Behöver du hjälp?

Matilda Wurm

»Jätteviktigt att psykologer har hbtq-kunskap«

Namn: Matilda Wurm

Ålder: 45 år

Är: leg psykolog, lektor och forskare vid Center for Health and Medical Psychology (CHAMP) i Örebro

Bor: I Örebro med två barn, född och uppvuxen i Tyskland

Jobbar med: Forskar om samsjuklig smärta och emotionell problematik och inom området hbtqi-psykologi, undervisar på psykologprogrammet vid Örebro universitet och besvarar frågor på Psykologiguiden UNG.

Gillar att göra på fritiden: Sjunga, skapa, vara ute i naturen och umgås med familjen

Därför psykolog: För att det är så mångsidigt.

Varför Psykologiguiden UNG: För att få fundera över viktiga, kluriga och kloka frågor

Drivs av: Att synliggöra och rucka på strukturer som påverkar människors liv.

Matilda Wurm om sin egen bakgrund

Matilda Wurm svarar på frågor

»Är orolig för min vän som har ätstörning«
Min kompis mår jättedåligt och har gjort det ganska länge. Ibland hetsäter hon, ibland äter hon ingenting och är blek och svag och orkar ingenting. När jag tar upp det med henne blir hon bara arg. Jag är väldigt orolig för henne och undrar vad jag kan göra? /Sonya, 17 år

Hej Sonya

Jag förstår din oro och tycker det är starkt att du bryr dig och vågar lyfta svåra teman med din kompis. Det är ju när vi mår sämst som vi behöver våra vänner mest! Det låter samtidigt tungt och som om du är lite ensam i det här.

Ibland kan det vara svårt för oss att ta emot hjälp, även om vi själva vet att vi mår dåligt. Det kan hänga ihop med att vårt mående kanske gör att vi känner oss misslyckade och inte vill visa det för andra. Det går inte att tvinga någon att ta emot hjälp. Men ibland kan det vara värt att stå på sig.

Jag tycker att du ska försöka prata med din kompis igen, kanske med fokus på din oro och att du skulle vilja hjälpa och att du finns där för henne. Har ni några gemensamma vänner som har observerat samma sak och som kan vara ett stöd?

Samtidigt tycker jag att det du beskriver låter tillräckligt allvarligt för att du, för din egen och din kompis skull, behöver få hjälp. Finns det någon vuxen din kompis litar på som skulle kunna bli inblandad? Skulle ni kunna gå till skolkuratorn tillsammans? Om det inte är möjligt (och det låter som om det kan bli svårt att få med din kompis på ett samtal) så rekommenderar jag ändå att du pratar med någon. Dina föräldrar, skolkuratorn eller någon på ungdomsmottagningen kanske kan hjälpa dig att reda ut vilka möjligheter som finns. Jag tycker inte att du ska vara ensam i det här.

Jag hoppas att du hittar en väg framåt för dig och din vän så att hon mår bättre och du kan sluta oroa dig!

Vänlig hälsning

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

 

Här kan du läsa mer:
Jag känner mig tjock och ful
Kan man bli psykolog om man haft ätstörning?

»Varför blir människor deprimerade?«
Hej, hej! Varför blir människor deprimerade? Vad finns det för mening med det? Om det nu finns någon mening? /Paul, 15 år

Hej Paul,

Vilken bra fråga! Jag skulle vilja säga att flertalet känslor vi har är meningsfulla, även om alla känslor inte är lika välkomna. Rädsla och ångest kan till exempel skydda oss för sådant som är farligt och ilska kan hjälpa oss att stå upp för oss själva. Problem uppstår när känslan inte ger med sig, när den uppstår i situationer där den inte verkar göra nytta eller när den hindrar oss väldigt mycket från att leva det liv vi vill leva.

Det är samma sak med depression. Depression eller nedstämdhet har nog alla upplevt någon gång. Känslan kan uppstå som en helt normal reaktion på en förlust, alltså när vi har förlorat någon eller när något inte blir så som vi hade önskat. På så sätt kan nedstämdheten vara en viktig signal om att vi exempelvis behöver sörja.

Den kan också signalera att vi kräver för mycket av oss själva, att vi är i en situation som inte är bra för oss, eller att vi inte tar hand om oss själva på ett bra sätt. I sådana situationer tänker jag på nedstämdheten som en ”vän” som försöker tala om något viktigt för mig. Ibland kan det helt enkelt handla om att ta en paus och kanske kolla att vi uppfyller så basala behov som sömn, mat och rörelse.

Men det går inte alltid att påverka den egna livssituationen, till exempel när det är mycket i skolan, bråk hemma eller många val som behöver göras och som kan påverka framtiden. Om mycket i livet tar energi just nu kan man fundera över om det går att fylla på med energi på något sätt. Vad mår jag bra av? Kan jag få till en bättre balans mellan saker som tar energi och saker som ger energi? Vad tycker jag är viktigt i livet?

Ibland håller depressionen i sig. Kanske känns det som att bära på en tung ryggsäck och det kan vara svårt att veta hur vi ska göra för att må bättre. Då är det viktigt att söka hjälp på en vårdcentral, på skolhälsovården eller på ungdomsmottagningen.

Här kan du läsa mer om depression och nedstämdhet:

Därför blir vi deprimerade

Tydliga tecken på depression

Depression, en folksjukdom

Hjärnpåverkan vid depression

Vänliga hälsningar

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vad skiljer en tonårshjärna från en vuxenhjärna?«
Hej Psykologen! Mina föräldrar använder ofta ordet ”tonårshjärna” när de pratar med mig och min lillebror. Jag förstår att de kopplar ihop det med puberteten, men är osäker på vad de menar. Finns det ”tonårshjärnor”? I så fall, vad innebär det? Vad skiljer den från en ”vuxenhjärna”? Är det något särskilt man ska tänka på om man har en ”tonårshjärna”? Tack för svar! /Leonard, 15 år

Hej Leonard

Under tonårstiden utvecklas inte bara kroppen, utan även hjärnan. Hjärnan är färdigutvecklad ungefär när vi är 25 år. Det som gör att människor pratar om en ”tonårshjärna” är att olika delar i hjärnan utvecklas olika snabbt. Vissa delar utvecklas tidigare än andra. Hjärnan utvecklas bakifrån/inifrån och fram. Det sista som utvecklas är prefrontala cortex (frontalloben) som ligger bakom pannan.

Varför har det då betydelse? Jo, de delar som utvecklas tidigare är bland annat de delar som heter limbiska systemet och striatum.

Limbiska systemet kallas också ibland för känslohjärnan och består av flera delar. Systemet är involverat när vi blir kära, men också när vårt hotsystem drar i gång, alltså när vi blir rädda, eller beredda på att försvara oss. Under tonårstiden är det därför vanligt med starka känslor och det är också vanligt med snabbare humörsvängningar. Det är inte ovanligt att vuxna har en tendens att inte ta ungas starka känslor på allvar. Därför kan vuxna behöva påminnas om att känslorna inte är mindre äkta, bara för att de är övergående.

Striatum är en viktig del av belöningssystemet. Tonåringar får, till skillnad från barn och vuxna, mycket större aktivitet i dessa delar när de lyckas med något, äter något gott eller på annat sätt får positiva upplevelser. I kombination med tonåringens känslohjärna så kan det leda till att risktagandet och impulsiviteten ökar och det blir svårare att tänka på de långsiktiga konsekvenserna.

Belöningssystemet är också involverat i minne och inlärning. I forskningsstudier har det visat sig att tonåringar lär sig snabbare än vuxna. Och det är ju bra, när det plötsligt är mycket nytt att anpassa sig till när man går från barn till vuxen.

Det som utvecklas sist är som sagt den delen av hjärnan som ligger bakom pannan, prefrontala cortex. Den ansvarar för att bearbeta starka känsloreaktioner, att tänka logiskt och rationellt, få syn på långsiktiga konsekvenser och se till att vi kan vänta med att göra saker. Alltså, när limbiska systemet skriker ”hjälp, fara, spring det här är allvar” så säger prefrontala cortex kanske ”men vänta lite, så farligt är det nog inte, vi kan nog lösa det här om du lugnar ner dig”.

Man brukar därför säga att när vi människor utvecklas till vuxna så utvecklas först gasen och sedan, alldeles sist, kommer bromsen på plats.

Ja, vad kan man tänka på om man har en tonårshjärna? Jag tänker att unga först och främst kan njuta av de fördelar som finns och all den positiva energin som också kan vara en del av tonårstiden. Men det är samtidigt också viktigt att ibland påminna sig själv om att man har en tonårshjärna. Kanske tar du ibland onödiga risker? Det kan vara värt att fundera över.

Om din tonårshjärna ofta söker spänning och ”kickar” finns det olika sätt att få utlopp för det, som till exempel inom sport eller på ett nöjesfält.

Har din hjärna mycket tunga känslor kan du behöva klappa dig själv på axeln ibland och kanske påminna din hjärna om att känslorna nu är starka, men inte farliga och att de går över. Det brukar lugna ner systemet. Om känslorna blir för svåra att hantera är det bra att prata med någon som kan hjälpa till att reda ut alla känslor.

Jag hoppas att du fick svar på dina funderingar!

Här kan du läsa mer om den känslostyrda tonårshjärnan.

