till dig? Det finns ju många unga människor som bor tillsammans med kompisar eller någon de är ihop med. Det är ju både praktiskt och kul att bo med någon du gillar, då hjälps ni ju åt med hyra, att laga mat och ni gör säkert roliga saker tillsammans.

Många väljer ju också att bo själva, men det finns ju inga krav på det. Om det känns utmanande så prata med dina kompisar, kanske känner de på samma sätt och de kanske blir jätteglada om de skulle kunna bo med dig.

Överlag tror jag att du, som många andra ungdomar, har vissa tankar och bilder av hur det är att vara vuxen och det är helt normalt. Grejen är bara den att dessa bilder av vuxenlivet oftast inte stämmer.

Forma ditt liv på det sätt som du kan och vill och om något år kan du tänka tillbaka på din fråga till Psykologiguiden UNG och se om det blev så som du trodde. Jag tänker att ditt vuxenliv kommer att bli betydligt bättre än vad du just nu tror!

Ta nu hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vad är flow?«
Jag har hört att det finns något som heter ”flow”. Vad betyder det? Och hur gör man för att komma i ett sådant tillstånd? /Haydar, 17 år

Hej Haydar!

Kul att du frågar om flow! Begreppet skapades av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi på 1970-talet. Jag tror inte att det finns en riktigt bra översättning av flow utan man använder nog oftast det engelska ordet. Generellt handlar det om ett mentalt tillstånd som upplevs som positivt där man ofta presterar bra och är otroligt fokuserad. Man kan tappa grepp om tiden och vara koncentrerad under långa stunder.

En annan del i flow är också att man på något sätt slutar tänka på sig själv eller sina egna tankar, man går helt upp i det man gör.

Jag gjorde själv en studie på skateboardåkare för ett par år sedan där de beskrev att skateboardåkningen blev som ”en del av de själva”, att gränserna mellan skateboarden, verkligheten och personen liksom suddades ut. Jag vet inte om jag kan beskriva flow på ett bra sätt men jag rekommenderar dig att läsa Csikszentmihalyis bok som finns på svenska: Flow. Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur, 2016).

Du ställer frågan hur man gör för att komma i ett sådant tillstånd och jag har några förslag. Jag tror att flow lättast kan upplevas om man helhjärtat ägnar sig åt en aktivitet som man upplever som givande och utvecklande, något som man verkligen tycker om att göra.

Exempel som ibland tas upp är personer som klättrar i berg, åker snowboard eller något liknande, men jag tror att det går lika bra att hitta flow i mer stillsamma aktiviteter. Ofta tror jag att det handlar om att öva mycket på något, att känna att man utvecklas och blir bättre, att man bemästrar det man håller på med.

Ett sätt att ta reda på om du upplevt flow är om du efter att du har ägnat dig åt  något du tycker om att göra, sätter dig ned och tänker över hur du upplevde det du gjorde och ställa dig frågor som: Hur kändes detta för mig? Tappade jag bort mig själv och tiden? Hur länge höll jag på med det här?

Ju mer du lär känna dig själv och hur du upplever olika saker, så tror jag att du kommer att kunna hitta just de aktiviteter där du har lättast att uppleva flow.

Hoppas att svaret var hjälpsamt och lycka till!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag oroar mig för betygen«
Hej, jag har svårt att komma ihåg allt jag ska göra i skolan. Nu ligger jag efter med inlämningsuppgifter och prov, vilket är sjukt stressigt. Jag oroar mig för betyg och osäker på om jag ens kommer in på gymnasiet. Jag upplever att lärarna inte har tid eller så förstår de inte hur svårt det är. Finns det några knep för att bli bättre på att ha mer koll? /Morris, 15 år

Hallå där!

Det låter verkligen som att du har tufft just nu och jag har träffat flera andra som går igenom eller har gått igenom liknande perioder. Det som är bra är att det finns flera konkreta saker som man kan göra åt den här situationen! Jag skriver ihop några nedan som jag vet har hjälpt andra i liknande situationer så kan du se om det är något eller några av dem som du kan göra.

Prata med din mentor/klasslärare. Ofta har lärarna väldigt mycket att göra och de kan missa om en elev inte har koll på vad som ska göras. Lärarna och mentorerna har dock som arbetsuppgift att hjälpa sina elever att klara målen i skolan så de vill veta om det är något som är kämpigt för dig. Försök att ta tag i din mentor snart och be att få prata med hen en stund om din situation. Försök då att beskriva så bra som du kan om vad du går igenom och att du behöver hjälp med att prioritera och planera dina uppgifter.

Prata med dina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dig. Att få stöd när man går igenom något jobbigt är viktigt, och föräldrar eller andra vuxna kan ofta hjälpa till. Om du kan berätta hur du känner så kan de säkert ge dig tips och råd och kanske också kontakta skolan om du behöver hjälp med det. Ibland kan det kännas svårt att prata med vuxna, men tänk så här: ”Om jag hade ett barn, skulle inte jag vilja att det pratade med mig om det hade det svårt?” Jo, såklart skulle du vilja det och de vuxna vill också hjälpa dig!

