Behöver du hjälp?

Mathias Ortlieb

»Min grundinställning är att allt går att lösa«

Namn: Mathias Ortlieb

Ålder: 41 år

Är: Legitimerad psykolog, under specialistutbildning i klinisk psykologi, VD Trana Psykologer

Bor: Varberg med fru och två barn

Jobbar med: Egna psykologmottagningar i Varberg, Halmstad, Göteborg och Borås med åtta anställda och flera konsulter. Arbetar med utredningar, föreläsningar, handledning och psykologisk behandling.

Gillar att göra på fritiden: Träna aikido, figurspelet Warhammer och umgås med familjen

Därför psykolog: För att det var det första skolämnet som på riktigt fångade min uppmärksamhet.

Varför Psykologiguiden UNG: För att arbetet med barn och unga är extremt viktigt

Drivs av: Samspelet med klienter, det roliga och utmanande i att möta människor och att försöka förstå hur man kan bistå dem.

Mathias Ortlieb om sin egen bakgrund

Mathias Ortlieb svarar på frågor

»Finns psykisk ohälsa i hela världen?«
Hej! Alla säger att den psykiska ohälsan hos unga har ökat så mycket, men är det mest i Sverige eller överallt? Jag tycker det känns så deppigt att så många mår så dåligt när vi ändå inte svälter och inte har krig. /Mostafa, 17 år

Hej Mostafa!

Du ställer en viktig fråga, en fråga som jag ofta diskuterar med de jag träffar i mitt arbete och som kommer från andra delar av världen. Psykisk ohälsa finns i alla länder, men det är olika i olika kulturer hur man pratar om det. I vissa länder och kulturer är det mer öppet och mer okej att prata om psykisk ohälsa, i andra länder är det svårare.

Jag tror inte att psykisk ohälsa bland unga har ökat, jag tror bara att vi lever i en tid när vi uppmärksammar de här frågorna mer, något som i grund och botten är bra!

Jag förstår att det kan kännas deppigt att trots att vi har det bra så mår vi ibland och i vissa perioder psykiskt dåligt. Tyvärr är psyket inte alltid logiskt utan trots att vi har det bra så finns psykiska problem. Samtidigt tror jag att det är så att det finns mer psykiska problem i delar av världen där man faktiskt har krig och svält.

Det finns många anledningar till att vi lever i en tid där vi fokuserar mer på psykisk ohälsa och att det då känns som att fler mår dåligt. En förklaring till det tror jag är internet. Internet har gjort samhället mer öppet och information mer lättillgänglig. Det gör att vi lätt kan kommunicera och skriva om våra problem. Vi kan också söka och lära oss mer om psykiska problem vilket gör att man kan se att fler lider av liknande svårigheter som man själv gör.

Jag tror också att internet och sociala medier gör att vi jämför oss mer med varandra. Ofta jämför vi oss med kändisar eller personer som verkar väldigt lyckliga och detta kan i sin tur göra att vi själva känner oss misslyckade.

Hur som helst så vill jag peppa dig och säga att psykisk ohälsa inte är något konstigt, det ökar förmodligen inte och det har alltid funnits. Om du känner dig deppig, av någon anledning, så ta steget och prata med någon!

Ta hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Är prokrastinering bara dåligt?«
Hej, jag undrar vad prokrastinering är? Och om det finns något bra med det, evolutionärt sett, eller om det bara är dåligt? /Folke, 15 år

Hej!

Vilken intressant fråga!  Prokrastinering/uppskjutarbeteende innebär att man skjuter upp sådant som man ska eller måste göra men inte kommer sig för att sätta igång med (läxor, städa, motionera). Därför förknippas oftast prokrastinering med något negativt, att man på grund av ångest eller stress skjuter upp saker. Något som kan leda till negativa konsekvenser.

Dock kanske man ska skilja på prokrastinering och mer allmänt ”hakuna matata”-beteende. Om det är så att man förstör för sig själv och andra genom att skjuta upp saker så tänker jag att det är svårt att se fördelar med beteendet.