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vet inte om jag är bisexuell eller gay?«
Hej! Jag är en kille som är ihop med en tjej som jag verkligen gillar, men märker att jag även tänder på killar. Det finns en kille i min parallellklass som jag kollat in, han verkar gilla mig med, men jag vågar inte göra något. Det här är ingenting jag vill eller vågar prata om med min tjej, inte heller med mina vänner. Jag känner mig låg och ensam och vet inte vad jag ska göra. Känns lite hopplöst. Är jag bisexuell, gay eller är det en fas som går över? /Simon, 17 år

Hej Simon!

Du beskriver funderingar som verkar väcka både pirriga känslor och nedstämdhet. Det låter som om det är svårt att vara kvar i dina känslor till flickvännen och killen i parallellklassen utan att fundera över omgivningens reaktioner.

När man har funderingar om sin sexuella läggning och det känns hopplöst så kan det vara skönt att ha någon att prata med. Ibland är det lättare att fundera över saker med någon som inte är knuten till ens liv i övrigt. Om inte din flickvän eller dina vänner känns rätt, kanske en kurator på ungdomsmottagningen skulle kännas bättre?

Med en kurator, eller annan person du litar på, kan du i lugn och ro fundera över vad du vill göra. Kanske ingenting, kanske ändå samla mod och prata med din tjej/killen du är intresserad av/dina vänner. Kanske kan du snabbt själv besvara frågan om du är gay, bi eller annat, eller så kommer den frågan att följa dig ett tag.

Vem vi blir attraherad av kan också ändras under en livstid, vi kan inte påverka det i någon större utsträckning. En del blir sexuellt attraherade av ett kön, men vill ha sina fasta relationer med ett annat, en del blir kära i/attraherade av flera samtidigt medan andra är monogama. Det finns helt enkelt en stor variation i människors känslor och beteenden och det är helt i sin ordning.

Du beskriver också att du känner dig ensam och det tycker jag egentligen är en viktigare fråga. Återigen, fundera på om det finns någon som du tror att du kan prata med.

Om det känns rätt, kolla om RFSL har en grupp på din hemort och om det finns digitala eller ”real life”-mötesplatser att tillgå. Några lokalgrupper erbjuder också samtalsstöd, exempelvis i Göteborg (se länk nedan).

Att upptäcka att man attraheras utanför heteronormen kan i början kännas hopplöst för att det är svårt att veta vad det betyder för en själv och hur omgivningen kommer att reagera. Men det öppnar också upp nya möjligheter, nya tillhörigheter och nya erfarenheter som många har livslång glädje av.

Tillåt dig att tänka efter i lugn och ro och ta gärna hjälp.

Jag önskar dig all lycka till och många fina och jobbiga, pirriga kärleksupplevelser framöver!

Här är några länktips:

RFSL:s lokalgrupper

Fem vanliga frågor från unga HBTQ+

Hur måendet påverkas av heterocisnormer

Bli vän med dig själv

Vänlig hälsning

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag mår dåligt över hur jag ser ut«
Jag är en tjej som alltid varit ganska stor. När jag var liten var det svårt att handla kläder till mig för alla var för små. Det är lite bättre sedan jag blev lite äldre men fortfarande inte lätt att hitta något som är fint och som passar. Jag mår ofta väldigt dåligt över hur jag ser ut och det värsta jag vet är när jag måste byta om med andra, jag hatar att visa min kropp och jag gör vad som helst för att slippa. Jag har försökt att banta men det slutar bara med att jag äter ännu mer. Snälla, vad ska jag göra? /Louise, 17 år

Hej Louise!

Det är tufft att inte känna sig nöjd med sin kropp. Framför allt när det gäller vikt. Modevärlden bombarderar oss med smala kroppar och samhällets smalhetshets lämnar inte så mycket utrymme för mångfalden av kroppar som existerar. Det finns också många fördomar när det kommer till vikt.

Det du berättar om bantning är jättevanligt och något som de flesta som bantar upplever. Det vi gör när vi bantar är ju att vi svälter kroppen och kroppen reagerar med att hushålla med reserverna och signalera ännu mera hunger. Det är till och med så att en viktnedgång kan ändra kroppens ämnesomsättning så att vi behöver ännu mindre mat för att gå upp i vikt. Det kan göra att man kan gå upp i vikt även när man äter samma som ens vänner och familj. Det är i linje med forskningen som visar att det är väldigt svårt att banta och träna sig till en lägre vikt som håller i sig över tid.

Genetiska anpassningar går långsamt och våra kroppar är fortfarande inställda på att den största risken för vår överlevnad är svält. Ju bättre kroppar kan ta hand om maten och lagra energin desto bättre. I vårt moderna samhälle, där vi har tillgång till mat hela tiden har det blivit ett problem för en del. Dessutom finns en hel livsmedelsindustri som försöker anpassa sin mat så att vi köper så mycket som möjligt, vilket gör det ännu svårare.

Om syftet med bantningen däremot är att hålla sig frisk och få energi kan bra mat och motion underlätta för oss. Då är vardagliga saker som regelbundna måltider med mycket grönsaker och att röra sig regelbundet bättre än en extrem diet och hårdträning som inte går att upprätthålla över tid. Att äta snabbmat och sitta stilla är lika dåligt för någon som har en lägre vikt.

Ett stort problem är att det saknas kunskap om det här både i samhället och inom vården; att en högre vikt fortfarande ses som något personen själv bär ansvar för, som om det bara rör sig om dålig motivation. Så är det inte! Men att få höra det påverkar oss såklart.

En annan sak jag därför gärna vill lyfta är att försöka skifta fokus (vilket kan vara lättare sagt än gjort). Fundera över vad du vill med livet och hur du bäst tar hand om dig själv. Vilken slags person är du? Vad är viktigt för dig? Är du en god vän? Har du andra positiva egenskaper?

Träna och ät bra mat för att få en stark kropp som fungerar bra och är frisk i stället för att träna eller äta för att gå ner i vikt. Ta hand om dig själv så du mår bra på så många områden som möjligt. Det är lätt att de saker vi upplever som negativa hos oss själva tar överhand och dominerar livet. Kan det hjälpa att fundera på vad du skulle säga till en vän som var i samma situation?

Om du upplever att du mår väldigt dåligt över det här och skulle behöva hjälp tycker jag att du ska kontakta ungdomsmottagningen eller elevhälsan. Det kan underlätta för oss alla att inte vara helt själva med våra funderingar.

UMO finns mer information om kroppen och vikt.

Jag vill också varmt rekommendera UMO-podden ”Hur kan jag gilla min kropp?” med Vanessa och Linda-Marie.

Några av tipsen i podden är att lista positiva saker med sin kropp, att inte följa sidor/vänner/diskussioner med innehåll om dieter och smalhetshets och i stället följa kroppspositiva bloggar och sidor och söka stöd hos vänner. Kolla om några av de sakerna de pratar om kan fungera för dig!

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Behöver tonåringar verkligen mera sömn?«
Hej! Jag har läst någonstans att tonåringar behöver mer sömn än vuxna. Är det sant? Jag är ju tonåring själv och känner mig ofta extremt trött, särskilt på morgnarna, men stämmer det rent fysiskt? Eller är det psykiskt? Sedan undrar jag, om det nu är så, varför skolan inte är bättre anpassad till tonåringars sömnbehov? /Sam, 16 år

Hej!

Ja, det stämmer att tonåringar behöver mer sömn än vuxna. För 15-åringar rekommenderas enligt forskning ungefär 8–10 timmar. Sömnbehovet beror samtidigt lite på ålder och är också olika för olika personer. En del kan klara sig på mindre, medan andra behöver mer. Både för mycket och för lite sömn kan vara problematiskt och påverka fungerandet under dagen.

Det händer mycket i kroppen och knoppen under tonåren. För de flesta förskjuts den inre sömnklockan som hänger ihop med kroppstemperaturen och melatoninnivåer i blodet och som påverkar när kroppen vill sova (melatonin är ett hormon). Det är det som gör att många inte alls är trötta på kvällen och det kan vara svårt att somna, men att det kan kännas som mitt i natten när det är dags att gå upp. Det är för att det är mitt i natten enligt din kropps inre klocka. Orättvist, eller hur?!

Att sömnbehovet hos tonåringar är större och faktiskt närmre barns än vuxnas, är nog för att kroppen fortfarande utvecklas. Att kroppen genomgår en stor utveckling är ju uppenbart, men även hjärnan genomgår en stor förändring som inte är slut förrän man är drygt 20. Hjärnans utveckling brukar kunna ses som att gasen går igång under tonåren, med starka känslor, impulser och många tankar, medan bromsen, de delar av hjärnan som hjälper till att hantera starka känslor, inte är klar förrän på slutet. Inte konstigt att man blir trött, tycker jag.

Det är en mycket bra fråga varför skolan inte är anpassad. På vissa håll har det gjorts försök att senarelägga skoldagen för att anpassa den bättre till ungdomars behov och det har gett goda resultat. Vi forskare, psykologer, skolpersonal och elever behöver nog fortsätta att informera och arbeta för att den här kunskapen sprids bättre.

Fram tills dess kan det hjälpa att ha regelbundna sovtider, dvs att gå och lägga sig och gå upp ungefär samma tid varje dag, inklusive helger. Det kanske finns några trick du kan använda dig av för att kunna gå upp senare på morgonen exempelvis duscha på kvällen, lägga fram kläder, förbereda en frukost du kan slänga ner i väskan och äta i skolan eller annat. På kvällen kanske det blir lättare att somna om du kommer överens med dina vänner om att ni tar paus från sociala medier senast klockan 23 (eller vad som nu funkar), så att alla kan varva ner. Lite fler tips om sömn och vad man kan göra för att påverka sömnen finns också på umo.se, så kolla gärna där och lycka till med sömnen framöver!

