Behöver du hjälp?

Rebecca Grudin

»Många av våra problem uppstår när vi inte accepterar våra känslor«

Namn: Rebecca Grudin

Ålder: 36 år

Är: Legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet och Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i Stockholm

Bor: I Stockholm, uppvuxen i Skåne

Jobbar med: Forskar om internetförmedlad behandling för ungdomar med depression.

Gillar att göra på fritiden: Vara i naturen, klättra och umgås med vänner och familj.

Därför psykolog: Jag sökte mig till psykologi för att jag tyckte att det var så spännande att förstå mer om människan. Varför beter vi oss som vi gör? Vad är känslor och hur fungerar de?

Varför Psykologiguiden UNG: Det känns väldigt roligt att vara med och bidra till den här sajten. För mig är det ett sätt att nå ut till unga med kunskap om psykologi och psykisk ohälsa.

Min drivkraft: Jag vill jobba med saker som spelar roll för unga människors hälsa och livskvalitet och som bidrar till förbättringar som håller i sig över tid, och som kanske till och med gör skillnad för resten av deras liv.

Rebecca Grudin om sin egen bakgrund

Rebecca Grudin svarar på frågor

»Vad gör man om man får sitt hjärta krossat?«
Jag undrar hur kärlek påverkar en och särskilt hur det är att få sitt hjärta krossat. Vad gör man då och hur lång tid tar det innan det försvinner? /Theodor, 14 år

Hej Theodor!

Tack för dina frågor om kärlek. Att vara kär kan kännas på många olika sätt. Man kan ha mer energi än vanligt, en känsla av att vara lättare och samtidigt upprymd och väldigt pirrig inuti.

Vissa behöver inte sova och äta lika mycket. Det kan vara svårt att sluta tänka på den man är kär i. Man funderar och fantiserar på vad den andra gör, vad hen skulle säga, saker man kanske upplevt ihop och förhoppningar om vad man ska göra tillsammans. Hela ens person kan vara uppslukad av den andra. Det kan göra det svårt att fokusera på annat, som skolarbete, hänga med i något på tv eller att lyssna uppmärksamt på en kompis.

Att få sitt hjärta krossat kan likaså drabba en på många olika sätt. Man kan känna sig förvirrad och undra över vad som egentligen hände, varför och om man själv gjort något fel som fick den andre att göra slut. Det är också vanligt att man känner sig nedstämd och att man blir mindre aktiv än man brukar vara, och kanske anklagar sig själv för att det tog slut.

Man kan längta tillbaka till relationen, och samtidigt vara arg på den som lämnade en. Det kan kännas tomt och ensamt. Det kan också vara svårt att sova, och äta och koncentrera sig. Vissa känner sig tunga och som om de har en infektion i kroppen.

Känner du igen dig i något av det här? Vad känner du inte igen dig i?

När vi förlorar något eller någon vi tycker om, som en kärleksrelation, drabbas vi ofta av sorg som utmärks av just de upplevelser jag beskrivit ovan.

Hur ont det gör kan påverkas av hur den andre gjorde slut. Var det långa fina samtal där det fanns utrymme att ställa frågor, berätta hur man själv känner och även prata om allt som trots allt varit bra? Eller skedde det hastigt, över sms och utan egentlig förklaring?

I det senare fallet blir det ofta svårare att gå vidare, och utöver att känna sig ledsen och sorgsen, kanske man också är arg och upprörd. Det kan väcka tankar kring om man någonsin egentligen känt den andra på riktigt, och man kan känna sig oerhört sviken.

Jag tänker att det bästa när man fått sitt hjärta krossat är att tillåta sig själv alla de känslor som dyker upp. Att låta de komma och gå i sin egen takt. Att prata med andra man känner sig trygg med och som orkar lyssna, helst utan att för snabbt släta över eller tycka att man borde rycka upp sig.

Där kan man behöva hjälpa sina vänner eller familjemedlemmar, till exempel genom att säga: ”Just nu vill jag bara att du ska lyssna på hur jag känner det. Det räcker jättebra. Du behöver inte komma med några råd om hur jag genast ska må bättre eller tänka annorlunda.”

