Behöver du hjälp?

Matilda Wurm

»Jätteviktigt att psykologer har hbtq-kunskap«

Namn: Matilda Wurm

Ålder: 45 år

Är: leg psykolog, lektor och forskare vid Center for Health and Medical Psychology (CHAMP) i Örebro

Bor: I Örebro med två barn, född och uppvuxen i Tyskland

Jobbar med: Forskar om samsjuklig smärta och emotionell problematik och inom området hbtqi-psykologi, undervisar på psykologprogrammet vid Örebro universitet och besvarar frågor på Psykologiguiden UNG.

Gillar att göra på fritiden: Sjunga, skapa, vara ute i naturen och umgås med familjen

Därför psykolog: För att det är så mångsidigt.

Varför Psykologiguiden UNG: För att få fundera över viktiga, kluriga och kloka frågor

Drivs av: Att synliggöra och rucka på strukturer som påverkar människors liv.

Matilda Wurm om sin egen bakgrund

Matilda Wurm svarar på frågor

»Finns det någon skillnad mellan killars och tjejers hjärnor?«
Jag undrar om killars och tjejers hjärnor är likadana? Eller om de är olika? I så fall: på vilka sätt då? /Alma, 16 år

Hej Alma!

Det korta svaret är att killars och tjejers hjärnor är mer lika än olika. Dessutom är det troligtvis så att de skillnader som finns också påverkas av uppväxt, förväntningar och inlärning på olika sätt.

Men det beror också på vad man menar med olika. Om man tänker på det som att det finns två olika slags hjärnor, så som vi kan säga att det finns olika könsorgan och olika könskromosomer (x och y), då är svaret definitivt nej. Vi kan inte titta på en hjärna och avgöra om det är en tjejs eller en killes.

På gruppnivå kan man dock se vissa skillnader i hjärnans utseende. Exempelvis har män som grupp lite större hjärnor än kvinnor och kvinnor har fler förbindelser mellan de två halvorna av hjärnan. Men även här är det stora överlapp.

Alltså, om man tar medelvärdet på hjärnans storlek från en stor grupp av kvinnor och jämför den med medelvärdet från en stor grupp av män, så kan man se att medelvärdet skiljer sig åt. Men lägger man de två grupperna över varandra så överlappar nästan 50 procent. Dessutom är det troligtvis så att diet, vikt, uppväxt och annat påverkar utvecklingen.

Du frågar efter om själva hjärnan skiljer sig åt, men jag antar att du också är intresserad av fungerandet som kanske följer med olika hjärnor.

Många av de tidigare studier som visat på könsskillnader ser vi idag annorlunda på, exempelvis de som visat att killar skulle vara bättre på matte och tjejer på språk och att det skulle finnas en biologisk förklaring bakom det.

Stora metastudier, där man tar in flera olika studiers undersökningar, har i stället visat att tjejer och killar presterar lika bra. Det är i linje med studier som visade på olika resultat i matteprov beroende på om man berättade för tjejerna att ”det här brukar tjejer vara bra på” eller ”det här brukar vara svårt för tjejer”. Senare information ledde till sämre resultat, så förväntningar spelar roll.

Utbildning och erfarenhet, inklusive de stereotypiska förväntningar som finns i ett samhälle påverkar helt enkelt hur vi fungerar. Om tjejer och killar får samma förutsättningar så försvinner skillnaderna.

Men, det behövs helt klart mer forskning inom området. Modern hjärnforskning, framförallt när det kommer till att titta på aktivering i hjärnan, är på många sätt ny och använder av tekniska skäl ofta små undersökningsgrupper. Det är också svårt att koppla aktivering i hjärnan till faktiskt fungerande. Även här spelar troligtvis erfarenheter roll. Exempelvis har man sett att killar aktiverar fler områden för positiva känslor och tjejer fler områden för negativa känslor. Jag tänker att det är svårt att veta exakt vad den bakomliggande orsaken är.

Det finns en del nyare forskning som visar på hormoners inflytande i aktivering av hjärnan. Det är ett område som kan vara värt att titta vidare på, eller i alla fall beakta vid vidare forskning.

Sammanlagt har en del, oftast små, skillnader hittats, men det är troligt att uppväxt, utbildning, sociala förväntningar, kulturella faktorer och mycket annat spelar roll. Det finns ingen tydlig skillnad mellan tjejers och killars hjärnor, inte så att någon skulle kunna känna igen en manlig eller kvinnlig hjärna. Många hjärnor är också en blandning av de faktorer där man har hittat vissa skillnader.

