Behöver du hjälp?

Matilda Wurm

»Jätteviktigt att psykologer har hbtq-kunskap«

Namn: Matilda Wurm

Ålder: 45 år

Är: leg psykolog, lektor och forskare vid Center for Health and Medical Psychology (CHAMP) i Örebro

Bor: I Örebro med två barn, född och uppvuxen i Tyskland

Jobbar med: Forskar om samsjuklig smärta och emotionell problematik och inom området hbtqi-psykologi, undervisar på psykologprogrammet vid Örebro universitet och besvarar frågor på Psykologiguiden UNG.

Gillar att göra på fritiden: Sjunga, skapa, vara ute i naturen och umgås med familjen

Därför psykolog: För att det är så mångsidigt.

Varför Psykologiguiden UNG: För att få fundera över viktiga, kluriga och kloka frågor

Drivs av: Att synliggöra och rucka på strukturer som påverkar människors liv.

Matilda Wurm om sin egen bakgrund

Matilda Wurm svarar på frågor

»Hjälp, jag tror jag är kär!«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som har ett stort problem. Mina föräldrar är väldigt troende och enligt dom är homosexualitet en dödssynd. Jag tror att jag är förälskad i en tjej i min klass, hon har sagt att hon är kär i mig men nu är jag livrädd att min familj ska få veta om det. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Säg inte att jag ska berätta för dom hur jag känner för det går inte! /Sara, 17 år

Hej Sara,

Så fantastiskt att vara förälskad i någon som är kär tillbaka! Det är bland den härligaste känslan som finns. Jag förstår att det för dig går hand i hand med många andra, mindre härliga känslor och det måste vara tufft.

Jag kommer inte att säga att du ska berätta för dina föräldrar; det är helt din ensak. Du skriver dessutom att du tror att du är förälskad, så det låter som att det är ganska nya tankar och känslor för dig som kanske behöver utforskas ett tag.

Det kan vara tillräckligt tufft att komma ut så som samhället ändå fortfarande ser ut och i ditt fall förstår jag att det kan ha stora konsekvenser. Bara du kan veta om och när det är rätt tidpunkt.

Jag läser mellan raderna att du inte tror att homosexualitet är en dödssynd. Jag hoppas att, om du är troende, din gud är klok och kärleksfull. Men dina föräldrar som tror på dödssynd kommer såklart att bli väldigt oroliga för dig; de vill säkert ditt bästa, men kommer kanske inte att visa detta på bästa sätt.

Finns det någon annan vuxen du har förtroende för och som du kan berätta för? Kanske finns det annars en skolkurator eller en kurator på ungdomsmottagningen som du kan prata med. De har tystnadsplikt och kan vara någon att tänka högt med. På ungdomsmottagningens hemsida finns också en hel del svar att hitta (umo.se).

Jag vet inte hur dina omständigheter ser ut. Bor du i en större stad eller en mindre ort? Om det blir så att ni vill vara ihop kan det vara svårt att gömma en relation på en mindre ort, speciellt för klasskamrater, som kanske pratar med sina föräldrar, och om du har syskon på samma skola. Det behöver du kanske tänka igenom. Prata också med varandra så att du får stöttning och en känsla av att tjejen i din klass är medveten om hur det är för dig. Om risken för upptäckt är stor, men ni bestämmer att ni vill vara ihop, kanske det är bättre att du berättar själv än att ni blir upptäckta.

Hur ser din framtid ut, hur länge ”måste” du bo kvar hemma? Det kanske känns som ohyggligt lång tid, men det kommer att bli lättare med lite mer avstånd. Det hjälper för att kunna fundera och känna efter i din egen takt.

Sammanhang som gör att du inte känner dig ensam kan också ha stor betydelse och det finns att hitta sådana online, till exempel via RFSL (rfslungdom.se).

Hoppas att du hittar en lösning som fungerar och ett sammanhang där du bara kan vara dig själv.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag undrar över döden och meningen med livet«
Hej Psykologen, jag är ofta deppig och tänker en hel del på döden och vad som är meningen med livet. Men jag är också ofta glad och tycker att livet är underbart. Är jag normal? Eller är jag bipolär? /Fatima, 18 år

Hej Fatima,

Det är inte ovanligt att känslor kan svänga ganska rejält i perioder, framförallt under tonåren och som ung vuxen, när det fortfarande händer mycket i kroppen och mycket är nytt. Kanske behöver man plötsligt ta mer ansvar för sitt liv, vilket kan kännas läskigt, eller man ska ta stora beslut om framtiden, eller kanske för första gången uppleva kriser i sina relationer.

Ibland kan det kännas som om humöret svänger utan att det egentligen finns en anledning. För en del är humörsvängningarna också hormonella. Du skulle kunna börja skriva ner hur ditt humör har varit under dagen för att se om det går upp och ner på liknande sätt under en månad.