Att sörja en kärleksrelation som tagit slut, kräver mycket energi. Därför är det extra viktigt att vara schysst mot sig själv och ta hand om sig genom att få i sig tillräckligt med mat, se till att få sömn, försöka röra på sig och göra sånt man annars brukar må bra av.

Samtidigt är det viktigt att inte ställa för höga krav på sig själv, till exempel vad gäller att vara en jättebra och rolig kompis, göra bra ifrån sig i skolan och på träningen. Och låt gärna andra veta hur du har det, så att de också anpassar sig till att du inte är riktigt som vanligt just nu.

Det kan förstås också vara så att man tröttnar på att tänka på den som lämnat en eller prata om hur man mår. Kanske behöver man en paus i sin sorg och i stället vill att vänner drar med en på saker även om man kanske inte riktigt har lust eller känner sig tung och trött. Tillåt dig själv det också i så fall! Det är inte heller fel om du känner för att gå vidare (till exempel genom att inte tänka så mycket på det som hänt, eller börja träffa andra igen) om man vill det.

För de allra flesta går sorgen över efter ett tag. Om det inte blir så för dig, kan det vara värt att prata med någon professionell, som skolpsykologen eller kuratorn på en ungdomsmottagning.

Mitt tips är alltså att låta det ta tid om du fått ditt hjärta krossat, inte tvinga dig själv att komma över det genast. Och det finns inget rätt sätt att sörja. Inga särskilda steg i en viss ordning som man måste ta för att ta sig vidare. Det går också alldeles utmärkt att samtidigt sörja och gå vidare. Fastnar du i sorgen, tveka inte att söka hjälp!

Önskar dig allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag min stressade kompis?«
Hej! Jag är orolig för min kompis. Hon är väldigt, väldigt stressad och ”högpresterande” i skolan, har toppbetyg men är ändå aldrig glad. Nu har hon gått ner mycket i vikt, och äter väldigt lite. Jag misstänker att hon svälter sig, kanske fått anorexia. Snälla vad ska jag göra? Jag vågar inte prata med henne om det, hon blir jättearg när jag säger något om maten. /Mina, 14 år

Hej Mina!

Tack för din fråga. Vilket dilemma du sitter fast i, med en vän som inte alls verkar må bra, men som blir arg när du försöker ta upp din oro för att hon inte äter. Mitt förslag är att du när du pratar med henne fokuserar på din oro för hennes mående, och inte hur hon äter då detta är för känsligt och något som hon just nu kanske inte är redo att ändra på.

Du skulle kunna säga eller skriva något i stil med:
”DU betyder jättemycket för mig och jag vill att du ska må bra, men just nu känner jag mig orolig för du verkar ha det väldigt stressigt och ha höga krav på dig själv, och verkar inte alls glad. Jag kan förstås ha fel, men det är vad jag tycker mig se.”

Du kan också säga/skriva:
”Jag vill finnas för dig. Jag bestämmer så klart inte över dig, men jag vill att du ska veta att jag vill vara en bra vän och ett stöd för dig. Om du vill prata med någon vuxen följer jag gärna med dig. Har du inte lust att prata nu vill jag att du ska veta att jag finns här.”

Men om du fortsätter att vara orolig för henne, vänd dig till en vuxen. Det kan till exempel vara dina föräldrar, skolsköterskan eller kuratorn. Det kan så klart innebära att hon känner sig sviken av dig, men förhoppningsvis kommer hon tacka dig längre fram, när hon mår bättre.

Du ska inte behöva bära detta ensam.

En stor kram till dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Min bror är en hemmasittare!«
Hej, jag har ett stort problem, jag har en storebror som inte går i skolan. Han är ”hemmasittare”, sitter vid datorn hela tiden. Jag skäms jättemycket för det och vill aldrig ta med kompisar hem. Jag är också orolig över honom och hur det ska gå för honom. Vad är egentligen ”hemmasittare”? /Leah, 14 år

Hej Leah!

Jag förstår att det här väcker en massa blandade och jobbiga känslor hos dig.