Jag hoppas att mina svar inte blivit för tekniska, utan att du fått ut det du var intresserad av!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hur får jag andra att sluta kalla mig han?«
Mina föräldrar fortsätter att kalla mig ”han” trots att jag sagt att jag är icke-binär. Även mina lärare säger ”han”. Vad ska jag göra för att få dem att sluta? Finns det något knep? Hur svårt kan det vara?! /Love, 18 år

Hej Love!

Det du beskriver är något som många icke-binära kämpar med i sin vardag. Det verkar orimligt svårt för omgivningen att få till rätt pronomen! Du verkar ha koll på vem du är och vad du vill och det låter som om du har berättat det för både dina föräldrar och lärare. Det är ju det allra viktigaste.

Ja, finns det något knep? Tyvärr har jag ingen lösning som fungerar för alla människor i alla situationer, men jag ska försöka ge dig lite olika förslag som du kan fundera över.

En fundering jag har är om dina föräldrar har förstått hur viktigt det här är för dig? I din fråga låter du (med all rätt) frustrerad över situationen, men jag vet att många också blir ledsna och inte känner sig sedda eller accepterade i sin könsidentitet när de ”felkönas” hela tiden. Är det så för dig också?

Har du försökt att hitta en lugn stund med dina föräldrar och berätta om hur det känns? Det är ofta lättare att lyssna på genuina känslor än på irritation. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa och det kan vara en stark upplevelse att höra ”när du säger `han´ blir jag ledsen och känner inte att du accepterar mig som den jag är”. Många binära cis-personer har svårt att förstå hur viktigt det är att få höra rätt pronomen och kan behöva övertydlighet.

I skolan är situationen lite annorlunda – och du kanske inte har lust att bli riktigt lika personlig. Här ser jag två vägar: Finns det lärare och klasskamrater som gör rätt och som kan hjälpa dig att rätta de lärare som gör fel? Det kan vara skönt att inte vara helt ensam ansvarig.

Skolan har också ett ansvar och en skyldighet att arbeta aktivt mot diskriminering och kränkande behandling. Du ska kunna koncentrera dig på undervisningen precis som dina klasskamrater, utan att behöva hantera ”felkönanden”.

Om du orkar kan du, kanske tillsammans med någon kompis, skriva ett brev till rektorn och lärare där du påminner om detta. Tipsa dem att köpa in litteratur eller utbilda sig genom att läsa informationen som finns via länkarna längst ner i mitt svar.

Det är egentligen inte du som ska ansvara för det här, men ibland kan vi behöva plocka upp bollen som föll i vårt knä och kasta den vidare för att något ska hända. Samtidigt är det viktigt att du tar hand om dig själv.

Det kan ta tid för människor att ändra vanor. För att hålla ut medan din omgivning övar är det viktigt att du har vänner du kan prata med eller andra du litar på som du kan dela din frustration och dina känslor med. Kanske finns det en grupp i din närhet eller några du kan ta kontakt med online för stöd.

Ett tips är den brittiska psykologen Meg John Barkers hemsida: www.rewriting-the-rules.com/about-me/

Här hittar du mer information: transformering.se, 1177.se, umo.se, rfsl.se

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Varför mår jag dåligt om något bryter mina vanor?«
Hej, jag har en fråga om vanor. För mig är det viktigt med vanor. Om jag inte får göra saker på mitt sätt och på samma sätt mår jag dåligt. Jag blir stressad och ibland också arg. Jag har förstått att det kan vara svårt för andra. Finns det studier på vanor och varför vissa människor har mer vanor än andra? Går det över och blir mindre viktigt när man är vuxen? //Thord, 18 år

Hej Thord,

Vi brukar definiera en vana som något vi gör på samma sätt varje gång, ofta utan att tänka på vad det är vi gör. Vanor lärs in genom upprepning och hjälper oss att spara tid och energi: hjärnan kan använda sig av gamla inlärda nervbanor och slipper att problemlösa på nytt.

Det kan vara väldigt svårt att ändra vanor, både att lägga till en ny vana och att arbeta bort en gammal oönskad. Jag tänker på en vana som att den händer automatiskt så länge vi befinner oss i samma situation. Om situationen ändras så blir vi medvetna i stunden och tar ett beslut anpassad till situationen. Vi är kanske på hotell och frukosten blir helt annorlunda än vad vi är vana vid, men vi är ju på semester, så det kanske är hela poängen.