Men, om vi pratar om mer allmänna beteenden och där man generellt får ihop livet så ser jag flera fördelar med prokrastinering.

Exempelvis kan man tänka sig att man skjuter upp saker för att kunna utvärdera vad som faktiskt är viktig att göra. Genom att inte göra vissa saker, kan man ju kanske göra andra, mer viktiga saker. Kanske är tvätten mindre viktig om du istället träffar en vän? Kanske kan du skjuta upp städningen för att istället se en film med din partner?

Man kan också tänka att prokrastinering innebär att man jobbar kortsiktigt och impulsivt istället för att arbeta långsiktig med planering. Om man är impulsiv kan det så klart innebära att man missar en långsiktig belöning, men samtidigt kan man ju då lägga sina resurser på tillfredställelse i stunden.

Evolutionärt ser jag stora fördelar med att vara impulsiv, och kanske är det därför vi fortfarande prokrastinerar. Till exempel om en av våra förfäder inte hade agerat impulsivt och kastat sig över en antilop och dödat den, utan siktat på det långsiktiga målet (vänta tills antilopen kommer tillbaka med hela sin familj), hade just den förfadern kanske inte överlevt.

Generellt upplever jag att det ofta finns fördelar med att agera impulsivt motsatt till att agera långsiktigt om vi pratar om överlevnad. Att ta en mindre belöning som vi ser framför oss övervinner att satsa långsiktigt på en större belöning, för den senare kanske aldrig inträffar!

Jag tror att prokrastinering härstammar från detta, dvs en drivkraft i att överleva och i att ta tag i det som är framför oss, inte det som kanske kan komma sedan.

Hoppas att jag kunnat besvara delar av din fråga!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag är livrädd för att bli vuxen!«
Hej! Jag är en tjej som snart fyller 18 år men känner mig som 14. Jag är livrädd för att bli vuxen. Det känns hemskt! Jag förstår inte hur jag ska kunna bo ensam. Är det vanligt att känna så här? Jag vågar inte berätta för någon, tänker att de ska tänka att det är nåt fel på mig. /Tanishia, 18 år

Hej Tanishia!

Jag blir så himla glad över att du skickat in din fråga! Så många människor kan relatera till detta och du är inte ensam!

Jag tänker definitivt att du kan prata med någon som du litar på, du ska ju inte behöva vara rädd. Välj ut en kompis eller en vuxen som du känner förtroende för och försök att beskriva hur du tänker och känner. Det är inget fel på dig, jag lovar att de flesta människor känt så här på ett eller annat sätt. Skillnaden är att du är modigare än andra och vågar skriva om det, nu är det bara att ta nästa steg och också prata om det.

Jag förstår att det känns läskigt att tänka på att du ska bli vuxen, men om du tänker tillbaka på ditt liv så kanske du har varit orolig för förändringar tidigare? Kanske kändes det läskigt att börja högstadiet eller gymnasiet men det kanske gick bra? Samma är det här, det kommer att gå bra Tanishia, din oro är bara tankar, det är inte verklighet.

Ofta när man känner oro eller rädsla inför något nytt så baseras det på erfarenheter en har haft eller något en har läst eller hört och jag blir nyfiken på varför du känner så här. Känner du någon vuxen som verkar ha det jobbigt eller har du hört eller sett något som har fått dig att känna så här?

Oavsett vad så är det viktiga att veta att du är ju en helt annan och en helt egen person än andra. Du kommer att leva ditt eget liv och det kommer att bli på ett annat sätt än det som du kanske har sett eller hört.

När du tänker tillbaka på perioder i ditt liv där du känt oro, blev det så illa som du trodde? Oftast är svaret nej, oron färgar dina tankar negativt och det som sedan händer i verkligheten blir oftast inte alls så som oron ”sa” att det skulle bli.

Även om det så klart finns utmaningar med att vara vuxen så finns det också massor med bra grejer. En grymt skön grej är att en får bestämma själv, du kan leva så som du vill, jobba med det du vill eller plugga det du vill. Dina möjligheter begränsas bara av dig själv!