Hemmasittare är ett begrepp som används för elever som stannar hemma från skolan en längre tid utan giltigt skäl. Det är så klart ett stort problem för eleven som går miste om undervisning och som lätt hamnar utanför och blir ensamma. Det är också många som är drabbade i Sverige, ca 20 000, enligt en undersökning hösten 2015.

Varför blir man hemmasittare? Det beror på olika saker för olika elever. Och ofta beror det på flera riskfaktorer samtidigt. Det kan handla om saker kopplat till skolan, som ett schema med mycket håltimmar, att eleven inte fått det stöd hen behöver för att kunna ta till sig undervisningen eller att skolan inte varit tillräckligt snabba på att upptäcka en elev som är borta mycket.

Det kan också handla om saker hos eleven själv, som att det är jobbigt att prata inför klassen och därför börjar man undvika vissa lektioner eller att man varit med om mobbning eller trakasserier.  Det kan också hänga samman med problem hos familjen eller föräldrarna, som att de själva inte mår bra.

Det här är bara några exempel på riskfaktorer, men det är jätteviktigt att din bror får en ordentlig kartläggning av orsaker för att få rätt hjälp att komma tillbaka till skolan. Det är en uppgift för alla vuxna runtomkring honom, både skola och föräldrar och kanske fler.

Så klart att du är orolig för din bror! Du undrar kanske hur det hela påverkar honom och om det kommer att bli bättre. Du kanske också funderar på om du kan göra något. Du kan inte lösa hans situation, men kanske att du kan vara ett stöd genom att prata med honom, eller fråga om han vill hitta på något med dig? Vad tror du?

Jag förstår också att det blir jättejobbigt att ta hem kompisar. Förstår att många slags tankar kan snurra runt, som: ”Vad ska de tänka?” eller ”Undrar vad de tänker om mig?”. Och när vi tänker och känner så vill vi bara gömma oss och dölja våra problem för andra.

Men varken du eller din bror har ju gjort något fel! Botemedlet mot skam är att försöka göra tvärtemot. Det kan vara att bjuda hem vänner ändå, eller att berätta om vad du känner. Om de har frågor, kan du kanske fundera ut ett svar på förhand som: ”Jag vet inte exakt varför min bror är hemma från skolan, men just nu funkar inte skolan för honom.”

Om de fortsätter fråga, och du inte vill prata vidare, kan du till exempel säga: ”Jag förstår att ni undrar, det gör jag också. Och jag önskar att jag visste. Men jag har tyvärr inget bättre svar just nu” och sen byta samtalsämne som någon serie du sett eller vad ni ska hitta på till helgen.

Och, tveka inte att vända dig till en vuxen om du vill få stöd. Det kan vara någon du känner, eller till exempel skolkuratorn eller skolpsykologen.

Hoppas att din bror får bra hjälp och att det blir lättare för dig att hantera det här!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Lider jag av social fobi?«
Jag är en kille som lider av social fobi, tror jag. Det har blivit värre sista tiden, jag sitter mest hemma framför datorn. Jag har inga vänner, de jag har är de jag spelar med. Jag blir så stressad när jag är bland andra och vet inte vad jag ska säga, känner mig fett obekväm och vill bara dra därifrån. Jag känner mig ensam och misslyckad. Min fråga är om det ska vara så här resten av livet eller om det går över? /Henrik, 18 år

Hej Henrik!

Tack för att du hör av dig! Det är väldigt tungt och ensamt när man mår dåligt och dessutom känner att det blivit värre sista tiden, men det är vanligt med social fobi. Många pratar inte om det så det är lätt att tro att man är ensam. Nästan var tionde ungdom har social fobi. Det finns bra hjälp att få för social fobi så det är verkligen inget som man behöver ha resten av livet!

Det kan mycket väl vara så att du har social ångest, även om jag skulle behöva veta mer för att kunna säga säkert. Det jag däremot kan göra är att berätta lite mer om social fobi så får du se om du känner igen dig.