Om man tittar på diagnosen bipolaritet så ska humörsvängningarna vara ganska extrema. De ”positiva” perioderna går utöver att känna sig glad och går ofta hand i hand med extrem aktivitet, där folk ofta gör saker som de inte vanligtvis skulle göra. Det är vanligt med snabbt tal, impulsiva beteenden, mindre sömn, massor av tankar samtidigt osv.

Det är ju såklart omöjligt att veta hur det ser ut för dig, men bipolaritet är förknippat med stora svårigheter även under de ”positiva”/maniska perioderna och det kan vara svårt att fungera som vanligt. Riktigt så låter det inte på din beskrivning, utan där är de positiva perioderna bra, men de nedstämda perioderna upplevs som jobbiga. Hoppas jag har förstått det rätt!

Däremot är det ju tufft att du känner dig nedstämt i perioder och att du tänker på döden mycket, framförallt om du inte riktigt kan förutspå när det händer.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med. Till exempel på ungdomsmottagningen. Där kanske ni kan komma på om det ändå är något som händer innan du känner dig nere, eller att ni kan komma på sätt som gör att du kan påminna dig själv om de positiva perioderna och att de också finns där, när du är i en svacka.

Vad brukar du göra för att må bra? Att få regelbunden sömn, äta bra och motionera regelbundet påverkar måendet positivt. Sedan kan det vara bra att observera vad i livet som tar energi och vad du gör för att fylla på. Se till att det finns tid för det som fyller på energi och försök kanske öka på den tiden något.

Du kan också fundera på om det finns något din nedstämdhet vill berätta för dig? Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vårt liv, och påminna oss om att livet faktiskt är ändligt, så att vi tar vara på det som är viktigt för oss. Det kan nedstämda känslor hjälpa till med och påminna oss om. Jag tänker att nedstämdhet också är en del av livet. Det hör till, helt enkelt.

Att tänka på döden är alltså inte farligt i sig. Men om du känner ibland att du inte vill finnas längre eller känner livsleda, då ska du söka hjälp hos skolkurator eller ungdomsmottagning. Är det akut ska du ringa 112. Ungdomsmottagningen, UMO, har sammanställt information och också alla telefonnummer och kontakter som kan behövas i en kris.

Jag läser din fråga som att den framförallt handlar om funderingar om bipolaritet, men ville ändå lägga in informationen om hur man kan hantera tankar på döden, för att du nämner att du har det ibland.

Hoppas att det ska svänga lite mindre framöver, eller att du ska bli mindre påverkad av det!

Här kan du läsa mer om:
Bipolär sjukdom
Självmord och självmordstankar

Allt gott,

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Vad är PTSD?«
Hej, hej! Jag skulle vilja veta mer om PTSD och vilka som får det. Hur vet man om en människa har PTSD och går det över någon gång? Är det lika för alla? Symtomen alltså? /Linda, 15 år

Hej Linda,

PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, uppstår när en person har varit utsatt för något traumatiskt, till exempel ett överfall, en olycka eller annat. Situationen som har utlöst PTSD kan vara väldigt olika. De flesta reagerar med att må dåligt när de har upplevt något hemskt, men för de flesta går det också över efter ett tag. För en del är det tvärtom, de verkar må helt ok efter en traumatisk händelse, men reagerar starkt lång tid senare.

Om någon utvecklar PTSD eller inte har att göra med många olika faktorer, till exempel händelsens allvarlighetsgrad och om andra människor var involverade. Vi skiljer oss också åt och reagerar olika starkt på saker vi upplever. Tidigare traumatiska eller stressande händelser kan göra oss extra känsliga.

Symtomen ska vara förknippade med en hotfull upplevelse för att någon ska få diagnosen PTSD. Vanliga symtom är att återuppleva situationen som hände, att få så kallade flashbacks, där personer upplever sig vara tillbaka i situationen. Stark ångest är vanlig och likaså sömnsvårigheter och mardrömmar.

Ofta försöker personen undvika att tänka på händelsen och undviker kanske vissa platser, filmer, personer eller annat som påminner om händelsen. Det är också vanligt att uppleva ett pågående hot och att man därför är konstant redo och reagerar starkare på mindre signaler (hoppar kanske högt vid oväntade ljud).

För att få diagnosen PTSD ska symtomen pågå i flera veckor och påverka fungerandet och livskvalitén, till exempel att det blir svårt att koncentrera sig i skolan, att personen deltar mindre i gemensamma aktiviteter eller annat.

Vilka symtom personen har och hur de uttrycker sig kan variera en del. Alla har inte alla symtom. Om man misstänker att någon har PTSD är det bäst att man hjälper personen att kontakta sjukvården, exempelvis skolkurator, någon på ungdomsmottagningen eller på vårdcentralen, så att personen kan få kontakt med någon som kan bedöma om PTSD föreligger.

