Rebecca Grudin

»Rädd att jag inte ska få en gymnasieexamen!«

Hej Timmy!

Du bryr dig verkligen om din vän och vill vara ett så gott stöd som möjligt för honom i sorgen. Att du hänger mycket med honom, eller erbjuder att ni ska ses, är ett jättefint sätt att vara ett stöd.

Du undrar hur du ta upp förlusten av hans pappa utan att vara påträngande. Det första jag vill säga är att det okej om det blir lite klumpigt, eller känns konstigt. Det är ett jättetungt ämne, både för honom och för dig. Så se om du kan låta det kännas på det viset, samtidigt som du säger eller skriver något i stil med: ”Jag vet att du har det tungt. Finns det något jag kan göra för dig?”.

En annan sak du kan göra är att fråga då och då hur han mår. Det ger din vän en möjlighet att öppna upp för samtal, om han vill. I samband med ett sådant samtal kan du säga något i stil med: ”Tänker du mycket på din pappa?”. Då visar du att han kan prata med dig om det, att du orkar det.

Sorg är unikt, så kanske vill han inte prata så mycket, men du är ett stöd för honom ändå genom att du fortsätter vara hans vän, att ni träffas och hittar på saker ihop. Du hjälper honom genom att livet får fortsätta lite som vanligt, trots att han är ledsen över sin pappa som är borta.

Ta hand om dig och din vän!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag går andra året på gymnasiet och trivs bra med min klass, men har väldigt svårt att plugga och jag lämnar nästan aldrig in uppgifter i tid och på proven går det dåligt. Nu har jag börjat känna mig deppig och börjat få hög frånvaro också. Jag är jättestressad över att inte få en gymnasieexamen. Vad ska jag göra? /Kristoffer, 18 år

»Min kompis vill aldrig ses efter skolan«

Hej Kristoffer!

Din situation låter väldigt tuff, och som att du jämt har kniven mot strupen. Du är jättestressad och orolig över om du kommer få en gymnasieexamen, och dessutom känner du dig nedstämd, och kanske uppgiven. Det är lätt hänt att då ge upp, inte gå till skolan och dra täcket över huvudet och försöka glömma allt. Är man dessutom nedstämd, orkeslös och inte har någon energi gör det inte saken bättre.

Jag tror många kan relatera till att vi hamnar i undvikande när våra problem känns oöverstigliga. När man väl börjat halka efter är det lätt att det byggs upp ett berg av uppgifter så man vet inte var man ska börja och högen växer sig bara större. Det bästa du kan göra tror jag är att be andra om hjälp, för att bryta det mönster du hamnat i.

Be din mentor om hjälp med studierna. Berätta gärna om hur du mår, att du länge kämpat med skolarbetet och att du just nu inte vet hur du ska reda ut situationen. Några saker som ni då kan diskutera är:

Kan du få anpassat schema, där kanske vissa ämnen plockas bort, i alla fall under en tid?
Kan du få extra hjälp med planering av uppgifter och ta bort uppgifter som inte är helt nödvändiga?
Kan du få hjälp att vecka för vecka prioritera bland dina skoluppgifter?
Kan du få extra stöd i vissa ämnen där det är extra kämpigt?
Kan du få mer tid vid prov och för inlämningsuppgifter?
Be gärna även andra om hjälp, som dina vårdnadshavare eller klasskompisar.

Å ena sidan är det alltså viktigt att du får hjälp med de faktiska problem som finns (ligger efter i skolan, hög frånvaro) och tynger dig här och nu. Att komma ur den onda spiral du hamnat i, tror jag även kan hjälpa dig med din mentala hälsa, åtminstone delvis.

Å andra sidan är det viktigt att lyfta bort stress och press på dig själv. Det du inte klarar nu, kan du ta igen senare, till exempel via Komvux eller Folkhögskola. Så försök att göra ditt bästa nu, men sätt rimliga mål med tanke på hur du mår och försök släppa kraven att allt måste lösas just nu. En sak i sänder. Jag känner många som inte gått ut med fullständiga betyg från gymnasiet men som sedan hittat andra vägar i livet.

Mitt råd är också att vända dig till elevhälsan och berätta om hur du mår och att du länge kämpat med skolarbetet. De kan utreda vidare och lotsa dig till mer hjälp. Du kan även vända dig direkt till en vårdcentral för hjälp.

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag går i 9:an och har en vän som jag har varit vän med i flera, flera år. Vi går i samma klass och hänger med varandra i skolan som bästa vänner gör, men hon vill aldrig göra någonting efter skolan. Jag frågar ofta men hon vill aldrig, inte ens på loven. Jag skulle aldrig kunna säga upp vänskapen för vi är jättebra vänner. Jag vill inte tjata på henne att vi ska ses efter skolan för jag blir så nedslagen varje gång jag får ett nej. Hon frågar aldrig mig om vi ska ses. Vad ska jag göra? /Lilly, 15 år

»Är det min ADHD som gör att jag hamnar i bråk?«

Hej Lilly!

Det är smärtsamt att vara i en relation som känns ojämlik. I ditt fall handlar det om att du föreslagit att ni ska ses utanför skolan, men blivit avvisad gång på gång. Det är inte konstigt att det gör dig ledsen och väcker tankar på att din vän inte prioriterar dig.

Det jag funderar på är varför din vän inte vill ses utanför skolan. Det låter ju som att ni har en fin och bra relation i skolan. Det kan ju handla om många olika saker, och jag kan bara spekulera. Känner hon att hon måste plugga? Är hon väldigt trött och slut efter skolan, och orkar inte ses? Finns det andra intressen som tar upp all tid? Handlar det om något där hemma? Eller något helt annat?

Det allra bästa vore nog att försöka prata med henne. Eftersom ämnet kan vara känsligt så försök hitta ett bra tillfälle. Du kanske kan säga något i stil med:

”Jag gillar verkligen att hänga med dig, och det skulle betyda mycket för mig att också ses utanför skolan någon gång. Jag har frågat dig ett par gånger, men då har jag förstått det som att du inte vill. Jag blir lite förvirrad och tänker att jag inte är så viktig för dig. Har du lust att berätta för mig hur du känner kring det här? Jag vill gärna förstå lite bättre. Berätta bara om du vill, och när du vill. Det är helt okej”.

Det sista är viktigt, så att du inte pressar henne att berätta om hon inte är redo. Om hon berättar varför hon inte velat ses utanför skolan, lyssna och se om du kan förstå det hon berättar utifrån hennes perspektiv. Kanske kan ni utifrån hennes svar komma fram till hur ni skulle kunna ses utanför skolan? Är det hemma hos dig eller henne? Vad för aktivitet passar bäst? Vilken dag passar bäst och så vidare? Och om hon inte berättar, gör ditt bästa för att förmedla att det är okej och att du är glad att ni kan fortsätta umgås i skolan. Kanske kommer du förstå hennes skäl vartefter.

Hoppas er relation kommer fördjupas och att ni kommer närmare varandra!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej, jag har ADHD och har precis fått veta det. Det känns både bra och jobbigt. Under hela låg- och mellanstadiet har jag haft svårt att få kompisar, förstå mig på andra människor och kontrollera mina tankar och mitt humör. Jag blir lätt väldigt arg och hamnar i bråk väldigt ofta, vilket gör det ännu svårare för mig att få kompisar. Nu undrar jag om det här har med min ADHD att göra? Vad ska jag göra för att sluta bli så arg? /Nova, 14 år

»Måste jag gå till skolan när jag har ångest?«

Hej Nova!

Du beskriver symtom som är vanliga när man har ADHD – nämligen problem med impulsivitet. Det handlar om att det är svårt att bromsa och kontrollera sina impulser. Det kan till exempel märkas genom att man har lätt att bli arg och hamnar i bråk med andra. När man har ADHD reagerar man ofta snabbare, starkare och kan råka agera impulsivt. Man hinner inte stoppa sig själv och tänka efter. Vid ADHD är det ofta svårt att styra sitt beteende på ett smart sätt, till exempel att inte ge sig in i bråk, trots att det gör att man får problem med kompisar. Din hjärna ger dig mängder av impulser och det kan vara svårt att hejda dina reaktioner på dessa.

Du behöver alltså vara snäll mot dig själv när det blir tokigt med andra! Du hinner inte alltid hejda dig själv innan du agerar. Det kan också vara till stor hjälp att lärare, klasskompisar och andra i din närhet får veta att du har ADHD och vad det innebär. Att du inte vill bråka, men att du inte lyckas stoppa dig själv ibland. Det är inte så att du ”väljer” att bli arg, utan det bara händer.

Att leva med ADHD är att leva utan bromsar. Be gärna dina vårdnadshavare prata med psykologen som gjorde din ADHD-utredning för att se om hen kan ge information till skolan om vad din diagnos innebär. Då blir det lättare för andra att förstå och hjälpa dig att upptäcka när du håller på att bli arg, till exempel genom att övriga håller sig lugna eller genom att du lämnar situationen en stund så att du kan lugna ner dig. En promenad eller ett par långsamma andetag kan vara hjälpsamma saker i det läget. Fem eller tio minuter kan hjälpa långt för att lugna ner sig!

Något annat som kan hjälpa dig är att öva på att sätta ord på vad du känner, i stället för att bli arg och bråka med andra. Försök först klura ut några typiska situationer då du lätt blir arg. Är det när någon inte håller med dig? Ger kritik? Du får tillbaka ett dåligt provresultat? När någon retas? Eller något annat?

Hur märker du att du är på väg att bli arg (dina varningssignaler)? Slår hjärtat hårdare, höjer du rösten, pratar du snabbare? Nästa gång du är i en liknande situation och märker av dina varningssignaler, ställ dig frågan: ”Vad känner jag just nu?” (till exempel ilska, irritation, besvikelse, hjärtat slår hårt).

Föreställ dig att känslan är en våg som kommer och går medan du andas långsamt ut och in. Fundera efteråt om det här var en strategi som var hjälpsam eller inte, och hur du kan komma ihåg att använda den i fler situationer.

Det här vara några strategier som kan hjälpa dig att bromsa dig själv när du är på väg att bli arg och bråka med andra. Tveka inte att söka hjälp via en vårdcentral eller BUP för att lära dig mer om hur du kan hantera din impulsivitet och tendens att bli arg och bråka med andra.

Utöver att jobba med egna strategier, föreslår jag att du och dina vårdnadshavare diskuterar ADHD-medicinering med en läkare på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Medicin kan hjälpa vid impulssvårigheter och andra symtom på ADHD.

Allt gott,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag är en tjej på 16 år och har kämpat mycket med ångest och oro. Jag har pratat med både kurator och psykolog och det har hjälpt mig mycket. Men ibland kommer ångesten tillbaka och då mår jag rätt dåligt och skulle behöva vara hemma från skolan och bara vila någon dag. Mina föräldrar har alltid tvingat mig att gå till skolan, vilket gjort att jag mår ännu sämre. Jag har försökt att prata med dem om hur jag känner men kan aldrig få dem att förstå, så jag har gett upp och det har då blivit ett stort tomrum mellan mig och mina föräldrar. Min fråga är om det är okej att stanna hemma någon dag från skolan de dagar när min ångest är som värst även om jag är fysiskt frisk? /Jenny, 16 år

Hej Jenny!

Tack för din fråga! Du kämpar med oro och ångest, även om mycket har blivit bättre genom att prata med kurator och psykolog. Det gör det värre att du inte känner dig förstådd av dina föräldrar och det har blivit ett avstånd mellan er. Jag ska dela lite tankar utifrån min erfarenhet av att hjälpa andra ungdomar med ångestproblematik.

Är vi sjuka i till exempel feber, är boten vila, men om det i stället rör sig om mental ohälsa såsom oro och ångest så fungerar inte vila på samma sätt. Tvärtom kan vila få motsatt effekt. I bästa fall lindrar det ångesten för stunden, men på lång sikt riskerar ångesten att komma tillbaka, eller till och med bli värre.