Så vad är social fobi egentligen? Att vara nervös i sociala situationer med andra personer är vanligt. Nästan alla är det ibland. När man har social fobi däremot så har rädslan blivit ett så stort problem att man känner att det stör ens vardag och man undviker, eller tycker att det är jättejobbigt att vara i, sociala situationer. Det kan till exempel handla om att man undviker att hålla redovisningar i skolan, säga vad man tycker eller fråga någon om hen vill ses.

Vilka situationer man tycker är jobbiga är individuellt så kanske känner du inte igen dig i just dessa exempel. Gemensamt är att man är rädd för att andra ska tycka att man gör bort sig eller är konstig.

Det är naturligt att undvika sådant som är jobbigt! Alla gör det då och då. När man har social ångest så leder det tyvärr till att ångesten blir starkare. Det blir lite som att mata ett monster. För varje gång man undviker en social situation så är det som att slänga till monstret en massa godsaker. Precis efter att det fått mat blir det lite lugnare men så fort det är hungrigt igen händer samma sak, och över tid växer det sig bara större och större.

Det som är hoppfullt är att det finns effektiv hjälp att få! Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsform som rekommenderas och många får god hjälp. En av de viktigaste delarna i behandlingen är att börja närma sig det man tycker är jobbigt, i många små steg. Om man övar flitigt, och inte ger upp vid bakslag, så blir det ofta bättre med tiden!

En annan sak som ingår i behandlingen är att öva på att istället för att fokusera på sig själv i sociala situationer, så skiftar man fokus till saker man har utanför sig själv – som vad andra säger eller hur platsen man är på ser ut.

Jag tycker att du ska söka hjälp för att få svar på om det stämmer att du har social fobi. Du kan vända dig till en vårdcentral eller barn- och ungdomspsykiatrin. Du kan också lära dig mer om social ångest, och kanske till och med börja jobba på egen hand. I så fall kan jag rekommendera boken ”Social fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi” av Tomas Furmark m fl. Då får du lära dig mycket mer om social fobi och vad du kan göra på egen hand för att hantera din sociala ångest, och inte längre bli hindrad.

Det går även att få KBT för social ångest via nätet. Besök www.internetpsykiatri.se för att läsa mer. Innan behandling görs alltid en bedömning för att ta reda på om det är social ångest du har, och om behandlingen är rätt för just dig.

Vilken väg du än väljer, så önskar jag dig varmt lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Kan man vara högfungerande och deprimerad samtidigt?«
Hej! Jag är en högpresterande tjej som ställer höga krav på mig själv. Även mina föräldrar ställer höga krav på mig. Jag undrar vad ”high function depression” är? Jag börjar nämligen misstänka att jag har det. Men hur kan en vara högfungerande OCH deprimerad på samma gång? /Sabina, 18 år

Hej Sabina!

Det går att ha en ganska normal funktionsförmåga och vara deprimerad på samma gång, och då brukar det kallas lindrig depression. Depression kan vara av tre olika svårighetsgrader – lindrig, medelsvår eller svår. Svårighetsgraden beror på hur många symtom man har på depression (av 9 kriterier, måste man ha minst 5), och hur mycket ens funktion inom olika områden av livet påverkats.

Vid lindrig depression har man få om ens några symtom utöver de 5 som krävs för diagnosen och en relativt liten påverkan på sin funktion, t.ex. ens förmåga att prestera i skolan, vara med vänner, sova bra eller göra sina fritidsintressen.

För att få diagnosen depression behöver det finnas ett lidande eller att man inte klarar av olika saker i livet lika bra som man brukar (alltså jämfört med sig själv). Man kanske är borta någon gång från skolan, eller ställer in med vänner då och då, eller så tycker man inte längre att något är särskilt roligt och ser kanske inte så mycket framemot att göra sådant som förut varit roligt.

Med det sagt, så går det alltså att vara deprimerad och samtidigt vara högpresterande i skolan. Jag har inte stött på begreppet ”high function depression” förut så vågar inte uttala mig om just det. Jag sökte efter det i olika vetenskapliga databaser men kunde tyvärr inte hitta något. Antingen hade jag otur när jag sökte, eller så kan det vara ett begrepp som används vardagligt men inte i professionella sammanhang.