Ett nära besläktat begrepp är rutin och jag tror att det är rutiner du pratar om. Rutiner kan också vara inlärda genom repetition och kan vara något vi gör ganska automatiskt och utan att tänka så mycket på det. Rutiner innehåller, till skillnad från vanor, mer av ett medvetet beslut, de är ofta valda. Till exempel att komma på hur man behöver lägga upp sin morgon för att kunna komma iväg till skolan/jobbet på ett bra sätt. Rutiner är bra på det sättet att de kan skapa lugn och förutsägbarhet.

Vi har alla vissa rutiner vi genomför; det går inte att fundera ut allt i stunden. Och de flesta av oss reagerar när vi blir störda i våra rutiner. Däremot kan det skilja sig åt ganska mycket hur många rutiner vi har och hur viktiga de är för oss. Det skiljer sig definitivt åt hur starka känslor som väcks när det inte blir som det ”ska”. För en del av oss finns väldigt få saker som vi inte kan göra annorlunda, medan rutiner är mycket viktiga för andra.

Rutiner är också förknippade med en del diagnoser. Till exempel kan personer på autismspektrumet ofta uppleva att rutiner är jätteviktiga.

Du beskriver att det kan bli problem för dig när rutiner störs. Fungerar det bättre när du hinner förbereda dig ordentligt? Ibland tvingas vi ju att ändra eller anpassa oss, inte minst när andra människor är involverade eller situationer uppstår som avviker från hur det brukar vara. Då kan det vara värt att fundera på vad som är viktigast: att trots obehag kunna göra en viss sak, kanske med en person som är viktig för dig, eller att undvika obehaget som det framkallar att avvika från rutinen och hellre skippa aktiviteten.

Du beskriver att rutiner är viktiga för dig och undrar om det kommer att förändras när du blir äldre. Jag tänker att vanor och rutiner kan vara olika viktiga i olika perioder, så visst kan det förändras. Men om du alltid eller länge har tyckt att rutiner är viktiga för dig så är det troligt att du kommer att fortsätta att känna ett behov av att ha rutiner i ditt liv för att känna dig lugn. Då kan det vara bra att pendla mellan att skapa ditt liv på ett sätt som möjliggör rutiner, men också öva dig på att stå ut med obehag för att kunna rucka på rutinerna ibland.

Du beskriver att ditt behov av rutiner har negativa konsekvenser ibland. Du får starka känslor när rutiner bryts och du kan bli stressad och arg. Du har också förstått att din ilska påverkar andra negativt. Det kan ju i längden också påverka dina relationer med andra.

Jag skulle vilja rekommendera dig att kontakta någon du kan bolla vidare med, till exempel via ungdomsmottagningen. En sak att utreda är hur viktiga dina rutiner är i jämförelse med hur det är för andra. Hindrar de dig från att göra allt du vill eller trivs du bra som det är egentligen? Det kanske är mest andra personer som störs och du skulle kanske helst bli lämnad ifred? Då kan du tillsammans med en terapeut fundera hur du kan förklara dina behov för din omgivning så att det uppstår färre akuta situationer.

Det är också möjligt att öva sig på att stå ut med obehag så att det blir lättare för dig när rutiner bryts. Det skulle göra att du får större flexibilitet och att det är ”du” och inte de starka känslorna som bestämmer vad du ska göra.

Då tänker jag både på att det går att öva hur du uttrycker dina behov och din stress/ilska så att andra lättare kan ta emot det, men också att det kan bli lättare att ändra på hur du gör saker i stunden om känslorna är mer hanterbara. Det är särskilt viktigt om ditt starka behov av rutiner kanske hindrar dig från att uppnå saker som du faktiskt vill kunna göra långsiktigt eller om de gör att det knakar i relationer som är viktiga för dig.

Hoppas du känner att du fått svar!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag kan inte sova!«
Hej, hej! Jag skulle vilja bli bättre på att sova! Jag har så svårt att somna på kvällarna, ligger och vänder och vrider mig jättelänge. Sen när jag ska upp på morgonen är jag SÅ trött och orkar inte gå upp. Det är jättejobbigt och jag vill verkligen sova! Finns det tips? /Alvin, 15 år

Hej Alvin

Ja, det är tufft att inte kunna sova! För många i din ålder är det så att sömnrytmen förskjuts lite, vilket gör att det är svårt att somna på kvällen och nästan omöjligt att gå upp i tid på morgonen.