Jag kan förstå att detta i sig kan kännas stressande, typ: ”Vad ska jag göra med mitt liv!?”, men ta det lugnt. Det är vanligt att unga människor testar på olika typer av livsstilar innan de hittar sin grej.

Jag vet inget om hur du lever idag eller vilka förutsättningar du har men försök att tänka så fritt du kan. Vad skulle du vilja göra? Vill du resa någonstans? Vill du plugga något på universitetet? Vill du testa på att jobba med något särskilt? Du kan ju skriva ned svar på de här frågorna så kanske du kan få lite ordning på vad du just nu vill testa på och göra.

Det du skriver om att vara osäker på att bo ensam vill jag också kommentera lite kring. Är det så att du tänker att du måste bo själv eller har någon sagt det till dig? Det finns ju många unga människor som bor tillsammans med kompisar eller någon de är ihop med. Det är ju både praktiskt och kul att bo med någon du gillar, då hjälps ni ju åt med hyra, att laga mat och ni gör säkert roliga saker tillsammans.

Många väljer ju också att bo själva, men det finns ju inga krav på det. Om det känns utmanande så prata med dina kompisar, kanske känner de på samma sätt och de kanske blir jätteglada om de skulle kunna bo med dig.

Överlag tror jag att du, som många andra ungdomar, har vissa tankar och bilder av hur det är att vara vuxen och det är helt normalt. Grejen är bara den att dessa bilder av vuxenlivet oftast inte stämmer.

Forma ditt liv på det sätt som du kan och vill och om något år kan du tänka tillbaka på din fråga till Psykologiguiden UNG och se om det blev så som du trodde. Jag tänker att ditt vuxenliv kommer att bli betydligt bättre än vad du just nu tror!

Ta nu hand om dig!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Vad är flow?«
Jag har hört att det finns något som heter ”flow”. Vad betyder det? Och hur gör man för att komma i ett sådant tillstånd? /Haydar, 17 år

Hej Haydar!

Kul att du frågar om flow! Begreppet skapades av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi på 1970-talet. Jag tror inte att det finns en riktigt bra översättning av flow utan man använder nog oftast det engelska ordet. Generellt handlar det om ett mentalt tillstånd som upplevs som positivt där man ofta presterar bra och är otroligt fokuserad. Man kan tappa grepp om tiden och vara koncentrerad under långa stunder.

En annan del i flow är också att man på något sätt slutar tänka på sig själv eller sina egna tankar, man går helt upp i det man gör.

Jag gjorde själv en studie på skateboardåkare för ett par år sedan där de beskrev att skateboardåkningen blev som ”en del av de själva”, att gränserna mellan skateboarden, verkligheten och personen liksom suddades ut. Jag vet inte om jag kan beskriva flow på ett bra sätt men jag rekommenderar dig att läsa Csikszentmihalyis bok som finns på svenska: Flow. Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur, 2016).

Du ställer frågan hur man gör för att komma i ett sådant tillstånd och jag har några förslag. Jag tror att flow lättast kan upplevas om man helhjärtat ägnar sig åt en aktivitet som man upplever som givande och utvecklande, något som man verkligen tycker om att göra.

Exempel som ibland tas upp är personer som klättrar i berg, åker snowboard eller något liknande, men jag tror att det går lika bra att hitta flow i mer stillsamma aktiviteter. Ofta tror jag att det handlar om att öva mycket på något, att känna att man utvecklas och blir bättre, att man bemästrar det man håller på med.

Ett sätt att ta reda på om du upplevt flow är om du efter att du har ägnat dig åt  något du tycker om att göra, sätter dig ned och tänker över hur du upplevde det du gjorde och ställa dig frågor som: Hur kändes detta för mig? Tappade jag bort mig själv och tiden? Hur länge höll jag på med det här?

Ju mer du lär känna dig själv och hur du upplever olika saker, så tror jag att du kommer att kunna hitta just de aktiviteter där du har lättast att uppleva flow.

Hoppas att svaret var hjälpsamt och lycka till!