Du berättar att du har höga krav, både från dig själv och dina föräldrar. Nu vet jag inte exakt hur du känner att du påverkas av det men det vore inte konstigt om du ibland känner dig låg, nere, självkritisk eller inte har någon lust. Att ha höga krav, vara strävsam och ambitiös, behöver inte vara något dåligt, men om det betyder att livet styrs av måsten, att man inte längre hinner göra sådant som är roligt eller ger återhämtning, så är risken stor att man börjar må dåligt.

Depression beror ofta på att man tappat kontakten med sådant som ger energi och mening. Och som sagt, ibland kan det vara svårt att förstå både för egen del och för andra hur dåligt man faktiskt mår, särskilt om det inte märks så mycket på ens funktion.

Om man i normala fall har lätt att prestera i skolan, så kanske inte andra märker att man är deprimerad. Det kan ju vara så att man fortfarande presterar högt inom skolan, men ändå mår dåligt eller har det kämpigt inom andra områden i livet. Det kan också vara så att man presterar som vanligt, men det är väldigt ansträngande. Man blir mer trött efteråt och orkar inte göra saker i samma utsträckning efter skolan eller på helgerna. För andra är det så att man fortfarande gör lika mycket, både i skolan och på fritiden, men det känns inte längre så lustfyllt eller roligt.

Känner du igen dig i något av det här? Om det är så att det här håller i sig för dig och påverkar ditt mående eller din vardag, tycker jag att du ska vända dig till någon vuxen. Du kan prata med en vuxen du känner dig trygg med, vilket förstås kan vara dina föräldrar, skolsköterskan eller skolpsykologen, din vårdcentral, en ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin.

Det låter också jätteviktigt att dina föräldrar får veta hur deras höga krav på dig påverkar ditt mående. Och hur de kan vara ett stöd för dig som gör att du både kan sträva efter sådant som du tycker är viktigt (t.ex. att göra bra ifrån dig i skolan), och för att må bra i livet genom att hitta en balans mellan krav och återhämtning, mellan sådant som är viktigt, och sådant som är lustfyllt.

Ta hand om dig, Sabina och hoppas du får må bättre snart!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur får jag motivation under Coronan?«
Hej Psykologen! Jag är en tjej som går i 2:an på gymnasiet och som har distansundervisning på grund av Coronan. Det är så jobbigt! Det känns som allt roligt har försvunnit och det är så svårt att motivera sig. Jag är också orolig över betygen, det känns som om den här tiden är en förlorad tid och det stressar mig jättemycket. Finns det knep för att stå ut? /Alva, 17 år

Hej!

Det är en jättetuff tid vi går igenom nu och det innebär en stor omställning av vardagen för många. Jag fattar verkligen att det är utmanande att hålla sig motiverad och att det är lätt att tappa lusten när allt roligt är borta.

Distansundervisning kan vara utmanande på flera sätt. Kanske själva undervisningssättet inte passar en, och man tappar den dagliga kontakten med sina klasskompisar. Och dessutom blir det mindre variation överlag i vardagen, man är mer hemma och träffar färre personer.

Här kommer några knep för att stå ut:

Gör mer av sådant du gillar. När allt plötsligt ändras, är det lätt hänt att tappa taget om sådant vi annars gör och mår bra av. Skriv ner tio saker du gillar att göra (t.ex. prata med en kompis, lyssna på musik, träna) och bestäm dig för att göra en sak varje dag. Ta gärna hjälp av andra för att klura ut saker som du kan göra och som är smittsäkra.

Håll kvar i dina rutiner. Grundstenarna för god psykisk hälsa är sömn, mat och rörelse. Hur ser det ut med dessa bitar för dig? Gå upp i någorlunda samma tid varje dag, se till att äta tillräckligt och bra mat och försök röra på dig.

Dra ner på nyheter. Det är så klart bra att ha koll på omvärlden. Men för mycket kan späda på vår oro. Fundera över hur just du påverkas av nyheterna. Om du märker att det gör dig nere eller orolig, försök dra ner på mängden (t.ex. varannan dag, stäng av notiser etc.).