Här kan du läsa mer:

Mindre stress, mer energi

Den känslostyrda tonårshjärnan

Det här händer i hjärnan (vid stress och utmattning)

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag önskar att jag var lesbisk«
Det här låter kanske konstigt, men jag önskar att jag var lesbisk. För det skulle göra mitt liv så mycket lättare! Jag är 16 år och har alltid vetat att jag gillar både tjejer och killar, men min omgivning utgår ALLTID ifrån att jag bara gillar tjejer. När jag säger att jag har span på en kille så är det INGEN som tror mig. Alla verkar tro att jag skämtar, eller driver med dem. Men jag vet ju vad jag känner! Jag fattar inte varför det ska vara en stor grej, och det stör mig så att andra har så mycket åsikter om mig och vilka jag gillar. Det känns nästan som om det är mer okej att vara lesbisk än bi. Jag undrar hur många lesbiska som egentligen är bisexuella, om det finns forskning på det? Sen undrar jag om det finns en sanning i att alla egentligen är bisexuella? /Tilda, 16 år

Hej Tilda!

Jag förstår att du är frustrerad! Det är verkligen obegripligt att det ska vara så svårt att förstå. Människor verkar ha så mycket lättare för att peta in alla i dikotomier, det vill säga motsatspar.

Du är inte ensam om att känna så här. Många bisexuella upplever att de inte blir trodda. Trots att bisexuella är den största gruppen under hbtq-paraplyet finns det många fördomar, inte bara bland hetero utan även i homovärlden. Det finns mycket kvar att göra när det kommer till bisexuellas synlighet. Det behövs forskning, utbildning och insatser för att motarbeta fördomar.

Synlighet handlar delvis om att en tjej blir läst som lesbisk när hon är med en tjej och som hetero när hon är med en kille. Som bisexuell skulle man hela tiden behöva gå runt och komma ut: ”Det här är min partner, men bara så du vet så kan jag bli kär i killar också” och det gör man ju inte.

Bisexuella möts också av fördomar från både hetero- och homosexuella. Bisexuella, och framför allt bisexuella kvinnor, påverkas negativt av det här och mår enligt flera studier sämre än homosexuella.

Det finns inga bra studier på hur många lesbiska som ”egentligen” är bi. Det beror också lite på vad man menar med det och vem som definierar begreppen.

Det är inte ovanligt att identifiera sig som lesbisk fast man har sex med killar ibland, precis som identifikationen som bi inte bygger på att man faktiskt har blivit kär i eller haft relation med båda könen. Man kanske bara vet med sig att kön inte spelar så stor roll när det kommer till vem man blir intresserad av.

Jag tror inte att alla egentligen är bi, men det skulle definitivt vara fler som var öppna om det, om normerna var annorlunda. Jag tycker också att jag ser den utvecklingen i takt med att normerna ändras något. Men även om det var helt fritt tror jag att en del skulle fortsätta att identifiera sig och leva som hetero- eller homosexuella.

I ditt fall tror jag att det är viktigt att fortsätta rätta folk. Om du inte orkar göra det själv hela tiden ta hjälp av någon annan som fattar.

Du kanske behöver sätta dig ner med dina vänner och närstående för ett allvarligt samtal för att tydliggöra att det här är viktigt för dig. Förstår de fortfarande inte kan det vara värt att utöka vänskapskretsen för att inkludera fler bisexuella eller personer som inte har några problem att förstå bisexualitet.

Att vara omgiven av för mycket ifrågasättanden tar energi som man behöver fylla på med likasinnade ibland.

Länktips:

Fem vanliga frågor från unga hbtq+

Hur måendet påverkas av heterocisnormer

Håll ut och lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vem drabbas av minoritetsstress?«
Vad är skillnaden mellan minoritetsstress och annan stress? Vilka drabbas av minoritetsstress och finns det särskild behandling? Tacksam för svar! /Moa, 18 år

Hej Moa!

Till vardags tänker vi nog att stress är när vi har för mycket att göra. Vi psykologer brukar prata om att stress uppstår i situationer när kraven är högre än vad vi orkar eller klarar. Det kan vara allt från att skriva ett prov till att gå ensam genom en park mitt i natten eller att faktiskt utsättas för våld.

Stress är också en fysisk reaktion. När vi befinner oss i en situation som kan vara hotfull reagerar kroppen med att förbereda sig för att fly eller fäkta. Uppmärksamheten skärps och hjälper oss att kunna skriva ett riktigt bra prov eller att uppmärksamma och reagera på hot.

Stress är i sig är inget negativt, men om kroppen är i ett stressläge under en längre tid utan att kunna återhämta sig ökar risken för fysisk och psykisk ohälsa.

Minoritetsstress fungerar som vanlig stress med allt det jag beskrivit. Skillnaden är att de som upplever minoritetsstress är människor som avviker från normen på något sätt (hbtq+, etnicitet, funktionsvariation med mera). Minoritetsstress är alltså en social stress som upplevs i situationer då andra tittar konstigt på dig, ropar glåpord, ställer konstiga frågor, uttrycker oförståelse eller äckel på grund av den du är kär i, utsätter dig för våld eller hot om våld osv.

Varför människor som avviker från normen utsätts, beror ofta på okunskap och många gånger på fördomar, men kan också bottna i homofobi, rasism med mera. Om du upplever något av detta i din vardag ökar det både oron för att utsättas och skärper din uppmärksamhet för potentiellt hotfulla situationer. Det tar mycket energi och uppmärksamhet från annat. Då är också din kropps stressystem konstant påslaget.

Det blir lätt så att man övertar samhällets syn på vem man är så att man själv tycker att det vore bättre att vara till exempel hetero och cis-person än att vara homo eller trans. Det kallas då för internaliserad homo/trans/bi/mono-fobi och går ofta hand i hand med skam och dålig självkänsla.

Det bästa sättet att påverka minoritetsstress vore att ändra på samhället, men det är, som du förstår, ett långsiktigt projekt.

Att behandla personer som utsätts för denna typ av stress kan kännas lite knepigt, det är ju inte dem det är fel på! Men det jag som psykolog kan göra är att hjälpa personen att hantera minoritetsstressen. Jag kan förklara hur minoritetsstress fungerar och poängtera att deras reaktion är helt rimlig med tanke på situationen. Jag kan försöka problemlösa och se om vi kan hitta trygga platser där personen har det bra och välja bort platser som är mindre bra. Jag ska som behandlare själv vara en sådan trygg plats.

För att arbeta med oron ingår i behandlingen ofta ”rollspel”. Här kan personen förbereda sig för att bättre hantera situationer i verkligheten och träna på att ge svar på omgivningens fördomsfulla kommentarer.

Det är också viktigt att öva på att vara snäll mot sig själv. Ofta är vi mycket bättre på att ta hand om andra än om oss själva, och då kan det vara bra att öva på att prata med och stötta sig själv så som man skulle prata med en vän.

Här finns mer om stress och minoritetsstress:

Lär känna din stress

Därför finns stress

Det här händer i hjärnan

Hur påverkas måendet av heterocisnormer

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vi vågar inte visa vår kärlek på stan!«
Vi är två killar som har varit ett par i snart ett år och vill vara öppna med vår relation, men vi vågar inte. Det har hänt flera gånger när vi gått på stan och hållit i varandras händer att någon skriker hemska saker åt oss. Det är så stressande! En del människor kan verkligen vara så elaka, och det kan ju faktiskt hända att någon ger sig på oss. Nu undrar vi om det finns något vi kan göra? Eller ska vi låtsas bara vara vänner när vi är ute på stan? /Albin, 18 år, och Olle, 18 år

Hej Albin och Olle!

Att ni har hittat varandra borde bara väcka glädje i andra, men tyvärr tror jag att många kan känna igen sig i det ni beskriver. Det är ledsamt och skrämmande att behöva uppleva påhopp för att man håller sin partner i handen.

Jag uppfattar det som att ni tycker att det är viktigt att inte gömma er och att vara öppna, men att ni tycker att det ibland är för svårt att hantera.

Som hbtq-person kan vi skämmas när vi gömmer oss för att vi känner att vi borde vara öppna hela tiden. Men vi behöver också skydda oss själva. Inte bara för hot utan också ibland för jobbiga känslor. Det säger jag trots att jag som psykolog generellt tänker att det kan vara viktigt att utsätta sig för jobbiga känslor i lagom dos.

Om ni alltid gömmer er missar ni samtidigt att få uppleva att det ofta går bra. Öppenhet kan ju också medföra stunder av glädje, gemenskap och acceptans.

Jag brukar tänka att de av oss som orkar och är i en position där de är hyfsat säkra kan ta mer ansvar att vara synliga och ute för att bana väg, men att det för oss alla är helt i sin ordning att ta paus från barrikaderna.

Enligt forskningen mår vi, om man jämför grupper, generellt bra av att vara öppna. Samtidigt ökar det risken för utsatthet. Det beror på situationen.

Mitt råd är därför att göra både och.