Få stöd hos dina vänner. Säkert är det så att dina kompisar går igenom eller har gått igenom liknande perioder som du just nu upplever. Ställ frågor till dem om hur de kände sig och vad de gjorde för att lösa problemen. Hur hanterade de sin oro och stress? Hur kunde de planera sina läxor och prov? Någon av dem kan ha bra tips om studieteknik, till exempel hur man på bästa sätt pluggar inför prov, så det är värt att ställa många frågor. Du kommer också märka att du inte är ensam i det du upplever.

Planera dina läxor och prov. Försök att ta reda på vad du behöver göra i skolan och i vilken ordning det ska göras. Vilka uppgifter är viktigast? Vilka ska lämnas in snart och vilka kan du vänta med?

Gör ett enkelt schema över de närmsta veckorna där du skriver in datum och tider för när du ska göra olika saker och när de ska lämnas in. I det här schemat så ska du lägga tider som är rimliga för dig, om du till exempel vet att du av olika anledningar inte kan plugga särskilt bra efter kl. 18.00, lägg din studietid innan dess. Ju mer realistiskt ditt schema är, desto större sannolikhet att du klarar av det.

Hoppas att du blir hjälpt av tipsen. Jag är säker på att om du testar någon av dem eller alla så kommer din stress och oro att minska, ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

Här kan du läsa mer:
Lär känna din stress
Mindre stress, mer energi

»Hur vet jag när jag ska söka hjälp?«
Jag är en kille som går i 9:an och som mått dåligt en längre tid. Jag tycker det mesta känns meningslöst men tror inte att jag är deprimerad. Men tänker ibland att jag är det. Borde jag söka hjälp och i så fall hur jag gör det och vart ska jag vända mig? /Leo, 15 år

Hej!

Jag tycker du ska söka hjälp nu. Du behöver inte nå en viss grad av dåligt mående för att söka hjälp och ofta tycker jag att många väntar för länge innan de tar kontakt.

I ditt fall tänker jag att du kan börja med någon av följande: en vuxen som du litar på, kurator eller sjuksköterska på din skola. En vuxen som du litar på kan vara en förälder eller någon annan som kan stötta dig i att komma vidare. Kanske kan den personen följa med på ett vårdbesök om det skulle kännas bra.

Skolkuratorn och skolsköterskan har bra kunskap om hur depression och dåligt mående brukar se ut hos ungdomar. De kan också hjälpa dig med mer information om hur du kan gå vidare med dina frågor om det skulle behövas.

Skolkuratorn kan också boka flera samtal med dig för att försöka förstå vad du går igenom och då stötta dig i det.

Skolsköterskan kan bedöma om du behöver mer hjälp. Om det är så att du är deprimerad behöver du komma i kontakt med vårdcentralen eller barnpsykiatrin, där jobbar läkare och psykologer som kan behandla depression.

Hoppas att detta var hjälpsamt, ta hand om dig nu!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

Här kan du läsa mer om depression och nedstämdhet:
Därför blir vi deprimerade
Tydliga tecken på depression
Depression, en folksjukdom
Hjärnpåverkan vid depression

»Hjälp, jag vågar inte ringa!«
Jag vet inte varför men jag kan inte ringa och vågar knappt svara heller. Det funkar bra att messa och chatta men att prata känns jättejobbigt. Jag går snart ut gymnasiet, snälla hjälp mig, hur ska jag våga ringa? /Emelie, 18 år

Hej Emelie!

Tack för din fråga. Vet du vad, detta är jättevanligt! Jag träffar ofta människor som tycker att det är obehagligt att prata i telefon så du är inte på något sätt ensam om detta.

Som med många obehag och rädslor så handlar det om att vänja sig vid det som känns läskigt. Det som jag tänker att du kan göra är att lägga upp en plan där du sakta men säkert jobbar med att vänja dig vid att prata i telefon. Det du kommer att märka är att obehaget minskar när du tränar på att ringa. Viktigt att veta är att det kan komma att kännas läskigt i början men om du genomför planen så kommer du och din kropp att vänja er vid att ringa!

Även om dina tankar signalerar att det är läskigt så är det ju också viktigt att veta att det inte finns något farligt med att prata i telefon, det är bara så tankarna säger till dig! Ofta kan det vara så att man tidigare i livet har haft upplevelser av jobbiga telefonsamtal och detta kan påverka hur man känner inför att prata i telefon även idag. Kroppen och hjärnan kan därför behöva en plan och en träning för att förstå detta!

Här kommer ett förslag till en plan på hur du kan vänja dig vid att ringa och att prata i telefon. Den kanske inte passar just dig, men se i så fall om du kan komma på något annat sätt att träna. Lycka till!

Vecka 1
Be någon som du litar på att ringa dig vid en viss tid varje dag. Genom att träna på att svara när denna person ringer har du tagit ditt första steg på att vänja dig vid att prata i telefon.

Vecka 2
Du ringer den personen som ringde dig varje dag vid en viss tid.