Jag är därför rädd att om du stannar hemma från skolan när du har dagar med starkare ångest, så kommer det inte hjälpa dig i det långa loppet. Kanske har du redan fått veta att oro är ett falskt alarm om att något dåligt kommer att hända. Vi behöver därför hjälpa vår kropp och hjärna att förstå att den dragit i gång i onödan. Om vi vilar, drar oss undan, ställer in saker och så vidare, förmedlar vi tvärtom att oron har rätt – att det finns något att på riktigt vara rädd för. Att stanna hemma någon enstaka gång är förstås ingen större fara, men om oron och ångesten får styra alltför mycket kan ditt liv bli begränsat i onödan.

När man känner oro och ångest är det naturligt att vilja dra sig undan och vila från skolan. Vi vill bli av med de obehagliga känslorna! Men som psykolog skulle jag snarare vilja förstå vad din ångest handlar om och hur du kan hitta sätt att inte styras av den.

Ångest kan handla om många olika saker (till exempel oro för att göra bort sig, inte räcka till, osäkerhet, framtiden, och så vidare) och det är viktigt att bena ut det för att kunna jobba med att behandla oro och ångest på ett effektivt sätt. När vi känner ångest drar kroppens alarm i gång, hjärtat slår snabbt, vi kanske blir varma och svettas, andas snabbt, men det finns inget faktiskt hot att springa ifrån. Ångest är obehagligt, men ofarligt. Därför är ”att springa ifrån”, såsom att vila, inte den bästa medicinen vid ångest.

Du berättar dock att du mått sämre när dina föräldrar tvingar i väg dig till skolan, så jag förstår att du tänker att det vore bättre om du stannade hemma. Är det möjligt att träffa psykologen eller kuratorn igen för att se om du kan lära dig mer om hur du kan stå ut med din ångest även de värsta dagarna?

Det finns flera strategier för att utmana och hantera ångest. Det kan till exempel vara att lära sig att lugna ner kroppen med hjälp av avslappning eller lugn andning, utmana tankar som spär på oron, att öva på att agera tvärtemot ångesten eller lära sig mer om känslor och hur vi kan reglera dem.

Jag tänker också att det vore bra om dina föräldrar kunde få träffa psykologen så de kan lära sig hur de kan stötta dig på ett positivt sätt i de svåra situationerna. Det låter jätteviktigt att ni tillsammans tar tag i det som är jobbigt för dig, i stället för att det jobbiga kommer mellan er. Vad tror du om det?

Här kan du läsa mer om ångest och olika sätt att hantera ångest:

Mindre stress, mer energi

Bästa hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Ska jag göra slut med min bästis?«

Jag har ett stort problem. Jag och min bästa kompis har varit bästisar sedan lågstadiet. Vi har alltid kunnat prata om allt och jag har alltid kunnat lita på henne, men sedan vi började i nian har hon förändrats jättemycket. Hon vill bara prata om killar, utseende, kläder och smink och har nu börjat undvika mig i skolan, för där vill hon bara hänga med de ”populära”, men efter skolan ska allt vara som vanligt. Det känns inget bra längre, jag känner mig bortvald och att allt är på hennes villkor. Vad ska jag göra? Jag vill ju inte förlora min bästis, men samtidigt känns det som om jag vill ”göra slut” med henne. /Elsa, 15 år

»Kan man bli psykolog om man haft ätstörning?«

Hej Elsa!

Vilket dilemma du beskriver – ni har haft en nära och fin vänskap som betytt väldigt mycket, men din vän har förändrats, väljer bort dig och ni har glidit isär. Hon verkar trots allt vilja ha kvar dig i sitt liv, men bara när ni är ensamma, utanför skolan. Det har blivit en obalans i er relation. Hon väljer när ni ska umgås. Sådant hon börjat intressera sig för, verkar inte vara viktigt för dig. Människor förändras över tid, och därför också relationer. Det gör ont när en nära vänskap förändras. Det är ju en slags förlust. Det är naturligt att då känna sig ledsen, sårad och kanske besviken och arg.

Vad har du för alternativ i den här situationen?

Om det positiva i relationen trots allt väger över det som gör ont, se om det går att förbättra relationen. Försök prata ut. Berätta hur du upplever situationen för din vän. Undvik att anklaga henne för situationen. Formulera dig gärna i jag-budskap: ”Jag upplever att…” och ställ frågan hur hon ser på er vänskap. Förklara vad du behöver av din vän för att det ska bli mer balans i er relation. En sådan sak kan ju vara att ni ibland umgås även i skolan.

Om det är så att er vänskap fortsätter få dig att bli nere, uppgiven eller trött så kanske du behöver ta en paus och ägna dig åt andra intressen eller relationer? Odla nya vänskaper. Du behöver inte vara så drastisk att du gör slut med din vän, utan det räcker kanske att du ger tid och energi åt annat. Vem vet, kanske hittar du och din barndomsvän tillbaka till varandra senare i livet och då är det synd att stänga dörren till er vänskap genom att göra slut.

Sist, prata med andra du litar på om hur du känner. Det kan vara en lättnad att få bli lyssnad på och sedd av andra. Kanske behöver du få sörja er vänskap en tid och se tillbaka på det ni haft, men som inte längre är?

En varm kram!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag vill utbilda mig till psykolog men är rädd att jag kanske inte får? Jag har haft och har fortfarande ätstörning, men jag är mycket friskare nu än vad jag varit. Måste jag berätta om att jag har/haft ätstörningar när jag söker psykologutbildning? Jag vill gärna i framtiden jobba med unga människor med ätstörningar. Jag tror att jag kan bidra med min erfarenhet. Vad tror du? Tacksam för svar! /Leya, 18 år

»Jag sörjer min döda hund!«

Hej Leya!

Vad fint att höra att du kommit en bra bit på vägen med att komma till rätta med din ätstörning.

Det absolut vanligaste sättet att bli antagen till psykolog är utifrån dina gymnasiebetyg eller resultat på högskoleprovet. Att ha haft en ätstörning är inte diskvalificerande för att bli psykolog. I perioder har några få lärosäten även antagit via intervju, och kanske något lärosäte gör så även nu, men jag vet inte vilka slags frågor de ställer. Jag skulle bli väldigt förvånad om de ställer frågor kring den sökandes psykiska hälsa. Du hittar mer info om hur antagningskraven ser ut för olika lärosäten via www.antagning.se.

Vi psykologer är också människor, som ibland har haft eller har psykiska besvär. Du känner dig själv allra bäst, och vet när du är redo att påbörja en så krävande utbildning som psykologutbildningen är. Det är också krävande att bli fri ifrån en ätstörning. Det är klokt av dig att stanna upp och fundera över vad du just nu vill och behöver.

Att själv ha mått dåligt tror jag kan vara en tillgång när man ska hjälpa andra som mår dåligt. Det kan ge en förståelse för precis hur svårt det kan vara att må dåligt, hur omöjlig en förändring kan kännas, men också en övertygelse om att det går att bli bättre. Det ger engagemang och hjälper en att både vara empatisk och envis.

Precis som med det mesta, så finns det även möjliga fallgropar. Det är viktigt att man själv mår så pass bra att man kan ta in en annan persons berättelse och situation utan att bli alltför färgad av den egna erfarenheten. Det är också viktigt att komma ihåg att det som varit till nytta för en själv, inte behöver vara det som kommer vara till nytta för den man ska hjälpa. Här blir det viktigt att kunna sätta egna erfarenheter åt sidan, och i stället basera sitt arbete och bemötande på samlad kunskap och professionellt förhållningssätt. Psykologutbildningen är lång, och du får massor av träning i just detta.

Jag önskar dig all lycka till med framtidsplanerna och att bli helt fri ifrån din ätstörning. Det är fullt möjligt!

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej, det här är kanske en jättekonstig fråga. Vår hund dog för ett tag sedan och jag saknar henne jättemycket! Vi har haft henne så länge jag kan minnas. Nu är det så tomt och deppigt hemma och jag vet att det låter knäppt men jag tror inte att jag någonsin kommer bli glad igen, inte som förut. Det känns också som om ingen riktigt förstår hur jag mår, alla verkar tycka att jag borde sluta sörja någon gång. Men jag kan ju inte. Kommer det att gå över och i så fall när? /Ella, 13 år

»Jag kan inte sluta scrolla!«

Hej!

Jag tycker inte alls att din fråga är konstig utan jag förstår att du saknar din hund jättemycket. Hon har funnits i ditt liv väldigt länge och varit en naturlig del av din vardag. För många människor kan banden till ett husdjur vara lika starka som till en människa, så din sorg är både normal och naturlig. Försök att ge utrymme för det du känner. Kanske kan du ordna någon form av gravsten eller sorgeplats att gå till när du känner för att sörja och tänka på allt det ni upplevt tillsammans? Eller ett album med bilder.

Det är väldigt sårande när andra inte förstår vår sorg och kanske till och med viftar bort den (”det var ju bara en hund”). Finns det någon i din närhet som du vågar prata med? Som du tror skulle vara lite mer förstående? Eller så kan du skriva. Sätt ord på vad du känner och skriv ner vad du saknar med din hund. Dra dig till minnes fina stunder ni haft ihop, och låt känslor komma naturligt, utan att försöka kämpa emot dem. Och påminn dig om att det är helt okej att du sörjer din hund, och det får lov att ta tid.

Du kan också söka stöd på forum och hemsidor för djurägare som förlorat ett husdjur. Många tycker att det är skönt att prata med andra som förstår och som varit i en liknande situation.

Det finns inget exakt svar på när sorgen kommer att gå över. Låt det ta den tid det tar, samtidigt som du också ibland tillåter dig att ta paus från att vara ledsen. Fortsätt med sådant du tycker om att göra och som gör dig glad. Det är helt okej även när vi sörjer!

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej psykologen! Jag kan inte låta bli att scrolla runt på mobilen, jag scrollar hela tiden och då menar jag hela tiden! Det inte så att det är något särskilt jag är intresserad av utan jag bara fastnar och kan göra det i timmar. Efteråt så känns allt meningslöst. Jag har försökt att inte hålla på att scrolla runt så mycket, men jag kan inte låta bli. Vad ska jag göra? Har jag blivit beroende? /Sigge, 17 år

»Vad är normal skärmtid?«

Hej Sigge!

Tack för att du lyfter en fråga som vi många kämpar med! Du hamnar framför mobilen utan att du vill, och efteråt känns det meningslöst. Du vill förändra, men vet inte hur!

Passivt scrollande är en utmaning att bryta. Mobilen finns alltid där, det är lätt att sugas in och plötsligt har det gått mer tid än man hade tänkt. Det är lätt att hamna där – scrollandet kräver ingen energi, plattformarna vi hamnar på är utformade för att få oss att fastna, man vill ha koll på vad som händer och är rädd att missa saker som sker på sociala medier. Scrollande kan också vara något vi hamnar i för att slippa annat, som att göra läxor eller öva på musikläxan. Passivt scrollande på mobilen (och andra skärmar) är lite som snabbmat för ögonen, det är lättsmält och gott men rätt tomt.

Så här kan du göra för att sluta slöscrolla:

1. Sätt upp mål: ”Nu lägger jag X timmar på mobilscrollande per vecka. Jag vill inom en månad minska till X timmar per vecka…”

För det första formulera ett mål som rör hur mycket tid du kan tänka dig att lägga på mobilen. Hur mycket tid gissar du att du i nuläget lägger per vecka? Kanske kan du hitta data på detta i din smartphone. Hur mycket tid vill du minska ner till och när vill du uppnå detta mål? I vissa mobiler finns även appar som hjälper en att minska skärmanvändandet. Sätt gärna också ett mål som handlar om vad du vill göra mer av, i stället för att scrolla, till exempel läsa ut en ny bok var tredje vecka, öva på gitarren lite varje dag, eller något annat som du vill göra mer av.

2. Vad ska du göra i stället? Lista cirka fem situationer då du brukar scrolla på mobilen. Gå igenom varje situation och fundera över ett alternativt beteende som du kan göra i stället. Du kan till exempel i stället för att scrolla på mobilen i sängen när du ska sova läsa en bok, i stället för att scrolla på mobilen när du väntar på bussen, kan du titta på folk och när du är bland vänner kan du fundera över om du kan ha mobilen avstängd.

