Behöver du hjälp?

Mostafa Hosseini

»Det är väldigt fint att våga säga att nu behöver jag hjälp«

Namn: Mostafa Hosseini

Ålder: 33 år

Är: legitimerad psykolog, utbildad vid Göteborgs universitet, föreläsare och forskare

Bor: Göteborg

Född/uppvuxen i: Afghanistan, Pakistan och Iran, kom till Sverige som ung tonåring.

Gör: Har en egen psykologmottagning, reser runt i Sverige och föreläser och håller i utbildningar till vuxna som arbetar med barn och unga. Driver också ett forskningsprojekt som handlar om migration och inkludering.

Varför Psykologiguiden UNG: Tänker att det är fint att kunna hjälpa någon.

Mostafa Hosseini om sin egen bakgrund

Mostafa Hosseini svarar på frågor

»Jag har så svårt att få vänner«
Hej, jag är en flicka och jag är så ensam. Jag kom hit till Sverige utan min familj för två år sedan. Jag går i skolan och har lärt mig språket och det är bra. Men jag har så svårt att få vänner, jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska en flicka som är 17 år vara för att få en vän? /Jasmine, 16 år

Hej!

Jag blir berörd när jag läser dig fråga och att du känner dig så ensam. Men jag blir också stolt och imponerad för att det går bra för dig i skolan och att du har lärt dig språket på så kort tid.

Din fråga ligger mig varmt om hjärtat och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag kom själv till Sverige när jag var i din ålder och visste ingenting om landet. Det kändes läskigt men också lite spännande. Jag minns att jag saknade mina vänner mest på kvällen. Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte att mina vänner på andra sidan jorden kanske också i samma ögonblick tittade upp mot samma stjärna. Då kände jag mig plötsligt nära mina vänner trots att de befann sig på andra sidan jorden.

Att komma till ett nytt land som du har gjort innebär möjligheter men i det finns också utmaningar, svårigheter och saknad.  Utmaningarna kan handla om att hitta sin plats och sitt sammanhang och så småningom skapa sig ett nytt liv. Det tar tid men allt eftersom tiden går så kommer du att känna att det blir lättare och lättare.

Saknaden kan handla om det som man har lämnat bakom sig. Det kan vara familj, vänner, platser, dofter, mat eller värme. Jag har träffat många ungdomar som är nya i Sverige och många beskriver, precis som du, känslor av ensamhet. Men när det har gått en tid och jag har träffat samma ungdomar igen så säger nästan alla att det blir lättare och lättare för varje dag.

Så här sa en av ungdomarna:

”Första åren så saknade jag min familj mycket. Jag kände inte till Sverige. Jag växte upp i en annan kultur och ingenting av den fanns här, så de första 12 åren var mycket svåra för mig och jag kände mig ensam och det fattades någonting.”

Du skriver att du är i Sverige utan din familj. Jag vet inte om de är vid liv eller om de är kvar i ditt hemland. Men om du skulle tänka att du sa till någon i din familj att du känner dig ensam och det är svårt att få nya vänner. Vad tror du de hade sagt till dig? Vilka råd och tips skulle de ge dig tror du?

Sedan undrar jag vilka saker och aktiviteter som du är intresserad av? Tycker du om att spela fotboll, läsa, dansa, spela musik eller något annat? Jag skulle gärna vilja att du skriver ner på ett papper vilka aktiviteter som du tycker om och sedan prata om dessa med din gode man, lärare eller någon annan vuxen som finns nära dig. De vuxna i sin tur kanske kan hjälpa dig att börja i en ungdomsgrupp som gör dessa aktiviteter. Kanske kan du få hjälp att börja i en kör eller med någon sport? ´

Ibland kan det vara lättare att få vänner om man gör något kul tillsammans och i en grupp. Skulle du kunna testa och göra en sådan lista?

Jag vill också säga att det ibland kan kännas skönt att skriva om sin saknad och det som man upplever är svårt i livet. Du kanske kan börja skriva dagbok om ditt mående och saknaden som du upplever? Dina erfarenheter är unika och viktiga att dela med sig av till andra människor som befinner sig i liknande livssituation. Vem vet, dina tankar och funderingar i din dagbok kanske kan ge inspiration till en bok i framtiden. En bok som jag vet många skulle uppskatta och känna igen sig i.