Oroar du dig mycket? Det är vanligt i kriser som denna att börja oroa sig mer över olika saker, t.ex. hur det kommer gå med skolan, om man själv eller anhöriga kommer bli sjuka eller när pandemin kommer att gå över. Om tankarna dyker upp ofta och stör dig i vardagen kan du pröva att bestämma en tid och plats på dagen då du oroar dig (t.ex. 15 minuter kl. 19), och om orostankarna dyker upp under dagen så skriver du ner dom på ett papper och övar sedan på att släppa dem. Det här kallar vi för orostid.

Under din orostid kanske du märker att vissa tankar faktiskt är problem som du kan försöka påverka, till exempel ensamhet eller oro för sina skolbetyg. Orostid begränsar tiden du lägger på att oroa dig, och sorterar tankarna i problem som går att påverka och orostankar som du mår bäst av att försöka släppa.

Gällande dina betyg, så tycker jag att du ska prata med dina lärare om din oro så att de kan hjälpa dig.

På webbplatsen Uppdrag Psykisk Hälsa finns fler tips kring hur man kan ta hand om sin hälsa i coronatider.

Ta hand om dig!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur ska jag bli bättre på att organisera allt?«
Hej! Jag skulle vilja ha tips på hur jag ska bli bättre på att organisera mig! Jag går i 2:an på gymnasiet och det är sjukt mycket att göra och så många olika ämnen. Det är så svårt att hålla koll på alla prov och inlämningar. Jag vill gärna bli bättre! Har du några tips? /Gustav, 17 år

Hej Gustav!

Jag förstår att det är stressigt andra året på gymnasiet! Toppen att du vill lära dig mer om hur man pluggar på bästa sätt.

Här kommer några tips från mig:

  • Gör en veckoplanering t.ex. på fredagen inför kommande vecka. Vad behöver du bli klar med under kommande vecka (en inlämningsuppgift, förbereda dig inför ett prov, etc) och planera in tid för när du ska göra detta.
  • Utvärdera hur det gått varje kväll. Kunde du följa din planering? Ja, grattis! Om nej, fundera på vad som hände istället och vad du behöver ändra på.
  • Se till att du är ostörd när du pluggar. Sätt mobilen på ljudlöst, stäng av notiser och lägg åt sidan och sitt i en lugn miljö.
  • För att jobba effektivt, jobba i kortare pass med regelbundna pauser. Plugga helt ostört i 45 minuter, och ta sen en paus på 15 minuter och börja sen om.
  • Ge dig själv bra förutsättningar att plugga genom att få in tillräckligt med sömn, fysisk aktivitet och roliga saker i din vardag. Planera gärna in det också i din veckoplanering.
  • Gör en sak i taget. När det är mycket samtidigt, är det lätt hänt att man börjar försöka lösa allt på en gång. Men det klarar inte hjärnan! Ta istället ett ämne eller en uppgift i taget.

Hoppas du vill pröva dessa tips! Och tveka inte att vända dig till elevhälsan på din skola om du vill lära dig mer om studieteknik. Lycka till!

Allt gott!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Vad är höstdepression?«
Hej! Jag undrar vad höstdepression är? Är det någon skillnad mellan depression och höstdepression? Finns det också sommardepression, vårdepression och vinterdepression? /Harry, 19 år

Hej Harry!

Tack för din fråga!

Det finns en typ av depression som kallas årstidsbunden depression. Den drabbade får då återkommande perioder av nedstämdhet som dyker upp vid årstidsväxlingar. Vanligast är att drabbas när vi går från de ljusare årstiderna till de mörkare, på senhöst eller vintern och att depressionen går över till våren. Det brukar då kallas ”vinterdepression”.

Men årstidsbunden depression kan även för en del starta på våren eller sommaren. Kriterierna är i övrigt samma som för en vanlig depression, det vill säga att man känt sig nedstämd, eller lättirriterad, och/eller tappat intresset för sådant man brukar tycka om. Det ska även ha funnits ytterligare ett antal depressiva tankar och känslor, såsom minskad aptit/ökad aptit, sömnrubbningar, svårt att koncentrera sig och tankar om att man är dålig. Detta ska också ha pågått i minst två veckor.