3. Notera när du är på väg in i passivt scrollande. Är det när du är uttråkad? Orolig? Behöver göra något ansträngande (som en skoluppgift)? Missnöjd på något sätt? Öva på att notera när du är på väg till mobilen, sätt ord på vad du känner, se om du kan låta känslan vara och fatta sedan ett beslut om vad du ska göra.

4. Be om stöd från andra! Visa dina mål och din lista ovan för en nära kompis eller dina föräldrar. Be dem peppa, stötta och uppmuntra dig när de ser att du klarar att stå emot mobilscrollandet. Och när det är svårt, och du glömmer, be dem snällt påminna och kanske klura vidare på nya alternativa beteenden.

5. Gör utmaningen tillsammans med andra. Kanske finns det fler i din närhet som vill minska på sitt mobil/skärmanvändande, till exempel en familjemedlem eller en vän. Kanske kan de också följa dessa tips och ni kan stötta varandra under tiden ni kämpar mot era mål. Fira med små saker längs vägen och lite större när ni nått era mål.

Andra saker som kan hjälpa dig att dra ner på mobilscrollandet är att stänga av pushnotiser eller ta bort vissa appar från din mobil så att du inte automatiskt lockas in på sociala medier, nyhetssajter eller meddelandefunktioner. Kanske kan du också testa att lämna mobilen hemma när du hänger med en kompis eller gör andra aktiviteter?

Önskar dig all lycka till med att dra ner på scrollandet!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag har en konkret fråga om skärmtid. Alla vuxna säger att vi unga bara hänger framför skärmarna, vilket på ett sätt är sant – fast inte riktigt! Men är det farligt? I så fall vad är det som är farligt? Vad säger forskningen? Hur många timmar skärmtid per dygn är ”friskt” eller ”hälsosamt”? /Vera, 17 år

»Mina föräldrar bara bråkar«

Hej Vera!

Tack för en väldigt aktuell fråga! Jag tror många med dig funderar på dessa frågor. Inte minst kan vuxna, som inte vuxit upp i en digital värld, vara oroliga för att det är farligt med skärm.

Jag tänker att det är med skärmtid som med många andra saker, det är varken bra eller dåligt i sig, utan det beror på hur skärmanvändandet ser ut. Hälsan kan påverkas både positivt oh negativt. Våra smarta telefoner och andra digitala verktyg innebär en massa möjligheter att till exempel lära oss saker, umgås på ett flexibelt sätt och hålla ordning på våra liv. På andra sidan myntet finns risker och möjliga negativa effekter, som till exempel risken för ett stillasittande liv och att vi inte får till tillräckligt med andra saker som vi mår bra av.

Du frågar hur många timmars skärmtid som är okej för vår hälsa. Jag känner tyvärr inte till någon sådan definition. I stället kan vi kika på vad vi människor behöver för att må bra, och se över om det ryms i ens vardag. Exakt vad är förstås olika för olika personer, men en del är ändå gemensamt.

Här kommer en lista att checka av:

Får du tillräckligt med sömn? I tonåren behöver de flesta ca 8–10 timmar, en del behöver lite mer medan andra klarar sig på lite mindre.
Hinner du göra ditt skolarbete?
Rör du på dig i vardagen? All rörelse räknas! Ju mer man får in, desto bättre för hälsan.
Har du tid att hänga med kompisar eller göra annat som du gillar på din fritid?
Låter du din hjärna vila ibland från alla intryck? Från skärmar, medier, läxor och krav och bara göra helt kravfria grejer?

Du kan också gå vidare med att utforska hur du mår när du använder skärm, spelar spel eller hänger på sociala medier? Mår du bättre eller sämre efteråt? Hur är det i det korta respektive långa loppet? Känner du dig inspirerad och får stöd från andra eller känner du dig tvärtom trött, nere och ensam?

Kanske vissa forum, influensers, sajter och digitala aktiviteter får dig att må bra, medan andra får dig att må dåligt? Är det skillnad om du är passiv (läser inlägg, tittar på andras bilder) eller när du är mer aktiv (chattar, uttrycker något)?

Utforska gärna på det här sättet hur ditt skärmanvändande ser ut för just dig under ett par dagar. Du kan även använda en kartläggnings-app om du gillar det bättre. Reflektera sedan över om det är något du vill pröva att ändra på. Du kan till exempel testa att minska din skärmtid ordentligt under ett par dagar och testa att i stället öka på det lika mycket under ett par dagar. Märker du om det gör någon skillnad för dig? Fick du mer skolarbete gjort, var det lättare att somna på kvällen eller fick du tid över att träffa kompisar?

Det finns ganska så begränsat med forskning på det här området tyvärr. I en kunskapsöversikt av Mind tas det upp några få studier som visar att unga som lägger ganska lite tid på digitala medier rapporterar att de mår bättre jämfört med unga som inte lägger någon tid alls. De som lägger väldigt mycket tid mår sämst. Lagom är bäst verkar det som utifrån denna rapport alltså!

Det finns också studier som visar att befolkningen har börjat må sämre samtidigt som det skett en ökad skärmanvändning. Dessa studier betyder inte att ökat skärmanvändande orsakar psykisk ohälsa, utan det kan lika gärna vara tvärtom, det vill säga när vi mår dåligt tenderar vi att använda mer skärm. Det kan också vara något helt annat som förklarar båda. Mer forskning behövs definitivt på det här området!

Vill du lära dig mer kring digital hälsa rekommenderar jag dig psykologen Siri Helles bok Smartare än din telefon – hur du använder din telefon för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer eller kika på hennes blogg. Siri Helle har tillsammans med hjärnforskaren Sissela Nutley också skrivit kunskapsöversikten ”Mår unga sämre i en digital värld?”

Bästa hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej Psykologen! Mina föräldrar är skilda, jag minns inte ens att de bott ihop, men de grälar och bråkar nästan alltid. När jag bor med mamma pratar hon ofta om hur dålig pappa är och när jag är hos pappa klagar han på hur jobbig mamma är. Jag blir så stressad av deras konflikter. Jag längtar tills jag kan flytta hemifrån och slippa allt. Men jag är ”bara” 14 år och förstår inte hur jag ska stå ut. Har du några tips vad jag kan göra? /Bella, 14 år

»Är online-vänner sämre än IRL-vänner?«

Hej Bella!

Jag blir ledsen och oroad när jag läser om hur dina föräldrar beter sig och hur det påverkar dig negativt. Dina föräldrar behöver verkligen jobba på hur de pratar med varandra, inte minst för din skull. Du är som du säger bara 14 år, och ska inte behöva längta tills du kan flytta hemifrån.

De behöver lära sig att prata med varandra utan att bråka och utan att det påverkar dig negativt. De viktigaste reglerna för skilda föräldrar är att inte bråka inför barnen och inte tala illa om varandra inför barnen.

För många barn är det inte att föräldrarna har skilt sig som är det stora problemet, även om det i sig kan vara en stor sorg. Utan det som skadar barnen är att se ens föräldrar bråka och att de inte klarar av att prata med varandra på ett fungerande sätt.

Dina föräldrar behöver inte vara bästa vänner. Det är vanligt att det är svårt att umgås med en tidigare kärlekspartner, men de behöver samarbeta och anstränga sig för att få det att bli bättre för din skull. Jag tror även att de själva skulle må bättre av att hitta ett bra samarbete.

Eftersom det gått så lång tid kanske dina föräldrar behöver ta professionell hjälp för att lösa sina konflikter. De är inte ensamma om att behöva ta hjälp av en utomstående, så det är inget konstigt.

Mitt tips till dig är att försöka berätta hur du påverkas av att de bråkar och pratar illa om varandra. Du mår väldigt dåligt över det, vill flytta hemifrån och kanske finns det även andra följder för dig.

Om de ändå fortsätter att bråka eller tala illa om varandra inför dig kan du säga ”jag mår inte bra av att höra det här” och gå därifrån eller sätta på musik i öronen, så att du slipper höra och samtidigt är tydlig med dina behov.

Om du tycker att det är svårt att prata om det här med dina föräldrar kan du i stället skriva det i ett brev eller i ett mejl.

Om de inte lyssnar på dig, tycker jag att du ska prata med någon på elevhälsan eller vända dig till en ungdomsmottagning för att få stöd. Du skulle också kunna visa dina föräldrar det här svaret.

Lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Här kan du läsa mer:
Sök hjälp!
Bli vän med dig själv

Hej, jag är en kille på 19 år som inte har så många vänner i och utanför skolan, men jag har en hel del vänner online. Jag har alltid haft svårt att lära känna nya människor, jag blir blyg och vet inte vad jag ska säga. Men på nätet är det annorlunda. Här får jag vara mig själv och har lärt känna personer som har samma intressen och humor som jag. Jag känner mig nästan aldrig blyg eller stressad där. Nu till min fråga, eftersom min pappa menar att jag borde skaffa mig riktiga vänner: Vad är vänskap? Behöver vänner ses utanför nätet för att vara riktiga vänner? /Magnus, 19 år

”Min blyghet hindrar mig från att få vänner”

Hej Magnus!

Först vill jag säga att det inte finns ett entydigt svar på vad en vän är. Vad för slags vänner man behöver och vill ha ser väldigt olika ut för olika personer. Jag gissar att din pappa är orolig för att du är ensam och mår dåligt över det. Han har kanske inte heller växt upp med att ha vänner online, så då är det kanske främmande för honom.

Du lyfter en fråga som jag själv funderat en hel del på – vad är en riktig vän egentligen? Vänskap är ett brett begrepp, och kan se ut på många olika sätt. Många vänner har hittat varandra för att man har samma syn på vad som är viktigt i livet och att man kan dela smått och stort. Vissa vänner umgås kring ett gemensamt intresse, men kanske inte delar sina innersta tankar med varandra. Andra vänner känner varandra sedan många år då man kanske växt upp på samma gata eller för att ens föräldrar kände varandra. Vänskap kan kännas stark, även om man inte ses så ofta.

Gemensamt för vänskap är att vänner accepterar varandra, när man inte tycker lika respekterar man varandra ändå. Vänner värdesätter, bekräftar och stöttar varandra och visar att den andre är viktig för en.

Fundera över hur du vill att en vän ska vara. Är det någon du vill:

känna dig trygg med?
ha roligt ihop med?
dela tankar och känslor med?
ge och få stöd av när ni har problem i livet?
kunna gå igenom bråk och konflikter med och sedan bli sams med?
bli glad av och som blir glad för din skull när det går bra dig?

Vilka punkter håller du med om? Något som inte känns så viktigt för dig? Något du saknar? Här kan du själv fylla i egenskaper som du värdesätter hos en vän.

Fundera även på om dina online-vänner möter din bild av vad en vän är. Det är ju jättebra att du känner dig avslappad när du träffar vänner online och att du hittat likasinnade den vägen. Behåll dem! Fundera samtidigt på om du även vill träffa vänner live?

En skillnad med kontakt via chatt jämfört med när man ses fysiskt är att man inte alltid ser eller hör varandra. Vi förmedlar mycket av våra känslor via ansiktsuttryck, kroppsspråk och vår röst. Det är delar som vi kan gå miste om i digitala kontakter. Kroppsspråket kan hjälpa oss att leva oss in i och förstå vad andra känner. Men det går så klart att förmedla detta i ord också, men kanske kan det vara svårare, åtminstone för vissa. Jag tycker det här är jättespännande frågor, och viktiga att fundera på med tanke på att vi lever i en digital tid, som verkligen ändrat sättet vi umgås på.

Om det är så att du vill träffa fler vänner live, så har jag några tips på hur du kan förändra din situation. Du tar upp att det alltid varit svårt att skaffa vänner då du känner dig blyg och inte riktigt vet vad du ska säga. Det är jättevanligt att känna så här!

Precis som vi kan lära oss att lösa svåra mattetal, ett nytt online-spel eller spela schack, så kan vi bli bättre på sociala färdigheter som att visa intresse, inleda ett samtal eller prata med personer vi inte känner, exempel på beteenden som är viktiga för att lära känna nya personer. När man känner sig stressad eller nervös kan det vara svårt med just de här sakerna. Man kan behöva öva och ta det i små steg.