Något som kan hjälpa är att hålla sömntiderna väldigt regelbundna. Nästan alla tonåringar skapar exempelvis en slags jet-lag på helgerna genom att gå och lägga sig senare och sova så länge det bara går dagen efter. Då börjar måndagen med rejäl sömnbrist! Om du sedan kommer hem och sover middag förvärras situationen.

Några grundregler är:
• Gå och lägg dig och gå upp ungefär samma tid varje dag (även på helgerna).
• Se till att sovrummet är mörkt och svalt.
• Undvik mobil/dator innan du ska sova.
• Se till att få ljus och motion under dagen.
• Ät regelbundna måltider.
• Skippa koffeinhaltiga drycker under seneftermiddagen.

Fundera också på om du kan sova lite längre på morgonen genom att förbereda morgonen kvällen innan, t.ex. lägga fram kläder, packa frukost som du äter i skolan osv.

Det är tufft när sömnen inte fungerar. Vardagen är inte anpassad till tonåringars sömnrytm. Även om det inte hjälper dig så mycket just nu så kommer din sömnrytm in i en bättre fas när du blir äldre.

Hoppas att några av tipsen ovan kan hjälpa dig så länge. Fler tips finns på UMO.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Är det världen som är hemsk eller jag som har GAD?«
Hej, jag är en tjej som går i 1:an på gymnasiet. Jag oroar mig för nästan allt som går att oroa sig för. Att jag inte ska klara skolan, att jag aldrig kommer få ett jobb, aldrig kommer träffa nån att bli kär i, att världen är hemsk, isarna smälter, att människor är så ensamma och att världens ledare är galna. Det känns som om jag väntar och förväntar mig katastrofer hela tiden. Ibland känns allt bara så meningslöst. Är det världen som är så hemsk eller är det fel på mig? Jag har kanske GAD?  /Ida, 16 år

Hej,

Vad bra att du hör av dig!

Det låter som om din oro påverkar dig mycket och jag förstår att det känns tufft. Det betyder inte att det är något fel på dig, utan vi är helt enkelt olika när det kommer till hur lätt vi oroar oss för saker.

Oro är en oundviklig del av alla människors liv och kan också hjälpa oss genom att se till att vi förbereder oss för saker som kan vara utmanande. Det är alltså i sig inget fel på att oroa sig, men det känns självklart jobbigt om oron tar över för mycket.

Många andra människor oroar sig för de saker du beskriver. Fråga en vän eller vuxen hur det ser ut för dem. Att prata med någon i din närhet som du litar på kan göra att du får möjlighet att observera oron utifrån och problemlösa, vilket kan göra att det känns bättre.

Förutom att vi skiljer oss åt angående hur lätt vi oroar oss så kan också annat påverka och vissa perioder i livet kan vara särskilt sårbara. En sådan period är tonåren och tiden som ung vuxen, där vi står inför många förändringar.

Ju mer stress vi upplever, kanske i form av olika val, stress i skolan eller i olika relationer, desto högre är risken för att vi reagerar starkare. Om vi får för lite sömn eller har få tillfällen där vi kan ta igen oss så kan det också påverka.

Motion, avslappningsövningar och att se till att få tillräckligt med sömn kan hjälpa.

Jag vet inte om dina symtom är tillräckligt starka för att du skulle uppfylla diagnoskriterierna för Generaliserat ångestsyndrom, GAD. För att få svar på det behövs en utredning.

Oberoende av om du har GAD eller inte så tycker jag att du ska ta kontakt med skolhälsovården eller ungdomsmottagningen för att få stöd i din situation och hjälp att hantera din oro och känslan av meningslöshet som ibland uppstår. Det finns insatser som är riktade just mot oro och som kan vara hjälpsamma i din situation.

Lycka till!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Hjälp, jag tror jag är kär!«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som har ett stort problem. Mina föräldrar är väldigt troende och enligt dom är homosexualitet en dödssynd. Jag tror att jag är förälskad i en tjej i min klass, hon har sagt att hon är kär i mig men nu är jag livrädd att min familj ska få veta om det. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Säg inte att jag ska berätta för dom hur jag känner för det går inte! /Sara, 17 år

Hej Sara,

Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.

Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.

Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.

Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.

Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).

Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.

Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.

Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).

Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag undrar över döden och meningen med livet«
Hej Psykologen, jag är ofta deppig och tänker en hel del på döden och vad som är meningen med livet. Men jag är också ofta glad och tycker att livet är underbart. Är jag normal? Eller är jag bipolär? /Fatima, 18 år

Hej Fatima,

Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.

Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.

Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.

Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!

Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.

Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.

Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.

Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.

Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.

Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!

Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vad är PTSD?«
Hej, hej! Jag skulle vilja veta mer om PTSD och vilka som får det. Hur vet man om en människa har PTSD och går det över någon gång? Är det lika för alla? Symtomen alltså? /Linda, 15 år

Hej Linda,

PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.

Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.

Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.

Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).

För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.

Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.

Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.

Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig«

Matilda Wurm // Som ung är det lätt att tappa bort sig i starka känslor. Det är inte konstigt. Kanske är det första gången du känner dig nedstämd eller har ångest. Många unga oroar sig över framtiden och kanske tänker du att dessa starka känslor aldrig kommer att gå över.

Det är heller inte alls konstigt.

Som ung har du ju inte gjort den erfarenheten tidigare, att svåra och starka känslor faktiskt går över. Då kan det vara skönt med en sajt som Psykologiguiden UNG där du kan få svar och information från folk med kunskap om det här. För mig känns det kul och viktigt att bidra med mina kunskaper.

Jag tycker det är jätteviktigt att få ett grepp om ungas hälsa i dag eftersom det ju påverkar hela den framtida generationen. Det låter kanske högtravande. Men det är under ungdomstiden vi människor bygger vår grund. Det är en tid då det händer väldigt mycket i en människas liv.

Jag är intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss

Jag är psykolog och forskare. Min forskning och undervisning handlar främst om hälsopsykologi (fysisk smärta, stress, ångest) och om hbtq-psykologi. Vi har precis avslutat en stor datainsamling där vi följt ungdomar från att de är 13 till 18 år. Vi har kollat på psykisk hälsa, smärta och en rad olika faktorer för att se vad som händer under den här femårsperioden. Vi kan konstatera att det händer mycket – och att många problem börjar då.

Det som är bra med forskning är att vi med kunskap kan främja hälsa, men även förebygga psykisk ohälsa. Mitt forskningsintresse handlar mycket om att studera människor som inte följer normerna när det gäller sexualitet, könsidentitet, könsuttryck och relationsformer och ta reda på hur de mår. Vi kan se att hbtq-personer generellt sett är mer utsatta, de har mer stressorer än andra, har mer ångest.

Ju mer stressorer en människa utsätts för, desto större risk att utveckla psykisk ohälsa.

Jag är framför allt intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss. Minoritetsstress drabbar alla som identifierar sig och/eller som identifieras av majoritetssamhället tillhöra en minoritet, inte bara hbtq-personer utan även samer, judar, romer, människor med olika funktionsvariationer, med flera.

Inom forskning talar man om tre former av minoritetsstress. Det finns studier som visar att de två första (nedan) påverkar depression, medan den tredje, internaliserad hbtq-fobi, har en direkt inverkan på suicidalitet.

  • Att bli utsatt, ofta subtilt, med mikroaggressioner som ibland är svåra att sätta fingret på men som den som utsätts behöver hantera.
  • Att vara orolig över att utsättas och hela tiden behöva vara redo att hantera omgivningens potentiella reaktioner: ”Vad händer om jag berättar att jag har en transerfarenhet?” eller ”Hur reagerar kompisarna på att jag är lesbisk?”
  • Att själv internalisera en hbtq-fobi. Personen som utsätts övertar samhällets negativa inställning med tankar som: ”Allt skulle vara bättre om jag bara var hetero”

I dag behöver jag inte förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik

När jag började plugga till psykolog 2006 var det ingen som talade om hbtq på utbildningen. Så jag började föreläsa om ämnet och varför det var så viktigt att psykologer lärde sig om hbtq. Sedan dess har det hänt jättemycket. I dag behöver jag inte försvara eller förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik. Och för psykologstudenterna är det självklarhet att det finns med i undervisningen. Det finns även numera en kurs i hbtq för yrkesverksamma psykologer.

Det är jätteviktigt att psykologer har den här kunskapen. Jag tror inte att de här frågorna hade fått lika mycket utrymme här på universitetet om inte jag hade tagit tag i det. Det tror jag är ganska typiskt, att det är enstaka personer som måste driva frågorna. Så borde det inte vara.

Jag har själv erfarenhet av att tillhöra en minoritet. Jag identifierar mig inte som kvinna, inte heller som man. Några tilltalar mig som ”han”, andra som ”hon”. Att ”hen” inte har känts som mitt pronomen kanske visar på min ålder, eller mitt tyska ursprung? Det spelar ingen större roll. Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig.

Matilda Wurm