Exakt vad som orsakar årstidsbundna depressioner är inte helt och hållet klarlagt, men de flesta teorier handlar om att man får för lite solljus på hösten och vintern. Det i sin tur gör att den del av hjärnan som kallas hypotalamus inte fungerar helt som den brukar, vilket påverkar en rad hormoner i kroppen. Bland annat tillverkar man mer melatonin än vanligt (sömnighetshormon).

De som drabbas av årstidsbundna depressioner kanske har en genetisk sårbarhet för att påverkas negativt av minskat dagsljus, men som sagt så vet man inte helt säkert.

Värt att nämna kan vara att man inom vetenskapen inte verkar helt överens om huruvida årstidsbundna depressioner verkligen existerar, och om det är något annat än vanlig depression. Det verkar handla om att man inte är överens om hur man ska definiera begreppet, och hur man ska ta reda på om det faktiskt är så att en del av befolkningen blir deprimerade vid årstidsväxlingar.

Spännande, och ett ämne som det går att fördjupa sig i!

Bästa hälsningar,

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Hur hjälper jag en kompis med ångest?«
Hej, jag har en kompis som ofta har ångest och får panikattacker. Jag undrar hur jag bäst ska bemöta henne för att hjälpa henne på bästa sätt? Jag tycker att det är jättesvårt att veta vad jag ska göra och känner mig otillräcklig och som en dålig vän. Tacksam för konkreta tips! /Ali, 16 år

Hej Ali,

Det är ofta jättejobbigt att se någon man tycker om må dåligt, och känslor av otillräcklighet som du sätter ord på är vanliga. Det finns ändå några saker som du som vän kan pröva att göra.

Du vill veta hur du bäst ska bemöta henne när hon får ångest och panikattacker. Mitt tips är att prata med henne i en lugn situation och när ni har bra kontakt. Fråga henne om hon har några tankar kring hur du kan vara ett stöd när det är som jobbigast för henne. Säg att du vill kunna stötta henne på ett bra sätt när hon får ångest, men att du undrar hur. Finns det något du kan göra innan det brukar hända? Under tiden det händer eller kanske efteråt? Är det att sitta bredvid henne, och hålla om henne en stund? Eller påminna henne om att det är jobbigt just nu men kommer gå över efter en stund?

Det andra jag funderar över är om din vän har kontakt med någon psykolog eller psykoterapeut för sina besvär? Om inte, så kan du som vän stötta henne att söka hjälp. Nu vet jag inte hur det är för er, men det är vanligt att det är svårt att få någon annan att inse att hen har problem, eller att våga söka hjälp. Att övertala den andre brukar inte funka, utan kan tvärtom låsa eller få den andre att vända sig ifrån dig.

Istället är det värdefullt att orka lyssna. Du kan även uttrycka din oro: ”Jag är orolig för hur du mår och vill att du ska må bättre. Jag hjälper dig gärna att söka hjälp”. Du kan till exempel erbjuda att följa med till skolkuratorn eller skolpsykolog som ett första steg. Eller vänta utanför om hon inte vill att du är med.

Psykologisk behandling för besvär med ångest handlar om att lära sig om vad ångest är, vilken typ av ångestbesvär man själv har och vad ens egen ångest beror på. Det finns olika typer av ångestbesvär så det är också viktigt att utreda vilken typ man själv har.

Vanliga exempel på ångest är:

  • Social fobi, då man är rädd för att göra bort sig eller hamna i fokus
  • Tvångssyndrom, där tankar upplevs som skrämmande, t.ex. tankar om att man är smutsig, att man ska smitta någon eller orsaka en olycka
  • Paniksyndrom, där det är själva ångesten i sig som man känner skräck inför.