Vecka 3
Du ringer personen vid ett tillfälle varje dag men inte vid någon särskild tid. Du kan också be personen att ringa dig vid några tillfällen som ni inte förutbestämt.

Vecka 4
Du ringer ett samtal varje dag till någon annan som du känner och ber dem ringa dig.

Vecka 5
Fortsätt att ringa och att svara, jag tror att du själv känner hur du kan utveckla planen.

Håll i minnet! Det kan komma bakslag och att du då känner det som att du hamnar tillbaka på vecka ett. Detta är vanligt och det enda som gäller då är att hitta tillbaka till planen och att fortsätta kämpa!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag tänker inte så mycket i termerna friskt och sjukt«

Mathias Ortlieb // Min grundinställning är att allt går att lösa. Jag tror inte att det finns något problem som det inte går att jobba med. Jag har i mitt jobb som psykolog aldrig stött på någon situation där det inte har kunnat bli åtminstone något bättre. Och det är det som är så härligt med att vara människa, att det finns saker i vårt sätt att agera som faktiskt kan påverka våra liv. Det är häftigt.

Jag tänker inte så mycket i termer friskt och sjukt. Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom. Jag tänker att de flesta psykiatriska diagnoser är naturliga reaktioner på särskilda omständigheter. Därmed inte sagt att det finns de som inte blir hjälpta av en diagnos. För det finns det.

Unga har blivit så mycket bättre på att söka hjälp

Jag tror inte att den psykiska hälsan bland unga har ökat. Däremot tycker jag mig se en trend att fler unga i dag blivit så mycket bättre på att söka hjälp. Det har också blivit lättare att tala om att man utsätts för mobbning, sexuellt ofredande eller hot på till exempel skolgården – inte minst på grund av internet där det finns flera kanaler att vända sig till, som till exempel Psykologiguiden och nu även Psykologiguiden UNG

På dessa forum lyfts viktiga ämnen fram på ett bra och klokt sätt. Jag tror också att äldre generationer har svårt att bemöta detta, att vanliga svängningar i mående och humör misstas för psykisk ohälsa. Jag tycker det är så imponerande av unga människor att ta hjälp på det här sättet.

Det är också en viktig anledning till att jag är med här och svarar på frågor.

Jag gillar att jobba med unga, jag gillar direktheten. När unga kommer till mig för psykologisk behandling eller bedömning kan de låta så här:

”Jag har inte tid att snacka skit. Vad fan är det jag går igenom, hjälp mig!”

Jag kanske inte direkt vet hur, bara att jag verkligen måste försöka göra mitt bästa för att hjälpa den här personen.

Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom

Min grundinställning är att allt går att lösa. Jag tror inte att det finns något problem som det inte går att jobba med. Jag har i mitt jobb som psykolog aldrig stött på någon situation där det inte har kunnat bli åtminstone något bättre. Och det är det som är så härligt med att vara människa, att det finns saker i vårt sätt att agera som faktiskt kan påverka våra liv. Det är häftigt.

Egentligen tänker jag inte så mycket i termerna friskt och sjukt. Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom. Ofta är det en människa som kämpar och uthärdar någonting. Jag tänker att de allra flesta psykiatriska diagnoser är naturliga reaktioner på särskilda livsomständigheter, även hos de med svåra psykiska problem. De reagerar på ett mänskligt sätt utifrån svåra omständigheter. Jag hade kanske själv reagerat så. Därmed inte sagt att det finns de som kan vara hjälpta av att få en diagnos. För det finns det.

Men oavsett symtom. Jag tycker aldrig man ska vara själv när man upplever någonting tufft. Jag tycker alltid man ska ta hjälp. Det kan vara svårt att säga att man mår dåligt, många går omkring och låtsas som att allt är bra, fast de själva lider.

Ibland blir jag ledsen och tänker att det är orättvist att jag fått den här skiten

Jag kan känna igen mig i det. Jag har en reumatisk sjukdom som gör att jag ofta har värk i lederna. Ibland är smärtan väldigt stark men jag berättar inte det. Den typen av undvikande är viktig att vara vaksam på. För visst är det självklart att jag, precis som alla andra som lider av något. Ibland blir jag ledsen och tänker att det är orättvist att jag fått den här skiten. Men det blir knappast bättre av att låtsas att allt är bra.

Här har mina kunskaper om psykologi definitivt hjälpt mig. Mycket handlar om att hitta en balans mellan att acceptera sitt tillstånd och vad man faktiskt kan göra. Själv har jag hittat Aikido som är en kampsport. Jag har tränat sedan tonåren och det är en träning som passar mig och min kropp väldigt bra.

När jag inte svarar på frågor på Psykologiguiden UNG jobbar jag som psykolog på min mottagning. Vi är flera psykologer som jobbar inom många olika områden, som barnpsykiatri, vuxenpsykiatri, primärvård, BVC, missbruksvård, utbildning, handledning och föreläsning. Detta säger en hel del av hur jag är som person, jag är helt enkelt för nyfiken så det blir ofta att jag jobbar med olika saker. Det är så jag trivs allra bäst.

Mathias Ortlieb