Alltså att ni ibland väljer att vara öppna, men att ni också tillåter er själva att inte vara det. Gör en riskbedömning och lita på magkänslan. Det kan ju som ni säger uppstå situationer som kan vara farliga. En del situationer är kanske potentiellt obehagliga, men inte farliga och då kan ni göra val beroende på dagsform.

Viktigt är att påminna er själva om att det inte är er det är fel på. Det är också viktigt att ni tar hjälp och stöd av varandra och av vänner.

Se gärna min film om måendet hos unga hbtq+.

Ta hand om er och lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag kan inte sluta tänka på min acne!«
Jag är en kille som har ganska jobbig acne. Det är inte så kul. Jag får behandling och ibland blir det bättre, men sen kommer det tillbaka. Jag känner mig ofta ofräsch och lite äcklig och vill helst inte visa mig för andra. Jag är också rädd att få ärr för livet. Jag undrar om det finns tips på hur jag ska sluta tänka så mycket på acnen? /Robin, 17 år

Hej Robin!

Jag förstår att det är jobbigt och att det kan vara svårt att tänka på annat. Det finns en del psykologisk forskning som visar att det får motsatt effekt när man anstränger sig för att inte tänka på något. Ibland är bästa vägen genom svåra känslor och tankar att tillåta att de finns där, att uppmärksamma dem som de är och låta dem finnas.

Det finns en del övningar i mindfulness (medveten närvaro) som kanske kan hjälpa till med detta. Mindfulnessövningar kan fokusera på lite olika saker, men just att öva att mentalt ta ett steg åt sidan och observera sina tankar och känslor utifrån utan att försöka ändra eller bli av med dem kan ofta leda till en förändring i hur jobbiga tankarna och känslorna upplevs.

Mindfulness fungerar dock inte för alla och det kan vara bra med lite vägledning.

Det är också lätt att fastna i känslan av att inte vilja ha det så här. Det är jobbigt och det är osäkert hur det blir i framtiden. Det kan vara svårt att acceptera att det är som det är.

En gren av psykologin som har arbetat mycket med både acceptans och mindfulness är compassionfokuserad terapi, alltså terapi baserad på medkänsla. Där arbetar man mycket med att möta sig själv vänligt och med värme, att se sig själv som en del av mänskligheten där vi delar många upplevelser och rädslor. Vi bär ju alla med oss rädslan för att bli dömd av andra. Vi vill och behöver vara en del av gemenskapen och alla känner oro inför framtiden ibland.

För många är det mycket lättare att vara snäll mot andra än mot sig själv och det är också något man fokuserar på i compassionfokuserade övningar. Vad skulle du säga till en vän som var i samma situation som du? Hur skulle du se på vännen?

Något jag vill lyfta är att du skriver att du ibland inte vill visa dig för andra. Nu vet jag ju inte alls vad som ligger i de här orden, men du kanske ibland stannar hemma när det är som värst istället för att gå ut och göra saker? Det är i så fall en fullt förståelig reaktion när du känner obehag och förespår att det kommer att bli jobbigt att träffa folk. Samtidigt händer ju livet alltid nu och om du undviker sociala tillfällen så riskerar du både ett fattigare liv i stunden och att framtiden påverkas (det kanske blir svårare och svårare att delta).

Jag hoppas att du har vänner som du kan prata med och som gillar att vara med dig. Vad är det du gillar med dem? Jag antar att det är annat än utseendet som du framförallt uppskattar hos dina vänner.

Om du upplever att dina tankar och känslor om din acne påverkar dig så att ditt liv begränsas på något sätt, till exempel att du faktiskt undviker att gå ut ibland, att du upplever mycket oro inför framtiden eller har negativa tankar om dig själv som påverkar dig, då tycker jag att du ska ta kontakt med ungdomsmottagningen. En kurator på ungdomsmottagningen skulle kunna hjälpa dig att fundera igenom hur du kan förhålla dig till dina känslor inför dig själv och i sociala situationer.

Mer information om stresshantering och mindfulness finns på 1177.se

På sajten Acne Einstein kan du läsa mer om acne, få boktips och en översikt om compassionfokuserad terapi just med fokus på acne.

Jag önskar dig allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är det möjligt att läsa andras tankar?«
Här kommer en fråga som kanske är lite konstig. Jag undrar om det går att läsa andras tankar? Ibland känns det som om jag vet exakt vad en person ska säga innan hen säger det. Det är så konstigt men också lite häftigt! /Ebba, 13 år.

Hej Ebba!

De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Stora delar av psykologin utgår ifrån att det finns andra förklaringar för känslan av att ha vetat vad någon annan ska säga. Vi är som människor till exempel väldigt bra på att läsa av och tyda andras kroppsspråk. Om vi dessutom känner personen och har lite insyn i den andres liv kan vi kanske helt enkelt förutspå ganska väl vad den andra tänker på just nu, inte minst om vi är mitt i ett samtal och personen med stor sannolikhet kommer att säga något som är relaterat till det som sagts förut.

Det kanske också är så att vi minns situationer där vi prickade rätt väldigt tydligt, för att det är häftigt, medan situationer där vi hade en tanke som inte slog in glöms bort.

Med detta sagt så finns det ju människor som, precis som du, upplever att de har varit med om situationer de inte riktigt kan förklara. Det är ett område som har intresserar människor. Det finns även personer som bedriver forskning om bland annat telekinesi (alltså att överföra tankar) och andra ovanliga händelser. Området heter parapsykologi. I Lund finns till och med en professor i parapsykologi.

Det har gjorts några studier som faktiskt har fått vissa resultat, alltså att människor till exempel har kunnat säga vad någon som sitter i ett annat rum tänker på. Lite oftare än att det skulle kunna förklaras med slumpen.

Studierna har dock varit svåra att göra om med samma resultat. Beror det på att det bara är vissa människor som kan läsa tankar, har det alltså varit ”fel” deltagare? Är förmågan att läsa tankar inte något vi kan styra utan det händer bara i extrema situationer eller av en tillfällighet då och då (vilket skulle göra det svårfångat i vetenskapliga studier)? Finns det andra förklaringar till resultaten, till exempel hur studierna har genomförts (både att en del studier fått resultat och att andra inte fått det)?

Vi har inom psykologin strikta krav på hur vi definierar att något är vetenskapligt bevisat eller i alla fall inte har kunnat motbevisas i tillräckligt många väl genomförda studier.

Ovanstående funderingar skulle inte ses som tillräckligt starka bevis utan snarare som en efterhandskonstruktion när man inte fått resultat. Som forskare måste jag, utgående från forskningsläget, säga nej, det går inte att läsa andras tankar.

Men alla skulle inte hålla med mig och livet fortsätter att överraska, så vem vet!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Min blyghet hindrar mig från att få vänner«
Hej, jag är blyg och går första året på gymnasiet och har svårt att få nära vänner. Jag har några som jag brukar hänga med i skolan, men aldrig efter skolan och ingen som jag känner att jag kan lita på. Jag är som sagt själv väldigt blyg så jag förstår att det inte är så lätt att lära känna mig heller, men jag längtar så efter att ha en nära vän, någon som jag kan prata med om allt. Vad gör jag för fel? /Alex, 16 år

Hej Alex!

Jag tror att många upplever det som en tuff period att byta från grundskolan till gymnasiet, kanske tuffare än förväntat. För många tar det ett tag att hitta rätt med nya rutiner och nya relationer. Att byta skola är ingen liten grej och du kanske dessutom behöver (och vill) reda ut situationer som dina föräldrar eller lärare brukade hjälpa dig med. Sedan är vi ju olika och jag förstår att du känner att det är extra tufft för att du är blyg i jämförelse med dina klasskamrater, vilket, som du säger, kan göra det svårt för andra att lära känna dig.

Blyghet brukar vara kopplat till en rädsla att bli dömd av andra. Psykologen Paul Gilbert skriver en del om att vara blyg. Han säger bland annat att rädslan att bli dömd är nära kopplad till vårt behov av att vara en del av gemenskapen, vilket ju är överlevnadsviktigt för oss alla. Det funkade säkert bra när vi föddes in i en gemenskap som det gällde att inte uteslutas från, men blir svårare när vi ställs inför en situation där vi plötsligt aktivt ska bli del av en ny gemenskap.

I vårt moderna samhälle kan blyghet, och försiktigheten som går hand i hand med den, definitivt göra det tuffare. Känslospröten för att bli avvisad är ofta känsligare för personer som är blyga och det blir såklart svårare att lita på andra.

Det låter med andra ord absolut inte som att du gör något fel, utan som att du helt enkelt tycker det är svårt att uttrycka dina behov gentemot dina kompisar. Kanske är du också känslig för avvisanden.

Du skriver att du hänger med några under skoldagen, men att det inte finns någon du litar på. Vad skulle krävas för att du skulle lita på någon? Vad är det som gör att du inte litar på dina klasskamrater?

Just under tonårstiden är det många som upplever att de är blyga och att de har svårt för att träffa nya personer eller umgås med vänner på ett avslappat sätt. För många blir det bättre med åldern och de känner sig mindre blyga som vuxna, men det finns också saker du kan göra för att hantera blygheten.

Det handlar främst om att öva genom att göra saker som inte känns helt bekväma (då brukar det bli lättare med tiden). Du skriver att du önskar dig en vän du kan dela allt med. En del kanske snarare har olika vänner för olika ändamål.