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag oroar mig för betygen«
Hej, jag har svårt att komma ihåg allt jag ska göra i skolan. Nu ligger jag efter med inlämningsuppgifter och prov, vilket är sjukt stressigt. Jag oroar mig för betyg och osäker på om jag ens kommer in på gymnasiet. Jag upplever att lärarna inte har tid eller så förstår de inte hur svårt det är. Finns det några knep för att bli bättre på att ha mer koll? /Morris, 15 år

Hallå där!

Det låter verkligen som att du har tufft just nu och jag har träffat flera andra som går igenom eller har gått igenom liknande perioder. Det som är bra är att det finns flera konkreta saker som man kan göra åt den här situationen! Jag skriver ihop några nedan som jag vet har hjälpt andra i liknande situationer så kan du se om det är något eller några av dem som du kan göra.

Prata med din mentor/klasslärare. Ofta har lärarna väldigt mycket att göra och de kan missa om en elev inte har koll på vad som ska göras. Lärarna och mentorerna har dock som arbetsuppgift att hjälpa sina elever att klara målen i skolan så de vill veta om det är något som är kämpigt för dig. Försök att ta tag i din mentor snart och be att få prata med hen en stund om din situation. Försök då att beskriva så bra som du kan om vad du går igenom och att du behöver hjälp med att prioritera och planera dina uppgifter.

Prata med dina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dig. Att få stöd när man går igenom något jobbigt är viktigt, och föräldrar eller andra vuxna kan ofta hjälpa till. Om du kan berätta hur du känner så kan de säkert ge dig tips och råd och kanske också kontakta skolan om du behöver hjälp med det. Ibland kan det kännas svårt att prata med vuxna, men tänk så här: ”Om jag hade ett barn, skulle inte jag vilja att det pratade med mig om det hade det svårt?” Jo, såklart skulle du vilja det och de vuxna vill också hjälpa dig!

Få stöd hos dina vänner. Säkert är det så att dina kompisar går igenom eller har gått igenom liknande perioder som du just nu upplever. Ställ frågor till dem om hur de kände sig och vad de gjorde för att lösa problemen. Hur hanterade de sin oro och stress? Hur kunde de planera sina läxor och prov? Någon av dem kan ha bra tips om studieteknik, till exempel hur man på bästa sätt pluggar inför prov, så det är värt att ställa många frågor. Du kommer också märka att du inte är ensam i det du upplever.

Planera dina läxor och prov. Försök att ta reda på vad du behöver göra i skolan och i vilken ordning det ska göras. Vilka uppgifter är viktigast? Vilka ska lämnas in snart och vilka kan du vänta med?

Gör ett enkelt schema över de närmsta veckorna där du skriver in datum och tider för när du ska göra olika saker och när de ska lämnas in. I det här schemat så ska du lägga tider som är rimliga för dig, om du till exempel vet att du av olika anledningar inte kan plugga särskilt bra efter kl. 18.00, lägg din studietid innan dess. Ju mer realistiskt ditt schema är, desto större sannolikhet att du klarar av det.

Hoppas att du blir hjälpt av tipsen. Jag är säker på att om du testar någon av dem eller alla så kommer din stress och oro att minska, ta hand om dig!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Hur vet jag när jag ska söka hjälp?«
Jag är en kille som går i 9:an och som mått dåligt en längre tid. Jag tycker det mesta känns meningslöst men tror inte att jag är deprimerad. Men tänker ibland att jag är det. Borde jag söka hjälp och i så fall hur jag gör det och vart ska jag vända mig? /Leo, 15 år

Hej där, kille i nian!

Vet du vad, sök hjälp nu! Inte för att jag är orolig för dig utan mer för att det faktiskt finns hjälp att få, oavsett hur dåligt du mår. Du behöver inte nå en viss grad av dåligt mående för att söka hjälp och ofta tycker jag att många väntar för länge innan de tar kontakt.