Jag vill avsluta med ett citat som en av ungdomarna som jag träffade sa. Också hen saknade sin familj och de saker som hen hade lämnat bakom sig i sitt hemland.

”När jag känner mig pressad, alltså, det är ju livet, man vet ibland inte allt. Men då påminner jag mig själv om tiden i Grekland. Jag säger till mig själv att du har lyckats gå igenom så många svårigheter för att komma till Sverige, så du kommer att lära dig de nya sakerna med, till exempel språket och hitta vänner.  Att man inte ska tappa hoppet.”

Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och jag vet att du kommer att ta dig genom dessa svårigheter. När du har tagit dig genom denna resa så kommer du känna att du har växt som människa.

Tack för att du delade din berättelse!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Måste mina föräldrar veta att jag går till psykolog«
Hej, jag har varit nedstämd och stressad länge och skulle vilja gå och prata med någon, gärna en psykolog eller kurator, men vet inte hur jag ska göra eller vart jag ska vända mig. Jag vill inte fråga mina föräldrar, rädd att de ska bli oroliga. Måste jag berätta för mina föräldrar att jag söker en psykolog? /Mina, 16 år

Hej Mina!

Tack så mycket för din fråga. Att känna sig nedstämd, ledsen eller må dåligt på andra sätt är en del av livet och för de flesta går dessa känslor över med hjälp och stöd från kompisar eller familjen.

Det kan finnas många anledningar till att man känner sig nedstämd och ledsen. Ibland vet man varför man känner sig ledsen och ibland vet man inte det. Man kan ibland vara ledsen för att någonting har hänt inom ens familj eller att en viktig relation har tagit slut. Det kan också handla om att man känner sig ensam eller utstött från sina vänner.

Du skriver att din nedstämdhet och stress har pågått under en längre tid. Du skriver att du gärna skulle vilja prata med någon men helst inte med dina föräldrar. Det är inte ovanligt att barm och unga ibland inte vill tala om sitt mående med sina föräldrar eftersom barn och unga vill skydda sina föräldrar. Samtidigt måste man komma ihåg att en av de viktigaste funktionerna som en förälder har är att hjälpa och vägleda sitt barn genom livets utmaningar och svårigheter. Alla människor oavsett ålder behöver ibland hjälp och stöd för att må bra.

Ibland kan det vara svårt att prata med en vuxen om sitt mående men samtidigt finns det många fördelar med att prata. Några av dessa fördelar kan till exempel vara:

  • Du kommer att känna dig bättre och någon kan hjälpa dig
  • Att prata med en vuxen kommer att hjälpa dig att förstå det som är jobbigt för dig
  • Du kan få råd kring vad du kan göra
  • Din familj oroar sig mindre om de vet vad som är svårt för dig

Ibland kan det vara bra att göra sånt som man tycker är svårt i små steg. Jag kan skriva några steg som du kanske kan följa:

1. Välj någon du litar på:
Välj någon att prata med som du litar på. Om du inte tror att det går att lita på någon hemma så kan man hitta en lärare i skolan eller skolkurator eller också en släkting.

2. Bestäm när du vill prata:
Du bestämmer själv när du vill prata. Man ska försöka välja en tid när den vuxne finns i närheten och inte är alldeles för upptagen. Låt den vuxne veta att du vill prata.

3. Tänk på vad du vill säga:
Ibland vet man inte vad man vill säga innan man har börjat prata och det är helt okej. Du behöver inte berätta allt på en gång, man kan ta det i sin egen takt och prata så mycket som man vill. Det är såklart helt okej att gråta hos den vuxne och söka tröst. Den vuxne kommer att förstå.