Hur skulle du själv vilja att det var? Vad tror du behövs för att skaffa en vän? Det händer ofta inte av sig själv, även om det kan se ut så utifrån. Hur gör andra? Du skriver att du redan har personer du umgås med i skolan. Finns det någon du känner som skulle vara lättare att prata mer med? Kan du höra om hen vill umgås efter skolan? Om det finns delade intressen kan det ibland vara lättare att planera någon gemensam aktivitet tillsammans.

Det som är viktigt att komma ihåg är att ett nej kan betyda många olika saker. Personen kanske inte har tid just då, eller vill hellre göra något annat än det du föreslagit. Om du inte känner att någon av dina klasskamrater går att lita på kanske du ska fundera över andra sammanhang där det går att träffa människor som delar dina intressen.

Om du inte tycker att mitt svar hjälper dig vidare, eller om du upplever att din blyghet går hand i hand med starkare känslor (till exempel ångest vid tanken på att fråga någon om de vill umgås efter skolan), eller om blygheten hänger ihop med andra funderingar om dig själv, tycker jag att du ska ta kontakt med ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Det kan vara så att du behöver stöd när du övar att göra de saker du vill göra.

UMO.se finns också mycket bra information om blyghet, om du vill läsa mer.

Hoppas att du hittar den vännen du längtar efter!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag känner mig så tjock och ful!«
Hej, jag är en tjej på 17 år som mår så dåligt över min kropp. Jag ser bara fel och känner mig tjock och ful. Jag kan inte sluta tänka på hur jag ser ut. Bara ibland efter jag har tränat känns det lite bättre, men så fort jag äter något känner jag mig tjock och ”äcklig” och då äter jag ännu mer tills jag nästan kräks och ibland till och med tills jag kräks. Sedan äter jag knappt någonting på flera dagar. Så där håller det på. Det är hemskt jobbigt och jag känner mig så värdelös och misslyckad. Hur ska jag komma ur det här? Vill bara vara normal! /Filippa, 17 år

Hej!

Det kan vara jättesvårt att själv ta sig ur en situation som den du beskriver när mat, något som vi behöver få i oss varje dag, är förknippat med starka negativa känslor. För mig låter det som att du har, eller håller på att utveckla en ätstörning och det tycker jag du ska ta på allvar.

Ofta när vi tränar för att ändra på vår kropp eller när vi inte äter är det förknippat med en känsla av kontroll, som kan kännas bra i stunden. Det kan dock i förlängningen leda till just det du beskriver: en känsla av misslyckande när du ändå äter och en risk att i stället ”överäta” i perioder (kroppen behöver ju fortfarande få mat).

Jag upplever att din negativa syn på din kropp främst handlar om vikt, stämmer det? Om du även upplever andra delar av din kropp som avvikande kanske du inte främst har en ätstörning utan drag av Body dysmorphic disorder (BDD), alltså en uppfattning att någon eller några delar av kroppen är avvikande och fel, trots att andra inte kan se det.

Har du någon du kan prata med om det här? Gör gärna det så att du inte är själv med allt det jobbiga. Jag tycker också att du ska ta kontakt med en ungdomsmottagning eller din vårdcentral så att du får hjälp så snart det går. Om du har eller håller på att utveckla en ätstörning är det något som du definitivt kommer att behöva hjälp med.

Försök också att ta hand om dig. Att äta bra mat regelbundet (3 till 5 gånger per dag) kan minska risken för hetsätning och gör att kroppen kan slappna av. Det har också en påverkan på emotionerna, det vill säga känslorna.

Fundera över ditt flöde på sociala medier och sluta följ grupper och samtal som handlar om bantning, kroppsfixering och liknande. Gör i stället sådant som får dig att må bra: umgås med vänner, aktiviteter du trivs med och fundera över annat som är viktigt i ditt liv.

Men framför allt prata med någon och ta den hjälp som går att få. Du är långt ifrån den enda som känner som du gör och du ska inte behöva kämpa ensam.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Finns det någon skillnad mellan killars och tjejers hjärnor?«
Jag undrar om killars och tjejers hjärnor är likadana? Eller om de är olika? I så fall: på vilka sätt då? /Alma, 16 år

Hej Alma!

Det korta svaret är att killars och tjejers hjärnor är mer lika än olika. Dessutom är det troligtvis så att de skillnader som finns också påverkas av uppväxt, förväntningar och inlärning på olika sätt.

Men det beror också på vad man menar med olika. Om man tänker på det som att det finns två olika slags hjärnor, så som vi kan säga att det finns olika könsorgan och olika könskromosomer (x och y), då är svaret definitivt nej. Vi kan inte titta på en hjärna och avgöra om det är en tjejs eller en killes.

På gruppnivå kan man dock se vissa skillnader i hjärnans utseende. Exempelvis har män som grupp lite större hjärnor än kvinnor och kvinnor har fler förbindelser mellan de två halvorna av hjärnan. Men även här är det stora överlapp.

Alltså, om man tar medelvärdet på hjärnans storlek från en stor grupp av kvinnor och jämför den med medelvärdet från en stor grupp av män, så kan man se att medelvärdet skiljer sig åt. Men lägger man de två grupperna över varandra så överlappar nästan 50 procent. Dessutom är det troligtvis så att diet, vikt, uppväxt och annat påverkar utvecklingen.

Du frågar efter om själva hjärnan skiljer sig åt, men jag antar att du också är intresserad av fungerandet som kanske följer med olika hjärnor.

Många av de tidigare studier som visat på könsskillnader ser vi idag annorlunda på, exempelvis de som visat att killar skulle vara bättre på matte och tjejer på språk och att det skulle finnas en biologisk förklaring bakom det.

Stora metastudier, där man tar in flera olika studiers undersökningar, har i stället visat att tjejer och killar presterar lika bra. Det är i linje med studier som visade på olika resultat i matteprov beroende på om man berättade för tjejerna att ”det här brukar tjejer vara bra på” eller ”det här brukar vara svårt för tjejer”. Senare information ledde till sämre resultat, så förväntningar spelar roll.

Utbildning och erfarenhet, inklusive de stereotypiska förväntningar som finns i ett samhälle påverkar helt enkelt hur vi fungerar. Om tjejer och killar får samma förutsättningar så försvinner skillnaderna.

Men, det behövs helt klart mer forskning inom området. Modern hjärnforskning, framförallt när det kommer till att titta på aktivering i hjärnan, är på många sätt ny och använder av tekniska skäl ofta små undersökningsgrupper. Det är också svårt att koppla aktivering i hjärnan till faktiskt fungerande. Även här spelar troligtvis erfarenheter roll. Exempelvis har man sett att killar aktiverar fler områden för positiva känslor och tjejer fler områden för negativa känslor. Jag tänker att det är svårt att veta exakt vad den bakomliggande orsaken är.

Det finns en del nyare forskning som visar på hormoners inflytande i aktivering av hjärnan. Det är ett område som kan vara värt att titta vidare på, eller i alla fall beakta vid vidare forskning.

Sammanlagt har en del, oftast små, skillnader hittats, men det är troligt att uppväxt, utbildning, sociala förväntningar, kulturella faktorer och mycket annat spelar roll. Det finns ingen tydlig skillnad mellan tjejers och killars hjärnor, inte så att någon skulle kunna känna igen en manlig eller kvinnlig hjärna. Många hjärnor är också en blandning av de faktorer där man har hittat vissa skillnader.

Jag hoppas att mina svar inte blivit för tekniska, utan att du fått ut det du var intresserad av!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur får jag andra att sluta kalla mig han?«
Mina föräldrar fortsätter att kalla mig ”han” trots att jag sagt att jag är icke-binär. Även mina lärare säger ”han”. Vad ska jag göra för att få dem att sluta? Finns det något knep? Hur svårt kan det vara?! /Love, 18 år

Hej Love!

Det du beskriver är något som många icke-binära kämpar med i sin vardag. Det verkar orimligt svårt för omgivningen att få till rätt pronomen! Du verkar ha koll på vem du är och vad du vill och det låter som om du har berättat det för både dina föräldrar och lärare. Det är ju det allra viktigaste.

Ja, finns det något knep? Tyvärr har jag ingen lösning som fungerar för alla människor i alla situationer, men jag ska försöka ge dig lite olika förslag som du kan fundera över.

En fundering jag har är om dina föräldrar har förstått hur viktigt det här är för dig? I din fråga låter du (med all rätt) frustrerad över situationen, men jag vet att många också blir ledsna och inte känner sig sedda eller accepterade i sin könsidentitet när de ”felkönas” hela tiden. Är det så för dig också?

Har du försökt att hitta en lugn stund med dina föräldrar och berätta om hur det känns? Det är ofta lättare att lyssna på genuina känslor än på irritation. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa och det kan vara en stark upplevelse att höra ”när du säger `han´ blir jag ledsen och känner inte att du accepterar mig som den jag är”. Många binära cis-personer har svårt att förstå hur viktigt det är att få höra rätt pronomen och kan behöva övertydlighet.

I skolan är situationen lite annorlunda – och du kanske inte har lust att bli riktigt lika personlig. Här ser jag två vägar: Finns det lärare och klasskamrater som gör rätt och som kan hjälpa dig att rätta de lärare som gör fel? Det kan vara skönt att inte vara helt ensam ansvarig.

Skolan har också ett ansvar och en skyldighet att arbeta aktivt mot diskriminering och kränkande behandling. Du ska kunna koncentrera dig på undervisningen precis som dina klasskamrater, utan att behöva hantera ”felkönanden”.