I ditt fall tänker jag att du kan börja med någon av följande: en vuxen som du litar på, kurator eller sjuksköterska på din skola. En vuxen som du litar på kan vara en förälder eller någon annan som kan stötta dig i att komma vidare. Kanske kan den personen följa med på ett vårdbesök om det skulle kännas bra.

Skolkuratorn och skolsköterskan har bra kunskap om hur depression och dåligt mående brukar se ut hos ungdomar. De kan också hjälpa dig med mer information om hur du kan gå vidare med dina frågor om det skulle behövas.

Skolkuratorn kan också boka flera samtal med dig för att försöka förstå vad du går igenom och då stötta dig i det.

Skolsköterskan kan ofta bedöma om du behöver mer hjälp, till exempel om du behöver träffa en läkare eller om du bör ta kontakt med någon inom vården. Om det är så att du är deprimerad behöver du komma i kontakt med vårdcentralen eller barnpsykiatrin, där jobbar läkare och psykologer som kan behandla depression.

Hoppas att detta var hjälpsamt, ta hand om dig nu!

Hälsningar,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag vågar inte ringa!«
Jag vet inte varför men jag kan inte ringa och vågar knappt svara heller. Det funkar bra att messa och chatta men att prata känns jättejobbigt. Jag går snart ut gymnasiet, snälla hjälp mig, hur ska jag våga ringa? /Emelie, 18 år

Hej Emelie!

Tack för din fråga. Vet du vad, detta är jättevanligt! Jag träffar ofta människor som tycker att det är obehagligt att prata i telefon så du är inte på något sätt ensam om detta.

Som med många obehag och rädslor så handlar det om att vänja sig vid det som känns läskigt. Det som jag tänker att du kan göra är att lägga upp en plan där du sakta men säkert jobbar med att vänja dig vid att prata i telefon. Det du kommer att märka är att obehaget minskar när du tränar på att ringa. Viktigt att veta är att det kan komma att kännas läskigt i början men om du genomför planen så kommer du och din kropp att vänja er vid att ringa!

Även om dina tankar signalerar att det är läskigt så är det ju också viktigt att veta att det inte finns något farligt med att prata i telefon, det är bara så tankarna säger till dig! Ofta kan det vara så att man tidigare i livet har haft upplevelser av jobbiga telefonsamtal och detta kan påverka hur man känner inför att prata i telefon även idag. Kroppen och hjärnan kan därför behöva en plan och en träning för att förstå detta!

Här kommer ett förslag till en plan på hur du kan vänja dig vid att ringa och att prata i telefon. Den kanske inte passar just dig, men se i så fall om du kan komma på något annat sätt att träna. Lycka till!

Vecka 1
Be någon som du litar på att ringa dig vid en viss tid varje dag. Genom att träna på att svara när denna person ringer har du tagit ditt första steg på att vänja dig vid att prata i telefon.

Vecka 2
Du ringer den personen som ringde dig varje dag vid en viss tid.

Vecka 3
Du ringer personen vid ett tillfälle varje dag men inte vid någon särskild tid. Du kan också be personen att ringa dig vid några tillfällen som ni inte förutbestämt.

Vecka 4
Du ringer ett samtal varje dag till någon annan som du känner och ber dem ringa dig.

Vecka 5
Fortsätt att ringa och att svara, jag tror att du själv känner hur du kan utveckla planen.

Håll i minnet! Det kan komma bakslag och att du då känner det som att du hamnar tillbaka på vecka ett. Detta är vanligt och det enda som gäller då är att hitta tillbaka till planen och att fortsätta kämpa!

Med vänlig hälsning,

Mathias Ortlieb
Legitimerad psykolog

»Jag tänker inte så mycket i termerna friskt och sjukt«

Mathias Ortlieb // Min grundinställning är att allt går att lösa. Jag tror inte att det finns något problem som det inte går att jobba med. Jag har i mitt jobb som psykolog aldrig stött på någon situation där det inte har kunnat bli åtminstone något bättre. Och det är det som är så härligt med att vara människa, att det finns saker i vårt sätt att agera som faktiskt kan påverka våra liv. Det är häftigt.