Här kommer förslag på sådant som du kan öva på:

Visa att du är intresserad av kontakt genom att ge ögonkontakt när du kommer till skolan eller ser en bekant på stan.
Ta kontakt, till exempel genom att säga hej och le mot en granne.
Småprata i olika vardagliga situationer, till exempel fråga efter en vara i mataffären, eller fråga någon vad klockan är när du står och väntar på bussen.
Fråga någon av dina online-vänner om ni kan ses för en fika eller något annat ni tycker om att göra?
Börja med någon form av aktivitet där chansen är stor att träffa andra, bli medlem i en förening av något slag, ta musiklektioner, eller något annat som passar dig.
Titta och lyssna på hur andra gör när de tar kontakt med någon. Hur börjar de ett samtal? Vad pratar de om? Kanske kan du öva på att göra likadant?

Det här låter kanske enkelt, men det kan vara supersvårt att gå emot blygsel och obehag i sociala situationer. Tveka i så fall inte att söka hjälp genom att vända dig till elevhälsan, ungdomsmottagningen eller en vårdcentral där du bor. Oro i sociala situationer är vanligt och när det ställer till det i vardagen, så kan det vara frågan om att man har social ångest, eller social fobi som det hette förut. Det är så pass vanligt att det kallas en folksjukdom.

Alla som är minst 16 år kan också söka internetbehandling för social fobi via internetpsykiatri.se. Det finns också en jättebra självhjälpsbok om social ångest som heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” av Tomas Furmark med flera som du kan kolla närmare på! Kapitel 8 i den boken handlar just om hur vi kan lära oss att lära känna nya människor, så jag tipsar lite extra om just det.

Här kan du läsa mer om vänskap:

Bli vän med dig själv

”Jag har svårt att få vänner”

Lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Orolig att det värsta ska hända«

Jag är ofta ganska orolig och tänker att det värsta ska hända. Förut hade jag mycket klimatångest, sen var det pandemin och nu är jag livrädd för krig, att världen ska gå under och att alla människor ska dö. Jag har svårt att koncentrera mig på skolan. Hur ska jag kunna hantera min ångest? /Alex, 17 år

Här kan du läsa mer om hur du får hjälp

Hej Alex!

Tack för en viktig fråga som jag tror berör många just nu. Alla oroar sig ibland, men för vissa blir problemen så stora att det leder till att livet begränsas på olika sätt. Att kunna föreställa sig saker som kan gå dåligt (det vill säga att oroa sig) är i grunden något naturligt och viktigt. Det gör att vi är försiktiga och skyddar oss från faror. Om du till exempel känner dig sjuk, motiverar oron dig att ta tempen och att vila.

Ibland oroar vi oss fast det inte finns något yttre hot (till exempel oron för att smitta andra trots att man egentligen inte är sjuk). I ditt fall handlar oron om faktiska faror: klimatkrisen, pandemin och krig. Men din oro hjälper inte dig, utan skapar lidande och begränsar ditt liv, så som att du har svårt att koncentrera dig i skolan. Det låter minst sagt tärande att du ständigt går och oroar dig.

När oron eller ångest finns där hela tiden, känns omöjlig att få kontroll över och gör att du går miste om saker i livet, kan det vara frågan om en onödigt stor oro som är värd att försöka utmana.

Ångest och oro kan ha många olika orsaker och vara av olika slag. Det betyder också att det finns olika sätt att hantera ångest. Man kan se det som en pyramid där det är bra att börja med basen för att må bra. I basen ingår sådant som kanske är ganska självklart, men som är lätt att missa. Det handlar om att hur vi äter, sover, rör på oss och att ta hand om sina relationer.

När det gäller kost är det viktigt att se till att äta tillräckligt mycket, regelbundet och varierat. Sömn är också nödvändigt för att kropp och knopp ska få en chans att återhämta sig och bearbeta dagens intryck. För många är utmaningen att hålla regelbundna vanor och sova tillräckligt, som för ungdomar är cirka 8–10 timmar per natt.

Att röra på sig är också viktigt för att må bra. Det behöver inte vara en regelrätt sport. Det går alldeles utmärkt med vardagsmotion. Sedan är det viktigt att ta hand om sina relationer; att ha vänner man trivs med och att hitta på roliga saker tillsammans. Dessa fyra områden är grunderna för att må bra.

Men hur ska du göra för att hantera tankar om att det värsta kommer hända? Många blir hjälpta av att förstå lite mer om hur katastroftankar, det vill säga tankar på att något riktigt dåligt kommer att hända, fungerar.

Katastroftankar kommer snabbt och utan att vi vill tänka på dem. De är dessutom obehagliga vilket gör att vi vill göra oss av med dem. Det är lätt hänt att fastna i en ond cirkel av ångest och oro. När katastroftankar poppar upp, som till exempel: ”Tänk om kriget kommer hit?”, så gör vi sådant som lugnar oss i stunden, men som på längre sikt innebär att oron ökar. Exempel på sådant som får oss att känna att vi har kontroll, är att söka efter information om det som oroar en, eller tvärtom undviker vi att prata om ämnet överhuvudtaget för att det väcker så mycket obehag.

Andra exempel är att grubbla på hur stor risken är att det fruktansvärda kommer ske, eller be andra om lugnande besked. Det luriga är att detta kan dämpa oron i stunden, men tenderar att snart komma tillbaka. Lite som en bumerang man slänger i väg, den vänder och kommer tillbaka i retur.

Vad är alternativen då? En väg framåt är att öva på att lägga ner kampen med att försöka bli kvitt tankarna. I stället för att googla efter information, gör något annat. I stället för att inte prata om det som gör dig orolig, prata om det i lagom doser. I stället för att be andra om lugnande besked, be omgivningen att säga som det är även om det kan kännas svårt att höra, som till exempel att vi just nu inte vet hur kriget i Ukraina kommer att utveckla sig.

När det handlar om oron för det pågående kriget i Ukraina tänker jag att vi behöver få prata och reflektera ihop med andra kring vad som händer. Vi är många som känner oro just nu, vilket är helt naturligt. Vi behöver försöka förstå vad som pågår och få perspektiv. Mitt tips är därför att du ska prata med andra om det som händer, men i lagom dos så att oron inte tar överhanden. Hur svårt det än kan låta, försök också att fortsätta med livet som vanligt.

När det handlar om klimatångest kan man också låta ångesten vara en signal på att aktivera sig i frågor som rör klimatarbete. Att se hur man kan vara en del av att ställa om till en hållbar värld. Ett sådant engagemang kan både skapa mening och en känsla av kontroll. Det går att engagera sig på olika sätt, du kan anpassa ditt engagemang utifrån dina förutsättningar. Du kan sätta dig in i hur olika partier resonerar i klimatfrågor, diskutera klimatfrågor med andra eller på andra sätt engagera sig i den folkrörelse som finns för att rädda klimatet.

Till sist, om det är svårt att handskas med oron och ångesten på egen hand, tveka inte att söka professionell hjälp. Det finns bra hjälp att få! Sök via en vårdcentral eller ungdomsmottagning där du bor.

Här kan du läsa mer om ångest och oro:

Olika typer av ångest

Frisk eller sjuk ångest

»Går det att bryta alla vanor?«

Lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Det sägs att en kan bryta dåliga vanor (röka, dricka, bita på naglar), men går det att bryta ALLA vanor (inte kunna passa tider, slarva bort saker), eller är några en del av ens personlighet? I så fall: hur kan en veta vad som är vad och vad en kan göra? /Oomar, 17 år.

»Orkar inte ta hand om min sjuka mamma«

Hej Oomar!

Det är helt klart så att olika vanor är olika lätta att bryta, och olika personer har olika lätt att bryta en vana.

Det är lätt att tänka på vanor som goda eller dåliga, men vanor kan också placeras på en linje beroende på hur starka de är, från relativt milda (till exempel att man glömmer att ställa skorna på skohyllan), till starkare såsom rökning, droger, spelberoende etc. Milda vanor kanske vi inte heller tycker är så viktiga att förändra, och då är motivationen så klart mindre att försöka ge sig på dem. Men om det rör sig om starkare vanor, som ett utvecklat beroende, så kan motivationen vara stor men betydligt svårare att bryta på egen hand.

Vanor är svåra att bryta för att de har upprepats så många gånger att de blivit automatiserade. Vi gör dem utan ansträngning. Ett nytt beteende däremot kommer att vara ansträngande och kännas ovant till en början. Om det dessutom rör sig om något sådant som att röka så är vanan förknippad med positiva saker i stunden (till exempel ger ett lugn, något man gör ihop med andra), som vi behöver ge upp eller ersätta med något annat som inte är skadligt för oss på sikt.

Oavsett vilken typ av vana det rör sig om, finns några viktiga frågor för dig att fundera över. Hur viktigt är det för dig att förändra den här vanan? Vad är bra respektive dåligt med hur det är just nu? Vad vore bra respektive dåligt/svårt med att förändra? Vilken sida väger över för din del? Vad är dina skäl till att förändra en viss vana?

Några saker att tänka på för att bryta en vana:

Vad vill du förändra? Försök att vara så specifik du bara kan och sätt upp ett mål som du har god chans att nå. I stället för ”börja träna mer” eller ”inte vara så slarvig med mina saker” skulle det kunna vara att ”ta två halvtimmes joggingturer i veckan” eller ”hitta min mobil och mina nycklar varje morgon”.

Identifiera dina triggers. Upptäck de situationer som ”sätter i gång” vanan som du vill förändra eller bryta. Kan det vara på morgonen när du har bråttom i väg? Kan det vara när du råkat lägga dig för sent, och därför kommer upp lite för sent? Kan det vara på väg hem från skolan en dag då du är trött?

Skaffa strategier. Nu är det dags att “brainstorma” idéer på vad du kan göra för att hjälpa dig själv att komma i gång med en ny vana. Ställ in påminnelser i din mobil eller sätt upp post-it-lappar där du ser dem. Du kan också be dina föräldrar, eller någon annan nära dig, påminna dig om när du måste gå för att hinna i tid till skolan, eller att du ska lägga din träningskläder i tvätten i tid. Du kan också förbereda dig bättre genom att till exempel dagen innan lägga fram de kläder du ska ha på dig och packa ner det du ska ha med dig till skolan. Ett annat tips är att ha en särskild plats i ditt rum där du alltid förvarar mobilen. Tejpa fast laddaren där så att du alltid går dit.

Uppmuntra dig själv. När du jobbar för att bryta en vana är det lätt att någon gång längs vägen bli uppgiven och tänka att det är lika bra att sluta försöka. Då kan det vara läge att visa sig själv lite extra uppskattning. Det kan räcka att du tackar dig själv för att du anstränger dig, eller unnar dig något du tycker om. Se också gärna till att ha vänner omkring dig som stöttar och uppmuntrar.

Ha tålamod. Förändring kan ta tid och det är normalt med bakslag och snedsteg längs vägen.

Ta hjälp. Om dina vanor (inte passa tider, slarva bort saker) är svåra att bryta och dessa påverkar ditt liv på ett alltför negativt sätt, kan du överväga att söka professionell hjälp. Men om dina vanor är skadliga för dig (rökning, droger, spelberoende) och du inte kan bryta dem på egen hand, så bör du söka professionell hjälp. Det kan handla om att göra en mer noggrann analys av problemet, och att du får lära dig fler sätt att förändra dina beteenden.

Här kan du läsa mer om vanor och hur dessa påverkar oss: “Varför mår jag dåligt om något bryter mina vanor?”

Hoppas de här tipsen kan vara ett stöd.

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej, jag är 18 år och bor ensam med min mamma som är svårt sjuk. Jag har tagit hand om henne i flera år och det gått bra. Men nu förstår jag inte hur jag ska orka med att ta hand om henne och klara av skolan. Jag går sista året på gymnasiet men orkar nästan inte komma upp ur sängen på morgnarna. Jag är alltid trött och börjar gråta för ingenting. Är jag deprimerad? /Sara, 18 år

»Kan autism gå i arv?«

Hej Sara!