Om du orkar kan du, kanske tillsammans med någon kompis, skriva ett brev till rektorn och lärare där du påminner om detta. Tipsa dem att köpa in litteratur eller utbilda sig genom att läsa informationen som finns via länkarna längst ner i mitt svar.

Det är egentligen inte du som ska ansvara för det här, men ibland kan vi behöva plocka upp bollen som föll i vårt knä och kasta den vidare för att något ska hända. Samtidigt är det viktigt att du tar hand om dig själv.

Det kan ta tid för människor att ändra vanor. För att hålla ut medan din omgivning övar är det viktigt att du har vänner du kan prata med eller andra du litar på som du kan dela din frustration och dina känslor med. Kanske finns det en grupp i din närhet eller några du kan ta kontakt med online för stöd.

Ett tips är den brittiska psykologen Meg John Barkers hemsida: www.rewriting-the-rules.com/about-me/

Här hittar du mer information: transformering.se, 1177.se, umo.se, rfsl.se

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Varför mår jag dåligt om något bryter mina vanor?«
Hej, jag har en fråga om vanor. För mig är det viktigt med vanor. Om jag inte får göra saker på mitt sätt och på samma sätt mår jag dåligt. Jag blir stressad och ibland också arg. Jag har förstått att det kan vara svårt för andra. Finns det studier på vanor och varför vissa människor har mer vanor än andra? Går det över och blir mindre viktigt när man är vuxen? //Thord, 18 år

Hej Thord,

Vi brukar definiera en vana som något vi gör på samma sätt varje gång, ofta utan att tänka på vad det är vi gör. Vanor lärs in genom upprepning och hjälper oss att spara tid och energi: hjärnan kan använda sig av gamla inlärda nervbanor och slipper att problemlösa på nytt.

Det kan vara väldigt svårt att ändra vanor, både att lägga till en ny vana och att arbeta bort en gammal oönskad. Jag tänker på en vana som att den händer automatiskt så länge vi befinner oss i samma situation. Om situationen ändras så blir vi medvetna i stunden och tar ett beslut anpassad till situationen. Vi är kanske på hotell och frukosten blir helt annorlunda än vad vi är vana vid, men vi är ju på semester, så det kanske är hela poängen.

Ett nära besläktat begrepp är rutin och jag tror att det är rutiner du pratar om. Rutiner kan också vara inlärda genom repetition och kan vara något vi gör ganska automatiskt och utan att tänka så mycket på det. Rutiner innehåller, till skillnad från vanor, mer av ett medvetet beslut, de är ofta valda. Till exempel att komma på hur man behöver lägga upp sin morgon för att kunna komma iväg till skolan/jobbet på ett bra sätt. Rutiner är bra på det sättet att de kan skapa lugn och förutsägbarhet.

Vi har alla vissa rutiner vi genomför; det går inte att fundera ut allt i stunden. Och de flesta av oss reagerar när vi blir störda i våra rutiner. Däremot kan det skilja sig åt ganska mycket hur många rutiner vi har och hur viktiga de är för oss. Det skiljer sig definitivt åt hur starka känslor som väcks när det inte blir som det ”ska”. För en del av oss finns väldigt få saker som vi inte kan göra annorlunda, medan rutiner är mycket viktiga för andra.

Rutiner är också förknippade med en del diagnoser. Till exempel kan personer på autismspektrumet ofta uppleva att rutiner är jätteviktiga.

Du beskriver att det kan bli problem för dig när rutiner störs. Fungerar det bättre när du hinner förbereda dig ordentligt? Ibland tvingas vi ju att ändra eller anpassa oss, inte minst när andra människor är involverade eller situationer uppstår som avviker från hur det brukar vara. Då kan det vara värt att fundera på vad som är viktigast: att trots obehag kunna göra en viss sak, kanske med en person som är viktig för dig, eller att undvika obehaget som det framkallar att avvika från rutinen och hellre skippa aktiviteten.

Du beskriver att rutiner är viktiga för dig och undrar om det kommer att förändras när du blir äldre. Jag tänker att vanor och rutiner kan vara olika viktiga i olika perioder, så visst kan det förändras. Men om du alltid eller länge har tyckt att rutiner är viktiga för dig så är det troligt att du kommer att fortsätta att känna ett behov av att ha rutiner i ditt liv för att känna dig lugn. Då kan det vara bra att pendla mellan att skapa ditt liv på ett sätt som möjliggör rutiner, men också öva dig på att stå ut med obehag för att kunna rucka på rutinerna ibland.

Du beskriver att ditt behov av rutiner har negativa konsekvenser ibland. Du får starka känslor när rutiner bryts och du kan bli stressad och arg. Du har också förstått att din ilska påverkar andra negativt. Det kan ju i längden också påverka dina relationer med andra.

Jag skulle vilja rekommendera dig att kontakta någon du kan bolla vidare med, till exempel via ungdomsmottagningen. En sak att utreda är hur viktiga dina rutiner är i jämförelse med hur det är för andra. Hindrar de dig från att göra allt du vill eller trivs du bra som det är egentligen? Det kanske är mest andra personer som störs och du skulle kanske helst bli lämnad ifred? Då kan du tillsammans med en terapeut fundera hur du kan förklara dina behov för din omgivning så att det uppstår färre akuta situationer.

Det är också möjligt att öva sig på att stå ut med obehag så att det blir lättare för dig när rutiner bryts. Det skulle göra att du får större flexibilitet och att det är ”du” och inte de starka känslorna som bestämmer vad du ska göra.

Då tänker jag både på att det går att öva hur du uttrycker dina behov och din stress/ilska så att andra lättare kan ta emot det, men också att det kan bli lättare att ändra på hur du gör saker i stunden om känslorna är mer hanterbara. Det är särskilt viktigt om ditt starka behov av rutiner kanske hindrar dig från att uppnå saker som du faktiskt vill kunna göra långsiktigt eller om de gör att det knakar i relationer som är viktiga för dig.

Hoppas du känner att du fått svar!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Kan djur också vara homosexuella?«
Hej! Finns det bevis för att djur också är homosexuella eller bisexuella? Hur vet man om man själv är bisexuell eller homosexuell? /Kimmy, 14 år

Hej Kimmy!

Ja, hos många arter har man observerat sexuella beteenden, föräldraskap eller andra relationer mellan djur av samma kön. Så, ja, sexualiteten och den sociala gemenskapen kan ta sig olika uttryck även hos andra djur än människan.

Att kalla djur för homosexuella eller bisexuella blir samtidigt lite konstigt. Hos människor har också alltid ”homosexuella beteenden” funnits, men sedan skedde en historisk utveckling och en förändring i om och hur det skrevs och pratades om homosexualitet. Sexualitet utvecklades från något vi gör till något vi är och idag blir vår sexualitet i regel också en del av vår identifikation. Så är det ju inte för djur.

Vi gör det lite omständligt för oss. I stället för att notera att den där personen tycker jag om/är jag attraherad av/vill jag vara nära, så går vi människor direkt vidare till en tolkning och klassificering. Vad betyder det? Är jag kanske lesbisk? Eller bi?

Samtidigt är det inte så konstigt. Vi vill både kunna förstå oss själva och kunna förklara för andra. Då behöver vi ju ord och kategorier.

För att veta vad du själv blir attraherad av kan du egentligen bara genomföra observationer och känna efter vad du reagerar på och vad som känns rätt. Det kan också vara bra att veta att det finns en mängd olika sätt att identifiera sig på och att det bara är du själv som bestämmer.

Det finns inte så få som identifierar sig som heterosexuella men ändå har sex med någon av samma kön ibland. Eller tvärtom.

Begreppen homosexuell eller bisexuell kanske inte känns rätt för en själv, helt enkelt. En person kanske bara blir sexuellt attraherad av män ibland, men blir kär i och vill leva ihop med kvinnor.

Många upplever att de blir kära i en person, inte ett kön (och då kanske de identifierar sig som pansexuella snarare än bisexuella). Någon gillar kanske människor som överskrider könsgränser eller som har en ickebinär könsidentitet. Det finns ett begrepp även för det: skolisexuell. Personer kan ha sexuella fantasier om en slags person (eller flera) utan att vilja omsätta fantasierna.

Jag tänker att den sexuella identiteten också beror på hur man själv identifierar sig. Om en person inte identifierar sig som kvinna känns det kanske konstigt att identifiera sig som lesbisk, även om det är det andra tycker att personen är.

Ja, och hur vet man? En del bara vet, men många behöver observera sig själva och fundera. På den egna kammaren och tillsammans med andra. Blir du kär i/attraherad av tjejer? Killar? Båda eller helst någon som är lite både och?

Könet på den du blir kär i/attraherad av kanske inte spelar roll, utan du faller för en viss typ av person? Vad är det generellt du gillar/attraheras av i en person? Vad eller vem blir du glad av? Vilka ord känns mest rätt för dig? Vilka känns fel? Kanske kan det också skifta. När du tycker att du har kommit fram till ett svar bestämmer du själv vad det betyder eller vad du vill göra med den kunskapen. Alla kombinationer är möjliga.

Det viktiga är att det är du själv som bestämmer. Ofta hjälper det att träffa andra som kanske också funderar, eller har kommit lite längre i sina funderingar. Om du är intresserad kan du kolla om RFSL ungdom har några aktiviteter på din hemort.

umo.se finns också bra information och om du känner att du vill prata med någon (och vänner eller föräldrar inte känns rätt) finns alltid skolkuratorn eller ungdomsmottagningen.