Sist men inte minst tänkte jag tipsa dig om organisationer som du kan vända dig till. Några av dessa är:

Ring alltid 112 om du är i fara eller om det är bråttom:
www.sosalarm.se

Här kan du ställa frågor om nedstämdhet och stress:
www.snorkel.se

Här kan du få stöd via chatt om du behöver prata med någon om dina känslor, funderingar och problem:
www.tjejzonen.se

Du kan också ringa Bris (Barnens rätt i samhället) på 116 111 eller chatta med någon:
www.bris.se

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Vad händer i hjärnan när man får ångest?«
Jag undrar vad som händer i kroppen och hjärnan när man känner ångest? Jag är intresserad av det psykologiska men även det fysiologiska, för visst händer det mycket i kroppen också? Men vad? /Mika, 14 år

Hej Mika!

Vilken bra fråga. Visst händer massa komplicerade saker i kroppen och hjärnan när man känner ångest. Ångest och rädsla är en naturlig reaktion när vi känner oss hotade. Det finns en funktion i att bli rädd och att känna ångest. Funktionen är att vi ska överleva en hotfull situation.

Att känna ångest och rädsla har hjälpt oss människor att överleva i tusentals år. Förr i tiden hjälpte dessa stressreaktioner oss i hotfulla situationer så att vi kunde klara av och ta oss ur en hotfull situation genom att aktivera det som kallas för kamp-flyktreaktion. Sök på nätet efter ”kamp och flyktreaktion” så kommer du hitta massa spännande att läsa.

När vi människor upplever ångest och rädsla så aktiveras olika försvarsreaktioner i kroppen och hjärnan. Hjärnans brandlarm som heter amygdala aktiveras och kroppen förbereder sig för att klara av en hotfull situation. Olika stresshormoner såsom kortisol, noradrenalin och adrenalin släpps ut från binjuren som sedan går ut i blodet. Dessa hormoners uppgift är att se till så att pulsen och blodtrycket höjs men också att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan så att kamp-och flyktreaktionen kan aktiveras.

Dessa hormoner bidrar till att blodet cirkulerar snabbare i kroppen men också att blodet går dit det verkligen behövs – till dina muskler och din hjärna. Dessa hormoner gör också att det går mindre blod och energi till dina kroppsfunktioner som inte är nödvändiga för kamp- och flyktreaktion såsom matsmältningssystemet, huden och andra organ som inte behövs för liv och död. Dessa hormoner gör också att man blir mindre känslig för smärta.

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Jag blev rånad och är fortfarande rädd«
Jag är en kille som precis fyllt 14 år och blev överfallen av två äldre killar som hotade mig och tog min mobil och jacka, nu kan jag inte sluta tänka på det och är rädd hela tiden. Värst är det när jag ska sova. Jag vågar inte vara ute när det är mörkt och har börjat bli misstänksam mot andra människor. Det har gått nästan fyra veckor sedan det hände men det känns som om det hände igår. Vad ska jag göra för att sluta vara rädd? /Tom, 14 år

Hej!

Så bra att du hör av dig och frågar om rådgivning, tack! Det kan vara väldigt skrämmande att utsättas för ett rån eller överfall. Jag är ledsen för att du fick uppleva det. Samtidigt vill jag säga att dina känslor och tankar som du beskriver i din fråga är normala reaktioner på en onormal händelse. Jag har full förståelse för att det kan vara skrämmande och nytt för dig. Jag tycker du är modig som skriver och ber om hjälp och att du ska var stolt över att du har en sådan förmåga.

När man har varit med om en skrämmande händelse så kan det leda till olika reaktioner både i hjärnan och i kroppen. Reaktionerna kan vara olika för olika barn och kan visa sig olika starkt, framför allt de första veckorna efter händelsen. Men allt eftersom tiden går så kommer reaktionerna för de flesta att avta i styrka och vara lika jobbiga.

När man i din ålder har varit med om något skrämmande som överfall och rån så kan man känna sig otrygg och rädd. Man kan behöva hjälp för att känna sig trygg igen. Det kan också vara så att man tänker på den skrämmande händelsen hela tiden. Man kan ha svårt att sova för att man drömmer mardrömmar. Man kan vara trött och ledsen men även arg och kanske ha svårt att koncentrera sig.