Gemensamt för alla ångestbesvär är att man försöker undvika tanken, känslan eller situationen som väcker obehaget. Man kan också ha små trick för sig, så kallade säkerhetsbeteenden. Så i t.ex sociala situationer undviker man att prata. Om man är rädd för att få panikattacker ser man kanske till att undvika trånga platser. Och det här funkar, det gör att det jobbiga försvinner eller minskar lite. Problemet är att man inte lär sig att hantera ångesten, att den faktiskt går över av sig själv om man väntar ut den. När man undviker, så finns rädslan kvar och tenderar att bli större.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandling som visat sig mest effektiv för att behandla ångest. I KBT vill man bryta onda spiraler som ångesten får oss att hamna i. Man får lära sig att närma sig det man är rädd för, istället för att undvika.

Detta är förstås superjobbigt, mer obehag, ännu fler katastroftankar. Men på sikt får man mer erfarenheter, lär sig och blir lite modigare, säkrare och starkare. Och ångesten kommer att minska. En stegvis process, går inte på ett kick.

Du som vän kan inte vara terapeut, men du kanske kan berätta att det finns effektiv hjälp och erbjuda henne stöd och hjälp att söka hjälp. När din vän lär sig mer om sina besvär, kan hon också bättre berätta för dig hur du kan vara ett stöd i de jobbiga lägena.

Önskar er lycka till!

Rebecca Grudin
Legitimerad psykolog

»Att vara psykolog är ett privilegium«

Rebecca Grudin // Vad är känslor? Varför har vi känslor? Det är frågor som jag tycker är superintressanta. Jag tycker också att det väldigt spännande att fundera över skillnaden mellan att vara nere och deprimerad. Liksom skillnaden mellan att vara orolig, fundersam, ängslig och att ha ångest. Detta är också supersvåra frågor!

Jag tänker att många av våra problem uppstår när vi inte accepterar våra känslor, när vi ser dem som onormala, som problem. Om vi inte tolererar våra känslor kanske vi tar till strategier som inte hjälper, eller till och med är destruktiva. Och om vi gör det behöver vi öva på att tillgodose våra egna behov och hitta andra sätt som fungerar bättre för oss. En stor del av psykologisk behandling går just ut på att lära oss och upptäcka att känslor, både de som är jobbiga och de som är härliga, är normala och finns till för att hjälpa oss.

Det ger väldigt mycket tillbaka att få möjlighet att hjälpa andra

Jag har arbetat i många år med barn och unga med olika slag av psykisk ohälsa. Just nu ingår jag i en forskargrupp som vill bidra till att fler barn och ungdomar kan få tillgång till psykologisk behandling snabbt och enkelt, genom att ta fram och pröva att ge behandling via internet. Hittills har gruppen forskat på internetbehandling för barn och ungdomar med olika typer av ångestbesvär, problem med magen och självskadebeteende. I min forskning har vi tagit fram en internetbehandlingsmetod för ungdomar med lindrig till medelsvår depression.

Som psykolog får jag komma in i andras liv en kort stund, och försöka bidra till skillnad till det bättre. Det ger väldigt mycket tillbaka att få möjlighet att hjälpa andra. Det innebär också ständig utveckling, som person och som professionell och det gillar verkligen jag.

Hjälp i tid för psykisk ohälsa kan påverka resten av livet i en positiv riktning

I dag när psykisk ohälsa bland unga seglar upp som ett allt större problem och depression blir allt vanligare, känns det extra viktigt att nå ut med kunskap om psykologi och psykisk ohälsa. För många unga söker inte och får heller inte hjälp i tid. Hjälp i tid för psykisk ohälsa kan påverka resten av livet i en positiv riktning.

Därför känns det väldigt spännande att få vara med om att göra den här sajten och bidra till att sprida kunskap om vad unga kan göra för att må bra och ha ett välfungerande liv. Att den görs i samarbete med Sveriges Psykologförbund, Sveriges Elevkår och Lärarnas Riksförbund innebär att det är en seriös och angelägen satsning – och viktigast av allt – att den utgår från vad unga vill.

Jag kan inte nog upprepa: Det är lätt att känna sig dålig, misslyckad och ensam när man mår dåligt. Men kom ihåg, det är vanligare än du tror. Du är inte ensam. Sök hjälp, om du behöver. Det finns bra behandlingsmetoder, som faktiskt hjälper.

Rebecca Grudin