Om du vill fördjupa dig finns böcker skrivna om ämnet som går att beställa till närmsta bibliotek, exempelvis denna: Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity.

För några år sedan uppmärksammades också en utställning som bland annat har varit på Oslos naturhistoriska muséum: Against Nature? – an exhibition on animal homosexuality.

Lycka till i dina funderingar!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Min lärare är rasistisk och homofobisk!«
Hej Psykologen! Jag har en lärare som är rasistisk och homofob. Ingen vågar säga ifrån men jag börjar bli galen. Får en lärare vara rasistisk och homofobisk? Jag trodde det var förbjudet. Vad är det som gäller egentligen? /Lucy, 14 år

Hej Lucy!

Det är verkligen inte okej för en lärare att vara rasist och homofob. Eller, rättare sagt, vi kan inte göra något åt att någon har dessa åsikter, men skolan ansvarar för att ingen elev blir diskriminerad eller mobbad. Det låter i din fråga som att din lärare uttrycker sina åsikter och då finns det ju en stor risk att klassen, eller i varje fall delar av den, mår dåligt.

Om det är olagligt är svårare att säga. Så länge läraren inte direkt diskriminerar någon i klassen kan det vara svårt att veta var gränsen går till vad hen ”får” säga enligt lagen. Olämpligt är det med säkerhet.

Om du inte redan har gjort det så tycker jag att du ska prata med dina föräldrar, någon annan lärare eller annan vuxen och be dem att prata med läraren. Det kan också vara bra att ta saken vidare till rektor, lärarrådet och elevrådet på skolan.

Om det är fler i klassen som känner som du kan ni gå ihop och skriva ner några exempel på vad som har sagts. Det kan göra det lättare att komma ihåg och kan underlätta om ni vill ta saken vidare. Att prata om det i klassen och kanske tillsammans komma överens vad ni ska göra kan också göra det lättare att faktiskt våga.

Det kan vara jobbigt att säga ifrån, framför allt till en auktoritetsperson, men det krävs ibland att utsätta sig själv och andra för obehag för att saker ska ändras. Jag vet ju inte alls vad din lärare exakt har uttryckt, men en del personer kan också vara väldigt omedvetna om att det de säger (generaliseringar, fördomar) faktiskt är rasistiskt eller homofobt. Hen kanske behöver lite hjälp att förstå vad det är hen egentligen säger och hur det landar.

diskrimineringsombudsmannens hemsida finns mer information om vad som gäller.

Skolverket har information om vad som gäller och hur du går till väga när du blir mobbad (av en annan elev eller lärare).

Hoppas det löser sig!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är jag tjej eller kille?«
Hej, jag är 13 år och född tjej men känner mig som en kille. Är det onormalt? Jag undrar om det kommer gå över eller om jag egentligen är kille? /Nino, 13 år

Hej Nino!

Det är inte alls ovanligt att fundera över sin könsidentitet. Jag tror dessutom att det är bra att göra det.

De senaste åren har fler och fler barn och unga hört av sig med funderingar om sin könsidentitet. Jag tror att det kan bero på att det finns fler förebilder i dag på tv och i film, vilket är jättebra. Du är alltså inte ensam!

Du undrar om det kommer att gå över eller om du ”egentligen” är kille. Det är omöjligt att veta exakt. Jag får lite känslan av att du är rätt säker i att du känner dig som kille och mera undrar om det ändå kan ändras.

Jag tror att det viktigaste för dig är att få fundera över de här frågorna. Vad betyder det för dig att vara en kille? Vad betyder det att vara en tjej? Det känns kanske självklart, men även vuxna har svårt att svara på de här frågorna (jag har testat många gånger).

Finns det något du gillar att göra som du ser som ”tjejigt” eller ”killigt”? Hos de flesta finns det lite av varje. En del kan identifiera sig som tjej fast de gillar ”kill-kläder” och kort hår och har fritidsintressen som samhället ser som mer vanligt för pojkar. En del känner sig någonstans mitt emellan tjej och kille. Det kan också variera från dag till dag eller skilja sig i olika perioder i livet. För en del känns det tydligt att ”det motsatta” könet känns rätt. Vi är helt enkelt olika.

Jag vet inte om du har berättat det här för någon, men jag tror att det vore bra om du kunde hitta någon som du kan dela dina funderingar med. Det kan vara en vårdnadshavare eller en vän du litar på.

Att fundera över sin könsidentitet eller känna sig som ett annat kön än det som man tilldelades vid födseln är i sig inget problem. Däremot kan det kännas som ett problem och man kan vara rädd för hur andra ska reagera. Det kan uppstå situationer som kan kännas jobbiga, helt enkelt.

Känner du igen dig i det? Om det är så för dig tycker jag att du ska försöka få hjälp, exempelvis genom att höra av dig till skolkuratorn.

Om du kommer fram till att du vill ha mer hjälp än skolkuratorn kan ge ska du kunna få en remiss till ett av utredningsteamen för könsdysfori (könsdysfori är om man mår dåligt för att man känner sig som ett annat kön än det man tilldelades vid födseln). Skolkuratorn ska kunna hjälpa till med det, men dina vårdnadshavare kommer också att behöva vara involverade.

Om skolkuratorn behöver lite mer information kan du tipsa om boken: Trans, kön och identitet av Edward Summanen och Tom Summanen (Natur & Kultur, 2017). Den är tänkt som en bok för lärare upp till årskurs 6, men fungerar också alldeles utmärkt för högre årskurser.

Du kan också hitta värdefull information på umo.se och transformering.se.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Förälskad i min lärare«
Hej! Jag har ett problem som jag inte kan prata med någon om för det är så skämmigt. Jag är förälskad i min lärare och hon är inte ens särskilt snygg! Hon är äldre än min mamma! Jag vet inte hur det började, men hon är så snäll och fin och bryr sig på ett sätt som jag inte är van vid och som gör att jag bara vill vara med henne. Jag VET att det inte är realistiskt och att det är sjukt, men HUR ska jag sluta tänka och känna så för henne? Det börjar bli plågsamt och jag kan knappt koncentrera mig på skolan. Tacksam för hjälp! /Moa, 17 år

Hej Moa!

Så bra att du skriver och frågar! Jag förstår att det kan kännas jobbigt att vara förälskad i ”fel” person och jag hör att du själv inte riktigt förstår din reaktion. Att vara förälskad är ju en härlig känsla, men kan såklart också gå hand i hand med annat. Jag upplever att ditt huvudproblem inte egentligen är att du är förälskad, utan att du skäms för det.

Kanske för att du tänker att det är konstigt att vara kär i sin lärare? Det är faktiskt ganska vanligt. Många tjejer som dras till andra tjejer berättar att de var kära i sin lärare. Ibland var det förälskelsen till läraren som fick dem att inse att de var intresserade av tjejer.

Vi kan bli förälskade i alla möjliga personer. Ibland är det långvarigt och ibland går det över. Det kan betyda olika saker. Inte alla förälskelser behöver betyda att man ska eller ens egentligen vill vara ihop med någon. Det viktiga är att det aldrig är fel att bli kär.

Ett klassiskt experiment inom psykologin har bevisat att det har motsatt effekt när vi försöker att INTE tänka på något. Samma sak gäller känslor. Ofta är det negativa känslor vi försöker att bli av med, eller tankar och känslor som är förknippade med skam. Alltså: om du försöker att inte vara kär, att inte tänka på din lärare på det sättet för att det är fel och du skäms så kan det göra att du tänker på henne ännu mer. Tänk i stället att det är okej. Att det är härligt att tycka om någon. Just nu är det ju som det är; känslorna finns där.

Jag hör också att din lärare verkar förmedla att hon ser och tycker om dig. Det är en fantastisk upplevelse, framför allt om du inte har upplevt det tidigare. Det är ju att känna sig älskad. När det händer så brukar vi som människor verkligen lägga märke till den andra personen. Förälskelse, tänker jag, handlar om två saker. Att tycka att den andre är fantastisk och att vilja vara den person man är i den andres ögon, alltså att tycka om sig själv, sedd genom den andres ögon. Verkar det vettigt?

I din situation skulle jag vilja föreslå att du försöker att tillåta känslorna för din lärare inför dig själv utan att skämmas för dem. Jag läser mellan raderna att din lärare är en fantastiskt fin person, men egentligen inte ”din typ”. Kanske kommer din känsla att gå över eller ändras. Du har ju också en situation där din lärare ju faktiskt inte får vara ihop med dig, så det kan vara läge att avvakta och se hur långvariga känslorna är.

Du skulle också kunna fundera över vad du kan säga till henne. Vad skulle hända om du pratade med din lärare och berättar att du inte är så van vid att någon är snäll och uppmärksam mot dig och att det har gjort att du tänker på henne mycket? Om det inte går över och du upplever att det påverkar din skolgång skulle du kunna fundera över att prata med henne om det, kanske just med utgångspunkt i lärandet.

Du kan också kontakta skolkuratorn, eller kuratorn på ungdomsmottagningen som ju har tystnadsplikt och se vad som händer om du pratar om dina känslor högt.

Jag tycker det är så bra att du skrev, för att jag tror att det är många som sitter på sina kammare och skäms i onödan. Tack!