Det är inte alls konstigt att man också kan bli rädd för mörker men också att man blir mer misstänksam mot andra människor. Det är vanligt att man undviker situationer som påminner om det som hände och att man undviker att tänka på det eller prata om det. Ibland kan man också tänka att det som hände var mitt fel. Dessa reaktioner är några av de vanliga men man kan också ha andra känslor och tankar som jag inte har nämnt. Kom igång att inga reaktioner eller känslor är fel!

Du beskriver att det är svårt för dig att sova på natten eftersom du blir rädd.  Ett sätt att få dig mindre rädd är att lära din kropp slappna av. Andningen är viktig att fokusera på under avslappningen. Ibland när vi är rädda tar vi snabba, ytliga andetag och vi kan känna oss andfådda.

Här är andningsövning som kanske kan hjälpa dig att slappna av när du ska sova:

  • Ta ett djupt andetag in.
  • Lägg handen på magen.
  • Andas in och andas ut.
  • Lägg den andra handen på ditt bröst.
  • Lägg mörke till hur dina muskler rör sig då du andas in och ut.
  • Ta nu ett djupt andetag genom näsan medan du räknar långsamt till ett, andas sedan långsamt ut och säg ”slappna av” till dig själv.
  • Upprepa flera gånger och känn att din andning blir djupare och längre.

Jag tror att det skulle vara bra för dig att prova den här övningen på kvällen när du märker att din oro och rädsla kommer. Vad tror du om att testa det några kvällar och se om det blir lite lättare med sömnen?

Dina reaktioner är helt normala och för de flesta går de över av sig själv med tiden. Men oavsett kan det vara bra att prata med någon vuxen som du känner dig trygg med om hur du mår. Tror du att du skulle kunna prata med dina föräldrar om ditt mående? Eller med din skolkurator eller en lärare?

Jag tror att det skulle vara bra för dig om du kunde dela dina tankar och känslor med någon vuxen. Om du gör det så kommer du också känna dig mindre ensam och ju mer du väljer att prata om händelsen så kommer det att kännas lättare och lättare.

Tack för att du hörde av dig!

Mostafa Hosseini
Legitimerad psykolog

»Viktigt att göra kunskap om psykisk ohälsa mer tillgänglig«

Mostafa Hosseini // Jag jobbar med lite olika saker. Mina utbildningar handlar om kris, sorg, trauma och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), men även om psykologisk första hjälp, anknytning och lågaffektivt bemötande. Jag har tidigare jobbat för Rädda Barnen med utbildning i kris och trauma och som psykolog med behandling, utredning och föräldrastöd.

Jag driver också ett forskningsprojekt vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet som handlar om migration och inkludering. Vi ska intervjua unga tjejer och killar som kommit till Sverige som ensamkommande och som har haft uppehållstillstånd i minst tre år. Fokus är att ta reda på vad som skapar mening i deras liv och vad i livet som reducerar deras traumasymtom.

Jag hade tur att få fina vänner direkt

Många unga ensamkommande som jag har mött i mitt arbete har uttryckt att det varit väldigt viktigt att få möta någon som det gått bra för i det nya landet. Det blir en positiv spegling, det inger hopp.

Jag minns själv väldigt tydligt när jag kom hit med min mamma och mina tre systrar, det var så kallt och det kändes ensamt. Allt var så himla nytt. Jag hade tur att få fina vänner direkt. Men, det var mycket en slump, ärligt talat. Flera av dem jag lärde känna då är fortfarande mina bästa vänner i dag. Jag är väldigt tacksam att jag fick det nätverket.

Jag tänker att det är något fint med att kunna hjälpa någon, det gör en gott. Men det är också väldigt fint att våga säga till någon att just nu klarar jag inte det här, jag behöver hjälp. Kan du hjälpa mig?

Det finns många unga som går omkring ensamma och tänker på ångest och psykisk ohälsa utan att ha någon att prata med. Därför är det extra viktigt att göra psykologi och kunskap om psykisk ohälsa mer tillgänglig. Och det känns fint att få vara med om att göra det.

Glöm inte att be om hjälp om du behöver.

Mostafa Hosseini