Jag tänker inte så mycket i termer friskt och sjukt. Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom. Jag tänker att de flesta psykiatriska diagnoser är naturliga reaktioner på särskilda omständigheter. Därmed inte sagt att det finns de som inte blir hjälpta av en diagnos. För det finns det.

Unga har blivit så mycket bättre på att söka hjälp

Jag tror inte att den psykiska hälsan bland unga har ökat. Däremot tycker jag mig se en trend att fler unga i dag blivit så mycket bättre på att söka hjälp. Det har också blivit lättare att tala om att man utsätts för mobbning, sexuellt ofredande eller hot på till exempel skolgården – inte minst på grund av internet där det finns flera kanaler att vända sig till, som till exempel Psykologiguiden och nu även Psykologiguiden UNG

På dessa forum lyfts viktiga ämnen fram på ett bra och klokt sätt. Jag tror också att äldre generationer har svårt att bemöta detta, att vanliga svängningar i mående och humör misstas för psykisk ohälsa. Jag tycker det är så imponerande av unga människor att ta hjälp på det här sättet.

Det är också en viktig anledning till att jag är med här och svarar på frågor.

Jag gillar att jobba med unga, jag gillar direktheten. När unga kommer till mig för psykologisk behandling eller bedömning kan de låta så här:

”Jag har inte tid att snacka skit. Vad fan är det jag går igenom, hjälp mig!”

Jag kanske inte direkt vet hur, bara att jag verkligen måste försöka göra mitt bästa för att hjälpa den här personen.

Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom

Min grundinställning är att allt går att lösa. Jag tror inte att det finns något problem som det inte går att jobba med. Jag har i mitt jobb som psykolog aldrig stött på någon situation där det inte har kunnat bli åtminstone något bättre. Och det är det som är så härligt med att vara människa, att det finns saker i vårt sätt att agera som faktiskt kan påverka våra liv. Det är häftigt.

Egentligen tänker jag inte så mycket i termerna friskt och sjukt. Att ha psykisk ohälsa tycker inte jag är en sjukdom. Ofta är det en människa som kämpar och uthärdar någonting. Jag tänker att de allra flesta psykiatriska diagnoser är naturliga reaktioner på särskilda livsomständigheter, även hos de med svåra psykiska problem. De reagerar på ett mänskligt sätt utifrån svåra omständigheter. Jag hade kanske själv reagerat så. Därmed inte sagt att det finns de som kan vara hjälpta av att få en diagnos. För det finns det.

Men oavsett symtom. Jag tycker aldrig man ska vara själv när man upplever någonting tufft. Jag tycker alltid man ska ta hjälp. Det kan vara svårt att säga att man mår dåligt, många går omkring och låtsas som att allt är bra, fast de själva lider.

Ibland blir jag ledsen och tänker att det är orättvist att jag fått den här skiten

Jag kan känna igen mig i det. Jag har en reumatisk sjukdom som gör att jag ofta har värk i lederna. Ibland är smärtan väldigt stark men jag berättar inte det. Den typen av undvikande är viktig att vara vaksam på. För visst är det självklart att jag, precis som alla andra som lider av något. Ibland blir jag ledsen och tänker att det är orättvist att jag fått den här skiten. Men det blir knappast bättre av att låtsas att allt är bra.

Här har mina kunskaper om psykologi definitivt hjälpt mig. Mycket handlar om att hitta en balans mellan att acceptera sitt tillstånd och vad man faktiskt kan göra. Själv har jag hittat Aikido som är en kampsport. Jag har tränat sedan tonåren och det är en träning som passar mig och min kropp väldigt bra.

När jag inte svarar på frågor på Psykologiguiden UNG jobbar jag som psykolog på min mottagning. Vi är flera psykologer som jobbar inom många olika områden, som barnpsykiatri, vuxenpsykiatri, primärvård, BVC, missbruksvård, utbildning, handledning och föreläsning. Detta säger en hel del av hur jag är som person, jag är helt enkelt för nyfiken så det blir ofta att jag jobbar med olika saker. Det är så jag trivs allra bäst.

Mathias Ortlieb