Har man PTSD så är det bra att få professionell hjälp, det kan vara svårt att veta hur man kan bearbeta sitt trauma själv, även om det säkert finns de som lyckas.

Att bearbeta sitt trauma kräver mycket ork och energi, men många upplever att deras mående förbättras efter behandling.

Allt gott!

Matilda Wurm
Legitimerad psykolog

»Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig«

Matilda Wurm // Som ung är det lätt att tappa bort sig i starka känslor. Det är inte konstigt. Kanske är det första gången du känner dig nedstämd eller har ångest. Många unga oroar sig över framtiden och kanske tänker du att dessa starka känslor aldrig kommer att gå över.

Det är heller inte alls konstigt.

Som ung har du ju inte gjort den erfarenheten tidigare, att svåra och starka känslor faktiskt går över. Då kan det vara skönt med en sajt som Psykologiguiden UNG där du kan få svar och information från folk med kunskap om det här. För mig känns det kul och viktigt att bidra med mina kunskaper.

Jag tycker det är jätteviktigt att få ett grepp om ungas hälsa i dag eftersom det ju påverkar hela den framtida generationen. Det låter kanske högtravande. Men det är under ungdomstiden vi människor bygger vår grund. Det är en tid då det händer väldigt mycket i en människas liv.

Jag är intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss

Jag är psykolog och forskare. Min forskning och undervisning handlar främst om hälsopsykologi (fysisk smärta, stress, ångest) och om hbtq-psykologi. Vi har precis avslutat en stor datainsamling där vi följt ungdomar från att de är 13 till 18 år. Vi har kollat på psykisk hälsa, smärta och en rad olika faktorer för att se vad som händer under den här femårsperioden. Vi kan konstatera att det händer mycket – och att många problem börjar då.

Det som är bra med forskning är att vi med kunskap kan främja hälsa, men även förebygga psykisk ohälsa. Mitt forskningsintresse handlar mycket om att studera människor som inte följer normerna när det gäller sexualitet, könsidentitet, könsuttryck och relationsformer och ta reda på hur de mår. Vi kan se att hbtq-personer generellt sett är mer utsatta, de har mer stressorer än andra, har mer ångest.

Ju mer stressorer en människa utsätts för, desto större risk att utveckla psykisk ohälsa.

Jag är framför allt intresserad av minoritetsstress och hur den påverkar oss. Minoritetsstress drabbar alla som identifierar sig och/eller som identifieras av majoritetssamhället tillhöra en minoritet, inte bara hbtq-personer utan även samer, judar, romer, människor med olika funktionsvariationer, med flera.

Inom forskning talar man om tre former av minoritetsstress. Det finns studier som visar att de två första (nedan) påverkar depression, medan den tredje, internaliserad hbtq-fobi, har en direkt inverkan på suicidalitet.

  • Att bli utsatt, ofta subtilt, med mikroaggressioner som ibland är svåra att sätta fingret på men som den som utsätts behöver hantera.
  • Att vara orolig över att utsättas och hela tiden behöva vara redo att hantera omgivningens potentiella reaktioner: ”Vad händer om jag berättar att jag har en transerfarenhet?” eller ”Hur reagerar kompisarna på att jag är lesbisk?”
  • Att själv internalisera en hbtq-fobi. Personen som utsätts övertar samhällets negativa inställning med tankar som: ”Allt skulle vara bättre om jag bara var hetero”

I dag behöver jag inte förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik

När jag började plugga till psykolog 2006 var det ingen som talade om hbtq på utbildningen. Så jag började föreläsa om ämnet och varför det var så viktigt att psykologer lärde sig om hbtq. Sedan dess har det hänt jättemycket. I dag behöver jag inte försvara eller förklara värdet i att ha kunskap om hbtq och normkritik. Och för psykologstudenterna är det självklarhet att det finns med i undervisningen. Det finns även numera en kurs i hbtq för yrkesverksamma psykologer.

Det är jätteviktigt att psykologer har den här kunskapen. Jag tror inte att de här frågorna hade fått lika mycket utrymme här på universitetet om inte jag hade tagit tag i det. Det tror jag är ganska typiskt, att det är enstaka personer som måste driva frågorna. Så borde det inte vara.

Jag har själv erfarenhet av att tillhöra en minoritet. Jag identifierar mig inte som kvinna, inte heller som man. Några tilltalar mig som ”han”, andra som ”hon”. Att ”hen” inte har känts som mitt pronomen kanske visar på min ålder, eller mitt tyska ursprung? Det spelar ingen större roll. Jag är icke-binär. Jag är queer. Det känns helt naturligt för mig.

Matilda Wurm