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag kan inte sova!«
Hej, hej! Jag skulle vilja bli bättre på att sova! Jag har så svårt att somna på kvällarna, ligger och vänder och vrider mig jättelänge. Sen när jag ska upp på morgonen är jag SÅ trött och orkar inte gå upp. Det är jättejobbigt och jag vill verkligen sova! Finns det tips? /Alvin, 15 år

Hej Alvin

Ja, det är tufft att inte kunna sova! För många i din ålder är det så att sömnrytmen förskjuts lite, vilket gör att det är svårt att somna på kvällen och nästan omöjligt att gå upp i tid på morgonen.

Något som kan hjälpa är att hålla sömntiderna väldigt regelbundna. Nästan alla tonåringar skapar exempelvis en slags jet-lag på helgerna genom att gå och lägga sig senare och sova så länge det bara går dagen efter. Då börjar måndagen med rejäl sömnbrist! Om du sedan kommer hem och sover middag förvärras situationen.

Några grundregler är:
• Gå och lägg dig och gå upp ungefär samma tid varje dag (även på helgerna).
• Se till att sovrummet är mörkt och svalt.
• Undvik mobil/dator innan du ska sova.
• Se till att få ljus och motion under dagen.
• Ät regelbundna måltider.
• Skippa koffeinhaltiga drycker under seneftermiddagen.

Fundera också på om du kan sova lite längre på morgonen genom att förbereda morgonen kvällen innan, t.ex. lägga fram kläder, packa frukost som du äter i skolan osv.

Det är tufft när sömnen inte fungerar. Vardagen är inte anpassad till tonåringars sömnrytm. Även om det inte hjälper dig så mycket just nu så kommer din sömnrytm in i en bättre fas när du blir äldre.

Hoppas att några av tipsen ovan kan hjälpa dig så länge. Fler tips finns på UMO.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är det världen som är hemsk eller jag som har GAD?«
Hej, jag är en tjej som går i 1:an på gymnasiet. Jag oroar mig för nästan allt som går att oroa sig för. Att jag inte ska klara skolan, att jag aldrig kommer få ett jobb, aldrig kommer träffa nån att bli kär i, att världen är hemsk, isarna smälter, att människor är så ensamma och att världens ledare är galna. Det känns som om jag väntar och förväntar mig katastrofer hela tiden. Ibland känns allt bara så meningslöst. Är det världen som är så hemsk eller är det fel på mig? Jag har kanske GAD?  /Ida, 16 år

Hej,

Vad bra att du hör av dig!

Det låter som om din oro påverkar dig mycket och jag förstår att det känns tufft. Det betyder inte att det är något fel på dig, utan vi är helt enkelt olika när det kommer till hur lätt vi oroar oss för saker.

Oro är en oundviklig del av alla människors liv och kan också hjälpa oss genom att se till att vi förbereder oss för saker som kan vara utmanande. Det är alltså i sig inget fel på att oroa sig, men det känns självklart jobbigt om oron tar över för mycket.

Många andra människor oroar sig för de saker du beskriver. Fråga en vän eller vuxen hur det ser ut för dem. Att prata med någon i din närhet som du litar på kan göra att du får möjlighet att observera oron utifrån och problemlösa, vilket kan göra att det känns bättre.

Förutom att vi skiljer oss åt angående hur lätt vi oroar oss så kan också annat påverka och vissa perioder i livet kan vara särskilt sårbara. En sådan period är tonåren och tiden som ung vuxen, där vi står inför många förändringar.

Ju mer stress vi upplever, kanske i form av olika val, stress i skolan eller i olika relationer, desto högre är risken för att vi reagerar starkare. Om vi får för lite sömn eller har få tillfällen där vi kan ta igen oss så kan det också påverka.

Motion, avslappningsövningar och att se till att få tillräckligt med sömn kan hjälpa.

Jag vet inte om dina symtom är tillräckligt starka för att du skulle uppfylla diagnoskriterierna för Generaliserat ångestsyndrom, GAD. För att få svar på det behövs en utredning.

Oberoende av om du har GAD eller inte så tycker jag att du ska ta kontakt med skolhälsovården eller ungdomsmottagningen för att få stöd i din situation och hjälp att hantera din oro och känslan av meningslöshet som ibland uppstår. Det finns insatser som är riktade just mot oro och som kan vara hjälpsamma i din situation.

Lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag tror jag är kär!«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som har ett stort problem. Mina föräldrar är väldigt troende och enligt dom är homosexualitet en dödssynd. Jag tror att jag är förälskad i en tjej i min klass, hon har sagt att hon är kär i mig men nu är jag livrädd att min familj ska få veta om det. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Säg inte att jag ska berätta för dom hur jag känner för det går inte! /Sara, 17 år

Hej Sara,

Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.

Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.

Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.

Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.

Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).

Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.

Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.

Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).

Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag undrar över döden och meningen med livet«
Hej Psykologen, jag är ofta deppig och tänker en hel del på döden och vad som är meningen med livet. Men jag är också ofta glad och tycker att livet är underbart. Är jag normal? Eller är jag bipolär? /Fatima, 18 år

Hej Fatima,

Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.

Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.

Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.

Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!

Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.

Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.

Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.

Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.

Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.

Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!

Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vad är PTSD?«
Hej, hej! Jag skulle vilja veta mer om PTSD och vilka som får det. Hur vet man om en människa har PTSD och går det över någon gång? Är det lika för alla? Symtomen alltså? /Linda, 15 år

Hej Linda,

PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.

Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.

Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.

Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).

För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.

Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.

Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.

Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

Här kan du läsa mer om:
Ångest & Oro
Stress & Utmattning

 

»Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig«

Matilda Wurm // Som ung är det lätt att tappa bort sig i starka känslor. Det är inte konstigt. Kanske är det första gången du känner dig nedstämd eller har ångest. Många unga oroar sig över framtiden och kanske tänker du att dessa starka känslor aldrig kommer att gå över.

Det är heller inte alls konstigt.

Som ung har du ju inte gjort den erfarenheten tidigare, att svåra och starka känslor faktiskt går över. Då kan det vara skönt med en sajt som Psykologiguiden UNG där du kan få svar och information från folk med kunskap om det här. För mig känns det kul och viktigt att bidra med mina kunskaper.

Jag tycker det är jätteviktigt att få ett grepp om ungas hälsa i dag eftersom det ju påverkar hela den framtida generationen. Det låter kanske högtravande. Men det är under ungdomstiden vi människor bygger vår grund. Det är en tid då det händer väldigt mycket i en människas liv.

Jag är intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss

Jag är psykolog och forskare. Min forskning och undervisning handlar främst om hälsopsykologi (fysisk smärta, stress, ångest) och om hbtq-psykologi. Vi har precis avslutat en stor datainsamling där vi följt ungdomar från att de är 13 till 18 år. Vi har kollat på psykisk hälsa, smärta och en rad olika faktorer för att se vad som händer under den här femårsperioden. Vi kan konstatera att det händer mycket – och att många problem börjar då.

Det som är bra med forskning är att vi med kunskap kan främja hälsa, men även förebygga psykisk ohälsa. Mitt forskningsintresse handlar mycket om att studera människor som inte följer normerna när det gäller sexualitet, könsidentitet, könsuttryck och relationsformer och ta reda på hur de mår. Vi kan se att hbtq-personer generellt sett är mer utsatta, de har mer stressorer än andra, har mer ångest.

Ju mer stressorer en människa utsätts för, desto större risk att utveckla psykisk ohälsa.

Jag är framför allt intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss. Minoritetsstress drabbar alla som identifierar sig och/eller som identifieras av majoritetssamhället tillhöra en minoritet, inte bara hbtq-personer utan även samer, judar, romer, människor med olika funktionsvariationer, med flera.

Inom forskning talar man om tre former av minoritetsstress. Det finns studier som visar att de två första (nedan) påverkar depression, medan den tredje, internaliserad hbtq-fobi, har en direkt inverkan på suicidalitet.

  • Att bli utsatt, ofta subtilt, med mikroaggressioner som ibland är svåra att sätta fingret på men som den som utsätts behöver hantera.
  • Att vara orolig över att utsättas och hela tiden behöva vara redo att hantera omgivningens potentiella reaktioner: ”Vad händer om jag berättar att jag har en transerfarenhet?” eller ”Hur reagerar kompisarna på att jag är lesbisk?”
  • Att själv internalisera en hbtq-fobi. Personen som utsätts övertar samhällets negativa inställning med tankar som: ”Allt skulle vara bättre om jag bara var hetero”

I dag behöver jag inte förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik

När jag började plugga till psykolog 2006 var det ingen som talade om hbtq på utbildningen. Så jag började föreläsa om ämnet och varför det var så viktigt att psykologer lärde sig om hbtq. Sedan dess har det hänt jättemycket. I dag behöver jag inte försvara eller förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik. Och för psykologstudenterna är det självklarhet att det finns med i undervisningen. Det finns även numera en kurs i hbtq för yrkesverksamma psykologer.

Det är jätteviktigt att psykologer har den här kunskapen. Jag tror inte att de här frågorna hade fått lika mycket utrymme här på universitetet om inte jag hade tagit tag i det. Det tror jag är ganska typiskt, att det är enstaka personer som måste driva frågorna. Så borde det inte vara.

Jag har själv erfarenhet av att tillhöra en minoritet. Jag identifierar mig inte som kvinna, inte heller som man. Några tilltalar mig som ”han”, andra som ”hon”. Att ”hen” inte har känts som mitt pronomen kanske visar på min ålder, eller mitt tyska ursprung? Det spelar ingen större roll. Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig.

Matilda Wurm