Jag vet inte exakt hur de varit för dig men på din beskrivning låter det onekligen som att du under lång tid har fått ta ett långt större ansvar än vad vi vet att barn och ungdomar mår bra av. Kanske är det så att vuxenvärlden har missat att se dig och vad du hade behövt.

Det kan mycket väl vara så att du är deprimerad, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Kännetecknande vid en depression är att man är nedstämd eller irriterad och/eller känner mycket mindre lust för sådant som tidigare känts roligt eller meningsfullt. När man är deprimerad har man känt så under en längre tid och detta påverkar förmågan att klara av vardagen. Det är också vanligt att sömnen påverkas negativt, att man känner sig trött och värdelös och har svårt att koncentrera sig.

Vare sig du har en depression eller inte, så låter det väldigt begripligt för mig att du nu tappat orken och motivationen i vardagen. Du har varit ensam om ett väldigt stort ansvar under många år. Du har klarat det bra. Fram tills nu. Det talar för att du har en stor kapacitet att ta itu med svårigheter. Dessutom har din mamma varit svårt sjuk, något som dels kan ha påverkar hennes förmåga att ge dig vad du behövt, liksom bidragit till oro hos dig. Utöver det kanske det har varit svårt att ha tillräckligt med utrymme för annat i livet, såsom fritid, vänner och ren avkoppling?

Alla behöver en blandning av lagom med krav och tillräckligt med återhämtning för att kunna må bra. Kortsiktig stress och belastning, såsom vi till exempel känner om vi måste plugga inför ett prov eller missat bussen, är inte farligt. Stress är då kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Denna reaktion hjälper oss att fokusera och få saker gjorda.

Om vi däremot konstant har krav på oss i kombination med för lite återhämtning, så pratar vi i stället om långvarig stress. Det är då problem lätt uppstår. Jag tycker att det låter som att din kropp och ditt huvud sagt ifrån efter många år av för stort ansvar.

Det som jag tänker är viktigast för dig just nu är att få hjälp och avlastning. Som anhörig till någon som är allvarligt sjuk kan du få stöd och avlastning via kommunens socialnämnd. Du kan också försöka ta reda på vilket stöd och hjälp du kan få via din mammas vårdkontakter.

Finns det någon du kan prata med och få hjälp av i skolan? En sjuksköterska, kurator eller psykolog i elevhälsoteamet? Eller en lärare eller mentor du känner dig trygg med? Dels kan de kanske lotsa dig till rätt instans för att få avlastning med din mamma, dels kan en ökad förståelse från skolan och tillfällig anpassning av krav göra att du orkar ta dig dit trots att det just nu är väldigt kämpigt.

Om du annars trivs i skolan, har vänner där eller gillar dina lärare så kan det vara återhämtande för dig att vara där, trots att du kanske just nu inte klarar av lika mycket som vanligt. Det kan dock vara viktigt att kraven sänks, eller att anpassningar görs på något annat sätt, så att du får en chans att återhämta dig.

Slutligen, för att få mer stöd att må bättre, och för att veta helt säkert om det är en depression du har eller inte, råder jag dig att ta kontakt med din vårdcentral för att träffa en läkare eller psykolog som kan ta reda på mer om dig och vad som skulle kunna hjälpa dig att må bättre.

Du kan även vända dig till en ungdomsmottagning i din närhet. Det finns flera olika psykologiska behandlingsmetoder som visat sig vara hjälpsamma vid just depression. En sak som jag skulle säga är gemensamt för många behandlingsmetoder, är att de handlar om att förändra sitt liv och sina vanor så att det blir lättare att känna meningsfullhet, få balans och skapa relationer som är givande och stöttande.

Här kan du läsa mer om depression

Här kan du läsa mer om stress och återhämtning

Varma hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Min pappa som jag inte vuxit upp med har autism fick jag just veta, och nu undrar jag om jag också har autism?? Hur vet en att en har autism? Och vad kan en göra åt det, i så fall? /Jon, 19 år

Här kan du läsa mer om autism.

Hej Jon!

Tack för din fråga. Ärftlighet spelar roll för att få autism, men exakt hur stor roll är svårt att säga. De flesta senare studier visar att ärftligheten förklarar 50–70 procent. Det betyder att man inte själv måste ha autism för att ens ena förälder har det, men att sannolikheten är högre än om det inte var så.

Hur vet man då om man har autism? Autismspektrumtillstånd (AST) ser olika ut för olika personer. Om man har autism brukar man vanligtvis ha svårt att:

Skaffa vänner
Förstå hur andra tänker och känner
Förstå vad andra menar
Titta den man pratar med i ögonen

Det är också vanligt att man tycker och känner annorlunda än andra, till exempel för att:

Man har något starkt intresse som man gärna vill prata om eller lägga mycket tid på.
Det känns jobbigt med förändringar, till exempel börja på en ny skola eller gå från helg till vardag.
Det känns viktigt att göra saker på ett visst sätt eller i en viss ordning.
Vissa ljud eller lukter känns obehagliga.
Viss mat eller konsistens smakar konstigt.

Om du känner igen dig i flera av punkterna på listan och att det varit så, så länge du kan minnas, kan det röra sig om autism. Om detta ställer till med problem för dig och du vill ta reda på om du har autism eller inte, så börja prata med någon på skolan (en lärare eller elevhälsan). De kan dels hjälpa dig så att skolarbetet och kontakten med andra elever fungerar bättre, dels hjälpa dig och dina föräldrar att vända er till Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) för att få en neuropsykiatrisk utredning.

Hoppas att du fick svar på din fråga!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Är det skillnad på existentiell och vanlig ångest?«

Hej Psykologen! Jag undrar om vad det är för skillnad mellan existentiell ångest och ”vanlig” ångest? Vad är symtomen och hur vet en vad som är vad? /Stina, 18 år

Hej Stina!

Tack för att du ställer en så intressant fråga!

Det finns oro och ångest som är så stark och handikappande att den uppfyller en psykiatrisk diagnos, till exempel generaliserad ångest (GAD). Då känner man sig osäker och har svårt att koppla av.

Man är orolig kring flera olika saker samtidigt, och tror att det ska hända något dåligt hela tiden. Det kan handla om oro för att personer man tycker om ska råka illa ut, eller att det kommer hända dig själv något negativt i framtiden. Du har så mycket ångest och oro att det påverkar ditt liv så gott som varje dag. Vanliga symtom är att vara rastlös, spänd, lättretlig, känna sig trött, ha huvudvärk och svårt för att sova.

När jag tänker på existentiell ångest tänker jag snarare på en ångest eller oro som är en del av livet som vi inte kan undvika. Vi föds in i livet med vissa givna ramar, platsen vi föds på, familjen vi växer upp med, vårt kön, våra egenskaper etc.

Vi ställs sedan inför en rad val, stora (vad ska vi ägna våra liv åt, vem vill vi leva med, hur vill vi leva, hur vara som personer osv.) och små (vad äta idag, vilka kläder ha på sig osv). Massor av val, men det finns inga säkra svar, inget facit på vad som är rätt sätt att leva.

Denna frihet att forma våra egna liv, ger oss existentiell ångest. Det kan vara härligt och svindlande, att känna makten att utforma sitt eget liv, men också ångestframkallande att vi själva är ansvariga för hur våra liv artar sig.

Vad som är ditt livs mening kan bara du upptäcka, och ett sätt är att ge sig ut på lite osäker mark och pröva nya saker, ta risker och släppa på vanor och krav på sig själv.

Även existentiell ångest kan leda in i handikappande ångest. Tankarna går bara runt, runt och vi kommer ingenvart. Det blir inte lust och livsglädje, utan vi kör fast och tänker snart bara på vad vi ska göra med våra liv, vi lever inte våra liv.

En bok som jag varmt vill rekommendera och som tar upp många hjälpsamma förhållningssätt och färdigheter för att hantera och förhålla sig till den allmänmänskliga oron är: ”Oro – att leva med tillvarons ovisshet” av psykologen Anna Kåver.

Här kommer tips på mer läsning:

Olika typer av ångest

Frisk eller sjuk ångest?

»Min kompis skär sig!«

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej, jag är så orolig över min bästa kompis som skär sig. När jag tar upp det säger hon att hon slutat men jag litar inte på henne. Jag ser att hon försöker dölja sina armar med långa tröjor, så jag misstänker att det är för att hon inte vill visa sina sår. Jag blir så ledsen, det ser så hemskt ut! Jag har så svårt att förstå hur hon kan göra sig själv så där illa! Vet inte vad jag ska göra. Varför gör hon så? Finns det någon hjälp att få? /Lisen, 15 år

»Känner mig som en bluff!«

Hej Lisen!

Jag förstår verkligen att du är ledsen och orolig över din vän och att du funderar över varför hon skadar sig själv.

Du har försökt ta upp ämnet vilket är väldigt modigt gjort av dig. Du skriver att din vän säger att hon har slutat skära sig, men du vågar inte tro att det stämmer. Mitt förslag är att du gör ett nytt försök och berättar att du känner dig orolig för hur hon mår. Visa eller säg också att du fattar att det är jobbigt att prata om det här, men att du vill att hon ska veta att det finns hjälp att få. Jag kommer att ge dig tips om vad det finns för hjälp att få. Om du själv tycker att det känns okej kan du erbjuda dig att följa med henne eller hjälpa henne att ringa.

Men innan jag ger dig de här tipsen vill jag berätta lite om hur vi psykologer ser på självskadebeteende. Det är vanligt att det är svårt att förstå varför en person skadar sig själv.

Många med ett självskadebeteende upplever att det är ett sätt att ta bort eller minska jobbiga känslor som de inte annars vet hur de ska hantera. Vad som är jobbiga känslor är olika för olika personer men vanliga exempel är att vara ledsen, känna sig dålig eller att man känner sig utanför. Och har man inte några andra sätt att hantera svåra känslor på så är det lätt hänt att man fortsätter att skada sig själv.

Problemet med att skada sig själv är dock att det leder till en massa dåliga saker på längre sikt, som att man får ärr, att man känner sig annorlunda och att man inte lär sig hantera jobbiga känslor på andra sätt.

Att skada sig själv är alltså ett sätt att hantera starka känslor på, men det jobbiga försvinner inte på riktigt. Dessutom är risken stor att känslorna och tankarna kommer tillbaka. Över tid blir känslorna ofta ännu jobbigare och svåra att stå ut med. Man har hamnat i en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur på egen hand.

Det är också vanligt att man skäms för att man skadar sig själv och att man inte vill prata om att man gör det. Då kan ett första steg till att få hjälp vara att chatta anonymt med någon, till exempel via den ideella organisationen Shedo, som bland annat arbetar med att ge stöd till personer med självskadebeteende och deras anhöriga.

Det är viktigt att veta att det finns professionell hjälp att få för självskadebeteende. Har man ett självskadebeteende ska man söka professionell hjälp! Din vän kan söka hjälp via elevhälsan på skolan (till exempel skolpsykolog eller skolsjuksköterska), ta kontakt med en ungdomsmottagning, vårdcentralen eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

Med hjälp av en psykolog eller annan behandlare får man lära sig att förstå sina känslor bättre och lära sig nya sätt för att hantera starka och jobbiga känslor som gör att man får det man behöver, utan att skada sig själv.

Kom också ihåg att du, hur mycket du än vill, inte kan få din vän att sluta skada sig själv. Det är ett alldeles för stort och jobbigt ansvar att lägga på dig själv. Det är dessutom bara din vän, som med rätt stöd, kan sluta med sitt självskadebeteende.

Du kan också själv ringa eller ta kontakt med elevhälsan, eller BUP, eller prata med någon annan vuxen du är trygg med för att få stöd och slippa vara ensam med din oro.

Varma hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej Psykologen! Jag är utåt sett en lycklig tjej med många vänner och det går bra i skolan. Men inuti är jag så deppig. Jag känner mig ofta som en stor bluff, jag tänker att snart kommer alla att upptäcka vilken fejk jag är. Jag är livrädd för det! Vad ska jag göra? Tacksam för svar! /Stefania, 18 år

»Hur ska jag bli snällare mot mig själv?«

Hej Stefania!

Det låter verkligen jobbigt att känna på ett sätt på insidan och på ett helt annat på utsidan. Och att dessutom hela tiden gå runt och vara rädd för att bli avslöjad för att vara en bluff. Det här fenomenet har faktiskt ett namn, “bluffsyndromet” eller på engelska ”imposter syndrom” och det beskrevs för första gången redan i slutet på 1970-talet. Det är också vanligt, särskilt bland personer som är högpresterande, och vem som helst kan drabbas, oavsett till exempel ålder och kön.

När man lider av det här är det vanligt att känna sig som en bluff och tänka saker i stil med: ”Jag vet egentligen inte vad jag håller på med”, ”Andra kommer snart genomskåda mig för den bluff jag egentligen är” eller ”Jag har hittills bara haft tur”. Det spelar ingen roll att det utåt sett går bra för en, man tvivlar konstant på sin egen förmåga ändå och bortförklarar saker som går bra med tur eller att det var tack vare andras insats.

Det är väldigt plågsamt att gå runt med dessa malande tankar, och ofta gör vi allt för att dölja oron för andra. Bluffsyndromet kan göra att vi blir trötta, slitna och inte känner samma lust för situationer som är kopplade till att prestera, som till exempel skolan.

Det finns sätt att hantera det här. Här följer några tips:

Tänk på att det inte är något fel på dig och att du inte är ensam.
Berätta om hur du känner för någon du litar på. Det kan vara en vän, en trygg vuxen eller skolsjuksköterskan.
Öva på att se på dina tankar om att du är en bluff med lite skepsis. Istället för att tvivla på dig själv, tvivla istället på din hjärnas påståenden om att du är en bluff.
Ofta är man rädd för att misslyckas eller göra bort sig. Gör du mycket för att skydda dig mot att misslyckas, såsom att förbereda dig för olika situationer väldigt mycket? Har detta ett stort pris för dig (t.ex. pluggar så mycket att du inte hinner hitta på roliga saker eller vila ordentligt)? Skulle du kunna testa att dra ner lite grann på dessa skyddsbeteenden, och öva på att ta risken att misslyckas? Regeln är att ju mer vi övar, desto enklare blir det att stå ut med risken att misslyckas. Du kan till exempel öva genom att förbereda dig lite mindre än vanligt inför ett prov, eller att ställa en fråga i klassen trots att du tänker att du borde veta svaret.
Öva på att vara snäll mot dig själv när du misslyckas. Pröva att säga sådant till dig själv i dessa lägen som du skulle säga till din bästa vän, så som: ”Jag gjorde så gott jag kunde givet mina förutsättningar, och det är helt okej att göra fel”.

Om det är svårt att öva själv, sök hjälp hos skolkuratorn, på en ungdomsmottagning eller första linjen mottagning för barn och unga. Det här kan vara svårt att bryta på egen hand.

Lycka till och varma hälsningar!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag skulle vilja ha tips på hur man kan lära sig att vara mer snäll mot sig själv och sluta göra saker som får en att må dåligt, som till exempel vara kvar i en dålig relation fast man vet att man borde lämna den? /Jackie, 19 år

»Vad gör man om man får sitt hjärta krossat?«

Hej Jackie!

Tack för din fråga. Jag blir glad att du hör av dig till oss här på Psykologiguiden UNG. Att du vill veta mer om hur du kan vara mer snäll mot dig själv är ett viktigt första steg mot en förändring. Jag tror också verkligen att man kan lära sig och öva på att bli mer snäll mot sig själv.

Flera olika saker kan göra det svårt att vara snäll mot sig själv. Jag vet ju inte precis hur det är för dig men andra jag träffat som kämpat med det här har bland annat styrts av tankar om att man måste vara sträng mot sig själv för att lyckas i livet. Det kan också vara så att man har tråkiga erfarenheter med sig som bidragit till att det är svårt att vara snäll mot sig själv.

Ytterligare en vanlig sak är att viktiga personer i ens närhet själva har svårt att vara snälla mot sig själva. Och vi lär oss till stor del genom att härma andras beteenden. Så om andra i ens närhet inte är så snälla mot sig själva, så får man helt enkelt inte se hur man gör när man är snäll mot sig själv.

Känner du igen dig i något av detta? Om inte, vad tror du gör det svårt för dig att vara snäll mot dig själv? Oavsett varför det är svårt för dig att vara snäll mot dig själv och välja snälla partners, så är jag som sagt övertygad om att vi kan öva på att bli mer snälla mot oss själva.

Hur övar man på att vara mer snäll mot sig själv då? Det handlar om att på olika sätt öva på att agera som om du tycker om dig själv, och låta de eventuellt jobbiga känslor och tankar som då dyker upp vara som de är.

Är man inte van vid att vara snäll mot sig själv så kan man till exempel känna sig fånig eller få skuldkänslor. Eller så poppar olika elaka tankar upp, som: ”Jag förtjänar inte det här” eller ”Vad konstigt det känns”. Försök att låta de tankarna och känslorna komma, och gå, samtidigt som du gör saker som är att vara snäll mot dig själv.

Sedan handlar det om att klura ut vilka små steg som känns lagom stora att ta. Det kan till exempel vara att umgås med vänner som du känner dig trygg med. Du kan också göra små saker som du gör för bara din skull. Planera in något du tycker om att göra eller ge dig själv en behövlig paus av något slag. Över tid kommer dessa vänliga handlingar mot dig själv göra att du blir mer och mer din egen bästa vän.

För många är det lättare att vara snäll, förstående och ge tröst åt en vän än sig själv. Är det så för dig? Om det är det kan du testa att föreställa dig att en vän var i din situation, till exempel när det gäller en relation. Vad hade du sagt till din vän då om hur du upplever den relationen? Gör relationen din vän gott? Om inte, vad tror du hen behöver?

Ett sätt att vara snäll mot sig själv i relationer är att använda jag-budskap. Det handlar om att uttrycka vad du känner och hur du upplever en viss situation. Det kan inte ifrågasättas. Jag-budskap är inte detsamma som att få sin vilja igenom, utan ett sätt att uttrycka det man känner och vad man önskar av den andra personen. Det är bra för att värna självrespekten och hjälper ofta andra att bete sig bättre mot oss. Det är något vi kan använda om vi vill stanna i en relation och tror att den kan bli bättre.

Gör så här:

Börja med ordet ”jag”
Sätt ord på din känsla, hur du reagerar på den andra personen
Sätt ord på den andras beteende
Hur påverkar det dig?
Vad vill du att den andra ska göra i stället, som till exempel: ”Jag känner mig ledsen när du säger att jag är jobbig och känslig. Jag skulle vilja att du lyssnar och försöker förstå hur jag har det i stället.”

Du undrar också hur man kan göra för att lämna en relation om man vet att den är dålig. Det kan vara väldigt, väldigt svårt att lämna en dålig relation. Och det kan bero på många olika saker. Därför undrar jag först och främst vad du tror skulle vara det svåraste med att lämna relationen?

Är du rädd för ensamhet? Är du rädd för att den andra ska bli besviken eller väldigt ledsen? Har du varit i en relation där den andre helt fått dig att tappa din självkänsla, och du kanske inte tror att du är värd bättre? Eller att du inte kommer träffa någon annan igen? Kanske hade ni det fint i början av er relation, och du hoppas att det ska bli så igen? Tänker du att den andre inte klarar sig utan dig och du är dålig om du lämnar relationen?

Beroende på hur du svarar kan du behöva olika saker för att orka lämna relationen. Fråga dig själv (eller föreställ dig igen att det är en vän du frågar) vad du behöver för att orka lämna relationen. Kanske stöd av en vän, eller någon i din familj? Kanske blir det lättare för dig om du ber dina vänner planera saker med dig som du tycker om att göra, och gör dem även om du inte känner för det i stunden (vilket är vanligt när vi mår dåligt).

Kanske vore det hjälpsamt om en vän eller familjemedlem ringer dig varje dag för att fråga hur det är? Kanske är det lite mindre jobbigt om du ser till att ta hand om din hälsa, genom grunderna som att äta, sova och röra på dig? Kanske behöver du sänka kraven på dig själv vad gäller annat i livet en liten stund? Fundera över vad du tror skulle passa dig.

Jag hoppas att du fått med dig något du kan ha nytta av. Jag önskar dig all lycka till, både med att hitta relationer som gör dig gott och får dig att växa och att bli din egen bästa vän.

Ett tips! Läs även den här artikeln: Bli vän med dig själv

Bästa hälsningar

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag undrar hur kärlek påverkar en och särskilt hur det är att få sitt hjärta krossat. Vad gör man då och hur lång tid tar det innan det försvinner? /Theodor, 14 år

»Hur hjälper jag min stressade kompis?«

Hej Theodor!

Tack för dina frågor om kärlek. Att vara kär kan kännas på många olika sätt. Man kan ha mer energi än vanligt, en känsla av att vara lättare och samtidigt upprymd och väldigt pirrig inuti.

Vissa behöver inte sova och äta lika mycket. Det kan vara svårt att sluta tänka på den man är kär i. Man funderar och fantiserar på vad den andra gör, vad hen skulle säga, saker man kanske upplevt ihop och förhoppningar om vad man ska göra tillsammans. Hela ens person kan vara uppslukad av den andra. Det kan göra det svårt att fokusera på annat, som skolarbete, hänga med i något på tv eller att lyssna uppmärksamt på en kompis.

Att få sitt hjärta krossat kan likaså drabba en på många olika sätt. Man kan känna sig förvirrad och undra över vad som egentligen hände, varför och om man själv gjort något fel som fick den andre att göra slut. Det är också vanligt att man känner sig nedstämd och att man blir mindre aktiv än man brukar vara, och kanske anklagar sig själv för att det tog slut.

Man kan längta tillbaka till relationen, och samtidigt vara arg på den som lämnade en. Det kan kännas tomt och ensamt. Det kan också vara svårt att sova, och äta och koncentrera sig. Vissa känner sig tunga och som om de har en infektion i kroppen.

Känner du igen dig i något av det här? Vad känner du inte igen dig i?

När vi förlorar något eller någon vi tycker om, som en kärleksrelation, drabbas vi ofta av sorg som utmärks av just de upplevelser jag beskrivit ovan.

Hur ont det gör kan påverkas av hur den andre gjorde slut. Var det långa fina samtal där det fanns utrymme att ställa frågor, berätta hur man själv känner och även prata om allt som trots allt varit bra? Eller skedde det hastigt, över sms och utan egentlig förklaring?

I det senare fallet blir det ofta svårare att gå vidare, och utöver att känna sig ledsen och sorgsen, kanske man också är arg och upprörd. Det kan väcka tankar kring om man någonsin egentligen känt den andra på riktigt, och man kan känna sig oerhört sviken.

Jag tänker att det bästa när man fått sitt hjärta krossat är att tillåta sig själv alla de känslor som dyker upp. Att låta de komma och gå i sin egen takt. Att prata med andra man känner sig trygg med och som orkar lyssna, helst utan att för snabbt släta över eller tycka att man borde rycka upp sig.

Där kan man behöva hjälpa sina vänner eller familjemedlemmar, till exempel genom att säga: ”Just nu vill jag bara att du ska lyssna på hur jag känner det. Det räcker jättebra. Du behöver inte komma med några råd om hur jag genast ska må bättre eller tänka annorlunda.”

Att sörja en kärleksrelation som tagit slut, kräver mycket energi. Därför är det extra viktigt att vara schysst mot sig själv och ta hand om sig genom att få i sig tillräckligt med mat, se till att få sömn, försöka röra på sig och göra sånt man annars brukar må bra av.

Samtidigt är det viktigt att inte ställa för höga krav på sig själv, till exempel vad gäller att vara en jättebra och rolig kompis, göra bra ifrån sig i skolan och på träningen. Och låt gärna andra veta hur du har det, så att de också anpassar sig till att du inte är riktigt som vanligt just nu.

Det kan förstås också vara så att man tröttnar på att tänka på den som lämnat en eller prata om hur man mår. Kanske behöver man en paus i sin sorg och i stället vill att vänner drar med en på saker även om man kanske inte riktigt har lust eller känner sig tung och trött. Tillåt dig själv det också i så fall! Det är inte heller fel om du känner för att gå vidare (till exempel genom att inte tänka så mycket på det som hänt, eller börja träffa andra igen) om man vill det.

För de allra flesta går sorgen över efter ett tag. Om det inte blir så för dig, kan det vara värt att prata med någon professionell, som skolpsykologen eller kuratorn på en ungdomsmottagning.

Mitt tips är alltså att låta det ta tid om du fått ditt hjärta krossat, inte tvinga dig själv att komma över det genast. Och det finns inget rätt sätt att sörja. Inga särskilda steg i en viss ordning som man måste ta för att ta sig vidare. Det går också alldeles utmärkt att samtidigt sörja och gå vidare. Fastnar du i sorgen, tveka inte att söka hjälp!

Önskar dig allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag är orolig för min kompis. Hon är väldigt, väldigt stressad och ”högpresterande” i skolan, har toppbetyg men är ändå aldrig glad. Nu har hon gått ner mycket i vikt, och äter väldigt lite. Jag misstänker att hon svälter sig, kanske fått anorexia. Snälla vad ska jag göra? Jag vågar inte prata med henne om det, hon blir jättearg när jag säger något om maten. /Mina, 14 år

»Min bror är en hemmasittare!«

Hej Mina!

Tack för din fråga. Vilket dilemma du sitter fast i, med en vän som inte alls verkar må bra, men som blir arg när du försöker ta upp din oro för att hon inte äter. Mitt förslag är att du när du pratar med henne fokuserar på din oro för hennes mående, och inte hur hon äter då detta är för känsligt och något som hon just nu kanske inte är redo att ändra på.

Du skulle kunna säga eller skriva något i stil med:
”DU betyder jättemycket för mig och jag vill att du ska må bra, men just nu känner jag mig orolig för du verkar ha det väldigt stressigt och ha höga krav på dig själv, och verkar inte alls glad. Jag kan förstås ha fel, men det är vad jag tycker mig se.”

Du kan också säga/skriva:
”Jag vill finnas för dig. Jag bestämmer så klart inte över dig, men jag vill att du ska veta att jag vill vara en bra vän och ett stöd för dig. Om du vill prata med någon vuxen följer jag gärna med dig. Har du inte lust att prata nu vill jag att du ska veta att jag finns här.”

Men om du fortsätter att vara orolig för henne, vänd dig till en vuxen. Det kan till exempel vara dina föräldrar, skolsköterskan eller kuratorn. Det kan så klart innebära att hon känner sig sviken av dig, men förhoppningsvis kommer hon tacka dig längre fram, när hon mår bättre.

Du ska inte behöva bära detta ensam.

En stor kram till dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej, jag har ett stort problem, jag har en storebror som inte går i skolan. Han är ”hemmasittare”, sitter vid datorn hela tiden. Jag skäms jättemycket för det och vill aldrig ta med kompisar hem. Jag är också orolig över honom och hur det ska gå för honom. Vad är egentligen ”hemmasittare”? /Leah, 14 år

»Lider jag av social fobi?«

Hej Leah!

Jag förstår att det här väcker en massa blandade och jobbiga känslor hos dig.

Hemmasittare är ett begrepp som används för elever som stannar hemma från skolan en längre tid utan giltigt skäl. Det är så klart ett stort problem för eleven som går miste om undervisning och som lätt hamnar utanför och blir ensamma. Det är också många som är drabbade i Sverige, ca 20 000, enligt en undersökning hösten 2015.

Varför blir man hemmasittare? Det beror på olika saker för olika elever. Och ofta beror det på flera riskfaktorer samtidigt. Det kan handla om saker kopplat till skolan, som ett schema med mycket håltimmar, att eleven inte fått det stöd hen behöver för att kunna ta till sig undervisningen eller att skolan inte varit tillräckligt snabba på att upptäcka en elev som är borta mycket.

Det kan också handla om saker hos eleven själv, som att det är jobbigt att prata inför klassen och därför börjar man undvika vissa lektioner eller att man varit med om mobbning eller trakasserier. Det kan också hänga samman med problem hos familjen eller föräldrarna, som att de själva inte mår bra.

Det här är bara några exempel på riskfaktorer, men det är jätteviktigt att din bror får en ordentlig kartläggning av orsaker för att få rätt hjälp att komma tillbaka till skolan. Det är en uppgift för alla vuxna runtomkring honom, både skola och föräldrar och kanske fler.

Så klart att du är orolig för din bror! Du undrar kanske hur det hela påverkar honom och om det kommer att bli bättre. Du kanske också funderar på om du kan göra något. Du kan inte lösa hans situation, men kanske att du kan vara ett stöd genom att prata med honom, eller fråga om han vill hitta på något med dig? Vad tror du?

Jag förstår också att det blir jättejobbigt att ta hem kompisar. Förstår att många slags tankar kan snurra runt, som: ”Vad ska de tänka?” eller ”Undrar vad de tänker om mig?”. Och när vi tänker och känner så vill vi bara gömma oss och dölja våra problem för andra.

Men varken du eller din bror har ju gjort något fel! Botemedlet mot skam är att försöka göra tvärtemot. Det kan vara att bjuda hem vänner ändå, eller att berätta om vad du känner. Om de har frågor, kan du kanske fundera ut ett svar på förhand som: ”Jag vet inte exakt varför min bror är hemma från skolan, men just nu funkar inte skolan för honom.”

Om de fortsätter fråga, och du inte vill prata vidare, kan du till exempel säga: ”Jag förstår att ni undrar, det gör jag också. Och jag önskar att jag visste. Men jag har tyvärr inget bättre svar just nu” och sen byta samtalsämne som någon serie du sett eller vad ni ska hitta på till helgen.

Och, tveka inte att vända dig till en vuxen om du vill få stöd. Det kan vara någon du känner, eller till exempel skolkuratorn eller skolpsykologen.

Hoppas att din bror får bra hjälp och att det blir lättare för dig att hantera det här!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Jag är en kille som lider av social fobi, tror jag. Det har blivit värre sista tiden, jag sitter mest hemma framför datorn. Jag har inga vänner, de jag har är de jag spelar med. Jag blir så stressad när jag är bland andra och vet inte vad jag ska säga, känner mig fett obekväm och vill bara dra därifrån. Jag känner mig ensam och misslyckad. Min fråga är om det ska vara så här resten av livet eller om det går över? /Henrik, 18 år

»Kan man vara högfungerande och deprimerad samtidigt?«

Hej Henrik!

Tack för att du hör av dig! Det är väldigt tungt och ensamt när man mår dåligt och dessutom känner att det blivit värre sista tiden, men det är vanligt med social fobi. Många pratar inte om det så det är lätt att tro att man är ensam. Nästan var tionde ungdom har social fobi. Det finns bra hjälp att få för social fobi så det är verkligen inget som man behöver ha resten av livet!

Det kan mycket väl vara så att du har social ångest, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Det jag däremot kan göra är att berätta lite mer om social fobi så får du se om du känner igen dig.

Så vad är social fobi egentligen? Att vara nervös i sociala situationer med andra personer är vanligt. Nästan alla är det ibland. När man har social fobi däremot så har rädslan blivit ett så stort problem att man känner att det stör ens vardag och man undviker, eller tycker att det är jättejobbigt att vara i, sociala situationer. Det kan till exempel handla om att man undviker att hålla redovisningar i skolan, säga vad man tycker eller fråga någon om hen vill ses.

Vilka situationer man tycker är jobbiga är individuellt så kanske känner du inte igen dig i just dessa exempel. Gemensamt är att man är rädd för att andra ska tycka att man gör bort sig eller är konstig.

Det är naturligt att undvika sådant som är jobbigt! Alla gör det då och då. När man har social ångest så leder det tyvärr till att ångesten blir starkare. Det blir lite som att mata ett monster. För varje gång man undviker en social situation så är det som att slänga till monstret en massa godsaker. Precis efter att det fått mat blir det lite lugnare men så fort det är hungrigt igen händer samma sak, och över tid växer det sig bara större och större.

Det som är hoppfullt är att det finns effektiv hjälp att få! Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsform som rekommenderas och många får god hjälp. En av de viktigaste delarna i behandlingen är att börja närma sig det man tycker är jobbigt, i många små steg. Om man övar flitigt, och inte ger upp vid bakslag, så blir det ofta bättre med tiden!

En annan sak som ingår i behandlingen är att öva på att istället för att fokusera på sig själv i sociala situationer, så skiftar man fokus till saker man har utanför sig själv – som vad andra säger eller hur platsen man är på ser ut.

Jag tycker att du ska söka hjälp för att få svar på om det stämmer att du har social fobi. Du kan vända dig till en vårdcentral eller barn- och ungdomspsykiatrin. Du kan också lära dig mer om social ångest, och kanske till och med börja jobba på egen hand. I så fall kan jag rekommendera boken ”Social fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi” av Tomas Furmark m fl. Då får du lära dig mycket mer om social fobi och vad du kan göra på egen hand för att hantera din sociala ångest, och inte längre bli hindrad.

Det går även att få KBT för social ångest via nätet. Besök www.internetpsykiatri.se för att läsa mer. Innan behandling görs alltid en bedömning för att ta reda på om det är social ångest du har, och om behandlingen är rätt för just dig.

Vilken väg du än väljer, så önskar jag dig varmt lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag är en högpresterande tjej som ställer höga krav på mig själv. Även mina föräldrar ställer höga krav på mig. Jag undrar vad ”high function depression” är? Jag börjar nämligen misstänka att jag har det. Men hur kan en vara högfungerande OCH deprimerad på samma gång? /Sabina, 18 år

»Hur får jag motivation under Coronan?«

Hej Sabina!

Det går att ha en ganska normal funktionsförmåga och vara deprimerad på samma gång, och då brukar det kallas lindrig depression. Depression kan vara av tre olika svårighetsgrader – lindrig, medelsvår eller svår. Svårighetsgraden beror på hur många symtom man har på depression (av 9 kriterier, måste man ha minst 5), och hur mycket ens funktion inom olika områden av livet påverkats.

Vid lindrig depression har man få om ens några symtom utöver de 5 som krävs för diagnosen och en relativt liten påverkan på sin funktion, t.ex. ens förmåga att prestera i skolan, vara med vänner, sova bra eller göra sina fritidsintressen.

För att få diagnosen depression behöver det finnas ett lidande eller att man inte klarar av olika saker i livet lika bra som man brukar (alltså jämfört med sig själv). Man kanske är borta någon gång från skolan, eller ställer in med vänner då och då, eller så tycker man inte längre att något är särskilt roligt och ser kanske inte så mycket framemot att göra sådant som förut varit roligt.

Med det sagt, så går det alltså att vara deprimerad och samtidigt vara högpresterande i skolan. Jag har inte stött på begreppet ”high function depression” förut så vågar inte uttala mig om just det. Jag sökte efter det i olika vetenskapliga databaser men kunde tyvärr inte hitta något. Antingen hade jag otur när jag sökte, eller så kan det vara ett begrepp som används vardagligt men inte i professionella sammanhang.

Du berättar att du har höga krav, både från dig själv och dina föräldrar. Nu vet jag inte exakt hur du känner att du påverkas av det men det vore inte konstigt om du ibland känner dig låg, nere, självkritisk eller inte har någon lust. Att ha höga krav, vara strävsam och ambitiös, behöver inte vara något dåligt, men om det betyder att livet styrs av måsten, att man inte längre hinner göra sådant som är roligt eller ger återhämtning, så är risken stor att man börjar må dåligt.

Depression beror ofta på att man tappat kontakten med sådant som ger energi och mening. Och som sagt, ibland kan det vara svårt att förstå både för egen del och för andra hur dåligt man faktiskt mår, särskilt om det inte märks så mycket på ens funktion.

Om man i normala fall har lätt att prestera i skolan, så kanske inte andra märker att man är deprimerad. Det kan ju vara så att man fortfarande presterar högt inom skolan, men ändå mår dåligt eller har det kämpigt inom andra områden i livet. Det kan också vara så att man presterar som vanligt, men det är väldigt ansträngande. Man blir mer trött efteråt och orkar inte göra saker i samma utsträckning efter skolan eller på helgerna. För andra är det så att man fortfarande gör lika mycket, både i skolan och på fritiden, men det känns inte längre så lustfyllt eller roligt.

Känner du igen dig i något av det här? Om det är så att det här håller i sig för dig och påverkar ditt mående eller din vardag, tycker jag att du ska vända dig till någon vuxen. Du kan prata med en vuxen du känner dig trygg med, vilket förstås kan vara dina föräldrar, skolsköterskan eller skolpsykologen, din vårdcentral, en ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin.

Det låter också jätteviktigt att dina föräldrar får veta hur deras höga krav på dig påverkar ditt mående. Och hur de kan vara ett stöd för dig som gör att du både kan sträva efter sådant som du tycker är viktigt (t.ex. att göra bra ifrån dig i skolan), och för att må bra i livet genom att hitta en balans mellan krav och återhämtning, mellan sådant som är viktigt, och sådant som är lustfyllt.

Ta hand om dig, Sabina och hoppas du får må bättre snart!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej Psykologen! Jag är en tjej som går i 2:an på gymnasiet och som har distansundervisning på grund av Coronan. Det är så jobbigt! Det känns som allt roligt har försvunnit och det är så svårt att motivera sig. Jag är också orolig över betygen, det känns som om den här tiden är en förlorad tid och det stressar mig jättemycket. Finns det knep för att stå ut? /Alva, 17 år

»Hur ska jag bli bättre på att organisera allt?«

Hej!

Det är en jättetuff tid vi går igenom nu och det innebär en stor omställning av vardagen för många. Jag fattar verkligen att det är utmanande att hålla sig motiverad och att det är lätt att tappa lusten när allt roligt är borta.

Distansundervisning kan vara utmanande på flera sätt. Kanske själva undervisningssättet inte passar en, och man tappar den dagliga kontakten med sina klasskompisar. Och dessutom blir det mindre variation överlag i vardagen, man är mer hemma och träffar färre personer.

Här kommer några knep för att stå ut:

Gör mer av sådant du gillar. När allt plötsligt ändras, är det lätt hänt att tappa taget om sådant vi annars gör och mår bra av. Skriv ner tio saker du gillar att göra (t.ex. prata med en kompis, lyssna på musik, träna) och bestäm dig för att göra en sak varje dag. Ta gärna hjälp av andra för att klura ut saker som du kan göra och som är smittsäkra.

Håll kvar i dina rutiner. Grundstenarna för god psykisk hälsa är sömn, mat och rörelse. Hur ser det ut med dessa bitar för dig? Gå upp i någorlunda samma tid varje dag, se till att äta tillräckligt och bra mat och försök röra på dig.

Dra ner på nyheter. Det är så klart bra att ha koll på omvärlden. Men för mycket kan späda på vår oro. Fundera över hur just du påverkas av nyheterna. Om du märker att det gör dig nere eller orolig, försök dra ner på mängden (t.ex. varannan dag, stäng av notiser etc.).

Oroar du dig mycket? Det är vanligt i kriser som denna att börja oroa sig mer över olika saker, t.ex. hur det kommer gå med skolan, om man själv eller anhöriga kommer bli sjuka eller när pandemin kommer att gå över. Om tankarna dyker upp ofta och stör dig i vardagen kan du pröva att bestämma en tid och plats på dagen då du oroar dig (t.ex. 15 minuter kl. 19), och om orostankarna dyker upp under dagen så skriver du ner dom på ett papper och övar sedan på att släppa dem. Det här kallar vi för orostid.

Under din orostid kanske du märker att vissa tankar faktiskt är problem som du kan försöka påverka, till exempel ensamhet eller oro för sina skolbetyg. Orostid begränsar tiden du lägger på att oroa dig, och sorterar tankarna i problem som går att påverka och orostankar som du mår bäst av att försöka släppa.

Gällande dina betyg, så tycker jag att du ska prata med dina lärare om din oro så att de kan hjälpa dig.

På webbplatsen Uppdrag Psykisk Hälsa finns fler tips kring hur man kan ta hand om sin hälsa i coronatider.

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag skulle vilja ha tips på hur jag ska bli bättre på att organisera mig! Jag går i 2:an på gymnasiet och det är sjukt mycket att göra och så många olika ämnen. Det är så svårt att hålla koll på alla prov och inlämningar. Jag vill gärna bli bättre! Har du några tips? /Gustav, 17 år

»Vad är höstdepression?«

Hej Gustav!

Jag förstår att det är stressigt andra året på gymnasiet! Toppen att du vill lära dig mer om hur man pluggar på bästa sätt.

Här kommer några tips från mig:

Gör en veckoplanering t.ex. på fredagen inför kommande vecka. Vad behöver du bli klar med under kommande vecka (en inlämningsuppgift, förbereda dig inför ett prov, etc) och planera in tid för när du ska göra detta.
Utvärdera hur det gått varje kväll. Kunde du följa din planering? Ja, grattis! Om nej, fundera på vad som hände istället och vad du behöver ändra på.
Se till att du är ostörd när du pluggar. Sätt mobilen på ljudlöst, stäng av notiser och lägg åt sidan och sitt i en lugn miljö.
För att jobba effektivt, jobba i kortare pass med regelbundna pauser. Plugga helt ostört i 45 minuter, och ta sen en paus på 15 minuter och börja sen om.
Ge dig själv bra förutsättningar att plugga genom att få in tillräckligt med sömn, fysisk aktivitet och roliga saker i din vardag. Planera gärna in det också i din veckoplanering.
Gör en sak i taget. När det är mycket samtidigt, är det lätt hänt att man börjar försöka lösa allt på en gång. Men det klarar inte hjärnan! Ta istället ett ämne eller en uppgift i taget.

Hoppas du vill pröva dessa tips! Och tveka inte att vända dig till elevhälsan på din skola om du vill lära dig mer om studieteknik. Lycka till!

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

Hej! Jag undrar vad höstdepression är? Är det någon skillnad mellan depression och höstdepression? Finns det också sommardepression, vårdepression och vinterdepression? /Harry, 19 år

Därför blir vi deprimerade

Hej Harry!

Tack för din fråga!

Det finns en typ av depression som kallas årstidsbunden depression. Den drabbade får då återkommande perioder av nedstämdhet som dyker upp vid årstidsväxlingar. Vanligast är att drabbas när vi går från de ljusare årstiderna till de mörkare, på senhöst eller vintern och att depressionen går över till våren. Det brukar då kallas ”vinterdepression”.

Men årstidsbunden depression kan även för en del starta på våren eller sommaren. Kriterierna är i övrigt samma som för en vanlig depression, det vill säga att man känt sig nedstämd, eller lättirriterad, och/eller tappat intresset för sådant man brukar tycka om. Det ska även ha funnits ytterligare ett antal depressiva tankar och känslor, såsom minskad aptit/ökad aptit, sömnrubbningar, svårt att koncentrera sig och tankar om att man är dålig. Detta ska också ha pågått i minst två veckor.

Exakt vad som orsakar årstidsbundna depressioner är inte helt och hållet klarlagt, men de flesta teorier handlar om att man får för lite solljus på hösten och vintern. Det i sin tur gör att den del av hjärnan som kallas hypotalamus inte fungerar helt som den brukar, vilket påverkar en rad hormoner i kroppen. Bland annat tillverkar man mer melatonin än vanligt (sömnighetshormon).

De som drabbas av årstidsbundna depressioner kanske har en genetisk sårbarhet för att påverkas negativt av minskat dagsljus, men som sagt så vet man inte helt säkert.

Värt att nämna kan vara att man inom vetenskapen inte verkar helt överens om huruvida årstidsbundna depressioner verkligen existerar, och om det är något annat än vanlig depression. Det verkar handla om att man inte är överens om hur man ska definiera begreppet, och hur man ska ta reda på om det faktiskt är så att en del av befolkningen blir deprimerade vid årstidsväxlingar.

Spännande, och ett ämne som det går att fördjupa sig i!

Här finns mer att läsa:

Tydliga tecken på depression

Depression, en folksjukdom

Hjärnpåverkan vid depression

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag en kompis med ångest?«

Hej, jag har en kompis som ofta har ångest och får panikattacker. Jag undrar hur jag bäst ska bemöta henne för att hjälpa henne på bästa sätt? Jag tycker att det är jättesvårt att veta vad jag ska göra och känner mig otillräcklig och som en dålig vän. Tacksam för konkreta tips! /Ali, 16 år

Hej Ali

Det är ofta jättejobbigt att se någon man tycker om må dåligt, och känslor av otillräcklighet som du sätter ord på är vanliga. Det finns ändå några saker som du som vän kan pröva att göra.

Du vill veta hur du bäst ska bemöta henne när hon får ångest och panikattacker. Mitt tips är att prata med henne i en lugn situation och när ni har bra kontakt. Fråga henne om hon har några tankar kring hur du kan vara ett stöd när det är som jobbigast för henne.

Säg att du vill kunna stötta henne på ett bra sätt när hon får ångest, men att du undrar hur. Finns det något du kan göra innan det brukar hända? Under tiden det händer eller kanske efteråt? Är det att sitta bredvid henne, och hålla om henne en stund? Eller påminna henne om att det är jobbigt just nu men kommer gå över efter en stund?

Det andra jag funderar över är om din vän har kontakt med någon psykolog eller psykoterapeut? Om inte, så kan du som vän stötta henne att söka professionell hjälp.

Det kan vara svårt att få någon som mår dåligt att inse att hen har problem, eller att våga söka hjälp. Att övertala brukar sällan fungera, utan kan tvärtom få den andre att dra sig undan och sluta sig.

I stället är det värdefullt att orka lyssna. Du kan även uttrycka din oro: ”Jag är orolig för hur du mår och vill att du ska må bättre. Jag hjälper dig gärna att söka hjälp”. Du kan till exempel erbjuda att följa med till skolkuratorn eller skolpsykolog som ett första steg. Eller vänta utanför om hon inte vill att du är med.

Psykologisk behandling för ångest handlar om att lära sig om vad ångest är, vilken typ av ångestbesvär man själv har och vad ens egen ångest beror på. Det finns olika typer av ångestbesvär så det är också viktigt att utreda vilken typ av ångest man har.

Vanliga exempel på ångest är:

Social fobi, då man är rädd för att göra bort sig eller hamna i fokus
Tvångssyndrom, där tankar upplevs som skrämmande, t.ex. tankar om att man är smutsig, att man ska smitta någon eller orsaka en olycka
Paniksyndrom, där det är själva ångesten i sig som man känner skräck inför.

Gemensamt för alla ångestbesvär är att man försöker undvika tanken, känslan eller situationen som väcker obehaget.

Man kan också ha små trick för sig, så kallade säkerhetsbeteenden, som till exempel att i sociala situationer undvika att prata.

Om man är rädd för att få panikattacker ser man kanske till att undvika trånga platser. Och det här fungerar, det gör att det jobbiga försvinner eller minskar lite. Problemet är att man inte lär sig att hantera ångesten, att den faktiskt går över av sig själv om man väntar ut den. När man undviker, så finns rädslan kvar och tenderar att bli större.

Att utsätta sig för det man är rädd för är förstås superjobbigt och leder ofta till starkt obehag och ibland katastroftankar. Men när man utsätter sig för sånt som ger ångest och upptäcker att det hemska man är rädd för inte händer, så blir man modigare, säkrare och starkare och ångesten kommer gradvis att minska. En stegvis process, som måste ta sin tid.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandling som visat sig mest effektiv för att behandla ångest. I KBT vill man bryta onda spiraler som ångesten får oss att hamna i. Man får lära sig att närma sig det man är rädd för, i stället för att undvika det.

Du som vän kan inte vara terapeut, men du kanske kan berätta att det finns effektiv hjälp och erbjuda henne stöd att söka den hjälpen.

När din vän lär sig mer om sina besvär, kan hon kanske också lättare berätta för dig hur du kan vara ett stöd för henne.

Här kan du läsa mer om:

Olika typer av ångest